Etikettarkiv: Blake & Mortimer

Affären Francis Blake

Postat den

Så har (äntligen tycker nog en del) förlaget Cobolt till slut gett sig i kast med en av de tyngsta europeiska serieklassikerna, Blake och Mortimer. Tyngsta åtminstone om man mäter textmängd för få serier, varje sig förr eller senare, har haft lika hög kvot i text / serieteckningar som Edgar P Jacobs serie om de två vännerna Francis Blake, högt uppsatt i den brittiska underrättelsetjänsten, och Philip Mortimer, vetenskapsman par excellence.

Och tyngsta i bemärkelsen rejäla historier där varje detalj i handlingen ges samma tyngd, ungefär på samma sätt som teckningsstilen Klara linjen/Ligne claire ger varje linje samma tyngd. Om det är en ”tradition” i många fransk-belgiska äventyrsserier att slarva med intrigen (som Blårockarna vars historier är praktexemplar på undermåliga manus vad gäller intrig och konsekvens) så står Blake och Mortimer för motsatsen, med historier som passar ihop likt ett pussel: Bit för bit läggs till, och även alla #&/€%/ bitar med blå himmel måste passas ihop.

Det är med andra ord en inte helt lättläst serie; en ny läsare kan nog avskräckas av anblicken av sidor fullproppade med text, och med prydliga teckningar där det viktigaste är läsbarheten snarare än livfullheten vilket gör att det kan se ack så livlöst ut. Att serien sedan utspelar sig (huvudsakligen) i England på 50-talet med herrklubbar, betjänter, hushållerskor och har två något äldre ungkarlar som huvudpersoner gör inte att det känns mindre mossigt.

Men trots det är serien väldigt populär hos en del läsare, och själv kom jag till serien för bara några år sedan och jag gillar den. Visst är den gammeldags på alla sätt och ibland mycket frustrerande så, men en serie som är så noggrant sammanfogad som den här är ändå underhållande att läsa och det är det som är seriens starka sida: Den visserligen gamla men ypperliga hantverksmässiga skickligheten. Men som sagt, det finns gott om brasklappar och man ska nog inte ge sig på serien om man inte är förberedd på vad som komma skall 🙂

Olrik

En lång introduktion/bakgrund, så låt mig prata lite om dagens album, Affären Francis Blake. Som den uppmärksamma läsaren redan sett av omslaget här ovan (ett trevligt omslag skulle jag säga; jag gillar att man valt en lugn och stämningsfull scen snarare än någonting mer åt actionhållet) är det skapat efter Jacobs död och är skrivet av Jean van Hamme, mannen bakom bland annat Thorgal, och Ted Benoit, vars serie Ray Banana skymtat till på svenska tidigare. De två engagerades på 90-talet för att fortsätta serien och det här albumet är deras första.

Som en fortsättningen på serien ger jag Affären Francis Blake klart godkänt. van Hamme & Benoit har inte satsat på en modernisering utan istället valt att göra serien mer som en pastisch, som vore boken gjord av Jacobs under 50-talet. Teckningarna efterliknar Jacobs som de ser ut i album som Det gula tecknet snarare än de tidigare eller senare albumen, och det är huvudsakligen lyckat. Benoit vacklar ibland mellan en mer platt och en mer tredimensionell teckningsstil, precis som Jacobs gör, men för Jacobs var det att hans stil utvecklades över åren, medan Benoit här gör det i samma album så kanske skulle Benoit behövt några fler år att putsa på sidorna, precis som Jacobs gjorde 😉 I övrigt ser jag att färgläggningen är mer av Tintin med rosor på kinderna, medan Jacobs höll sig till helt platta; en detalj som jag tycker vare sig är bättre eller sämre än originalet, bara annorlunda.

Manusmässigt håller sig van Hamme också strikt till den gamla stilen, med en historia som utspelar sig strikt kronologiskt och mycket metodiskt, där till och med de oklarheter som finns i ögonblicket nogsamt pekas ut så att läsaren ska uppmärksamma dem. På ett sätt är det enformigt med en handling som utspelas i ett så jämnt tempo, men på ett annat charmigt att även de viktigaste avslöjandena, som varför Blake handlar som han gör, bara ges en ruta eller två eftersom van Hamme litar på att läsaren hänger med. Slöläsa Blake och Mortimer kunde man inte förut och det kan man inte nu heller.

Jag har några små invändningar vad gäller manus, som att Mortimer här enbart spelar rollen av följeslagare som aldrig får chansen att visa sina egna speciella kunskaper utan istället reduceras till en actionhjälte (en något klumpig och piprökande sådan, förvisso), men det är som titeln antyder Blake som har den oemotsagda huvudrollen den här gången. Det är dock randanmärkningar för i det stora hela tycker jag att van Hamme träffar helt rätt i tonen.

Om man önskar sig en uppdaterad Blake och Mortimer à la de som skett under senare år med serier som Spirou lär man bli besviken på Affären Francis Blake, men för de som önskar sig fler album i samma stil som de gamla är det här given läsning. Den enda anpassningen till en mer modern anda är nog att van Hamme gör sitt bästa för att trots miljön introducera kvinnliga bifigurer med viktigare roller än vad som brukligt är i Jacobs serier; en liten sak men jag uppskattar den. Och att en serie som redan i original hade en stämning av gårdagen och av gamla tider inte moderniseras utan istället bara fortsätter som om ingenting hänt känns mycket passande. Friskt och fräscht, kanske inte, men underhållande på sitt alldeles egna sätt.

5C473F52-5AC3-40BC-A953-A71EB7DF0CBE

Kan köpas hos bl.a.:

Serieutgivning som tuffar på: Fantomen, Blake och Mortimer, Girl Genius

Postat den

Mycket av serierna jag läser är såna som det inte känns så vettigt att recensera; vad ska jag till exempel säga om volym 9 av Twin Spica om jag redan skrivit om de 8 första? Därför gör jag istället så att jag då och då påminner om långkörar-serier som ges ut, så att man inte glömmer bort dem. Dagens skörd:

Fantomen, där den kompletta utgivningen av dagspresserien kommt fram till sin tredje del. Andra världskriget är nära men serien har inte riktigt nått fram till dit ännu, så Fantomen har fortfarande exotiska äventyr runt om i världen istället för att döda ondsinta japaner. Snärten i replikerna sitter som den ska, Moores teckningar är visserligen halvtaffliga tekniskt sett (han kan till exempel inte teckna händer överhuvudtaget) men rejält effektiva i sin fartighet, och Falks äventyr är omväxlande och det är uppenbart varför serien blev så populär som den blev. Lite färre kvinnoligor där alla blir kära i Fantomen vore förstås skönt 😉

Blake och Mortimer fortsätter att översättas till engelska av Cinebook med omväxlande klassiska äventyr av Jacobs själv och nya album. Senast utkommet av det senare slaget är The Sarcophagi of the Sixth Continent i två delar, och The Gondwana Shrine,  båda skrivna av Sente och tecknade av Juillard. Som jag nämnt förut tycker jag att Benoit och van Hammes version är snäppet bättre än Sente/Juillard, men även de senare producerar bra serier. Dvs mycket text, täta historier som verkligen är genomtänkta, och stela men ändå charmiga teckningar av den riktigt gammelmodiga typen; Jacobs hade nog känt sig nöjd med de här nya versioner av hans serie, åtminstone om han velat att den skulle fortsätta i precis samma stil som när han själv skrev och ritade den.

Girl Genius, Phil och Kaja Foglios (numera) webbserie fortsätter envist att också tryckas på papper för de som föredrar att inte läsa på datorn; tio delar har nu kommit ut (och den första delen som var den enda som ursprungligen inte var i färg har nu också färglagts och getts ut i nyutgåva). Jag är väldigt svag för Foglios humor och Girl Genius är bitvis väl så rolig som Foglio har varit förut, men som jag skrev förut så lider GG otroligt av sin brist på tempo. Agathas gäng är fortfarande fast nere i Mechanicsburgs slott, och där har de nu vistats bokstavligen åratal (om man mäter tiden härute i min värld). För dem har det bara gått några dagar, så handlingen har inte kommit framåt alls. Det är nästan som om serien nu också är ett metaskämt med läsarna: När kommer de att inse att Agatha et al aldrig kommer komma ut utan istället kommer de spendera resten av sina liv nere i källarna, med en handling som bara blir mer och mer ohanterlig? Jag fortsätter läsa serien trots allt, på grund av humorn som fortfarande finns kvar, men jag utnämner nu GG till utan konkurrens Foglios sämsta serie. Tyvärr.

Så, en mycket kort genomgång av några bruksserier, dvs serier som inte på något sätt kan ses som revolutionerande eller måste-läsning, men som ändå behövs för att seriebranschen ska må bra och ha någonting för alla; även en serie-kost måste vara varierad 🙂

Blake och Mortimer, take 3: The Voronov Plot

Postat den

Det tredje serieskaparteamet (efter Edgar Jacobs och van Hamme/Benoit) på serien Blake och Mortimer gör sin entré på engelska i och med publiceringen av The Voronov Plot där Yves Sente står för manus och André Juillard för teckningar; givetvis är det Cinebook som står för översättningen, som oftast nuförtiden när det gäller engelska utgåvor av fransk/belgiska serier i klassisk tappning.

En spion besöker en mycket bekant restaurang...

För den som inte vet om bakgrunden tog det franska förlaget ett något ovanligt beslut vad gällde serien Blake och Mortimers framtid efter Jacobs död: Efter att van Hamme/Benoits version blivit populär valde man att låta ett till team parallellt göra sin version, och det blev alltså Sente/Juillard som fick den äran. Båda teamen har valt samma infallsvinkel, dvs man gör serier utan minsta försök till nytolkning. Meningen är att de nya böckerna ska kännas som om de var skrivna av Jacobs själv, och faktum är att man lyckas bra med föresatsen. Framförallt van Hamme/Benoit både ser ut som och känns som om Jacobs låg bakom, men även om Juillards teckningar känns något plattare (jo, det är faktiskt sant!) än originalet och Sente går till överdrift i berättartexter som egentligen inte behövs (det är faktiskt också sant!) så är det en trevlig stund jag har, med en snirklig men väl sammanhållen intrig som utspelar sig under rymdforskningens och det kalla krigets barndom.

Men det finns också mindre bra saker med albumet. Att framställningen nästan känns som en parodi ibland eftersom man tagit Jacobs egenheter (teckningarna och de ymniga texterna) och dragit dem ett snäpp till mot ytterligheten ger mig en känsla av att Sente/Juillard varit alltför bokstavstrogna. Där van Hamme/Benoit känns som en genuint tidigare okänt album av Jacobs är det här mer av ett önskeprojekt gjort av mycket talangfulla fans.

Dessutom blir det lite väl gulligt med en del utplacerade scener som placerar handlingen stadigt år 1957 och som är alltför övertydliga, som scenen där John Lennon och Paul McCartney dyker upp; jag hade ingen aning om när/var/hur de först träffades, men introduktionen av dem i handling var så klumpig att jag googlade upp historien för att bekräfta för mig själv att John och Paul var de jag trodde (sen visade det sig att albumet i slutet hade en intervju med skaparna där de mycket nöjda berättar om hur de smygit in Beatlarna). Kort sagt, albumet skulle ha mått bra av en redaktionell hand som slipade till historien.

Att Olrik återigen är en av huvudskurkarna får jag väl acceptera, även om det skulle vara roligt med mer variation; återkommande skurkar är ofta en dålig idé, framförallt när man bara har en att gissa på när en mystisk person som inte vill visa ansiktet dyker upp (med det inte alltför smarta namnet Ilkor…). Det hade räckt utmärkt med Voronov här, Olrik tillförde inte mycket.

Med andra ord, ett helt OK album av en typ som jag trots mina invändningar gärna ser mer av: En gedigen historia presenterad utan krusiduller 🙂

Gamla serier i ny tappning

Postat den

Att producera uppföljare till tidigare succéer förekommer inom alla konstarter; ibland är det för att någon faktiskt har någonting att tillföra, men oftast är det rent kommersiella intressen som ligger bakom. 

Bra

Bra

Mindre bra

Mindre bra

Böcker som Scarlett, uppföljare till Borta med vinden, och filmer som En amerikansk varulv i Paris visar hur illa det kan gå när inte längre upphovskvinnan/mannen är inblandad. I seriernas värld är det här snarare regel än undantag; för alla serier som Tintin som avslutades i och med Hergés död finns det tio som Blixt Gordon som fortsatte långt efter det att Raymond lämnat den. Sen finns det serier som Asterix och Lucky Luke, där kvalitén sjönk rejält efter att manus-författaren Goscinny avlidit, trots att seriernas ursprungliga tecknare fortfarande fanns kvar (Uderzo ska ha en eloge för att han försökt skriva manus själv, men gud sig förbarme vad usla de är…). Jag har precis läst två moderna uppföljare till två klassiska serier i den fransk-belgiska traditionen där man angripit problemet med uppföljare på radikalt olika sätt, båda med viss framgång. Först ut är The Strange Encounter, en engelsk utgåva av Blake & Mortimer-äventyret L’Étrange Rendez-Vous skapat av Benoit och van Hamme.

Mysteriet

Mysteriet

Pratglädje

Pratglädje

Målet för albumet är tydligt: Det är en pastisch på Jacobs verk, det vill säga det ska verka som om det var han själv som skapat det. Den här tidsresehistorien, med några gamla favoritskurkar i huvudrollerna (varav Olrik givetvis är en), utspelar sig liksom de klassiska albumen på 50-talet (1954 för att vara exakt), och det finns inte ens en antydan om påverkan från senare tiders serier. Det är lika mycket text som alltid, texten beskriver ofta exakt vad vi samtidigt ser, och  manuset är gediget. Kort sagt, för den som gillade Jacobs original är det här en utmärkt ersättning. Det går inte att anklaga Benoit och van Hamme för att vara nyskapande, men det är styvt gjort och definitivt läsvärt (för den som gillade de gamla Blake & Mortimer-albumen alltså).

Miss Flanner ligger för döden

Greven av Champignac och Zafirs ungdomskärlek Miss Flanner ligger för döden

Det andra albumet är Spirou-album nummer 49: På uppdrag av Z, skapat av Morvan, Yann och Munuera. Här är det däremot fråga om en radikalt annorlunda serie om man jämför med Franquins klassiska version, eller för den delen med Fourniers eller Tome/Janrys urvattnade efterföljare. Teckningarna är ganska långt från den klassiska fransk-belgiska stilen, i en betydligt modernare stil, och manuset likaså. Jag misstänker att för många Spirou-fans är det här närapå ett helgerån, och en snabbtitt på läsaromdömen på franska Amazon bekräftar att det här albumet inte uppskattas högt.

Spirou besöker en yngre version från Gorillan och guldgruvan

Spirou besöker en yngre version av sig själv från Gorillan och guldgruvan

Det är inte det första Spirou-albumet i en ny stil. Spirou har utsatts för flera olika artisters tolkningar; en del officiella, som Yves Chalands nyklassiska variant eller Morvan/Munueras tidigare album, en del inofficiella, som Lewis Trondheims homage (som det vore trevligt om exempelvis Komika gav ut, hint-hint!). Personligen uppskattar jag det här angreppssättet mer än Blake & Mortimer-varianten; det är intressantare att se vad en Spirou av idag skulle kunna vara än en strid ström av album i en visserligen trevlig men ändå daterad stil.

Inte för att På uppdrag av Z är ett mästerverk; det knakar lite här och var i historien, och en del repliker är rejält otympliga. Och att sen historien är en tidsresehistoria som utmynnar i att alla tidigare Spirou-historier inte längre har inträffat gör knappast fansen gladare! Men historien fungerar i det stora hela, även om just det här albumet med sina rikliga referenser till Franquins Spirou nog blir rätt obegripligt om man inte läst dem. Tyvärr verkar det inte bli flera album i den här stilen eftersom de sålt så dåligt vilket jag tycker är synd; att gå tillbaka till Tome/Janrys med fleras version av Spirou verkar väldigt fantasilöst.

Spirou i den moderna världen

Spirou i den moderna världen