Etikettarkiv: Cross Game

Cross Game

Postat den

Det blir nog inte ett så långt inlägg idag men jag måste ändå få säga hur genuint trevligt det är att äntligen ha fått läsa en lång Mitsuru Adachi-serie på papper, i en officiell översättning. Fram till att Viz gav ut hans Cross Game, vars åttonde och sista del dök upp i veckan, har jag bara kunnat läsa hans klassiska serier via scanlations. Bra gjorda sådana, absolut, men serier är ändå bättre på papper (än så länge!), och när Adachi är bra förtjänar hans serier bästa möjliga presentation 🙂

Cross Game är precis som Adachis andra serier ett förkrossande bra hantverk: Historien är välkomponerad, teckningarna robusta i en (tycker jag) typisk japansk 80-talsstil (Cross Game är skriven på 00-talet men Adachi har hållit fast vid sin äldre teckningsstil), och det är så otroligt trevligt att läsa den att jag när jag läst klart den igår kväll omedelbart fick lust att läsa någonting mer av honom. Det är verkligen ingenting nyskapande eller storartat konstnärligt, men precis som sin samtida Rumiko Takahashi vet han exakt hur man gör en bra serie.

Därför gör det mig ingenting att Cross Game är till förväxling lik flera av hans andra serier, både vad gäller utseende på personerna (hans kvinnliga och manliga huvudpersoner ser likadana ut i alla hans serier, där bara frisyrer och kläder varierar beroende på när serien är gjord) och manus. Om jag jämför med till exempel hans mest kända serie Touch: (VARNING! SPOILERS! Hoppa till texten efter nedanstående lista om ni inte läst någon Adachi-serie förut; om ni gjort det vet ni redan vad som står)

  • Baseboll som tema
  • Koshien (en japansk baseboll-turnering för ungdomar) som det stora målet för huvudpersonerna
  • En manlig huvudperson som åtminstone på ytan motvillig visar sig vara extremt talangfull
  • En kärlekshistoria där kontrahenterna serien igenom gnabbas med varandra eftersom de inte vill erkänna att de älskar varandra (eller, beroende på hur man ser det, inte inser det förrän i slutet)
  • Ett dött syskon som var den som alla trodde skulle gifta sig med en av kärlekskontrahenterna
  • Ett basebollag som långsamt byggs upp till att bli konkurrensdugligt
  • Ett slut där vi inte egentligen får veta hur det går i Koshien, för i och med att laget kvalificerat sig till slutspelet är målet nått

Sen har vi också såklart alla Adachis egenheter när det gäller hur han berättar, som metaskämten med honom själv, den ofta långsamma takten i allt som sker, oavsett om det är vardagsliv eller dramatiska matcher. En av de saker han är allra bäst på just tempot i serierna: Det finns inga longörer överhuvudtaget, och Cross Game är en så gott som perfekt guide på hur man gör en serie som aldrig känns tråkig eller seg trots dess sävlighet. Varje kapitel känns välmatat och för handlingen framåt, och för en gångs skull kan jag säga att det inte spelar någon roll om man läser serien med något kapitel i taget eller slukar alla 3000 sidor i ett sträck för oavsett vilket kommer man ha ytterst trevligt på vägen. Och roligt; jag uppskattar hans något säregna och lågmälda humor.

Om något skulle jag säga att Cross Game är lite bättre än Touch, med en historia som tar tillvara på personernas känslor bättre och med teckningar som känns lite ledigare men ändå mer drivna. Dessutom finns det ännu mindre fan service i Cross Game, kanske 3-4 rutor totalt, och det är ju skönt! Men totalt sett är det hårfint, så om något förlag följer upp den här Adachi-serien med flera så kommer jag bli mycket glad, det är ett som är säkert!

Några små lästips

Postat den

Istället för en längre recension blir det idag ett par korta rader om bra serier som jag rekommenderar att man tar sig en titt på; ingen av dem är revolutionerande eller eller nyskapande men de är alla exemplarisk underhållning. En serie / stor seriekontinent dessutom, för rättvisans skull 🙂

Vi börjar här i Europa, med en fransk serie i svensk översättning, med den minimala Förveckling av Lewis Trondheim. 24 sidor, A6-format, utgiven på saligen insomnade Komika förlag, och en alldeles underbara liten bagatell. Handlingen är en slags komprimerad Agatha Christie-roman där de tre huvudpersonerna alla är lika intriganta och svekfulla. Det tar max fem minuter att läsa den men jag har svårt att tänka mig bättre spenderade minuter. Om jag skriver något mer om den kommer det ta längre tid att läsa den här texten än att läsa serien; leta upp den i din lokala seriebutik, köp, och underhålls!

(Edit: Ha! Såg just att jag skrivit lite om just den här boken förut, i mitt allra första inlägg om Trondheim. Jag gillade den då, och lika mycket nu, även om jag glömt den tidigare mini-recensionen.)

Sen hoppar vi till Japan och lite nyare (nyare utgåva, alltså…) serier med Cross Game, en manga av Mitsuru Adachi, vars första bok precis kommit ut i engelsk översättning. Förutom några samlingar med kortare serier är det här den första av Adachis längre som översatts officiellt, och lyckligt nog för min del är det en som jag inte har läst som scanlation förut. Alla klassiska Adachi-ingredienser finns här, med baseboll-spelare som har Koshien-turneringen som mål, en något ovilligt baseboll-spelande manlig huvudperson, och en kvinnlig dito som är den större sport-fantasten av de båda. Plus (minst en) familje-tragedi, som inträffar lite tidigare än vanligt i hans serier.

Karaktärerna ser ut som de brukar även om jag blev lite lurad av hur en av personerna ser ut; eftersom hon såg ut som den kvinnliga huvudpersonen i andra Adachi-serier räknade jag med att hon skulle inta den rollen här med, men tji fick jag. Om det är en av hans bättre serier eller inte vet jag förstås inte ännu, men den här tjocka introduktionen (den innehåller motsvarande tre japanska album) är lovande. Så här finns alltså den första riktiga chansen för engelskspråkiga läsare (som inte läser scanlations) att se varför Adachi har sålt mer än 200 miljoner böcker i sitt hemland; jag rekommenderar att man tar den 🙂

Utpressning pågår

Och sitt men inte minst efter en typisk europeisk och en lika typisk japansk serie är det dags för en typisk amerikansk serie: Power Girl, en superhjälteserie från DC skriven av Jimmy Palmiotti & Justin Gray men framförallt tecknad av den suveräna Amanda Conner. För den som inte vet vad Power Girl är för en superhjälte så kan vi låtsas att hon är Stålflickan som vuxen; det är (nästan) sant, och när DC nästa gång gör om hela sin historia kanske det blir 100% sant. Hon har funnits med ett tag men det var först förra året som hon fick sin första egna ongoing, med teamet ovan som skapare. Tillsammans gjorde de 12 nummer innan de lämnade över till nästa gäng, och det är 12 riktigt trevliga nummer.

Handlingen är inte alltför komplicerad och kan enklast betecknas som lättviktigt, inte alltför seriöst skoj: Power Girl och hennes bästa vän Terra går på bio, hänger, och äter pizza; några superskurkar av galet-geni-flyttar-sin-hjärna-in-i-superkraftsgorilla-typ förpestar tillvaron; gamle Stålmannen-kompanjonen Vartox dyker upp på jakt efter en lämplig partner att återbefolka hans planet; ett gäng hålligång-utomjordingar ställer till besvär när de inte vet vad som är rimligt beteende på Jorden. Roligt, charmigt skrivet, men det som gör att serien verkligen blir läsvärd är Conner.

Allt blir bättre med hennes teckningar: vänskapen med Terra; humorn i de små detaljerna som Power Girls katt; Power Girls underbart subtila ansiktsuttryck när hon ställs inför alla absurda inslag i sin vardagstillvaro (som när hon, milt utpressad av ett ganska gulligt seriefan som upptäckt hennes hemliga identitet, följer med honom till hans favoritseriebutik för att han ska kunna imponera på de andra fansen). Med en av DC/Marvels standard-tecknare hade den här serien havererat totalt, men med Conners blir den istället en av de trevligaste superhjälteserier jag läst på riktigt länge.

Så, en triss i helt enkelt bra serier från hela världen. Det finns många många fler, och min hög med olästa serier är fortfarande oroväckande/inbjudande stor 🙂