Etikettarkiv: Didier Conrad

Asterix och det stora loppet

Postat den

Ja, nä, det här var verkligen inget vidare 😦 När Jean-Yves Ferri (manus) och Didier Conrad (teckningar) tog över Asterix i och med albumet Asterix hos pikterna tyckte jag att det var lovande: Humorn, framförallt genom gnabbandet i den lilla byn fanns där, och karaktärerna kändes också rätt. Handlingen var visserligen ingenting speciellt utan definitivt en försiktig historia där det kändes som det viktigaste nog varit att inte göra gamla fans upprörda, men det kunde jag ha överseende med i det första albumet efter att en serieklassiker bytt händer.

Men när det andra albumet, Ceasars papyrus, dök upp kändes det inte lika lovande längre. Visst fanns det en del trevliga inslag fortfarande men det var fortfarande alldeles för försiktigt i att försöka hitta nya vägar och egna idéer, och när dessutom huvudpersonernas personligheter kändes klart tråkigare och plattare blev jag orolig för vart serien var på väg.

Och här står vi nu med Ferri & Konrads tredje album, Asterix och det stora loppet, och jag skulle säga att det är med marginal deras sämsta. Vi är återigen tillbaka till en handling som är uppenbart kopierad på ett äldre album: Gallien runt bjöd på en rundtur i Gallien, modellerad efter Tour de France, och den här gången är det olika städer i Italien som besöks under en hästkapplöpning anordnad för att visa världen hur fantastiska de romerska vägarna är. I typisk Asterix-anda erbjuds vi på vägen karikatyrer på diverse kända personligheter som Silvio Berlusconi, och de italienska städernas specialiteter förevisas också.

Det som i mitt tycke gör det här till ett så dåligt album är tröttheten och slentrianen i allting. Förutom handlingen som alltså helt saknar nya idéer har också de brister som fanns även i de tidigare albumen förstorats: Asterix, Obelix, Julius Caesar och resten av de välbekanta figurerna har nu helt reducerats till sina allra enklaste egenskaper. Obelixs stupiditet når nu Homer Simpsonska nivåer, Caesar har förlorat all moralisk resning och är nu bara en löjlig och maktgalen despot, och Asterix som aldrig varit den mest tredimensionella personen har nu ingen personlighet alls. Eller förresten, ett personlighetsdrag har han: Han tar alla tillfällen som ges att fälla elaka kommentarer om hur korkad Obelix är, som här:

Visst har Asterix alltid varit medveten om att Obelix inte är riktigt lika klartänkt som han själv, men även när han inte kunnat undgå att påpeka det har det alltid varit med äkta kärlek. Här däremot förolämpar han så gärna Obelix på ett överlägset och obehagligt sätt, väl medveten om att Obelix antagligen inte kommer förstå exakt vari förolämpningen består. Kort sagt mobbar han Obelix albumet igenom.

Sen har vi alltså också en handling med en fuskande romersk körsven och en uppsjö andra tävlanden av olika nationaliteter. Även här märks det att Ferri inte har löst problemet med hur man moderniserar en klassisk serie samtidigt som man undviker att avvika alltför mycket från grundkonceptet. Asterix under Uderzo & Goscinnys ledning utvann ofta mycket av sin humor från en lek med nationella, kulturella eller regionala särdrag; en hel del av deras humor håller än, medan annat har åldrats. Här med alla olika representerade nationaliteter har Ferri helt klart tänkt sig göra någonting liknande, men samtidigt finns en tydlig rädsla för att skämt ska tolkas som gammaldags eller sårande för någon och resultatet blir sorgligt nog det sämsta tänkbara: Extremt slitna och lika extremt ytliga klichéer syns överallt medan humor som korsikanernas våldsamt överdrivna hederskänslor i serier som Asterix på Korsika lyser med sin frånvaro för att inte trampa på några ömma tår.

Det leder till att vi får så otroligt roliga karaktärer som två vikingar vars enda egenskap är att alla a/o blir nordiska bokstäver (”Din størå fetå gåller!”, extremt jobbigt att läsa efter ett tag), två goter som talar i frakturstil, och två kusher vars enda egenskaper är att de är kvinnor, svarta och talar med hieroglyfer istället för med text. Goter och egyptier har talat med frakturstil respektive hieroglyfer förut i Asterix men då skildrades också deras länder och deras kultur, men här är textvarianterna det absolut enda utmärkande för dem. Och apropå kusherna: Precis som jag klagade på efter att ha läst Caesars papyrus, kan vi kanske sluta med de där löjligt stora röda läpparna nu? Please?

Platt, plattare, Asterix och det stora loppet.

Sen blir det lätt så att när man som jag i det här fallet verkligen inte tycker om en serie så ser man fel överallt. Som när jag läste det här albumet och störde mig på, i tur och ordning: Asterix ögon som i alltför många bilder antingen fånstirrar eller ser ut att titta på någonting annat än det är avsett att de ska göra; att tyglarna som används i kapplöpningsvagnarna varierar så i antal hela tiden (det ska vara åtta men ofta försvinner en eller flera i Conrads teckningar); enstaka meningar som inte låter bra på svenska (”Jag släppte efter för mina impulser” istället för ”…gav efter…”).  Allt saker som gav mig intrycket av ett hastverk, vilket framförallt översättningen säkert kan vara pga tidspress att få ut albumet i Sverige så tätt inpå den franska utgivningen, men också små detaljer som jag misstänker jag nog inte ens noterat om jag inte redan var på ett negativt humör 😉

Jag tycker det är intressant att se hur de stora fransk-belgiska serierna har moderniserats:

  • Lucky Luke fortsätter ungefär som den alltid har gjort men det fungerar oftast hyfsat; den har alltid varit enklare i sin utformning och stil än Asterix och dessutom aldrig en riktigt lika stor klassiker så nya serieskapare som tagit över har kunnat modernisera (blygsamt, men ändå) på det sätt de känt för.
  • Spirou har ännu mindre än Lucky Luke förknippats med någon speciell serieskapare så här har det moderniserats hämningslöst. Givetvis med blandade resultat 🙂
  • Asterix har inte moderniserats alls visar det sig nu, när den enda skillnaden som finns är att allting blivit mer menlöst 😦
  • Tintin lades helt sonika ner efter Hergés död, så tji modernisering där.

Jag misstänker att det största problemet här är just att Asterix varit en så stor framgång, vilket gör att ingen som är inblandad i den vågar göra någonting mer udda. Tintin har ju en om möjligt ännu mer ikonisk ställning så jag tror att det är ganska smart att inte ens försöka sig på en ny version…

Och det är ganska symptomatiskt att det också är Lucky Luke och Spirou (och även Linda och Valentin, även om inga av de albumen ännu översatts till svenska) som vågat sig på att släppa fram ännu vildsintare tolkningar i och med biserierna där diverse moderna serieskapare får göra i princip vad de vill med serien. Jag har svårt att tänka mig ett Asterix-album av samma slag, men med tanke på hur bra de alternativa versionerna sålt kan man aldrig vara säker!

Caesars papyrus: Nja…

Postat den

Caesars papyrus - omslag

Dags för det andra Asterix-albumet av Jean-Yves Ferri (manus) & Didier Conrad (teckningar) efter att de tog över serien från Albert Uderzo!

När jag läste deras första försök, Asterix hos pikterna, så skrev jag att det var en lyckad nystart. Och det står jag fast vid, det var en lovande bok med fin humor, sammanhållet manus och godkända teckningar. Nu, efter att ha läst deras andra bok, är jag lite mer skeptisk till deras version. Inte för att Caesars papyrus är ett mycket sämre album än det tidigare (det är ungefär lika bra skulle jag säga), men för att vissa svagheter som jag räknade med skulle slipas bort tyvärr fortfarande finns kvar, och att jag därför inte är säker på att det kommer ordna sig med tiden.

Men först, lite om vad serien handlar om:

Caesar har skrivit sin stora klassiker De Bello Gallico om hans krig i Gallien men hans publicist Publicitus är inte helt nöjd: Är verkligen kapitlet där Caesar beskriver sitt enda misslyckande i kriget, dvs det som handlar om hans möten med allas våra -ix-vänner, nödvändigt? Vore det inte bättre att ge Roms invånare bilden av ett helt framgångsrikt krig, utan störande detaljer?

Caesars papyrus - Dubbelpolemix

Dubbelpolemix

Caesar låter sig övertygas varpå Publicitus förstör kapitlet, men en papyrusrulle smugglas ut av en skrivare som vill att sanningen ska fram och som därför lämnar rullen till den galliska journalisten Dubbelpolemix. Han i sin tur åker till den lilla galliska byn för att undkomma Publicitus mannar som söker efter honom för att förstöra rullen…

Med andra ord är handlingen en tydlig parallell till Julian Assange och Wikileaks, och för att understryka det hela är Dubbelpolemix också misstänkt lik Assange själv.

Så långt handlingen; nu till vad jag tycker om albumet 🙂

Först som sist, återigen fungerar humorn. Ferri är bra på det underhållande smågnabbandet som ofta försiggår i byn, och det finns också en del bra dialoger (framförallt känns samspelet mellan Majestix och Bonemine klockrent). Han är också bra på att hålla flera trådar puttrande samtidigt, förutom huvudhandlingen, utan att det känns rörigt eller osammanhängande.

Conrad å sin sida lyckas fortfarande bra i det stora hela med att efterlikna den sene Uderzo; jag föredrar en lite tidigare version av Uderzo än den Conrad emulerar här, men det är en ren smaksak. Att en del karaktärer ser lite annorlunda ut än hos Uderzo, framförallt de kvinnliga, känns också bara bra, som om Conrad åtminstone lite grann sätter sin egen prägel på serien.

Men sen har vi de där nämnda problemen, som gnager… De två viktigaste invändningarna, enligt mig:

  • Conrad misslyckas ibland helt med att matcha ansiktsuttrycken med vad som sägs. Det är inte ofta, kanske en två-tre gånger, men eftersom samma sak syntes i Asterix hos pikterna börjar det verka som om han helt krasst inte är helt säker på hur personerna egentligen ser ut, när de inte visar sina standarduttryck:
Caesars papyrus - off

Asterix replik matchar inte hans replik, framförallt m t p svettdropparna

  • Ferri tenderar att lägga till alltför många repliker där det hade varit mycket bättre om han helt utelämnat dem. En onödig pratbubbla med det enda ordet ”Fniss” som reaktion i bakgrunden gör inte dialogen roligare, och samma med Asterix kommentar här:

poängen förstörd” width=”610″ height=”327″ /> Asterix pratar för mycket -> poängen förstörd; hur mycket bättre skulle inte Obelix aviga kommentar fungerat om Asterix inte sagt något alls…

Sen finns det andra mindre men ändå irriterande saker som att karaktärerna ibland känns mer endimensionella, med en Caesar som här mest är en elak mäktig typ som inte har mycket emot att ljuga för att framhäva sig själv, medan han i de klassiska albumen snarast varit en person som respekteras av gallerna även om han är stel och alltför korrekt, och en Obelix som åtminstone av Asterix mest verkar uppfattas som korkad (som i bilden ovan). För att uttrycka det enkelt, Asterix = hjälte, Obelix = stor, dum, och ”komisk” sidekick, Caesar = ond härskare, för att inte tala om Senilix som här mest verkar genuint senil. Visst var det delvis deras roller även förut, men här är dessa roller alltför renodlade för min smak, helt utan komplikationer.

Och samma brist på djup gäller också Assange Dubbelpolemix, där handlingen ett litet tag verkar som om den ska ta upp den intressanta problematiken att det kan finnas problem med att publicera allt, alltid, men den tråden verkar det helt uppriktigt som om Ferri glömmer bort.

Apropå glömma så ska jag inte heller glömma Conrad som lustigt nog också har problem med en gnutta brist på djup: Teckningarna är fina, ruta från ruta, men om jag tittar på hela sidorna ser det ibland lite småtrist platt ut. Det skulle behövas mer rejäl svärta ibland, i linjer och/eller bakgrunder, för här tenderar fram- och bakgrunden att smälta samman.

Men som avslutning måste jag absolut säga att Caesars papyrus är underhållande läsning för ett Asterix-fan. Min kritik är mer att jag känner mig besviken över att det här nog inte kommer bli en riktig nystart, med möjlighet till framtida stordåd, utan antagligen ”bara” en helt ok fortsättning på en serie som tidigare, när den var som bäst, var så mycket mer än så :-/

Sida 1, med en Caesar som är betydligt mindre rättrådig än förut

Sida 1, med en Caesar som är betydligt mindre rättrådig än förut, men en sida som teckningsmässigt är fin

PS. Jo, en sak till: Jag skulle inte ha någonting emot om Conrad moderniserade sina karikatyrer vad gäller skildringen av svarta; traditioner är en sak, men det är tröttsamt att det enda som utmärker dem är att de har gigantiska illröda läppar eftersom den karikatyren har en hel del bagage med sig… 😦 DS.

En lyckad nystart: Asterix hos pikterna

Postat den

Asterix och pikterna - Omslag

Jag hymlade inte precis med orden när jag recenserade det 34:e Asterix-albumet, Asterix & Obelix födelsedag, för det var ett riktigt bottennapp. Att Asterix behövde en nystart var uppenbart för alla, men tyvärr brukar de flesta försök att rädda serier när ursprungsskaparna lämnat sitt verk resultera i misslyckanden. Fast just i det här fallet var det förstås svårt att se hur serien skulle bli sämre 😉

Nu har jag precis läst klart resultatet av förnyelsen, Asterix och pikterna, skriven av Jean-Yves Ferri och tecknad av Didier Conrad, och ta mig kattsingen om de inte lyckats riktigt bra!

Först den kanske minst viktiga delen, nämligen teckningarna. Inte för att det är ointressant hur det ser ut, tvärtom, men Conrad är en så skicklig tecknare från den klassiska franska serieskolan att jag inte var ett dugg orolig för att han skulle misslyckas. I sina egna serier, som Les Innomables, har han tecknat i en relativt mörk stil med tydliga drag av Franquin, men här har han lagt sig väldigt nära Uderzo, med renare streck och ljusare teckningar. Det ser kort och gott ut som Asterix; inte identiskt men i en stil som mest påminner om de album Uderzo tecknade i början av sin tid som ensam ansvarig för serien. Det som mest avviker från Uderzos stil är kvinnorna där Conrad definitivt har sin egen stil vad gäller deras ansikten. Men det kanske mest beror på att kvinnor aldrig varit ett viktigt inslag i Asterix och därmed kan Conrad ta sig större friheter där (men gud nåde honom om han ändrar på exempelvis Asterix näsa!). Faktum är att jag nog ännu hellre skulle sett lite mer av Conrads egen stil, men jag förstår att i och med att det är det första albumet så ville nog ingen inblandad ta för stora chanser. Så en smula konservativt, men definitivt godkänt.

Sen kommer vi till manus, dvs den verkligt undermåliga delen av de sista Uderzo-album. Ferri är en ny bekantskap för mig och en lyckad sådan, för det här manuset håller ihop bra från början till slut, med en koncentration som aldrig tappar fokus. Faktiskt ett av de bästa i genren (dvs fransk-belgisk komisk äventyrsserie) jag läst på ett bra tag, ett hederligt hantverk som levererar det det ska. Precis som teckningarna är det konservativt, med ett upplägg som liknar många av Goscinnys klassiska böcker där Asterix och Obelix åker till ett främmande land. Väl där uppvisas diverse etniskt utmärkande drag (här är det kroppsmålningar och allmän robusthet som gäller, plus att pikterna givetvis pucklar på de stackars romarna), A & O löser ett problem, och när allt är över är alla goda vänner, förutom de mjäkiga och civiliserade romarna och medlöpare till dessa förstås.

Det låter kanske fantasilöst men då kan man lika gärna säga att Asterix på Korsika är fantasilöst. Vad det handlar om är istället en variation på ett tema som Asterix många gånger använt sig av, så om resultatet blir lyckat eller ej beror på variationen. Och även om det inte är lika bra som Goscinnys bästa är det underhållande och, tycker jag, det bästa som förärats namnet Asterix sedan Goscinny avled.

Asterix och pikterna - Gräl

För att precisera vad det är Ferri lyckas med så följer här några exempel:

  • Det finns inga onödiga inslag i serien. Vad jag menar med det är att alldeles för många halvdana komiska äventyrsserier tenderar att slänga in korta episoder som består av rena gags där handlingen helt avstannar. Det kan man förstås göra om det görs bra men tyvärr brukar det oftast kännas som om författaren har kommit på ett skämt som inte har någonting att göra med serien ifråga, och sen tryckt in det med våld i en serie när det saknas anledning till att ta med episoden. Uderzos Asterix, alltför många Lucky Luke-album post-Goscinny, likaså diverse Spirou av diverse serieskapare har lidit svårt av detta.
  • Ferri låter inledningen ta gott om tid utan att stressa. Här hinns en tredjedel av boken med innan A & O ger sig iväg på resan till Skottland och det uppskattade jag eftersom det så lätt blir att författaren tänker ”Asterix och pikterna? Jamen då måste jag ju få dit honom så snabbt som möjligt så att jag kan klämma in alla roliga pikt-skämt jag har kommit på!”. Här gör den lugna inledningen att det känns helt naturligt att de reser till Skottland istället för att inledningen bara är en förevändning för att få iväg dem.
  • Trots den ostressade inledningen känns inte serien rumphuggen/för kort. Det som ska hinnas med hinns med i en naturlig takt, och det är en riktig handling istället för någonting som känns som om det enbart kokats ihop för att tussa ihop A & O & pikterna. Här spelar den redan nämna först punkten stor roll eftersom handlingen konstant rullar framåt och därmed har gott om tid att utspela sig på, så att säga.
  • Det pratas en hel del i bakgrunden och det pratet är roligt. Det här stilgreppet gillar jag när det lyckas, som här framförallt i den galliska byn; det känns som om det verkligen är en massa människor inblandade i diskussionerna (det mesta som händer i byn utspelas ju alltid utomhus, där alla lägger sig i hela tiden) när jag ser både ”viktiga” och ”oviktiga” repliker i samma ruta. Och igen, eftersom det är en blandning av de två förs handlingen framåt även i rutor där skämtet/n inte har någonting alls att göra med huvudhandlingen.
Ett evinnerligt, men roande, tjatter

Ett evinnerligt, men roande, tjatter

  • Överlag är dialogen lyckad. Det finns några repliker som jag misstänker ska innehålla ett skämt som dessvärre verkar ha försvunnit i översättningen, men replikerna har generellt ett bra flyt.

Sammanfattningsvis är Asterix och pikterna en lyckad serie som är milsvida bättre än de som kom ut närmast före. Det är kanske väl försiktigt här och där, utan chanstagningar, och saknar därmed en del av den personliga touchen som behövs för att det ska nå ändå upp till Goscinny/Uderzos mästerverk, men som sagt har jag full förståelse för att man när man tar över en så legendarisk serie som Asterix så kanske man först vill visa upp att man klarar av uppgiften. Efter det kan man sen göra serien mer till sin egen, och det hoppas jag att Ferri/Conrad kommer att göra. De har definitivt börjat lovande iallafall 🙂

Europeiska scanlations

Postat den

Dags för ytterligare en hög med scanlations av europeiska serier för de som liksom jag bara behärskar engelska av de stora europeiska språken. Inga längre recensioner, bara smärre lästips 🙂 Låt mig börja med en av dagens bästa: Alim the Tanner, skriven av Wilfried Lupano och tecknad av Virginie Augustin. Albumet jag läst, The Water’s Secret, är det första och jag hoppas fler kommer översättas, för det här är en riktigt gedigen början på någonting intressant. Alim lever tillsammans med sin dotter i utkanten av en större stad. De är fattiga men rättrogna, men råkar av en slump komma över några artefakter som antyder att religionen som styr landet är falsk. Det är (hittills) ingen hjältesaga eller dylikt, utan istället en finstämd berättelse om en mini-familj som gör sitt bästa och som egentligen bara vill vara ifred. Det är svårt att säga vad det kommer att bli av serien för den har bara startat i och med det här albumet, men den har det där lilla extra i både teckningar och manus som gör att jag vill läsa mer. Rekommenderas starkt (trots att det bara är ett smakprov, egentligen). Mechanical Land är tre album om en konstig värld där vi får följa en annan mini-familj (mor+son den här gången) som lever ombord på en gigantisk båt som utan mål far omkring på havet. De som styr vägrar låta någon lämna skeppet för att söka upp land, men det finns passagerare som vill något annat. Skeppet strandar slutligen i Antarktis, där det visar sig att det finns en robotstad som har något att göra med varför människorna lämnat fasta land. Tre böcker allt-i-allt, och ärligt är det här bara OK: Handlingen är rätt ofokuserad, teckningarna är inte så dumma men envisas med att zooma in (de fåtaliga) kvinnornas övre regioner, och översättningen haltar. Skrivna av Patrick Fitou och tecknade av Jean-Baptiste Andreae rekommenderas böckerna för de som är utsvultna på franska äventyrs-/sf-serier som inte fullständigt förolämpar läsaren. Martian Geography av Sergio García är med här enbart beroende på teckningarna. Handling är ännu förglömligare än Mechanical Lands, men det hela utspelar sig på ett kolonialt Mars, där huvudpersonen blir involverad i ett revoltförsök. Komplicerat och förvirrat, och inte på ett bra sätt, men Garcías teckningar gör det ändå värt att lösa. De påminner både om Moebius och Taiyo Matsumotos färgserier, men utan att kännas som kopior. Rekommenderas att tittas på, men häng inte upp er på handlingen. Caravan, två album (hittills) av Olivier Milhiet, påminner en smula om García på ytan men med en mycket tyngre nästan Jan Lööf-liknande stil. Handlingen är däremot betydligt bättre, med huvudpersonen Mila som blir upptagen i en ambulerande freakshow, i en värld där dylika är vanliga och där de behandlas som icke önskvärda i de små samhällen man passerar. Det är en rejält grym historia det här, men samtidigt är förhållandet mellan Mila och hennes adoptivpappa Pilou skildrat med mycket värme. Rekommenderas de som vill bli underhållna men har högre krav på handling än Mechanical Land och Martian Geography. The Unspeakables & The White Tigress: Det här är två långkörare i Frankrike som vi faktiskt fått en smakbit av i Sverige, när Epix publicerade ett av The Unspeakables-albumen med titeln Äventyr i gult 1986-7. Upphovsmännen Yann & Conrad har varit inblandade i alla möjliga franska klassiker som Lucky Luke & Spirou, men det här är en mer barnförbjuden serie (som trots det ursprungligen publicerades i tidningen Spirou). Tänk er Spirou med riktigt våld, kärlek, sex och brutala gangstrar, allt placerat i Fjärran Östern  under efterkrigstiden, och exakt det är vad man får. Huvudserien har senare fått en avstickare i The White Tigress-albumen, som handlar om en av personerna innan The Unspeakables börjar; den är klart svagare och fokuserar alltför mycket på det alldeles för traditionella halvt avklädda sätt som många franska serier tenderar att göra (vilket även The Unspeakables lider av, men i mindre grad).  Mängder av album, alla ännu inte scanlaterade; rekommenderas för de som är sugna på en Spirou för vuxna (beroende på vad man avser med vuxna…). Som alltid när det gäller scanlations finns det några fler Jordi Bernet-serier att redovisa, och som alltid gäller samma brasklappar: Underbara teckningar, ibland mycket tveksamma manus. Den här gången har jag läst Kraken, 180 sidor om glorifierade VVS-arbetare som arbetar i en anonym megastad, där kloaksystemet är hemort för ett skräckinjagande monster, och Custer, en reality-såpa i serieform där huvudpersonen dygnet runt följs av kameror som redogör för allt hon gör. Monstret i Kraken är egentligen bara en bakgrund för att berätta typiska Bernet-historier, medan Custer har förvånansvärt intelligent manus, för en gångs skull. Rekommenderas för Bernet-diggaren, andra göre sig icke besvär. Två serier kvar, men det är de två bästa. Först av dem: Manu Larcenets The Wondrous Adventures of Vincent van Gogh – At the Frontline. Larcenet är mannen bakom bland annat Ordinary Victories, en av de bästa serier jag läst de senaste åren. Här har vi en bok i hans serie med påhittade äventyr om kända personer. Vincent van Gogh lejs av regeringen för att visa första världskriget från skyttegravarna eftersom man inte förstår varför de unga soldaterna envisas med att vilja desertera; varför skulle någon inte vilja offra sitt liv för sitt fosterland? Alltså behöver man förstå vad kriget egentligen är (eftersom ingen i regeringen givetvis själv vill åka till frontlinjen), och vem bättre än van Gogh att skildra det? Den här boken stannar i minnet, och befäster egentligen bara att Larcenet är en av de bästa serieskaparna vi har. Rekommenderas för alla. Och slutligen, Le Grand Mort, skriven av Régis Loisel & JB Djian och tecknad av Mallié. Två album har hittills kommit ut medan ett återstår (har jag fått för mig) av den här fantasyserien som jag fängslades av mycket mer än jag trodde. Loisel har jag läst förut utan att ha blivit över mig imponerad, så jag väntade mig en OK serie, inget mer. Men Le Grand Mort får precis som Alim the Tanner till det där lilla extra, den där känslan som suger in mig som läsare. Handlingen utspelas ömsom i ett sagoland och ömsom i en kanske ännu besynnerligare verklighet där någonting, oklart vad, har gått katastrofalt fel. Paris är fyllt av flyktingar, och även om mycket fungerar precis som nu är ingenting som det borde. Om de inblandade serieskaparna får till avslutningen lika bra som serien är hittills är det här en serie som borde ges ut i samlad form på svenska (eller engelska); den känns som en perfekt kandidat för en tjock och vacker bok. Rekommenderas för alla de som gillar bra fantasyserier. OK, det var allt för idag. Härnäst blir det förhoppningsvis några ord om en bok jag väntat länge på: Is That All There Is?, samlingen med Joost Swartes serier som precis kommit ut efter något år eller tvås försening 🙂