Etikettarkiv: Blixt Gordon

Flash Gordon – The Death Planet

Postat den

Årets första gnäll blir det idag, men det är inte så allvarligt menat eftersom jag trots allt hade kul när jag läste; kanske inte på det ursprungligen avsedda sättet, men iallafall 😉

Orsaken till gnället/munterheten: Titan Press senaste bok med Dan Barrys Blixt Gordon-serie, betitlad The Death Planet och innehållandes söndagsserien från 1967-1971. Skälet till att samlingen startar med året 1967 är att det var året då Dan Barry efter att ha varit ansvarig för dagstidningsserien (dvs den svartvita versionen av serien i dagstidningarna) också tog över söndagsversionen från Mac Raboy.

Så boken innehåller ett förord som tar upp hur Barry tillsammans med manusförfattaren Harry Harrison gjorde om serien från Alex Raymonds mer fantasy-inriktade originalversion till en mer modern science fiction-serie. Barry uppdaterade looken så att serien såg mer realistisk ut i den så typiska fotorealistiska stilen man kan se i andra serier som Sy Barrys Fantomen, Leonard Starrs Mary Perkins, med många andra. Harrison i sin tur såg till att serien också blev internt konsekvent, så att exempelvis planeten Mars såg likadan ut från en episod till en annan, till skillnad från de tidigare versionerna där varje ny episod glatt bortsåg från allt som skett dessförinnan.

Och för mig som svag för Barrys Blixt Gordon eftersom jag gillade den som liten när jag läste den i Fantomen låter ju det här mumma: En samling med Barrys serie som är nästan helt ny för mig eftersom söndagsversionen av serien inte var den som publicerades i Fantomen, så det enda jag sett av den här versionen var en kort episod i en av Comics-samlingarna.

Men sen var det det här med datumen… Bisarrt nog envisas Titan med att skriva förord och inkludera långa artiklar om det positiva med Harry Harrison och Dan Barrys samarbete; både i den här boken och de samlingar med dagstidningsversionen  som jag tidigare skrivit om lyfts deras serie fram som höjdpunkten. Så varför får jag aldrig läsa den versionen i så fall?!?

De (hittills) två böckerna med Dan Barrys dagstidningsversion har kommit fram till 1956, så det är fortfarande två år kvar tills dess Harrison blir ansvarig för manuset. Och just manusen är det som svajar i böckerna, förutom de utmärkta tidigaste episoderna när Harvey Kurtzman skrev dessa. Så på dagstidningsversionsfronten är det tji. Och här, när det gäller söndagstidningsversionen av serien, står Harrison bara för manuset till de första episoderna eftersom han sedan hoppade av, medan Barry däremot hoppade av samtidigt som Harrison tog över ansvaret; som framgår av intervjun med hans ”medhjälpare” Bob Fujitani som inleder volymen var det istället denne som tecknade så gott som allting eftersom Barry vid den här tidpunkten istället fokuserade på sitt måleri (med föga framgång verkar det som, och av det jag sett av hans måleri är det inte så konstigt).

Så nej, jag vet fortfarande inte om Harrisons manus verkligen innebar det kvalitetslyft som utlovas eftersom jag fortfarande inte läst något mer substantiellt av honom. Jag vet att han skrev rejält underhållande science fiction i sina bästa stunder, men jag vet fortfarande inte hur hans serieförfattande var.

Flash Gordon - Dan Barry Sundays 1 - Master

Förutom då de inledande episoderna i den här boken och de är inte precis lovande. Det är visserligen lite orättvist att läsa en serie avsedd att läsas med en episod / vecka såhär i samlad form eftersom läsningen blir helt annorlunda, men efter att det stått om hur Harrison fick serien att bli konsekvent visar de här serierna upp så många strålande exempel på motsatsen. De första sex episoderna i boken, alla med manus av Harrison, i mycket kort sammanfattning:

  1. Blixt färdas tillsammans med sin vän Pancho till den ödsliga och döda Pluto för att rädda en förlist forskningsexpedition, varpå han upptäcker att en främmande civilisation också är på planeten. De teleporterar honom till sin egen planet, diverse äventyr följer, varpå Zarkov poppar upp som en deus ex machina i sin raket och hämtar hem honom.
  2. En kriminell utomjording som kan förvandla sig till vem som helst jagas av Blixt och dör i jakten.
  3. Pluto utnämns som en möjlig kandidat för att utvinna tungmetaller ifrån, så Blixt far ditt. Väl där har jordborna svårt att röra sig på grund av den stora dragningskraften och det tar dagar att förflytta sig enbart några kilometrar på grund av detta, även när de har hjälp av inbyggda maskiner som minskar dragningskraften något. Men man fortsätter och när man värmer upp marken för att starta gruvorna vaknar diverse elektriska gigantiska monster upp och omöjliggör gruvorna, och alla måste fly för livet tillbaka till hemplaneten.
  4. Blixt hittar en flaskpost i rymden med ett SOS och flyger tillsammans med Dale iväg till en planet som styrs av en ond robot som utplånat sina skapare efter att de överlämnat allt jobb till sina maskiner. Diverse strider mot robotar senare lyckas de fly, tillsammans med de kraschlandade SOS-utsändarna.
  5. Världen går bananer när ett utomjordiskt skepp förbereder ett anfall på Jorden: Människor blir osynliga, gravitationen upphör, växter växer ohämmat. Zarkov lokaliserar maskiner som använts, varpå Blixt konfronterar utomjordingar och får dem att ändra sig. Deras tefat är skadat och de trodde inte att jordborna skulle låta dem stanna och därför hade de istället attackerat.
  6. För att reparera sitt tefat flyger utomjordingarna till Pluto där det finns övergivna bostäder och laboratorium som de kan få utnyttja, och Dale, Blixt och Pancho åker också dit för att studera deras avancerade teknologi. Väl där gör några av utomjordingarna uppror mot sin ledare för att han inte fortsatte attacken mot Jorden, och Blixt och de andra blir övergivna i ödemarken men lyckas smyga tillbaka tack vare sina antigravitationsmaskiner som gör att de kan flyga. De övervinner revoltörerna, tefatet repareras, och utomjordingarna far hem igen.

Ni kanske noterade att hälften av äventyren utspelas på Pluto, och att det är radikalt olika planeter som skildras varje gång?  Eller ni tror kanske att de där övergivna byggnaderna och labben i episod 6 är samma som gruvbyggnationerna i 3.? Icke sa Nicke, inga likheter finns. Och förutom de enorma skillnaderna i hur Pluto skildras har vi underliga detaljer, som hur Pancho (den andra gången gudskelov utan sin mexikanska hatt som han bär i episod 1 men fortfarande med sin ”humoristiskt” brutna engelska accent) i episod 6 undrar hur solen tar sig ut från Pluto, uppenbarligen drabbad av minnesförlust från sitt tidigare besök något år tidigare. Eller hur Blixt i en episod behöver teknologisk hjälp för att ens kunna gå på Pluto för att i nästa kunna röra sig obehindrat på planeten men å andra sidan ha teknologi som gör att man kan flyga. Teknologi som sedan inte ses röken av, enligt principen att huruvida teknologi finns/inte finns helt avgörs av vad som funkar dramaturgiskt just nu.

Flash Gordon - Dan Barry Sundays 1 - Pluto

Stackars Pancho har problem med närminnet

Det finns mer att klaga på vad gäller logiken i manusen som den alltid lika tröttsamt klichéartade onde vetenskapsmannen som uppfinner någonting fantastiskt och revolutionerande som istället för att bli snuskigt rik genom att sälja uppfinningen använder den för att stjäla saker, här representerad genom uppfinningen av en materiatransporterare som används för stölder. Med andra ord:

Slarv, slarv, slarv rakt igenom, och den där konsekventa skildringen av solsystemet ser jag inte röken av. Detsamma gäller saker som teknologin där Blixt ibland har raketer där avståndet till Pluto är svårt att övervinna och ibland har varpdrift så att Pluto-trippen tar någon timme. Och självklart kan man när man färdas mellan solsystemets planeter då och då stöta på en ny, dittills okänd dito planet.

Förhoppningsvis är de här slarviga manusen bara ett tecken på att Harrison tappat intresset för serien innan sitt snara avhopp (han slutade mycket snart efter episod 6 ovan), och att hans tidigare manus är bättre. Jag får väl se hur det blir med  det när/om Titan någonsin lyckas ge ut en samling med serier där både Harrison och Barry gör sitt bästa 🙂

PS. Munterheten när jag läste? Den bestod delvis av det bisarra i all propaganda för en serie som inte är den som boken innehåller, men mest av att jag smålog över hur slapp serien var med detaljer, och att den ibland kom svindlande nära känslan jag fick när jag för många år sedan såg de klassiska matiné-äventyren från 30-talet med Buster Crabbe som Flash Gordon på Cinemateket i Stockholm. De fuskade vilt med fortsättningsformatet: En episod kunde sluta med att Blixt föll ner från en klippa mot en säker död, följt av nästa episod där brottningsmatchen på klippkanten repeterades men den här gången med resultatet att Blixt vann och istället kastade ner motståndaren. Jag uppskattade också varje episods rekapitulering av vad som hänt förut som glatt ljög om tidigare händelser och hittade på/strök hej vilt; det enda som var viktigt var att kunna sparka igång den nya episoden så snabbt och lättförståeligt som möjligt! DS.

Flash Gordon – The Lost Continent

Postat den

flash-gordon-the-lost-continent-cover

Jag undrar hur många versioner av Blixt Gordon (jag föredrar det svenska namnet så så får det bli) jag har läst under åren: Alex Raymonds original (finfina teckningar, uselt manus); Austin Briggs menlösa(re) version efter att Raymond lämnat serien; diverse äldre serietidningsversioner av mycket varierande kvalité (med Al Williamsons som höjdpunkt); diverse nyare serietidningsversioner, likaså med varierande resultat (från bottenlöst uselt till inte alls dum komedi). Men för min egen del är det en annan version som känns som den ”riktiga” Blixt Gordon: Dan Barrys dagstidningsversion.

Det beror såklart på att jag läste serien som liten, i Fantomen, och sen också i några enstaka nummer av Blixt Gordons egen tidning, och där var det Barry för hela slanten. Men det är inte bara nostalgiska orsaker: Jag läste en del av Raymond som liten också (bland annat i Comics, den fantastiska antologi-serien som verkligen fick upp mina ögon för serier av alla de slag), men hans version var inte alls lika lockande som Barrys. Jag skulle säga att huvudorsaken är manuset: Jag har alltid gillat science fiction, och förutom Barrys serier har den aspekten på Blixt Gordon aldrig varit speciellt viktig i de andra versionerna som snarare varit förklädd fantasy / space opera av det mest ålderdomliga slaget. Så jag är verkligen glad att bland alla andra samlingar av dagstidningsserier har också Dan Barrys serie plockats upp av ett förlag, närmare bestämt Titan Books, där den andra samlingen med namnet The Lost Continent just givits ut.

Här finns många serier jag känner igen från när jag var liten, inklusive en del som jag inte tänkt på sedan jag läste dem, och det är trevligt att återse dem. Men jag kan också säga att det som bjuds i den här boken objektivt sett inte är av högsta kvalité: Barrys teckningar är ofta fina, ett bra exempel på teckningar i samma realistiska stil som exempelvis brodern Sy Barry.

Oh, vargar i rymden; coolt!

Oh, vargar i rymden; coolt!

Men återigen är Akilleshälen för Blixt Gordon manusen. Här är de skrivna av temporära författare och ibland i dag okända personer, och det märks att det inte är samma hand bakom dem; alltför ofta kan en episod helt motsäga det som hände i en tidigare, utan förklaring, och tonfallet i episoderna varierar kraftigt. I den förra samlingen med de första åren av serien var det bättre, när Harvey Kurtzman skrev serien; hans mycket typiska manus filtrerade genom Barrys helt annorlunda sätt att göra och se på serier och science fiction gjorde att serien då var en väldigt lyckad blandning av science fiction, humor och fantasy.

Här är det betydligt mer av rent slarvig science fiction där det oftast verkar som om författaren inte brytt sig så värst mycket om någonting, egentligen. Det påpekas också i förordet att det är si och så med fysikkunskaperna hos författarna och jag kan bara instämma: Jag kan överse med en hel del men här blir det löjeväckande fel alldeles för ofta :-/

Undantag finns dock, även här, och personligen tycker jag att den mest lyckade episoden är den hundra procent allvarliga Swamp Girl där huvudpersonen för en gångs skull är Zarkov och hans liv innan han träffade Blixt Gordon. Plötsligt blir personerna riktiga istället för klichéer, även om Zara (Zarkovs dotter) liksom de flesta andra kvinnor i boken är väl endimensionell och givetvis omedelbart blir förälskad i Blixt. Men ett plus för upplösningen av den delen av handlingen som behandlas på ett kortfattat men oväntat moget sätt 🙂

Andra episoder som är kul att läsa är det mer för detaljernas skull, som Circea med en beboppande Blixt där framförallt posen i mittrutan uppskattas:

flash-gordon-bebop

Eller, som sagt, när bifigurerna tillfälligt tar över serien; här en sammanbiten Dale Arden som i och med att Blixt är på en annan planet själv blir inblandad i en kurvstrid (tydligen det svenska ordet för engelska dogfight; ett nytt ord för mig men jag litar på Wikipedia!) över Mars:

flash-gordon-dale-in-action

Notera dock att självklart är det även här indirekt Blixt Gordon som löser situationen eftersom Dale i nästa stripp ”bara” imiterar någonting som han tidigare gjort; kvinnoskildringarna är som sagt inte någonting att hurra över, och det är bara Zarkov som ibland får iträda sig hjälterollen helt på egna bedrifter.

Det här är en mycket ojämn samling, precis som Blixt Gordon-serien i allmänhet. Jag är själv väldigt glad över den, både för att det är en serie som förtjänar att ges ut igen, skavankerna under de här åren till trots, men också för att jag varit svag för den ända sedan jag var liten. Mycket läsning för pengarna är det också med hela tre års serier så det kan jag inte klaga på. Däremot bör jag nämna att trycket inte alltid är det bästa: Ofta ser det bra ut men ibland märks det att det saknats bra förlagor och då flyter linjerna ihop alternativt försvinner helt. Så räkna inte med en invändningsfri läsning, vare sig vad gäller teckningar, manus eller presentation, men rätt kul är det allt!

Dynamite får äntligen till det (någorlunda)!

Postat den

Om man har klagat mycket och ofta på någonting måste man också vara beredd på att peka ut när de/den/det som kritiserats skärpt sig. Case in point: Förlaget Dynamite som jag så gott som alltid när jag läst någonting som de gett ut också varit starkt kritisk mot. Blixt Gordon, Fantomen, The Shadow, Jennifer Blood; listan är lång och skulle kunna varit längre om jag skrivit oftare om skräpet som Dynamite brukar ge ut. Ofta kända karaktärer i hastigt hopsnickrade reboots som alltid sett likadana ut: Ännu mörkare, våldsammare, deprimerande, än förut, och utan att någonsin ge serierna en chans att utvecklas.

Så gissa om vad jag trodde om chanserna för att det skulle finnas någon som helst kvalitet i deras senaste projekt, King, ett namn taget för att fira att syndikatet King Features fyller 100 år i år, och som innebär en drös nya omstarter för ett antal klassiska seriehjältar som getts ut av King?

King's Watch 05 - cover

Början var också typiskt svag: En miniserie om 5 delar med namnet King’s Watch, som skildrar hur Fantomen, Blixt Gordon och Mandrake (alltså gamla Defenders of the Earth-gänget, komplett med diverse medhjälpare) hanterar ett invasionsförsök från Ming. Inte särskilt spännande, stelt tecknat och alldeles för stressigt i berättandet eftersom ungefär 100 sidor inte är mycket att komma med när det ska introduceras en hel hög personer, plus deras bakgrundshistorier eftersom det som alltid när det gäller Dynamite återigen är dags att åtminstone delvis återuppfinna karaktärerna, med många igenkännliga detaljer men också en del nytt.

Men det var inte riktigt lika uselt som det brukar vara. Till exempel var det inte alls lika spekulativt våldsamt, och faktiskt brydde jag mig en liten, liten smula om personerna i serien. Bra, nix, men nästan godkänd underhållning, vilket var oväntat. Fast, även en blind höna…

Och efter miniserien har det nu börjat komma ut tidningar med de separata karaktärerna som alla utspelar sig i världen som den ser ut efter Mings invasionsförsök. och baske mig om de inte är helt OK! Närmare bestämt (några spoilrar följer som avslöjar vad som hände i miniserien men ärligt talat, skippa den och om ni är sugna på att läsa, läs de titlar jag nämner härnäst istället):

Mandrake: Bara ett nummer ute hittills så vi får väl se vad det blir av den här serien, men trevligt var numret att läsa. Vilket inte är så förvånande med tanke på att Roger Langridge står för manus, och hans serier brukar vara genuint trevliga på ett underfundigt sätt. Och underfundig humor är inte precis vad Dynamite brukar publicera, så att säga 😉

King - Mandrake the Magician - Karma

Hur som haver, Mandrake har här efter att i många år hållit sig undan för allmänheten lockats ut ur sin lya, men en dyster grubblare är han inte utan snarare ganska lättsinnig, sina många år på nacken till trots (han är i serien väldigt gammal men ser ung ut på grund av sina magiska krafter). Ren komedi är det inte, Mandrake har drabbats av en del allvarliga motgångar, utan närmast en drama med komiska inslag. Jeremy Treeces ovanliga teckningar bryter också mot hur det brukar se ut i Dynamites tidningar; jag är inte säker på hur bra Treece egentligen är som tecknare, han känns ibland ganska slarvig, men teckningarna är ändå trevliga att titta på och definitivt personliga.

Fantomen: Den allvarligaste av titlarna brottas precis som så gott som alla nya versioner av Fantomen jag läst i amerikansk tappning med hur man ska hantera huvudpersonen, men den gör det på ett rätt finurligt sätt: Istället för att ännu en gång presentera en ny Fantomen som precis ärvt titeln efter sin far är det den här gången Lothar, Mandrakes gamle vän, som efter att den ”riktiga” Fantomen offrat sitt liv i miniserien temporärt tagit sig an rollen tills han lyckas hitta den döda Fantomens avkomma.

King - The Phantom - Pep talk

Det här greppet fungerar faktiskt bra, med en Lothar som jag känner till en smula sen gammalt men som nu får en helt ny roll. De hittills två utkomna numren har återintroducerat organisationen Vråkarna, som Fantomen tillsammans med en moderniserad (och även här, på ett ovanligt bra och fräscht sätt) Guran tar sig an. Allvarlig grundton här med, men även här med tid för lättsamma dialoger och inslag. Tecknaren, Brent Schoonover, har en modern lätt karikerad stil som åtminstone jag tycker är väldigt mycket roligare jämfört med den ack så stela, mer realistiska stilen i den tidigare Fantomen-versionen vi såg hos Dynamite. Klara och tydliga teckningar, men ibland kanske lite väl avskalade så att det ser snudd på för enkelt ut, som om tecknaren inte hade ork att rita mer, men klart godkänt.

Blixt Gordon: Tre nummer hittills, och här har vi en version av gamle Blixt som är mycket avlägsen den tidigare Dynamite-versionen. Lee Ferguson som står för teckningarna är precis som de andra nämnda inte en anhängare av en tung realistisk stil så även här är det rätt få streck gjorda, och jodå, det ser absolut OK ut även om det inte är så värst personligt.

Det som däremot är udda är manuset, skrivet av Ben Acker & Ben Blacker. Uppriktigt sagt har det stora brister; det är väl ofta som jag egentligen inte förstår vad som händer, vem som säger vad, och varför människorna gör som de gör. Men det spelar (nästan) ingen roll för vad manuset har istället är en rejäl dos chutzpah: Zarkov är smartare än någonsin men också vansinnigt skrytsam, Dale bryr sig föga om Blixt och kör sitt eget race, medan Blixt är barnsligt förälskad i Dale men komplett vilsen i hur han ska agera gentemot en vuxen kvinna. Dialogen är blixtrande (även när det är oklart vad som pågår), och handlingen likaså. Här ett typiskt exempel, där Blixt har sagt till drottningen över vattenvärlden Coralia att han tyvärr inte är intresserad av henne eftersom hans hjärta tillhör Dale (som inte bryr sig om det), varpå drottningen dragit slutsatsen att det är bäst att göra sig av med Dale:

Flash Gordon - King - Dale

Jämför med motsvarande scenario som förekom flera gånger i till exempel Alex Raymonds version av Blixt Gordon, där det alltid var Blixt som hjältemodigt klarade upp situationen med något hjältedåd. I den här serien kan han inte hjälpa till (och det antyds tydligt att han knappast skulle klarat av kampen mot Octosakin hursomhelst) utan Dale får fixa kakan. Blixt är kanske en hjälte, men han är en ganska barnslig och tafflig sådan, och hans ”medhjälpare” är betydligt mer kapabla än honom.

OK, jag ska inte överdriva tidningarnas förträfflighet; de är alla underhållande på olika sätt (Mandrake är quirky, Fantomen är underhållande action, och Blixt Gordon är en screwball-komedi) men de är inte precis omistliga mästerverk (även om jag speciellt är svag för Blixt, bristerna till trots). Men jag ville bara ge Dynamite cred när de för en gångs skull satsar lite annorlunda, på mer lättsam och gemytlig underhållning, och dessutom kanske för en gångs skull ger tidningarna chansen att bygga upp sin värld utan att stressa alltför mycket (eftersom alla har en gemensam värld kan de tillsammans bygga på den med detaljer, allteftersom). Så bra jobbat, Dynamite!

PS. Jag bör nog nämna att det finns två till tidningar under samlingsnamnet King: Jungle Jim och Prins Valiant. Men dessa två karaktärer finns inte med i King’s Watch-miniserien och åtminstone vad gäller Valiant så utspelar sig tidningen inte i samma värld som de nämnda tre titlarna. Vilket inte är så konstigt, med tanke på att serien utspelas många århundraden tidigare. Ett nummer har kommit ut av Valiant och det har jag givetvis läst, eftersom jag är ett stort fan av Prins Valiant, och det var inte alltför dumt; jag återkommer med recension av serien när det finns fler nummer. Jungle Jim har jag inte läst så jag har inget att säga om den, förutom att de teckningar jag sett också de är i en stil som inte är Dynamites vanliga 🙂 DS.

Flash Gordon – Zeitgeist

Postat den

Flash Gordon - Zeitgeit cover 1

Efter några intressanta serier är det nu dags för någonting sämre igen. Kanske inte så överraskande eftersom det handlar om förlaget Dynamite som verkar fokusera på uslaste sortens våldsamma machoserier, ibland tyvärr gjorda av annars OK serieskapare, och dessutom en serie som alltid haft problem framförallt med manusen; inte någon lovande kombination. Men jag försäkrar: Pinan blir kort. För den som läser recensionen alltså, medan den för mig som läste eländet var lite längre 😉

Flash Gordon – Zeitgeist är en 10-delars miniserie (tror och hoppas jag) som har den goda smaken att kombinera Blixt Gordon i seriens ursprungstappning, dvs den utspelar sig på 30-talet och myllrar av fåniga Mongo-företeelser som apmän, hajmän, osv som alla ser lika övertygande ut som utomjordingar i original-Star Trek, med en intrig där Ming anlitar Hitler för att ta över Jorden som Mings hantlangare. Plus, som lök på laxen, kvinnor som alla ser ut som om de opererat in silikonbröst modell större och modell hårdare. Männen ser å sin sida ut som om de plastikopererat in muskler hela bunten, men det gör det inte bättre. Förutom nazisterna och Mings vakter med generiskt asiatiskt utseende som skildras lite smårasistiskt hela bunten istället. Joy.

Flash Gordon - Zeitgeit, Daniel Indro

Indro

Det finns inte mycket mer att säga om handlingen (som för övrigt Eric Trautmann tillsamman med den alltid lika pompösa Alex Ross står för); överraskningar och löjliga sammanträffanden finns det precis så gott om som man skulle kunna misstänka (dvs inga och massor). Spännande är den inte heller, med en smått sinnessjuk Zarkov som givetvis ändå är smartare än alla andra och inte har några problem att omedelbart förstå en vetenskap och teknik som är ljusår före Jordens och sen genast överlista Mings vetenskapsmän. Ett litet plus får den dock för skildringen av Ming som en nästan abstrakt överlägsen makt jämfört med allt annat; den delen var till och med lite suggestiv. Tyvärr droppas det nästan omedelbart pga redan nämnda Zarkovs intelligens, Gordons muskler och initiativförmåga, Dales våpiga mktlöshet, samt Mings tendenser att som ett sant ont geni föredra att föreläsa för sina fångar istället för att avrätta dem omedelbart.

Teckningarna är i grunden trista, oavsett om det är Daniel Indro som tecknar eller Ron Adrian som tar över i de avslutande numren. I någon enstaka ruta lyckas Indro fånga lite av Alex Raymonds råa energi men det är mycket sällan, och sen har vi ju färgläggningen, personernas utseende, med mera…

Flash Gordon - Zeitgeit, Ron Adrian

Adrian

Så skippa den här serien; det borde jag också gjort 🙂

3 april 1938: Alex Raymond upptäcker Prins Valiant

Postat den

Idag: Komparativ seriekonst, med fokus på bildlayout och framförallt textens placering. Deltagare: Alex Raymonds Jungle Jim & Hal Fosters Prins Valiant.

Alex Raymond var en mycket skicklig tecknare men det tog ett tag innan han hittade rätt. När jag senast skrev om hans Blixt Gordon påpekade jag hur han i seriens början tecknade människor så att de såg små och rätt ointressanta ut, innan han började släppa loss mer och lät människorna se ut som i det närmaste övermänniskor, och hur mycket det betydde för en serie där manuset var så undermåligt att det som gör den läsvärd är Raymonds suggestiva illustrationer.

Den reflektionen hade jag efter att ha läst förlaget IDWs första samling med serien. När jag nyligen läste den andra slog det mig att det även här inträffade en förändring till det bättre, och att förändringen den här gången var både mer subtil men samtidigt mycket enkel att tidsbestämma: Den 3:e april 1938 gjorde Raymond en fundamental förändring i hur serien såg ut.

Den här gången tänker jag använda Blixt Gordons topper-serie Jungle Jim* som illustration; att jag valt den är helt enkelt för att den är lättare att scanna eftersom Blixt Gordon-episoderna helt enkelt är för stora för min A4-scanner 🙂

Först en typisk sida innan förändringen:

Figurteckningen är redan larger than life, precis som jag skrev om förra gången, men samtidigt är rutorna krampaktigt fyllda med innehåll. Textplattorna/bubblorna tar över och ger ett intryck av en rikligt illustrerad text, och åtminstone mina ögon koncenterar sig nästan uteslutande på läsning snarare än att ta in illustrationerna.

Men sen händer någonting med Raymonds teckningar. Redan veckorna innan 3 april blir layouten av framförallt Jungle Jim lite lösare när Raymond varierar layouten mera. Textmassan är dock fortfarande överväldigande.

3 april 1938:

Insikten som Raymond kommit till är att man faktiskt inte behöver ha vare sig en vit bakgrund till texten eller rama in den. Det är fortfarande mycket text men det är ack så mycket mer inbjudande att läsa. Jämför till exempel ruta två här med ruta 1 i det tidigare exemplet. Här känns det som om det finns mycket luft runt Jim och Lil, medan de tre männen i det andra fallet nästan kvävs under tyngden av textbubblorna som hänger ovanför dem. Att förändringen är ett medvetet val framgår också av att Blixt Gordon samma dag också byter till det nya sättet att inkorporera text.

Det är lite lustigt att steget framåt som Raymond tar här egentligen är ett steg bakåt i seriehistorien; användningen av pratbubblor brukar ju ses som en del av den moderna serien. Men Raymond gör helt rätt: Jungle Jim & Blixt Gordon är båda serier där miljön är allt och handlingen intet, så allting som distraherar från teckningarna ska minimeras.

Slutligen, varför nämner jag Prins Valiant i titeln?

Hal Foster hade tecknat serier långt före 1938, som exempelvis Tarzan. Men 1937 hade Prins Valiant sin premiär, en serie som liksom Blixt Gordon enbart publicerades på söndagar och där teckningarna var det stora dragplåstret. Men Foster satsade redan från början på en serie utan pratbubblor och hade istället oftast all text, inklusive repliker, längst ner i rutan, vilket gjorde att teckningarna själva var utan distraktioner. Ibland placerade han dock in replikerna på andra ställen i rutorna när det passade bättre med designen, som kan ses på det här urklippet från en tidig sida, 8 maj 1937:

Det finns skillnader i Fosters användning av repliker här; till exempel saknas det lilla strecket som Raymond använder för att peka ut den talande, och Fosters språk är fortfarande bokens när han lägger till ”…, exclaims Val hotly.” istället för att repliken får leva sitt eget fria liv. Jag ska också påpeka att de här tidiga Valiant-sidorna fortfarande har ett rätt styltigt språk; när Foster får bättre flyt i det lite senare blir Prins Valiant den fantastiska serie den var.

Men jag tror ändå att det är goda odds på att Raymond tagit intryck av Foster här när han insett att man faktiskt inte behöver använda pratbubblor/textplattor på samma sätt som alla andra. Om omständigheterna, dvs teckningarna och utrymmeskraven, kräver det så finns det andra lösningar, och en illustratör som Raymond kommer tids nog hitta dem även om det förstås går lite lättare om det finns någon annan som redan löst samma problem 🙂

 

* Topper-serie: En serie som delade sida med huvudserien som fanns för de tidningar som inte ville tillägna huvudserien en hel sida i tidningen.

Stora klassiker i stort format: Blixt Gordon & Polly and Her Pals

Postat den

Förlaget IDW ligger bakom dagens båda böcker, och den här gången har de tagit i från tårna för att imponera. Det är inte de största serieböckerna jag har (den äran tillfaller Sunday Press utgåvor av Little Nemo & Gasoline Alleys söndagssidor), men de är rejält ståtliga ändå. Och serierna man valt passar sällsynt väl för det stora formatet eftersom bådas klassikerstatus i hög grad beror på illustrationerna. Låt mig börja med den mest kända, nämligen Alex Raymonds Blixt Gordon.

Det är de drygt två första åren som ingår i den här boken, och förutom huvudserien ingår också toppern Jungle Jim (en topper är en kortare serie som publicerades ovanför huvudserien för att de båda tillsammans skulle utgöra en hel tidningssida), och givetvis ett förord. För den som läst en del om Raymond förut finns det ingenting direkt nytt att hämta där, förutom att IDW har spårat upp den som var ansvarig för manus till båda dessa serier; det för mig nya namnet Don Moore. IDW ger en ganska fyllig presentation av Moore, väl medvetna om att de grävt upp en hel del ny information om honom. Men de vet också att det faktum att de två serierna alltid omnämns som Alex Raymonds serier är berättigat, för Moores bidrag är inget att hänga i julgranen.

Del av Blixt Gordons söndagssida anno 1934: Inget märkvärdigt

Faktum är att manuset är så uselt att det bitvis är svårt att läsa de här serierna, framförallt det första året innan Raymonds teckningar blir intressanta. Som ett exempel är här vad som händer i de allra första fyra episoderna av Jungle Jim. Kom ihåg att det här är en topper, så serien har inte mycket utrymme att trycka in handlingen på:

  1. En tiger smyger sig på JJ bakifrån medan han lagar mat ute i djungeln. Efter ett våldsamt slagsmål lyckas JJ döda den med sin kökskniv, och när han raglande reser sig hör han ett rop på hjälp!
  2. JJ rusar i riktning mot ropet som visar sig kommit från hans infödde medhjälpare Kolu som attackerats av en svart panter. JJ ger sig på pantern med en piska, och efter ett antal utfall av pantern lyckas JJ snärja dess fötter och beger sig tillbaka till lägret med bäraren på ryggen och pantern släpandes efter. Men en man kliver plötsligt fram från bakom en buske och hotar JJ med en pistol!
  3. Mannen vill stjäla pantern för att sälja den till en cirkus i USA. Men Kolu har kvicknat till, och lyckas kasta en kniv i mannens axel innan denne skjuter. Mannen får gå, JJ och Kolu stänger in pantern i en bur, och när JJ går för att hämta vatten hör han ett rop på hjälp som visar sig komma från en kvinna uppe i ett träd som tillfångatagits av en gorilla. Gorillan kastar sig mot JJ!
  4. JJ kastar sig över gorillan, men den får efterhand övertaget och börjar strypa JJ. Men en leopard kastar sig då över gorillan, och JJ tar tillfället i akt och klättrar upp i trädet till kvinnan. Men när han ska bära iväg henne stoppas han av leoparden!

Och så fortsätter det, i samma galet uppskruvade tempo, utan minsta uppbyggnad eller tid för karaktärsskildring. Blixt Gordon är precis likadan, så inte är det för sin handling serien har blivit en klassiker.

Men är då Raymonds teckningar så bra att det är värt att läsa (eller titta i) den här boken?

Som jag nämnt märks det i början att Raymonds illustrationer inte är så bra som de ska bli; det är märkligt anonymt tecknat de första månaderna. Men sen händer någonting: Personerna ser ut som om de växer, och miljöerna likaså. Istället för det tidigare alldagliga utseendet är skeendena nu utan tvekan larger than life; få serietecknare har lyckats lika bra med att skildra människor som ser ut som de är förmer än andra, som om de är snudd på gudar.

Del av Blixt Gordons söndagssida anno 1935: Notera hur mycket större och resligare människorna verkar vara

Det är nästan lite tredje riket-varning på det hela, speciellt med tanke på alla de sub-mänskliga varelser som serien vimlar av (monkey men, lion men, shark men, hawk men, cave men, lizard men, cliff men, för att inte tala om de onda gula männen under Mings befäl, är bara några av de folkslag Blixt träffar på de första månaderna); det är givetvis inte Raymonds fel att nazisternas idéer om raser påminner märkligt mycket om hur planeten Mongo ser ut, men att liknande tankar låg i tiden är uppenbart.

Men trots de efterhand mycket skickliga teckningarna med deras märkliga och typiska böljande  linjer, indikerande en atmosfär, en miljö i ständig rörelse, så tycker jag inte att det är tillräckligt bra för att rekommendera en läsning.

Manuset lugnar ner sig en (mkt liten) smula, men bra blir det aldrig; jag har redan tidigare läst hela Raymonds produktion av Blixt Gordon, och som bäst uppnår handlingen betyget Med tvekan godkänt. Det är dålig pulp det handlar om, som man kan förstå både av beskrivningen av Jungle Jims handling och den bedrövliga fantasilösheten i varelserna Blixt möter. För att inte tala om alla luckor i handlingen, som personer som blir skjutna ena veckan men nästa vecka oförklarligt är helt krya, eller pinsamheter som att cave men & rock men som jag nämnde härovan är samma folkslag; det är bara det att Moore (och Raymond med, som inte ändrat det) glömt från ena veckan till den nästa vad de kallades…

Och sen är en jämförelse med den tre år yngre serien Prins Valiant svår att undvika. En väl så bra (och enligt mig till och med bättre) tecknad serie, där det är uppenbart att de två tecknarna Raymond och Hal Foster studerat och inspirerats av varandra (Foster tecknade Tarzan från och med 1929, och även om hans teckningar där inte var riktigt lika vassa som i Prins Valiant var de ändå alldeles utmärkta), trots deras vitt skilda sensibilitet. Men där Raymonds serier har manus som är under all kritik är Fosters istället lika bra som teckningarna. Faktum är att efter att ha läst den här boken drabbades jag av akut lust att läsa om Prins Valiant, men jag lyckades hålla mig eftersom bok 5 i Fantagraphics nyutgåva ska komma om några veckor så jag väntar tills dess.

Men nu över till någonting betydligt roligare, nämligen Cliff Sterrets Polly and Her Pals (publicerad i Sverige under diverse olika namn som inkluderar namnet Polly). Serien startade redan 1912 och fortsatte under Sterretts ledning till 1958. IDWs bok innehåller söndagsserien (det fanns också en dagsserie) och inkluderar exempelsidor fram till och med 1924, för att därefter inkludera varje söndag. Skälet att man valde just det året är för att det var då som Sterrett verkligen kom loss i sin underbart säregna teckningsstil, och serien började göra skäl för sin klassikerstatus.

Handlingen i Polly är egentligen extremt klichéartad: Pappa Perkins är en småhunsad familjeförsörjare och den egentligen huvudpersonen, seriens namn till trots; mamma Perkins en ibland argsint hemmafru; dottern Polly en shopping-tokig blondin; osv. Det egendomliga är att detta till trots blir det en alldeles förträffligt rolig serie, och det är teckningarnas förtjänst: De bisarra möblerna, husen, djuren, ljudeffekterna (eller vad man ska kalla dem) ger serien en förunderlig stämning som inte liknar någonting annat.

Polly har ibland liknats vid Krazy Kat och det är en inte alls oäven jämförelse; även om handlingen i de två serierna inte liknar varandra alls och teckningsstilarna drar åt helt skilda håll finns det en likhet i hur det är nästan omöjligt att skilja form från innehåll. Att läsa Polly utan att ta hänsyn till bilderna vore både orättvist och löjligt.

Om man sen tycker att serien också är rolig är förstås en smaksak. Jag kan bara säga att när jag läser den blir jag på väldigt gott humör, och det händer till och med att jag skrattar högt för mig själv. Det sistnämnda är dock reserverat för toppern (jodå, det finns sådant här med) Dot and Dash, en ordlös serie om två hundar på äventyr som är en helt perfekt liten serie. Och det säger jag som en som oftast inte gillar ordlösa serier överhuvudtaget, som jag nämnde så sent som i förra inlägget!

Sterretts lekfullhet med teckningarna avtar med tiden, så vi får se hur många år som IDW tänker sig ge ut. Men den här volymen kan jag tveklöst rekommendera; finare serieillustrationer kan man inte hitta 🙂

PS. Klicka på bilderna för större version; det kan behövas för båda dagens serier! DS.