Etikettarkiv: Berglin

Seriepubliceringsproblemlösningar

Postat den

Vad gör man om man ska trycka/har tryckt en serie och inser att man behöver lösa ett knivigt problem? Idag presenterar jag tre fall som jag alla stött på den senaste månaden. Två tryckmissöden, ett problem med ströläsare i bokhandeln.

Den saknade sidan: ”91:an – Skånska kriget”

I höstas läste jag 91:an – Skånska kriget, en bok som samlade ihop episoderna från 91:an-tidningen. Jag läste den och tyckte det var OK, men missade en sak: Sidan 21, den sista sidan i första kapitlet, hade på något sätt försvunnit innan boken sändes till tryckeriet. Att jag ens upptäckte det hela kan jag tacka en tråd på Serieforum för där det hela påpekades; kapitlet utan sista sidan kändes onekligen lite rumphugget men inte obegripligt så, men med den äkta sista sidan flyter det på klart bättre. I samma tråd angavs senare att man kunde maila 91an@egmont.se för att få en ersättningssida och det gjorde jag, och förra veckan dök sidan upp i ett brev:

Så nu ligger sidan prydligt instoppad på sin rätta plats i boken och allt är väl. I en perfekt värld skulle det kanske tryckts en helt ny upplaga men jag förstår absolut att det vore alltför dyrt och komplicerat så jag känner mig nöjd 🙂

Den duplicerade sidan: ”Serier från andra våningen”

Den här samlingen med Berglin-serier kom ut redan 2016 men jag köpte den först häromdagen. Här är problemet det motsatta mot 91:an för här finns istället samma seriestripp på sidan 6 & 14. Så tekniskt sett är det inget problem eftersom läsaren inte missar någonting, men det känns såklart inte bra när man läser, speciellt som sidorna är så nära varandra att det märks hur tydligt som helst.

Så vad göra här, med tanke på att trycka om-lösningen som sagt är alltför dyr?

Tja, lösningen blev densamma som med 91:an: Tryck en extra sida och lägg med i boken. Jag vet inte när man upptäckte misstaget men sidan låg iallafall i mitt exemplar köpt färskt från förlaget, direkt på omslagets innersida. Varför en extra sida om problemet är en dubblerad sida? Jo för att sidan, eller snarare den smala remsan med en ny seriestripp, passar fullständigt utmärkt till en samling med Berglin-serier med en slentrian-anspelande titel där ett slentrianmisstag råkar ha gjorts:

Stor eloge till förlaget W & W (och givetvis Berglins för serien ifråga) för den kreativa lösningen som på något sätt gör boken ännu roligare än om misstaget aldrig skulle inträffat 🙂

Men vem vet, kanske Berglins blev sura eftersom årets samling av deras serier nu bytt förlag till N & K…

De avslöjande sidorna: ”Grandville: Force Majeure”

Och så slutligen den mest udda företeelsen. Jag skrev nyss om Bryan Talbots sista bok i hans Grandville-serie, och nämnde där att ”…de oväntade vändningarna inte är så oväntade …”, men  det finns självklart en risk att någon som står i bokhandeln och bläddrar kan råka bläddra för långt och därmed få syn på en spoiler eller två. Så hur hindrar man det?

Ett sätt är förstås att helt simpelt plasta in hela boken, och det är ju relativt vanligt även i seriebranschen. Men jag har alltid ogillat det eftersom serier är ett grafisk medium, och att inte kunna kika på hur serien ser ut är som att köpa serien i påsen grisen i säcken. Och brittiska förlaget Jonathan Cape tycker tydligen samma sak för när jag fick boken fanns det i den någonting jag aldrig sett förut:

Den geniala lösningen bestod av en anti-spoiler-anordning i mjukplast som var svept om de avslutande 60-talet sidor som man därför inte kunde råka slå upp om man inte öppnar sigillet. Jag vet inte om den amerikanska utgåvan från Dark Horse försökte sig på någonting liknande men det hoppas jag för de amerikanska läsarnas skull 🙂

Själv märkte jag när jag började läsa boken att någonting konstigt i tunn mjuk plast verkade finnas någonstans mot slutet av boken, men jag höll mig från att tjuvkika vad det var och läste på istället. Jag trodde att det kanske skulle vara något slags tryck-tekniskt specialinslag i serien, typ de extrema widescreensidorna i Frank Millers Rōnin eller Matt Wagners Mage, men jag undrade hur mjukplast skulle användas. Så det var en total överraskning för mig med när jag vände blad och fick syn på en ”Anti-Spoiler Seal”. Kreativt, på min ära!

Catching up: Rocky/Berglin/Fables/Sandman

Postat den

Dags för några korta ord om serier jag skrivit om förut, och vad jag tyckt om det som kommit ut sen dess 🙂

Rocky: Martin Kellerman knegar på, och samlingarna av serien kommer ut lika regelbundet som någonsin. Senaste volymen, Rocky borde gått ut (nr 29), består av det vanliga: Rocky snackar med polare, Rocky + polare åker utomlands (till Japan här), fast det enda sättet det märks att de är utomlands på är att de pratar om Japan. Och så vidare, och så vidare.

Rocky 29

Med andra ord, det är Rocky av Kellerman, och jag är 100% nöjd med det. Jag gillar serien inte för att den erbjuder nya och oväntade miljöer eller karaktärer utan för att den så på pricken fångar tonen i samtalen, och (givetvis) för att de är så underhållande. Är det djupa tankar och resonemang om livet, universum och allting? Kanske inte, men det är å andra sidan inte så ytligt som man kanske kan tro; dubbla och trippla bottnar finns det gott om, och vem eller vad jag som läsare skrattar åt är inte alltid helt uppenbart.

Den enda invändningen mot boken jag har är att Rocky är en serie som jag tycker gör sig bäst med en stripp om dagen, i tidningen; att läsa sida efter sida, som här, förtar lite av effekten. Men roligt är det ändå, och det är väldigt kul att det finns en så bra svensk dagstidningsserie som Rocky!

Berglin: Här har vi den (enligt mig) andra riktigt bra svenska dagstidningsserien, Berglin, dvs de korta funderingarna över samtiden som görs av Jan & Maria Berglin. Den senaste samlingen heter Det sista rotavdraget och sträcker sig från augusti 2014 till juni 2015, vilket givetvis gör att det finns en hel del politiska inslag på grund av valet.

Fast som den som läst serien redan vet är serien i sig inte politisk: Valet gör bara att en del av sidorna tar avstamp i dagens politik, men vilken politik som är ”rätt” eller ”fel” är inget som Berglins bekymrar sig över. Här är det istället iakttagelser över konstigheter/lustigheter/bisarrerier som gäller för hela slanten, med samma godmodiga ton som alltid.

Berglin - Det sista rotavdraget

Det är svårt att förklara vad som gör den här serien så bra. Teckningarna med de stornästa människorna som alla ser likadana ut är förunderligt passande till de ofta extremt löjliga händelserna/funderingarna. Dock är humorn aldrig av det förlöjligande slaget, humorn ligger istället i den ovanliga blandningen av cynism/godlynthet/anarki/WTF-upplevelser som finns här; det är en serie som (kanske) visar att det enda man kan göra är att skratta åt hur fånigt livet och alla vi människor ofta är.

Så, efter två utmärkta svenska humorserier, även till två engelska/amerikanska betydligt allvarligare men tyvärr också mindre lyckade serier som nyligen avslutats.

Fables: I somras kom det sista numret, nummer 150, av Bill Willinghams serie Fables ut, den serie som varit förlaget Vertigos kassako det senaste decenniet. Jag skrev om serien efter att ha läst fram t o m nummer 113 och mina känslor har inte förändrats: Serien hade några fina toppar, men efter att arcen med The Adversary hade löpt ut gick serien mestadels på tomgång.

De 37 nummer som kommit ut sen den recensionen fortsatte på samma spår, utan att någonsin kicka igång igen; min känsla är att Willingham inte tog sig tiden att bygga upp en ny stark handling efter att den första avklarats, och att serien därför mest av allt känns som en såpa där en huvudhandling helt saknas och man bara avhandlar sidoberättelser.

Fables 150

Slutomdömet från mig kan nog inte bli annat än att i det stora hela är Fables en serie som man både kan ha och mista; om man känner för en kompetent berättad historia om sagovarelser och vill ha någonting som räcker länge så passar Fables bra. Men en stor serie är den inte, och jag misstänker att den om några år kommer att vara glömd, i det stora hela, eftersom jag har svårt att se hur den ska locka nya läsare förutom de redan frälsta.

The Sandman – Overture: Här har vi en miniserie om sex delar som borde varit en stor händelse, någonting som uppmärksammats betydligt mer än den gjorde. Det handlar trots allt om att Neil Gaiman skrivit en alldeles ny Sandman-serie, dvs en av de allra mest klassiska och kritikerhyllade serierna från de senaste decennierna. Men det har inte skrivits mycket om den, åtminstone inte i seriepressen (papper och digitala).

Och efter att nu ha läst alla nummer visar det sig att det var en helt rätt bedömning, för det här är inte en lyckad serie. Den är hantverksmässigt skickligt skriven av Gaiman, den är lika skickligt illustrerad av JH Williams III, men den är helt steril, utan känslor, och steriliteten är både Gaiman och Williams fel. Till Williams försvar ska jag dock säga att det finns sidor och uppslag här som ser vansinnigt eleganta ut, men som serie är jag mer skeptisk till dem. Dock, det kan vara att jag på grund av manuset har svårt att tycka om serien. För:

Manuset är ärligt talat synnerligen poänglöst. De sex numren handlar om att förklara varför den till synas närmast allsmäktiga drömmaren så lätt kunde fängslas av en simpel människa i första numret av The Sandman, och de är fyllda av anspelningar på de tidigare numren. Men anspelningarna saknar betydelse för den här miniserien, som exempelvis The Corinthians gästspel som hade kunnat strykas helt utan att det påverkat.

Sandman Overture 6 07

Jag tycker det här är extremt irriterande, med en miniserie som enbart riktar sig till de närmast sörjande som kan hela The Sandman på sina fem fingrar. Utan den kunskapen är den här serien helt obegriplig, och även med den kunskapen blir det här bara sex nummer av ifyllande av detaljer i berättelsen:

  • Varför var huvudpersonen så försvagad i seriens begynnelse? Check!
  • Vad var den tidigare dröm-vortexen som nämnts i serien förut? Check!
  • Finns det månne några föräldrar till alla D-personer? Check! (Inte för att dessa föräldrar på något sätt påverkar handlingen här, de är bara med för att…?)

Med andra ord, handlingen i The Sandman – Overture handlar om handlingen i The Sandman, vilket är väldigt tråkigt eftersom The Sandman var så bra på att berätta bra historier och att ha nya idéer. Gaiman har här drabbats av en åkomma som till exempel Stephenie Meyer (Twilight) och Charlaine Harris (Southern Vampire) också drabbats av, nämligen den att efter att ha börjat med stark fristående handling och inslag efter ett tag låta historien enbart drivas framåt med hjälp av icke-avslutade inslag från tidigare.

Dvs, samma saker tuggas om och berättas i mer detalj, och samma fiender återkommer på grund av förorätter som synts till tidigare. Jag tycker det är hur sorgligt som helst att se den här typen av introspektiv handling av författare som jag vet kan så mycket bättre.

The Sandman är fortfarande en fantastiskt bra serie, men The Sandman – Overture tillför absolut noll till den, och eftersom den sistnämnda i sig själv inte heller har något att komma med så skippa den. IMHO alltså 🙂

Nämenvaf..: Välkommen till Fjuckby

Postat den

Det blir bara en kort liten blänkare idag; imorgon hoppas jag kunna skriva om Darwyn Cooke / Donald Westlakes The Hunter, men idag blir det svenskt.

Det enkla skälet till att det inte blir ett längre inlägg är att det egentligen inte finns så mycket mer att säga om Berglins senaste album, Välkommen till Fjuckby, än att de fortfarande är Sveriges utan konkurrens roligaste serieskapare. Eller förresten: En lyckad Berglin-stripp är roligare än någonting annat du kan läsa, basta.

Men en liten innehållsdeklaration skadar kanske inte. Som vanligt är det det senaste årets strippar som samlats ihop, och som vanligt är det också de som är gjorda i fyrrutorsformat där alla rutorna har ett gemensamt tema som är avgjort bäst. Ingen kan som Berglin satirisera vardagen utan minsta känsla av ett von oben-perspektiv; hos Berglin är vi alla lika små och obetydliga, helt fokuserade på den lilla världen.

Dessutom älskar jag de små påhittade ord som dyker upp då och då hos Berglins. I det här albumet fastnade jag för mrutt från strippen Vad ingen kommer att berätta för dig; läs den och ordet kommer sätta sig lika fast som klassikern ”Nämenvafan?!?”.

Så, iväg och köp, och för den som inte har råd kan man läsa de senaste stripparna på SVDs hemsida. Gack åstad!

En av Berglins senaste strippar

En av Berglins senaste strippar