Etikettarkiv: Dilbert

Vad händer i långkörarna: Dilbert 40

Postat den

Dilbert 40 cover

Jag tänkte det var dags att titta till några serier som tuffat på rätt många år nu, med anledning av att jag nyligen läst nya samlingar av dem. Först ut: Scott Adams Dilbert med den 40:e samling, Your New Job Title Is ”Accomplice”.

I Dilberts universum är det mesta sig likt. Alice är alltid kompetent, alltid underbetald, alltid reda med sin dödliga knytnäve, chefen med det spetsiga håret är aningslöst stupid, Dilbert själv har trots allt en svag förhoppning om att livet kunde vara bättre, medan Wally framstår som den store vinnaren bland de anställda som den enda som helt accepterat sin situation med sin alldeles egna ultra-cyniska zen-filosofi som till och med kan besegra den annars alltid opåverkbara och sadistiska Kattbert:

Dilbert 40 - Wally

Det enda som gör att jag som läsare märker att serierna är nya är referenserna till nya management-idéer/floskler/buzzwords och att nya elektroniska tingestar också dyker upp. Men referenserna till nördig teknik har blivit färre med åren, som om Dilbert och hans ingenjörskollegor inte längre kan uppbåda intresset för sånt längre efter alla sina plågsamma år som anställda i en komplett dysfunktionell organisation.

För den som inte varit i kontakt med stora företag själv verkar det nog orimligt att ett företag som Dilberts skulle kunna överleva med tanke på hur uselt det fungerar men tyvärr är det inte alls orealistiskt; varje gång jag hör någon argumentera för att företag på den öppna marknaden alltid sköts effektivt och professionellt kommer jag att tänka på vänner som exempelvis jobbat som konsulter på Ericsson där deras konsultföretag anlitats av ett annat som i sin tur anlitats av ytterligare ett annat som är det som Ericsson anlitat. Slutresultat: Projekt där 0 personer i gruppen är anställda av Ericsson, och ingen bryr sig så värst mycket om hur det kommer att gå. Och det här är kontinuerliga projekt, inte tillfälliga…

Så läs Dilbert, roas (allt är inte bra men tillräckligt ofta hittar den rätt), och skänk en medlidsam tanke till de som har jobb som har alldeles för stora likheter med serien 🙂

1 brutet löfte, 1 business as usual, 1 avslutning: Sigge, Dilbert och Foxtrot

Postat den

Det var några dagar sedan jag recenserade någonting här; jag har läst ganska flitigt men haft ont om tid att skriva. Så idag blir det tre böcker i ett svep för att komma ifatt, men eftersom de är så lika varandra blir det ett ganska kort inlägg iallafall 😕

Löftet: När jag skrev om Jim Toomeys Sigges lagun förra gången nämnde jag att serien känts avslagen rätt länge nu. Den är drivet gjord, men att den går på tomgång och lika väl kunde skrivas av en dator som slumpar fram situationer från tidigare strippar har varit smärtsamt uppenbart i flera år. Därför hade jag tänkt mig att sluta köpa den, men nu har jag alltså trots det läst den fjortonde samlingen också, Confessions of a Swinging Single Sea Turtle. Och på frågan ‘Varför?’ har jag inget bra svar, förutom att när jag beställde de andra böckerna jag skriver om idag poppade den här upp på rekommendationslistan, och den var ju så billig, och jag hade ju läst de tidigare, och så vidare… Läsupplevelsen var precis som förra gången, det vill säga ett nästan OK tidsfördriv. Men för att fortsätta med falukorvsliknelsen från förra gången är det definitivt Lidl som jag kommer att tänka på snarare än Scans Deli-Falu.

Business: Över till någonting bättre, nämligen den trettiotredje samlingen av Dilbert, 14 Years of Loyal Service in a Fabric-Covered Box. Inte för att  Scott Adams är mer originell än Jim Toomey, men hans skämt är tusan så mycket roligare, och i och med att Dilbert ständigt är uppdaterad med det senaste inom management-teorier och ekonomi finns det ändå en känsla av utveckling i serien. Karaktärerna är förstås lika endimensionella som alltid, men omständigheterna runt dem förändras ibland. Att kontorsarbetet alltid fortsätter i exakt samma trista lunk oavsett vilka buzzord chefen använder hör serien till. Jag skulle säga att Dilbert är en serie som nio dagar av tio ansluter sig till serier som Sigges lagun i att dess lockelse består av tryggheten att idag är allting likadant som igår, men den tionde dagen är den genuint rolig.

Och avslutningsvis avslutningen: Bill Amends Foxtrot avslutade sin dagliga version 31:a december 2006, men eftersom jag köpt serien i de större samlingarna är det inte förrän nu som jag kunnat läst de sista stripparna i Wrapped-Up Foxtrot: A Treasury with the Final Daily Strips. Som en repig LP-skiva skulle jag nu kunna skriva en längre text om hur Foxtrot från en bra start långsamt gått ner sig i träsket med evigt upprepade teman och karaktärer som fastnar i sin egen kliché, där serien bara glimtvis lyser upp. Men jag tänker faktiskt strunta i det och istället konstatera att under de nästan nitton år Amend producerade en daglig stripp åstadkom han en huvudsakligen underhållande serie. Den hade kanske kunnat bli ännu bättre om han vågat satsa lite högre (Peters flickvän Denise och Jasons klasskamrat Eileen skulle kunna ha utnyttjats mer), men i jämförelse med de mesta andra serierna idag stod han sig gott i konkurrensen. Det som gjorde att den höjde sig över andra serier om en vardaglig familj var förstås Jason, framförallt när han visade upp sidor som inte bara demonstrerade hur smart han var.

Jag kommer inte sakna Foxtrot eftersom det känns somom Amend hade gett oss läsare allt han kunde redan, utan istället bara konstatera att en av de bättre serierna de senaste  decennierna har avslutats. Söndagsversionen gör han fortfarande, men med bara en stripp / vecka (för hans söndagssidor är bara en dagsstripp i något större format) finns det nu inte längre ens antydan av intressantare personlighetsskildringar; det raka skämtet är allt som gäller i fortsättningen.

Dilbert 2.0

Postat den

Fortfarande tji zombier; snart kommer de nog raglande men tills dess får det bli någonting annat…

Som till exempel Andrews McMeels senaste löjligt tjocka bok med någon av deras serier. De har redan givit ut Calvin & Hobbes och The Far Side i kompletta, så gott som oläsligt tunga utgåvor, och nu är det alltså dags för Dilbert som firar 20-årsjubileum. Det blev ingen samling av allt som finns den här gången (antagligen är det lite för mycket till och med för dem), men väl en mycket tjock bok som dessutom har en DVD med som faktiskt innehåller varendaste liten Dilbert-stripp som publicerats, fram till sommaren 2008.

Gnetigheten upphöjd till konst

Gnetigheten upphöjd till konst

Och som jag varje gång konstaterar när jag läser Dilbert: Det är ofta väldigt roligt, även om manuset det senaste åren börjat tappa en del, och faktiskt fungerar teckningarna bra också. Den trista, gnetiga, och förkrympta stilen passar alldeles förträffligt för att skildra de lika trista, gnetiga och (åtminstone mentalt) förkrympta människorna / varelserna som regelbundet dyker upp i serien. Helt ärligt, skulle Dilbert vara lika rolig om Wally eller Alice tecknades lika underfundigt som karaktärerna i exempelvis Mutts? Med andra ord, Scott Adams har lyckats skapa en serie där hans tillkortakommanden som tecknare blir en styrka 🙂

Sen har ju de läsare som redan köpt de tidigare Dilbert-böckerna det mesta här, men det finns också lite matnyttigt för de som vill veta mer om hur Dilbert kom till, och om Adams själv. Tyvärr blir hans kommentarer till de serier som valts ut färre allteftersom; till de tidigare stripparna finns oftare en liten bakgrund, skriven av Adams, men när väl serien hade satt sig och blivit framgångsrik så har han inte så mycket att tillägga.

Så, trevlig bok att ha, och speciellt om man inte har alla de andra samlingarna så är det en bra present (kanske till dig själv). Men, även om det knappast behöver sägas, om den som ska få boken tycker att teckningarna måste vara bra i sig själva så är det bäst att avstå.