Igår berömde jag förlaget IDW för deras utgivning, idag blir det en liten besvikelse från IDW: From Sea to Shining Sea, en samling med Bringing Up Father-serier av George McManus. Bringing Up Father, eller Gyllenbom som den svenska titeln lyder, är en av de äldsta serieklassikerna; den startade 1913 och höll ut ända fram till 2000, med McManus som upphovsman och ansvarig för serien fram till sin död 1954.
Upplägget för serien är enkelt: Jiggs och Maggie har båda en enkel bakgrund men har kommit upp sig i samhället. Maggie vill utnyttja deras pengar till att bli en medlem av societeten och försöker undvika allt samröre med sin tidigare bakgrund, medan Jiggs istället föredrar att umgås med sina gamla polare.
Och det är väl en OK grund att bygga en serie på, men McManus version är så fruktansvärt förutsägbar: Maggie är ett huskors som topprider Jiggs med sina krav på att han absolut inte får gå iväg och äta sin favoritmåltid ”corned beef and cabbage”, medan Jiggs i sin tur gör sitt bästa att när tillfälle ges försöka smita ut, om det så krävs en balansgång på lina för att Maggie inte ska märka att han gett sig av.
Med andra ord den tröttaste serieformel som finns där hustrun/ragatan helt saknar humor medan maken är den som läsaren ska identifiera sig med och roas av. Men typen är ack så vanlig; andra varianter är till exempel serierna August och Lotta, Lilla Fridolf och Tuffe Viktor. Det är möjligt att Gyllenbom var först ut, men inte blir det roligare för det. Jag skulle självklart kunna förlåta McManus en hel del om han åtminstone var rolig, men inte ens det lyckas han med.
Det som ändå är bra med serien är att den är riktigt snyggt tecknad. Boken innehåller vad som enligt förordet är seriens höjdpunkt, en årslång resa genom USA 1939-40 där Jiggs, Maggie, deras dotter och hennes nye make gör sällskap. Tyvärr tenderar McManus konstigt nog att visa upp figurerna på hotellrummet eller spankulerandes i städer som ser identiska ut. Att det är konstigt beror på att när han då och då faktiskt ger sig på att visa upp riktiga miljöer ser det spektakulärt bra ut, med en stil som påminner om Winsor McCays Lille Nemo.; jag förstår inte varför han inte koncentrerar sig på den delen, speciellt som han har chansen att rita vad han vill i hela USA.
Men teckningarna räcker inte; oavsett hur elegant det ibland ser ut och oavsett hur snitsigt McManus kan rita människor som faller handlöst (en vanlig syn i serien där man om man snubblar eller halkar garanterat kommer flyga upp i luften, volta runt en smula, innan man ramlar ner i en gigantisk hög av föremål som dragits med i fallet) så hade jag ganska tråkigt när jag läste. Jag hoppades att Bringing Up Father skulle visa sig ha kvalitéer liknande till exempel Sterretts Polly and Her Pals som inte heller har något originellt tema men som trots det är en av de bästa serier jag läst tack vare Sterretts nonsenshandlingar och fantastiska teckningar.
För en gångs skull har IDW valt att inte publicera en serie från början utan man har som sagt valt ut ett bra avsnitt av serien. Om det här är det bästa av Bringing Up Father misstänker jag att även IDW inser att serien inte håller lika hög klass som de andra klassikerna de gett ut, och sålunda valt att ge ut en enstaka bok som kanske säljer hyggligt trots allt. Till läsare som mig, förstås, som köpt den här boken men som inte är intresserad av fler 😉
Härnäst: En (hallelujah!) bra ny serie av Beto Hernandez!
Simon säger 