Harrow County

För ett drygt år sen skrev jag om mina tankar efter att ha läst Cullen Bunn & Brian Hurtts The Sixth Gun, en serie som mixade vilda västern, skräck, och mytologi på ett mycket underhållande sätt. Och nu skulle jag vilja säga nästan exakt samma saker igen, efter att ha läst Bunns Harrow County, den här gången tillsammans med Tyler Crook som står för teckningarna i nästan alla de 32 numren.

Handlingen äger även den här gången rum i de mer lantliga delarna av USA, närmare bestämt i det lilla samhället Harrow County, och med huvudperson Emmy, en ung kvinna som lever tillsammans med sin pappa på en bondgård. Men från första början är det uppenbart att Emmys sanna bakgrund är någonting mycket mörkare, och att den har att göra med den bakgrundshistorien inte är Emmys sanna bakgrund, och att hon istället har någonting att göra med Hester Beck, den häxa som dödades av invånarna i Harrow County innan Emmy föddes.

Hester: En inte helt sympatisk person

Och så fortsätter det; Emmys liv blir mer komplicerat ju mer hon får reda på varifrån hon kommer, och hennes roll i samhället likaså där somliga är rädda för henne, medan andra söker hennes hjälp när det övernaturliga knackar på dörren. Precis som i The Sixth Gun lyckas Bunn skapa en egen värld med en egen mytologi och fylld av egendomliga varelser som jag aldrig sett förut; det är en mix av Bunns egna påhitt och saker plockade från muntliga berättelser han hört som barn, och mixen fungerar.

Det muntliga, ja. Ett ovanligt stilistiskt drag i båda dessa serier är hur Bunn berättar sin historia. Visst finns det gott om dialog och vanligt serieberättande, men framförallt två saker avviker från hur de flesta andra moderna serier fungerar:

  • Berättartext: Under många år har tendensen inom moderna kommersiella serier varit att minimera berättartext. Istället är det dialog som gäller, inklusive inre sådan, med på sin höjd enstaka textplattor som indikerar tid/plats (”New York”, ”Samtidigt i Björnlunda”, osv). Men Bunn struntar helt i det och gödslar istället med berättartext, och text som inte bara förmedlar fakta utan text som kommenterar / varslar om vad som komma skall / beskriver karaktärers tankar. Det ger ett smått gammeldags intryck, men också tack vare Bunns prosa ett intryck som vore det en sagoberättare som berättar för läsaren vad som hände.
  • Tempus: Prosaromaner är traditionellt skrivna i imperfekt, de berättar om någonting som har hänt. Det är så pass vanligt att det för min del inte egentligen märks att det är imperfekt; för min del känns det som om det som jag läser händer nu, dvs det är spännande och inte alls redan avgjort vad som ska hända. I serier är det däremot ovanligt eftersom de huvudsakligen är berättade i presens, men Bunn följer standarden för prosa och skriver alltså i imperfekt. Och i serieformatet där det är mer udda gör det att en tragisk, närmast ödesbestämd, stämning infinner sig: Bunn berättar om någonting som redan hänt, någonting som inte längre kan ändras till det bättre/sämre. Att Harrow County också ger intryck av att utspela sig i historisk tid, även om det inte går att mer exakt datera den, förstärker intrycket av en saga om någonting i det förgångna.

Alla Bunns serier är inte skrivna på de här sätten, det finns gott om serier han skrivit som är helt dialogdrivna och inte alls har samma stämning som de här två. De är inte dåliga de heller, även om jag inte läst så många av dem, men jag gillar verkligen den speciella atmosfär som Harrow County & The Sixth Gun har 🙂

Beröm också till Crook för hans stämningsfulla teckningar, inklusive en färgläggning gjord med hjälp av klassiska vattenfärger istället för med hjälp av dator
Kan köpas bl.a. här:

Lästips: The Sixth Gun

Jul- och nyårshelger brukar innebära mycket mat och därefter mycket slöande -> det kan behövas någonting att läsa som är inte alltför komplicerat för den stackars hjärnan men ändå förhoppningsvis underhållande. För min del blev det i år att jag äntligen tog mig för att läsa rubbet av The Sixth Gun: 50 nummer av den vanliga tidningen + ett antal relaterade miniserier. Jag hade läst en del förut men när serien avslutades 2016 (den senare Shadow Roads har beröringspunkter men är sin egen historia) blev det inte av att jag lästa klart den då, så det fick bli nu istället 🙂

Och det var en mycket trevlig läsning måste jag säga. Berättelsen om de sex revolvrarna som tillsammans kommer medföra världens undergång är en rejäl skröna som blandar Vilda Västern med allsköns mytologi, allt från amerikanska södern till indiansk teologi. Cullen Bunns manus håller hela tiden uppe tempot där den övergripande berättelsen om den stundande apokalypsen långsamt kommer närmare, allteftersom läsaren lär känna huvudpersonerna i dramat bättre.

Bland huvudpersonerna måste man nog räkna in revolvrarna själva; deras specifika krafter omnämns ständigt med samma ord var gång de används, ledmotiv med kraften av en slägga .

Särskilt djup är serien inte, det är inte heller poängen, men de viktigaste personerna har alla sina arcs och faktum är att jag mot slutet definitivt är involverad i hur det kommer gå; Bunn är en skicklig författare som låter sina karaktärer vara ärliga mot sig själva, och det innebär att de kan ta beslut som leder till tragiska följder som de är väl medvetna om men som ändå måste tas. Så fokusgrupper har knappast använts här 😉

Det är mycket som jag gillar med serien. Manuset är bra uppbyggt i det stora där det verkar som om Bunn från start har vetat vart han är på väg, och i det lilla med utvikningar som kan vara i flera nummer när det behövs en andningspaus. Teckningarna (oftast av seriens medskapare Brian Hurtt) är charmigt serietidningsartade; om serien varit tecknat i en mer realistisk stil och i en mer gråbrun färgskala hade jag absolut inte tyckt lika bra om den. Men nu är det lyckligtvis en roligare stil som gäller, inklusive klara färger (oftast signerade Bill Crabtree) som är enkla och effektiva.

Det är kort sagt en väldigt trevlig serie och inte bara en bra berättelse som råkar använda seriemediet, utan någonting som från första sidan är roligt att läsa just för att det är en tecknad serie, och en som inte skäms för det. Det är en skamlöst underhållande läsning som inte bekymrar sig nämnvärt om att vara annorlunda eller nyskapande i detaljer men vars helhet faktiskt känns uppfriskande i sin bekymmerslösa marsch från det att Becky Montcrief ärver den första pistolen av sin far till Slutet.

PS. Jag skrev en kort text om The Sixth Gun när den först samlingen innehållande nummer 1-6 kommit ut, och då var jag betydligt mer ljummen i min kritik. Jag hade fel i att den var en smula opersonlig för det är den verkligen inte, men lyckligtvis fick jag rätt i min förhoppning om att med lite tur (dvs skicklighet av Bunn/Hurtt) skulle den kunna bli riktigt bra när den väl kommit igång 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Skräck-Western: The Sixth Gun

Oni Press är ett intressant amerikanskt förlag. Det grundades 1997 med det uttalade syftet att visa att seriemediet kan användas för alla typer av historier, inte bara superhjältar. Sen dess har man levt upp till målsättningen: Med amerikanska mainstream-mått mätt har Oni visat upp ett ovanligt brett innehåll. Men det mer intressanta är för min del att Oni också är ett utmärkt exempel på vad problemet inom den amerikanska seriebranschen är, nämligen att allting som inte är superhjältar i sig är udda.

För när jag ser en serie från Oni är jag säker på vad jag kommer tycka när jag läser den: Välberättat, en handfast historia med tydlig början och slut, genrelitteratur, och aldrig dåligt men heller aldrig riktigt bra. Det är serier som är grundligt rotade i sina respektive genrer (thrillers, vilda västern, fantasy, …) men eftersom superhjälteserier så länge varit alltings mått hos de stora serieförlagen ses det som ett spännande avsteg från normen att göra en serie i en annan genre.

Kort sagt är har Oni Press en mycket tydligt förlagsinriktning: Läsare som tröttnat på superhjältar men inte är intresserade av exempelvis Fantagraphics och Drawn & Quarterly.

Och det är verkligen inget fel på det; jag har länge tyckt att serierna har saknat bra berättelser i andra genrer. DC/Vertigo har också försökt, och ibland kan Dark Horse också försöka sig på samma sak, men Oni är de enda som stenhårt siktat in sig på den här typen av serier. Det verkar fungera också för jag ser ingen avmattning i utgivningen; tvärtom kommer man nuförtiden ut med fler böcker i lite lyxigare format (dvs färg och bra papper), som exempelvis The Sixth Gun: Cold Dead Fingers som jag just har läst.

Genren här är Western, med sub-genren övernaturlig skräck. Becky Montcriefs pappa ligger för döden, men innan den infinner sig blir farmen istället överfallen av en grupp Pinkerton-detektiver som är lejde av en mystisk kvinna på jakt efter en legendarisk pistol. Fler parter ger sig in i jakten på pistolen som visar sig vara en av sex mytiska vapen med speciella krafter, och den som äger någon av dem leds lätt in på mindre goda vägar (tänk ringarna i Sagan om ringen, ungefär). Demoner, gengångare, vansinne och en hel skjutande av både vanligt och ovanligt slag följer.

Cullen Bunns historia är precis som andra Oni-serier proffsigt berättad, men samtidigt en smula opersonlig. Trots all död bränner det aldrig till, och ruskigheterna känns därför inte speciellt skrämmande. Det finns glimtar av någonting bättre (som när Becky får en syn om hur en av hennes ”kompanjoner” kommer dö), men det är en berättelse som känns uppbyggd på redan välkända klichéer, kryddade med personer som jag också sett förut. Men den här samlingen är bara den första historien om de sex pistolerna; det är en pågående serie så att de första sex numren mestadels används för att ge en grund för fortsatt berättande och en presentation av huvudpersonerna är inte så konstigt. Med andra ord, inte så illa och det kan nog bli riktigt bra nu när introduktionen är avklarad.

Bunn Hurtts teckningar känns precis på samma sätt som klart dugliga, utan att för den skull glänsa. Det jag gillar med dem är att de inte ser ut som alla andra nyare serier (som till exempel Morning Glories som jag skrev om nyligen), utan istället är det en klassisk serieteckningsstil utan minsta pretentioner på att se realistisk eller överpolerad ut.

Summa summarum en bra Oni-bok, med allt vad det innebär, och en serie som jag inte har någonting emot att läsa mer av, om bara Bunn ser till att våga vara lite mer originell än nu 🙂