Etikettarkiv: Benoît Feroumont

Gott och blandat 3

Postat den

Jahapp, dags för diverse disparata dagstidningsserier och andra serier jag läst sen senaste Gott och blandat!

The Phantom: The Complete Newspaper Dailies: Volume Eleven 1953-1954 av Lee Falk (manus) och Wilson McCoy (teckningar)

Med en mycket lång boktitel fortsätter Hermes förlag med sin utgivning av en av de mest långlivade äventyrsserierna, och man har nu kommit fram till mitten av 50-talet. Serien har sedan länge förlorat den underhållande vassa dialogen från de tidigaste åren och handlingen är nu mycket repetitiv; inslag återanvänds så ofta att det tillsammans med McCoys teckningar som inte är de mest varierade som skådats gör att jag har svårt att hålla isär episoderna, och oavsett om jag läst den förut känns det som om jag gjort det.

Men det är en rätt så trivsam känsla av att känna igen sig för den som läst Falk/McCoy förut, så tråkigt har jag inte. Fast för att vara avsedd som en äventyrsserie är det nog ett underbetyg att jag tycker klart bäst om de historier där spänningsinslagen spelar en underordnad roll visavi buskisinslagen. I den här boken representeras de senare bäst av episoden The Matchmaker där Dianas moster Elsie försöker tussa ihop Diana med diverse enligt henne lämpliga giftaskandidater. Givetvis slår det hela fel och Diana blir tillsammans med Elise kidnappad, men Fantis löser det hela på ett så imponerande sätt att Elsie istället blir en stark anhängare av att Diana ska gifta sig med Fantomen istället för någon mer vanlig man.

Fantomen - moster Elsie

Det är gammeldags och det är enklaste sortens humor, och man gör bäst i att inte ens för en sekund fundera på skildringen av könen i serien (Falk har ett rykte om sig som en liberal och framsynt författare och nog försöker han, men hans skildringar av kvinnor och av djungelfolken visar att aldrig så goda avsikter inte garanterar framgång). Men det är småkul, och McCoys synnerligen enkla teckningar understryker detsamma.

Rip Kirby: Complete Comic Strips 1970-1973 av Fred Dickenson (manus) och John Prentice (teckningar)

Mer dagstidningsserier och mer äventyrsserier där spänningen saknas! Mästerdetektiven Rip Kirby löser små mysterier bland New Yorks societet, och det är en societet där utvecklingen verkar ha stannat vid något imaginärt lycksaligt 40-tal. Ibland gör sig nutiden påmint när någon hippie dyker upp som är tänkt att locka till skratt, men sen är det tillbaka till baler, middagar och försvunna juveler.

Jämfört med seriens start då Alex Raymond stod för teckningarna är serien vid det här laget mycket mer utslätad: Det går alltid bra för de goda, och de onda avslöjas alltid, och insatserna känns alltid extremt låga. För min del påminner serien väldigt mycket om de menlösa amerikanska TV-serierna jag ibland råkade se som liten på 70-talet där det likaså aldrig kändes som om det var fara på taket, och där efter varje episod allting var som innan, utan följder.

Rip Kriby - 70-talet

New York på 70-talet à la Rip Kirby

Det som ändå gör att jag kan läsa serien är precis som med Fantomen-boken ovan när serien helt ger upp alla ansatser till att låtsas vara spännande och låter buskisen ta över, oftast med Kirbys butler (som sagt, serien utspelar sig inte precis i ett realistisk 70-tal) Desmond i huvudrollen. Och Prentice teckningar är inte oävna även om de också blivit mycket mer ointressanta när de fotografiska förlagorna alltför tydligt syns.

Betty Boob av Véronique Cazot (manus) och Julie Rocheleau (teckningar)

Efter två anemiska serier tar vi en som definitivt inte saknar nerv och känslor: Betty Boob, en 200 sidor lång och huvudsakligen ordlös serie om bröstcancer och om att inte fastna i ett destruktivt förhållande.

Huvudpersonen Betty (jag utgår ifrån att det är hennes namn, med tanke på seriens titel)  är i ett förhållande men när hon på grund av cancer tvingas operera bort ett av sina bröst kraschar det: Pojkvännen/Maken klarar inte av att hantera hennes nya utseende, trots att hon själv försöker se positivt på det hela:

Betty Boob - pojkvän

Så hon lämnar honom, och när hon är som mest nere träffar hon på ett sällskap resande varietéartister/burleskartister. De har inga problem att acceptera henne, och efter ett tag har inte hon heller det; det går upp och ner för ångesten över cancern går aldrig riktigt över, men det saknade bröstet gör hon istället till sitt signum när hon till slut själv uppträder under artistnamnet Betty Boob:

Betty Boob - burlesk

Jag kommer aldrig bli en stor fan av ordlösa serier men Betty Boob gör det bästa av genren, där Rocheleaus teckningar med den äran gör handlingen och de inblandades känslor klara. Det är en sprudlande lätt och charmerande fransk serie om ett tungt ämne som går alldeles utmärkt att läsa med bara basala kunskaper i språket (och vid behov, en ordbok för de citat som inleder varje kapitel).

Monster on the Hill av Rob Harrell

Från det (kanske enligt vissa) barnförbjudna till något mycket mer barntillåtet, nämligen Rob Harrells Monster on the Hill som utspelar sig i 1800-talets England, ett England där varje by har sitt eget monster som bor utanför byn och som ibland attackerar densamma. Inte för att byborna protesterar alltför mycket eftersom attackerna ses som ett strålande spänningsinslag i vardagen, och de läskigaste monstren drar turister till sig från när och fjärran.

Fast för Stoker-on-Avon ser det dystert ut. Deras monster har inte synts till på flera år, och inte var det så värst skräckinjagande heller. Så byns ledare anlitar den excentriska vetenskapsmannen Charles Wilkie för att ta reda på varför, och tillsammans med gatpojken Timothy ger han sig av för att se vad som hänt med byns monster.

Jag gillar Harrells godmodiga saga men den lider en del av att det är en saga som berättats väldigt många gånger förr. Monstret som visar sig heta någonting så vardagligt som Rayburn har drabbats av dåligt självförtroende och behöver finna sig själv, och den här typen av Hitta-dig-själv-berättelse är samma som till exempel i princip varje Pixar-film. Harrells berättelse följer mönstret till punkt och pricka, och jag skulle gärna sett att det funnits någonting originellt här, men både huvudpersoner och handling har jag sett förut.

Monster on the Hill

En helt OK bagatell skulle jag säga att Monster on the Hill är, dvs en lämplig serie att sätta i handen på någon storslukare av serier i rätt ålder som behöver någonting mer att läsa.

The Goddamned av Jason Aaron (manus) och R M Guéra (teckningar)

Jason Aaron är ojämn som manusförfattare. Jag älskade hans Scalped och Southern Bastards är också bra, men han kan också vara lite väl slentrianmässigt våldsam i sina serier, och i The Goddamned tas det till sin spets när Aaron tillsammans med sin vapendragare R M Guéra från just Scalped gör en serieversion av Kain från gamla testamentet: Världen som skildras är en värld nära undergången där all växtlighet verkar vara utplånad och människor och människoliknande bestar gör sitt bästa för att tortera, förslava och döda varandra.

Kain har sett hur världen förfallit från paradisets perfekta värld för han kan inte dö; som straff för brodersmordet har gud gjort honom odödlig så att han ska få bevittna följderna av att ha introducerat våldet i världen. Så Kain strövar runt i en allt mer skrämmande värld där han själv förlorat medmänskliga känslor efter att ha sett alltför mycket under århundradena.

Och det är i princip hela handlingen. Det enda serien går ut på är att visa upp en värld utan moral och där våldet är allenarådande. Ett givet inslag i serier av den typen är att locka med en strimma av hopp, här exemplifierat i en kvinna som letar efter sitt försvinna barn och som Kain till slut går med på att försöka hjälpa, men när det ser ut som om en ljusare tillvaro kanske kan vara möjligt går självklart allt åt helvete.

The Goddamned - Noak

Gubben Noak dyker också upp

Så om ni vill läsa en skickligt gjord nihilistisk, cynisk och alltigenom deprimerande våldsbemängd serie är The Goddamned ett bra val, och ni kan välja på en vanlig samling eller en inbunden lyxigare dito i större format och med en del extramaterial, båda innehållande de (hittills) fem utkomna numren. Själv hoppar jag nog över kommande samlingar.

The Kingdom av Benoît Feroumont

För att skölja bort smaken från The Goddamned är det svårt att hitta någonting bättre än Benoît Feroumonts serie The Kingdom, en samling korta berättelser från ett sagorike som inleds med att kungafamiljens tjänarinna Anne avskedas när drottningen misstänker att Anne och kungen har något fuffens för sig. För att blidka Anne ger kungen henne ett hus nere i byn där hon startar en pub, och därmed är allting redo för att serien ska dra igång på riktigt.

The Kingdom - frieri

Det är en serie gjord för att roa och helt utan allvarligare pretentioner, och Feroumont lyckas förträffligt med att underhålla. Om jag tyckte att hans Giselle & Beatrice aldrig fick ihop sina olika inslag är det inga problem med det i The Kingdom. Onekligen beroende på att serien är en mycket enklare sak som aldrig drar åt olika håll, men ändå 😉

Favoritinslaget för min del är de okynnesbenägna fåglarna i byn som kan prata men som huvudsakligen använder det till att skvallra för byborna om vad andra personer sagt för att se vad som händer. De är en ständigt närvarande källa till kaos och missförstånd (de tenderar att göra sin egen tolkning av vad som egentligen sagts), och ibland får de också spela huvudrollen i någon av episoderna. Go birds!

The Kingdom - fåglar

Och det var allt för den här gången. Jag har som vanligt också läst en hög manga men dem tar vi senare 🙂

Gott och blandat

Postat den

Well, jag tror jag behöver göra ett sånt där inlägg igen där jag snabbt går igenom några serier jag läst de senaste veckorna som jag inte riktigt känner för att göra separata inlägg om. Ingen skugga ska falla över deras kvalitet, det är bara jag som känner för lite kortare texter 🙂

Nedzus lyktor av Rui Tenreiro

Först ut, ett album som jag köpte i våras, dvs våren 2017, men som råkat bli liggande sedan dess. Föga överraskande eftersom det är utgivet av Sanatorium är det en udda och visuellt anslående historia om de två byarna Nedzu och Adaeze och deras årliga tävling där två krabbor slåss mot varandra. Istället för bitter rivalitet som invånarna i byarna önskar sig faller de två krabbtränarna för varandra, och situationen kompliceras ytterligare av den inte helt sunda relationen som Okoye, en av tränarna, har med sin mästarkrabba Asagwara…

Snyggt tecknat med nerviga linjer och med en färgskala som ovanligt nog dras åt mörkt och rosa, om än en smula stelt ibland i människoskildringen, och med en suggestiv historia; att den inte kommer sluta lyckligt är uppenbart från första sidan. Hela serien känns drömsk med övernaturliga inslag, men som också upplägget med en berättare som inleder och avslutar serien förstärker. Lustigt nog är min starkaste invändning, Sanatorium till trots, att den fysiska boken inte känns helt ideal. Trycket är bra, pappret utmärkt, och designen är elegant, men jag tror att jag skulle tyckt bättre om serien i ett mindre format. Berättelsen är en liten intim saga man berättar en kulen höstkväll, och det större formatet (dvs klassiskt seriealbumformat) känns för stort och öppet. Kanske inte en alldeles rimlig invändning men det är så jag känner det!

Paper Girls av Brian K Vaughan (manus) & Cliff Chiang (teckningar)

Jag har nu läst den första inbundna boken innehållande nummer 1-10 av serien som inleds på 80-talet med en grupp tidningsutbärande flickor, men som sen visar sig innehålla tidsresor, parallella världar, kloner, dinosaurier, och allt möjligt annat. Det är roligt och jag gillar verkligen huvudpersonerna och det märks det att Vaughan och Chiang också gör; trots alla fantastiska inslag är serien hela tiden som bäst när det är personerna och deras känslor/relationer som står i fokus.

Matt Wilsons enkla färger gör sitt till för att ge Paper Girls en egen stil

Perfekt är ändå serien inte. Precis som det mesta andra jag läst av Vaughan tycker jag att det aldrig blir så där extremt spännande eller gripande som i de allra bästa serierna. Vaughan har alltid en viss distans till sina huvudpersoner som gör att det känns som om någon talar om dem snarare än att jag upplever händelserna tillsammans med dem och det gäller även Paper Girls, trots att jag som sagt tycker att karaktärerna är det allra bästa med serien. Det är kanske orättvist, men jag tycker att han är en skicklig hantverkare snarare än en skicklig konstnär.

Så vänta er ingenting världsomvälvande, men en kul, fullproppad med händelser och underhållande läsning är det, precis som jag hoppades efter att ha läst de inledande numren. Faktum är att om jag skulle kritisera något i handlingen är det nog att efter tio nummer har jag fortfarande inte riktigt fått grepp om historien: Mycket har hänt men det hänger ännu inte ihop helt och hållet. Men där litar jag på Vaughan, han har redan förut visat att han kan sy ihop handlingen i sina längre serier när han får tillräckligt med tid på sig 🙂

Zelda 6 – Allt är normalt av Lina Neidestam

Woohoo, mer Zelda! Det tar ett tag mellan gångerna men jag blir alltid glad när jag får läsa nya Zelda-strippar eftersom Zelda sorgligt nog inte går i någon tidning jag läser. Så för mig blir det en stor dos Zelda när en ny bok dyker upp, följt av långa perioder så gott som helt utan Zelda, förutom någon enstaka strip i Pondus-tidningen :-/

I Allt är normalt är allt normalt: Zelda stretar på utan att ha en susning om vad hon egentligen ska göra med sitt liv när hon blir vuxen och hennes impulskontroll har inte blivit bättre den heller:

Hennes vänner (åtminstone några av dem) verkar ha bättre koll på världen och skaffar till och med barn. Vilket leder till bokens höjdpunkt när några av dem hamnar i en bil på väg till en förlossning och tvingas lyssna på Lars Noréns dagböcker i audioformat: Eftersom ingen av dem har bil och körkort så är en av deras mammor chaufför och får därför bestämma över vad man ska lyssna på. Juxtapositionen av den ofta misogyna men alltid narcissistiska ultimata Kulturmannen Norén och Zeldas feministiska vänner är sublim 🙂

Ok, en bild till från Zelda; gillar man Neidestams teckningar så gör man!

Dorm Girls av Marta/Pons (manus) & Galiano (teckningar)

Jag flyttade runt i bokhyllorna häromdagen varpå den här amerikanska utgåvan från 80-talet av en spansk serie dök upp, utgiven på förlaget Catalan som var en av de allra tidigaste seriösa översättarna av europeiska serier i USA och därför ett förlag jag är svag för. Jag kom inte alls ihåg serien så det var lika bra att läsa den och nja, allt Catalan gav ut var inte bra.

Serien handlar om en flickskola och en mycket hårt styrd sådan där lärarna är mycket noga med att framhävda i att fina flickor ska hålla på sig och aldrig umgås med det manliga könet. Vilket givetvis resulterar i elever som gör sitt allra bästa för att bryta mot reglerna så mycket de bara kan.

En av de tamare sidorna

Visst skulle någon kunna säga att Dorm Girls är en kritik mot den rigida inställningen till sexualitet när det gäller flickor och tvånget att de ska uppföra sig perfekt, men ärligt talat är det här bara en serie som finns till av en enda anledning: Att skildra vildsinta tonårsflickor med allt det innebär. Så, well, inte en av Catalans bästa serier, och lite symptomatisk för ett av skälen till att Catalan inte överlevde: Kvalitén på det de gav ut varierade extremt mycket, från bottennapp som det här halv/helpornografiska albumet till toppar som Hearts of Sand.

Distant Worlds av Leo (manus) & Icar (teckningar)

Brasilianaren Leos olika science fiction-serier fortsätter att vara populära på engelska. I Distant Worlds står han för en gångs skull bara för manus vilket är ungefär lika smart som när Mignola skriver manus till Hellboy: Två serieskapare vars styrka ligger i teckningarna överlåter dem åt andra medan de istället står för texten.

Nu är iofs Leo inte alls lika bra på att teckna serier som Mignola, men det som gjort att jag läst Leos serier i sviten om Aldebaran/Betelgeuse/Antares var ändå den förunderliga faunan; själva handlingen såg jag bara som en ursäkt för att titta på fantastiska djur. Här finns det en del sådana, förvisso, men det känns ändå mer som en handlingsdriven serie och det gör iallafall inte mig ett dugg glad. Icar är inte en dålig tecknare och jag skulle nog säga att när det kommer till människor är han bättre än Leo där människorna alltid sett ut som nära släktingar till skyltdockor, men hans djur saknar det där lilla extra.

Men visst kan man läsa de här fem albumen som utspelar sig på en främmande planet dit människan just kommit. Jag rekommenderar dock att man ignorerar handlingen för det gör egentligen Leo också; när de sista sidorna i det avslutande albumet nalkas tar han helt sonika och skriver i princip ”Och sen trodde alla på berättelsen om aliens och alla blev snälla och allting slutade lyckligt” 😉

The Survivors av Leo

Jag tog också och passade på att läsa de fem albumen i sidoserien om Aldebaran som följer en grupp ungdomar som på resan till Aldebaran av en olyckshändelse hamnar på en helt annan planet. Väl där tar Leos standard-serie vid: En smula oförargligt naket (omsorgsfullt censurerat av engelska förlaget Cinebooks), en smula drama, och en &/#%€#% massa utomjordiska varelser.

Tyvärr är de flesta av varelserna den här gången mycket människoliknande eftersom planeten de landat på visar sig vara ett ställe där många andra stjärnfarare också kraschlandat, och det verkar som om teknologin att framföra rymdskepp är intimt förknippat med ett huvud, två armar och två ben. Så alldeles för gott om humanoider vilket innebär att Leo spenderar den mesta tiden på att teckna humanoider (brrr!) och relationer (dubbel-brrr!) istället för att skildra planetens nativa djur.

Nåja, några finns det iallafall:

Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont

Och så det sista och det med marginal knöligaste albumet att skriva om som kanske skulle fått ett eget inlägg just därför: Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont, mannen bakom det charmerande Spirou-albumet Nicke gifter sig. Faktum är att jag missat den kopplingen innan jag precis nu la till taggen ”Benoît Feroumont” på det här inlägget och märkte att jag redan skrivit om honom, och när jag kollade vad han hade gjort som jag läst förut och såg Spirou-albumet blev jag egentligen inte förvånad.

För även i Giselle & Beatrice är det en mycket rolig historia som presenteras med en snärtig dialog och med väldigt schvungiga teckningar som är charmiga utan att vara alltför inställsamma. Relationerna mellan huvudpersonerna är också här höjdpunkten i serien, med utsökt fångade karaktärer.

Så var finns knöligheten?

I handlingen såklart, som är mycket märklig och som jag har mycket svårt att säga vad jag tycker om. I början är det enkelt: Beatrice jobbar på ett kontor med en fullständigt vedervärdig chef som istället för att befordra Beatrice som förtjänar det befordrar en manlig kollega till henne. Men givetvis kan han ändra sig om hon är villig att gå på middag med honom med efterföljande aktiviteter. Beatrice blir förstås rosenrasande och eftersom alla på kontoret sett hur han trakasserat henne känner hon sig säker på att få rätt. Men hon har glömt att alla andra på hennes avdelning också är män:

Så långt inga konstigheter, och när hon senare tackar ja till middagen är det uppenbart att hon har någon slags plan för att hämnas på chefen…

Det är det som kommer sedan som är det märkliga. Planen visar sig bestå i att ge honom knockout-droppar hemma i hennes lägenhet och att sedan ge honom ett elixir som både förvandlar honom till kvinna och ger Beatrice makten att tvinga honom, numera Giselle, att göra som hon säger.

Det är inte en dålig översättning; Beatrices makt över Giselle har också gjort så att Giselle inte längre har sitt vanliga modersmål och därför bryter hon

Resten av albumet, dvs merparten, spenderas sedan med att (det är ingen mening att lindra orden här) Giselle är Beatrices sexslav, och visar också hur båda två långsamt börjar bli fixerade vid den andra, med klara tecken på Stockholmssyndromet hos Giselle och med en Beatrice som uppenbarligen både hoppas och kräver att Giselle ska älska henne på riktigt precis som förövare av samma slag alltid gjort.

Med andra ord är det en riktigt ruskig och obehaglig historia, paketerad med ett på ytan gott humör och med Feroumonts livfulla teckningar med gulliga personer. Att mixa två så olika saker kan vara ett effektivt sätt att driva hem en poäng ännu tydligare, men min tveksamhet här beror på att jag ärligt talat inte förstår vad Feroumont är ute efter. Läsningen flyter på lika lätt som med Nicke Gifter sig och om jag läser varje ruta för sig, utan att tänka på det större sammanhanget, verkar den här serien vara lika trivsam som den.

Men som sagt, det är den inte, och inte heller slutet ger någon fingervisning om vad avsikten med serien egentligen var. Med resultatet att jag känner mig vilse som läsare, och tyvärr inte på ett bra sätt. Giselle & Beatrice är ett mycket underligt album som ibland verkar vara ute efter att kritisera hur kvinnor behandlas, för att i nästa ögonblick presentera en kvinna som begår de gruvligaste övergrepp som i verkligheten så gott som alltid begås av män. Det skulle kunna vara svart humor men jag vet inte jag, något SCUM-manifest känns det verkligen inte som.

Nicke gifter sig

Postat den

De tre album som redan kommit ut på svenska i serien där diverse serieskapare får ta sig an Spirou och göra lite vad de vill har varit påfallande lika; de utgör mer eller mindre en sammanhängande svit med Spirou som ung man i början av sina karriär, under och precis efter andra världskriget och skulle snarast kunna kallas Spirous ungdom eller någonting sådant. Det är inget fel på det för det har varit trevlig (och när det gäller Bravos bidrag bättre än så) läsning, men med tanke på möjligheterna i upplägget skulle lite mer variation inte skada.

Men på franska (och även danska) finns det fler utgivna album, och där finns variationen, med allvarligare bidrag som det av Yoann & Vehlmann (som ledde till att de fick ta över den vanliga Spirou-serien) och ren slapstick från Lewis Trondheim. Och nu har det näst senaste albumet också nått våra breddgrader i och med albumet Nicke gifter sig, skriven och tecknad Benoît Feroumont:

nicke-gifter-sig-omslag

Det syns nog redan på omslaget att den här gången är det komedi snarare än äventyr som gäller, och det är väl lika bra att på en gång avslöja att japp, det är inte bara menat att vara roligt, det är också ett roligt album 🙂

Feroumont tar chansen att släppa loss med en historia där relationerna mellan trion Spirou, Nicke och Sickan inte är riktigt som de brukar: Nicke är hämningslöst förälskad vilket upptar all hans tid och givetvis vill han flytta ihop med sin tilltänkta, så för att inte Spirou ska känna sig ensam flyttar Sickan in till honom istället. Plus att Sickan alltid har näsa för bra historier så det är en utmärkt chans för henne att hänga på Spirou när ett mysterium med rötter i andra världskriget kickar igång…

Det som nog mest bidrar till att Nicke gifter sig är en så charmerande underhållning är hur Feroumont lyckas fånga de tres karaktärer på ett sätt som samtidigt känns korrekt med tanke på hur de uppträtt i alla tidigare serier, men som också gräver lite djupare:

  • Nicke som något äldre och lite mer världsvan än Spirou är givetvis det naturliga valet för vem som skulle kunna bli kär på riktigt, inklusive diskussioner om äktenskap och barn. Att han har ett humör som kan ställa till problem är inte heller det överraskande.
  • Spirou är något mer naiv och gammalmodig; att han blir generad inför Sickans chosefria uppträdande när hon flyttar in är självklart, men också att Sickan helt korrekt kommentarer att hans inredning är rätt gammeldags, rena femtiotalet.
  • Sickan ser att Spirou behöver stöd när han ”överges” av Nicke och rycker tveklöst in, trots hans protester, med en blandning av medlidande och egenintresse. Givetvis är det inga sexuella spänningar från hennes sida med att dela bostad med Spirou; att han kan bli generad rör henne inte i ryggen, för henne är han en god vän, ingenting annat.

nicke-gifter-sig-sambo

Dialogerna och diskussionerna mellan de tre är fartiga och underhållande, och framförallt Spirous mer barnsliga personlighet sätts på svåra prov i den här boken, med utmärkt resultat för mig som läsare men även för Spirou som nog egentligen blir glad över att han tvingas utanför sin komfortzon gång på gång.

Det finns som sagt ett mysterium i boken också, men det är mest till för att handlingen ska röra sig framåt. Därmed inte sagt att det är ett tråkigt ihopsatt mysterium, bara att den stora behållningen är den personlighetsinriktade humorn. Inklusive inte alls pjåkigt påfunna nya bifigurer, som den kriminella familjen som Spirou jagar boken igenom; bra sammansatt och jag brydde mig till och med om hur det skulle gå för dem, vilket inte händer varje dag i Spirou 🙂

Men till syvende og sist är det Spirou som är huvudpersonen, och även när det gäller den nyss nämnda familjen är det Spirous interaktion med dem som är det bästa (jag tänker inte säga exakt vad för att inte avslöja för mycket). Och det är väl passande i en seriesvit med Spirous namn i titeln (Nicke är däremot inte med riktigt så mycket som man skulle kunna tro, med tanke på bokens titel). Dessutom är det som sagt välkommet med en komisk tolkning av karaktärerna efter de mer allvarliga som vi sett på svenska hittills, inklusive utmärkta teckningar i en modern fransk stil istället för den mer tillbakablickande i de tidigare översatta böckerna, och jag ser fram mot att läsa nästa bok i sviten; den här kom ut på franska i somras men det finns som sagt redan ytterligare ett album som kom för några veckor sedan!

nicke-gifter-sig-sms