SIS 2015 är över (snyft!) men det innebär ju att det finns en hel del att läsa, och att skriva om. Med andra ord: Fanzin!
Jag tänkte göra som jag brukar, dvs skriva några ord om några fanzin åt gången så det är väl bara att sätta igång 🙂
Blot av Mirelle Eriksson: Låt mig börja med en av de mest påkostade fanzinen den här gången, och faktum är att det egentligen är fel att kalla det ett fanzin eftersom det också innehåller mässprogrammet till Uppsala Comix 2015, en mässa jag tyvärr missade. Så halva tidningen är en serie, vinnaren av mässans tävling, medan andra halvan är info om mässan. Och eftersom butiken Seriezonen är en av arrangörerna till mässan och de tidigare bland annat legat bakom de mycket snofsiga tidningarna 1000 ögon är det ingen överraskning att även den här tidningen ser bra ut.
Så, till serien!
13 sidor mörker, känslor, kristendom vs asatro är det som erbjuds i Blot, och japp, väldigt snyggt är det. Det är ingen regelrätt handling utan snarare ett enda långt crescendo, med spridda ord som mer påminner om lyrik än prosa när en präst möter sitt öde, så de som föredrar en stark historia bör söka sig någon annanstans.
Själv tycker jag serien på det hela taget fungerar bra med de stämningsfulla teckningarna och den lyckade färgläggningen som de starkaste inslagen. Jag gillar också tyngden i de suggestiva orden, men jag kände hela tiden att jag bara nästan förstod vad de ville säga, som om jag stod på kanten till att helt fullt förstå dem. Det kan vara jag, det kan vara att manuset är lite väl otydligt, det kan vara en kombination, men slutresultatet är att jag tycker att Blot är en bra fanzin-serie, väl värt sitt pris, men att det kanske saknar det där sista lilla, den där uppenbarelsen, som skulle behövts för att sätta pricken över i; för att vara mer koncis så är det mycket lovande men den skulle behövt tajtas till lite mer. Men kanske framförallt att Eriksson har utvecklats enormt mycket sedan jag skrev om fanzinet Kioskvältare som hon medverkade i 2011 🙂
Önskebrunnen av Jimmy Bäckström: En till kortare historia (12 sidor) men den här i ett fanzin alldeles på egen hand. Önskebrunnen är en kort fabel som utspelar sig i staden Bitterljuv, en stad som Jimmy Bäckström verkar återkomma till då och då på sin webbsajt, och som handlar om just en önskebrunn. En sägen i staden säger att om du kastar ner ett guldmynt i brunnen kommer din önskning att uppfyllas, och de fattiga arbetarna tror på berättelsen och samlar ihop till ett mynt, i förhoppningen om att kunna undkomma ett eländigt liv.
Det som är riktigt bra i serien är tonen i berättelsen, hur staden Bitterljuv, brunnen och vad som händer med mynten beskrivs. Seriens berättarröst är intressant och drar in mig i historien; den allvetande berättaren används på ett lyckat sätt. Teckningarna är effektiva, tydliga och med en stark och självsäker färgläggning så plus för dem med.
Det som fungerar mindre bra för mig är berättelsen i sig, fabeln är lite för banal och övertydlig för min smak. Men det är inte så konstigt, med bara 12 sidor på sig är det svårt att hinna med att presentera en ny värld, miljön, och dessutom berätta en intressant historia. Men med tanke på det hade jag kanske hellre sett att serien koncentrerade sig på det den gör bäst, dvs att rakt upp och ner skildra Bitterljuv och dess omgivningar. Introduktions två sidor, med en blomsterkruka i ett fönster, är förträfflig; mer sånt tycker jag. Plus, kanske lite bättre korrläsning av texten som har lite väl många fel som gjorde att jag kom av mig i läsningen. Trivialt, javisst, men när ett fanzin ser så här proffsigt ut stör det lite mer än annars 😉
Kelippot – Mörkret på Svalbard av Joakim Hanner: Dagens mest traditionella och rakaste serie är den här, trots att den hör hemma i den Lovecraftska skräckgenren som inte precis brukar utmärka sig för tydlighet. 32 sidor om ett forskningslaboratorium på Svalbard, nära Longyearbyen (det kanske bästa ortnamnet jag vet, har alltid velat åka dit bara därför, så jag kan inte låta bli att trycka in det nu när jag får chansen i en recension!), där någonting som liknar ett träd sprider oro och mardrömmar.
Det liknar men är inte vår värld, utan det är en värld där en forskares avhandling kan handla om hur shaggoths fortplantar sig i vatten, och där en parasit från de yttre världarna kan bryta sig igenom dimensionerna och komma ut vid Gröna Lund (en händelse som forskarna pratar om). Lustigt nog innebär det inte att personerna vi ser lever i ständig skräck eller ångest utan de verkar helt enkelt ha anpassat sig och diskuterar sådana händelser lika vardagligt som forskare kan diskutera hur almsjukan sprider sig eller liknande.
Jag erkänner, jag gillar nog den här serien bäst av dagens fanzin; blandningen av Lovecraft och vardag är speciell och udda, och när det väl ska bli skrämmande blir det också det (och som vanligt är det som mest läskigt när det är mer psykologi med i spelet snarare än när man får se stora monster). Men alltid med de luttrade inslagen: Någon måste offra livet för att rädda de andra från ett monster? Trist, såklart, men inte mycket mer med det, så är det bara.
Sammanfattning: Tre fanzin, alla med dragning åt skräck eller fantasy, alla godkända (fast det kan säga redan nu, jag tycker att alla fanzin jag köpte i år höll en ovanligt hög lägsta-standard), och alla relativt påkostade med bra tryckkvalité vilket spelar roll med tanke på att två av dem lever mer på stämning och känsla än på ett starkt manus.
Härnäst: Vardags-fanzin!
Simon säger 