Etikettarkiv: Dungeon

En liten eftersläntrare: My Son the Killer

Postat den

Dungeon - My Son the Killer - cover

Woohoo! Ett stort tack till NBM för dagens bok; jag trodde inte de skulle ge ut fler av sidoböckerna i Dungeon-sviten efter att de avslutat huvudsviten för några månader sedan. Men nu har Dungeon Monstres: My Son The Killer kommit ut, en bok som liksom alla NBM-utgåvor innehåller två av original-albumen.

Och ett bra album är det!

Men några små korta ord till ska jag väl mäkta med, trots att jag redan skrivit några tusen sådana om Dungeon :-)

My Son the Killer: I det här albumet, som alltid skrivet av Sfar & Trondheim, den här gången tecknat av Blutch, får vi träffa en mycket ung Marvin och hans mamma när de första gången kommer till storstaden. Där stöter de på Hyacinthe som befinner sig på höjden av sin karriär: Som The Night Shirt kontrollerar han stora delar av den undre världen på nätterna medan han i sin vardagsroll har stort inflytande tack vare sin titel och sin förmögenhet. Givetvis betyder det att intriger vävs som kräver att han undanröjs, och när han får syn på Marvins minifamilj anlitar han dem som livvakter.

Liksom andra Dungeon-album som utspelar sig under den här perioden är det en blandning av humor (mörk sådan) och allvar, tillsammans med en gnutta melankoli, allt mycket suggestivt tecknat av Blutch:

Dungeon - My Son the Killer - Meeting

Att se Marvin som så ung och skildringen av hans mamma lägger ytterligare några pusselbitar till hans karaktär. När vi först får se honom i huvudserien är han vuxen och jobbar för Hyacinthe i hans slott, och han är då en besynnerlig blandning av naivitet, okunnighet om andra människors sinnen, våldsamhet och fredsivrare; i den här boken får vi se hur han började, dvs inte så fridsamt precis :-)

Soldiers of Honor: Den andra episoden i boken, tecknad av Bezian, utspelar sig mot slutet av hela Dungeon-historien. Den är i det närmaste helt fristående, med bara några korta skymtar av Marvin i sin roll som The Dust King som det enda bekanta ansiktet (plus ett kort besök i de extremt otrevliga kaninernas stad, Zedotamaxim), och vi får följa en legosoldat och hans bror i ett synnerligen mörkt moraliskt drama.

Huvudpersonen har en orubblig känsla för vad heder betyder, så när hans bror döms till döden har han inga kval över att själv åta sig rollen av den som leder brodern till hans död. Men slumpen gör att resan till öknen där brodern ska dö blir mer komplicerad än avsett.

Dungeon - Soldiers of Honor - Honor

Det här är tveklöst ett av de mörkare albumen i Dungeon, snudd på Heartbreaker-klass. Det finns inslag av komedi men de är så mörka att jag inte riktigt vet om ”komedi” är rätt ord för det. Världen är cynisk och rå (vilket är som väntat eftersom allt utspelas under The Grand Khans terrorvälde), och huvudpersonen  likaså; hans starka känsla för att följa hederns krav innebär bara att han kan utföra de gräsligaste mord utan minsta dåligt samvete så länge de inte bryter mot de kraven.

Så två inte alls uppsluppna album (även om det första ibland är roligt), både välskrivna och utsökt illustrerade (med Bezian som den en gnutta vassare, med närmast impressionistiska pennstreck), och ett nöje att läsa för mig som Dungeon-fan. Nu finns det bara fyra album kvar som inte översatts till engelska; med tanke på att det här kom ut har jag faktiskt en gnutta hopp om att kanske de också dyker upp. Tummar hålls, hårt!

PS. Har just skrivit klart det här inlägget och kollade in NBMs hemsida och sir man på; nästa år kommer en till bok ut, innehållandes två av de fyra saknade albumen. Yay! DS.

Dungeon: Slutsummering

Postat den

Dungeon - The End of Dungeon - cover

Jahapp, till slut kom det alltså en avslutning på Lewis Trondheim & Joann Sfars Dungeon (Donjon på franska): I mars förra året (dvs 2014) kom det samtidigt ut två böcker som tillsammans utgör upplösningen på det hela, och som nu getts ut på engelska av NBM i en bok, Dungeon Twilight – The End of Dungeon. Det innebär att i princip alla albumen i huvudserien nu finns på engelska, och även de flesta sidoalbumen, och jag tog chansen att läsa igenom dem alla för att rättvist avnjuta slutet. För det här är en riktigt bra svit av böcker, någonting av det mest underhållande man kan läsa IMHO :-)

Jag har ju skrivit om Dungeon flera gånger förut så jag tänker inte gå in på alltför mycket detaljer utan istället kasta ner några korta reflektioner över hur det känns att läsa de 30 översatta albumen i ett svep, och hur det hela fungerar som en sammanhängande historia. Kronologiskt, dvs ordnat utefter böckernas innehåll.

  • The Early Years: Fem album* om Hyacinthe, senare ägaren av Dungeon, och hans tidiga liv. Humor finns självklart, men generellt sett är de här böckerna allvarliga på ett personligt plan. Vår huvudperson är i början en naiv person som tror att allt går att lösa på ett enkelt sätt så länge man är ärlig, men allteftersom blir han mer cynisk. I det avslutande albumet, när staden han levt i gått under och civilisationen verkar försvunnit, är det lätt att se honom som den okänsliga karaktär han dyker upp som i de senare böckerna. Dungeon - Hyacinthe & AlexandraÄven grafiskt är de här böckerna mörka och fyllda av känslor, med först Christophe Blain och sedan den väl så expressionistiska Christophe Gaultier som ansvarig. Kanske den mest genomgående högkvalitativa delen av Dungeon, utan svaga punkter. Även de sidoalbum som berör den här tiden är mörka i tonen, med Heartbreaker som det mest extrema exemplet på det.
  • Zenith: De första albumen som gavs ut, men mitt i sviten kronologiskt. Klart mer humorfokuserade även om det finns både sorg och vemod här med. Hyacinthe är med en hel del, men huvudpersoner är ankan Herbert (en i början oduglig medhjälpare, anställd i fängelsehålan) och draken Marvin (med en aldrig riktigt utredd obrottslig lojalitet mot The Keeper). Slapstick, ordekvilibristik, och bisarra bifigurer gör det här till de böcker som det nog är enklast att börja med. Dungeon - HorusMen de två sista böckerna i den här sviten är svagare; de kom ut efter flera års paus och det känns som om Trondheim/Sfars manus lite tappat stunsen, som om de inte klarar av att vara lika lättsinniga längre. Det kanske beror på att de under tiden gjort flera album i The Early Years och Twilight-sviterna och att deras allvarligare ton smittat av sig. Plus att besynnerligt nog Boulets teckningar i de två albumen inte alls passar så bra, och det säger jag som en stor stor beundrare av Boulet i vanliga fall. Också i sidoalbumen är det humor för nästan hela slanten, även om allvarligare inslag finns med här och där.
  • Twilight: Apokalyptisk fantasy med en del humor bjuds i den avslutande serien. Herbert har blivit The Grand Khan och kontrollerar hela planeten Terra Amata med järnhand, alltmedan Marvin, The Dust King, blind väntar på att äntligen få dö. En genomgående känsla av död och nostalgi finns, men också hopp om återfödelse och förnyelse. Så allvarligt, javisst, men känslorna här hoppar vilt mellan förtvivlan, hopp, och ren humor.Dungeon - The Dust King Den utan tvekan mest oförutsägbara sviten där det är så gott som omöjligt att gissa vad för slags album det nästa kommer att vara. Och slutet, dvs de två nya albumen? Jo, det är väldigt lyckat, trots att det var många år sedan det senaste albumet dessförinnan. Closure för alla inblandade, och några små nostalgiska tårar från mig när Herbert och Marvins vänskap (jag håller hela tiden av misstag på att skriva Albert & Herbert istället…) får ett värdigt och passande slut. Kaotiskt värre, både berättat och tecknat, men med tanke på hur stor del kaoset alltid varit av Dungeon är det precis vad jag ville ha. Och här finns några sidoalbum som känns som om de egentligen borde varit en del av huvudsviten, som de två albumen som ingår i Dungeon Monstres: The Dark Lord; utan dem är det definitivt knepigare att hänga med i Twilight.

Varför gillar jag då Dungeon så mycket?

Mestadels beror det på hur underbart befriande Trondheim/Sfar berättar sin historia: Finns det en intressant utvikning att göra, gör den, och om det behövs varför inte spendera ett helt album på den! Jag älskar historier som vinglar åt alla möjliga håll på en gång när författaren ändå hela tiden vet i det stora hela vart allt är på väg. Här, i Dungeon, känns det hela tiden uppenbart att det visst finns en stor och tydlig historia i bakgrunden, men att jag som läsare kanske inte alltid får veta exakt allt som hände och hur. Som exempelvis hur Herbert egentligen blev The Grand Khan och hur/varför han ingick pakten med The Dark Entity och vad som då hände mellan honom och Marvin. Stickrepliker och antydningar finns det gott om, men detaljerna kommer jag aldrig få reda på.

Sen är det humorn; det var det första som lockade mig till serien (det tar ett tag att märka hur väl Trondheim/Sfar behandlar sin stora berättelse). Munhuggandet mellan Herbert och Marvin, de små detaljerna som den fascinerande staden Zedotamaxim, befolkad av arroganta och otrevliga kaniner (Marvin avskyr den när han besöker den i Zenith, och i Twilight nämns det i förbifarten att den temporärt blev helt förstörd av honom senare), teckningarnas finurlighet.

Och sen någonting som märks mer och mer när man läser: Personskildringarna. Hyacinthe är det tydligaste exemplet, med hans förvandling i The Early Years, men även när det gäller Herbert och Marvin är det faktiskt begripligt hur de kan utvecklas till den blodtörstige The Grand Khan och den filosofiske The Dust King. Finkänsligt är det, vilket kanske är oväntat mitt i det kaos och anything goes-mentalitet som annars präglar Dungeon, men egentligen inte med tanke på att både Trondheim och Sfar visat upp samma sak i sina andra serier.

Dungeon - Herbert free

Ganska många ord, men så är det också en ovanligt omfångsrik avslutad serie med europeiska mått mätt. Och en fantastiskt bra sådan, och dessutom en svit böcker som för mig personligen känns som om de verkligen hör samman med den här bloggen: Första året jag bloggade om serier var Dungeon den stora höjdpunkten för min del, en serie som gjorde att jag upptäckte hela l’Association-gänget. Så därför känns det både roligt och lite vemodigt att konstatera att nu är den över, det blir inget mer (förutom eventuella översättningar av de sidoalbum som inte översatts ännu).

Jag kommer att komma ihåg Marvin, framförallt som The Dust King, och hans Tong Deum. Hyacinthe och hans förtvivlade kärlekshistoria med Alexandra. Herberts lättnad i The New Centurions när han bestämt sig för att äntligen frånsäga sig ansvaret för Terra Amata. Nekromantikern Horus och hans besynnerligt komplicerade planer för att lösa alla problem. Och Alexandra, igen, den kanske mest komplexa av alla. Good times, good times!

Dungeon - Finale

 

* Det femte och sista albumet i den här sviten, Sans un bruit, är det enda albumet i huvudserien som inte översatts till engelska och eftersom jag inte tror det kommer hända tragglade jag mig igenom det på franska, så bra tycker jag om serien :-). Som med alla Dungeon-album behöver man inte läsa det här för att hänga med (en poäng med böckerna är att det är stora gap i handlingen mellan böckerna som aldrig redovisas i detalj) men jag rekommenderar ändå att man ska läsa det, om man kan.

Dungeon tillbaka till det normala: Night of the Ladykiller

Postat den

Den senaste Dungeon-boken på engelska, Heartbreaker, var en nästan chockartat obehaglig historia. Bra, javisst, men långt från den mer lättsamma tonen som är den vanliga i serien. Nu är det dags för den fjärde volymen i Monstres-serien (läs på Wikipedia om hur alla olika Dungeon-serier hänger ihop, det skulle ta för lång tid att beskriva det här), Night of the Ladykiller, och det är en återgång till det lite mer normala, om nu Dungeon någonsin kan kallas normal.

Först ut är just Night of the Ladykiller, en episod som utspelas ungefär samtidigt som tidigare utgivna Innocence Lost och som har trollkarlen Horus i huvudrollen. Han blir anklagad för att ha gjort ett flertal kvinnor med barn, och när han försöker reda ut det hela blir det bara mer komplicerat.

Night of the Ladykiller

Det här är ett utmärkt exempel på hur bra Dungeon kan vara; utan att höra till de bästa albumen är det förbålt underhållande, med en upplösning som är typisk för Trondheim/Sfar i dess egentligen rätt hemska men ändå skrattretande slut. Teckningarna av Vermot-Desroches är också uppenbart hemmahörande i Dungeon-världen; en blandning av gullighet/grymhet/elegans som är svårslagen. Jag har sagt det många gånger redan, men det här gänget med franska serieskapare som leds av Dungeon-författarna Trondheim & Sfar är fantastiskt trevliga bekantskaper, hela bunten, och jag är så glad att åtminstone en del av deras serier blir översatta från franskan :-)

Den andra episoden i boken, Ruckus at the Brewers, är också typisk för de Dungeon-serier som istället helt går in för humorn. Visst finns det en del blod & död här med (det är ju trots allt en fantasy-serie av D&D-typ!) men monstret Grogro är inte någon av de mer mångdimensionella karaktärerna: Grogro får ett (på pappret enkelt) uppdrag, men allt går givetvis åt pipan från första stund, när han får för sig att han ska ta och äta upp en bit av vingen på den fågel som bär honom på väg till staden för sitt uppdrag. Det här är alltså medan han flyger på den, för Grogro är inte det smartaste monstret, som sagt.

Ruckus at the Brewers (franska originalet): Kaninerna har zombie-problem

Skoj, såklart, speciellt som den bisarra kaninstaden Zedotamaxim också finns med på ett hörn, allt illustrerat av Yoann (nuförtiden mest känd i som Spirou-tecknare) i en stil som ser ut som en besynnerlig blandning av den vanliga Dungeon-stilen filtrerad genom Simon Bisleys färg- och formsinne. En mycket enkel historia med lika enkel humor, men fruktansvärt effektivt.

Den som redan läst Dungeon vet vad som vankas, och de som ännu inte provat kan jag bara rekommendera att de gör så. De som läst men inte tyckt om Dungeon kan jag å andra sidan bara beklaga, men ni kan trösta er med att nu börjar originalmaterialet ta slut; det som finns kvar räcker bara till 3-4 böcker till innan allt finns på engelska :-(

En Dungeon-chock: Heartbreaker

Postat den

Titeln är ingen överdrift: Det var en chock att läsa den senaste boken i NBMs utgåva av Trondheim/Sfars Dungeon-serie, Dungeon Monstres: Heartbreaker. Den som följt den här bloggen ett tag vet hur mycket jag tycker om Trondheim och Sfar, skaparna bakom hela den spretiga Dungeon; framförallt gillar jag deras på ytan lekfulla sätt att skriva en historia på, där det verkar som om de hittar på manuset allteftersom, även om i verkligheten de större dragen är noga planerade. Från de allvarligare böckerna i The Early Years över de mer rent humoristiska i Zenith och fram till de återigen en smula allvarligare i Twilight har grundtonen alltid varit den från sagornas värld, där allt är möjligt och äventyret oändligt, även om det ibland blir sorgligt.

Så när jag slog mig ner med den tredje boken i Monstres-serien, där albumen fokuserar på olika bifigurer från den större sagan, räknade jag med någonting liknande. Men icke sa Nicke!

Det första albumet i boken, Heartbreaker (som vanligt samlar NBM-böckerna två franska album i en bok), tecknad av Carlos Nine, visade sig handla om assassinatorn Alexandra som vi tidigare sett i The Early Years. Vi får följa henne under några veckor när allting runt henne kollapsar, och för ovanlighetens skull är albumet skrivet i jag-form och i presens. Berättarstilen gör att handlingen blir extremt påträngande och omöjlig att slå bort, och Nines fantastiska teckningar med dess böljande linjer gör att allting känns overkligt, som en dröm du inte riktigt vill eller kan förstå. I början klarar sig Alexandra undan de värsta följderna när snarorna dras åt, men sen går går det riktigt riktigt illa för henne, och jag som läsare kan inte värja mig mot eländet; sättet Trondheim, Sfar och Nine gjort serien på gör att det blir omöjligt att läsa serien som en betraktare utifrån.

För den som liksom jag läst alla tidigare Dungeon-böcker från NBM avslöjas en del viktiga bakgrundsdetaljer om ägaren till Dungeon (här i sin identitet från sina unga dagar som Night Shirt), men det är en bisak: Att läsa det här albumet efter att ha invaggats i en visserligen fantasifull men ändå trygg känsla från de tidigare böckerna är som ett slag i magen. Det enda som påminner om det är de senare böckerna i The Early Years där just Alexandra är med, men här har skruven dragits åt flera varv till.

Att sen läsa det andra albumet i boken, The Depths, tecknat av Killoffer, blir något av ett anti-klimax. Det är egentligen ett riktigt bra album det med, och bortsett från Heartbreaker är det utan tvekan det mörkaste albumet hittills från Dungeon, men det når inte upp till Heartbreakers höjder: Killoffers illustrationer är slicka och passar bra in bland de andra böckerna, men Nines expressiva stil är svår att glömma bort, och historien om hur undervattenprinsessan Drownys familj mördas och hon själv tvingas bli en förrädare av sitt eget folk känns inte lika angeläget som Alexandras öde. Jag förstår att NBM samlade ihop de här albumen i en bok eftersom de avviker så drastiskt från de andra, men albumen borde presenterats i omvänd ordning för maximalt intryck (fast jag förstår att NBM var lockad av den här ordningen, med The Early Years-albumet före Twilight-ditot).

Så en stor brasklapp för dagens serie: Jag tycker den är fantastiskt bra och att den återigen visar hur suveränt Trondheim och Sfar behärskar seriekonsten, men eftersom den samtidigt är djupt obehaglig är den definitivt inte någonting som alla kommer att uppskatta.

Tillbaka på toppen: Dungeon Twilight – The New Centurions

Postat den

En glad överraskning: När Trondheim & Sfar överlät tecknandet till andra i Dungeon Zenith var resultatet sådär, så jag var lite orolig för att se hur det skulle bli med Dungeon Twilight. Men det var ingen som helst fara eftersom Kerascoët fortsätter lika bra som han slutade i förra delen, och Obions bidrag är inte heller dumt.

Fast det är fortfarande kombinationen av Sfar & Trondheims manus med de förunderligt välanpassade teckningarna som gör den här serien till en av mina favoriter. Nu har jag sett Trondheim, Sfar, Blain, Kerascoët och Obion göra sin version av Dungeons värld, och trots de olika stilarna är de alla lika bra.

Jag sa när jag läste senaste Dungeon The Early Years att det var min favorit av de tre huvudserierna men nu har jag blivit osäker; Twilight oförutsägbarhet är nog minst lika bra. I The New Centurions får vi som vanligt två franska album samlade i ett, där det första tar upp tråden med Terra Amatas nya geografi och politik, medan den andra utspelar sig på en besynnerlig värld där alla måste konstant röra sig framåt och uppåt eftersom de annars kommer ramla av (klippan roterar, och efter Terra Amatas explosion är ju geografin en smula ovanlig, minst sagt).

Jag tjatar nog om hur fascinerande och rolig serien är varenda gång det kommer ett nytt bra album i Dungeon-serien, men jag tänker fortsätta med det tills varje läsare av den här bloggen åtminstone har provat att läsa något av albumen. Superlativen är slut, jag har skrivit om dem så många gånger, och jag vill inte berätta mer om vad som händer i de enstaka albumen eftersom en stor del av Dungeons charm är den redan nämnda oförutsägbarheten, där Sfar & Trondheim vandrar åt vilket håll som helst utan att det känns spretigt eller okoncentrerat. Köp. Läs. Basta.

Den bästa fängelsehålan: Dungeon – The Early Years

Postat den

The curse of plenty. Det har kommit ut så mycket intressanta serier de senaste månaderna att jag knappt hinner läsa dem, speciellt med tanke på att jag sedan också ska skriva någonting om dem ;-)

Som förra veckan, då jag hade hoppats att hinna läsa några böcker som jag verkligen ser fram emot (Asterios Polyp är fortfarande sorgligt oläst). Men då ramlar The Photographer, Eva och två Taniguchi-böcker ner, och så blev det ingenting av med det då heller. Och dessutom kom också del två av NBMs utgåva av Sfar/Trondheims starkaste Dungeon-saga, The Early Years: Innocence Lost och den kunde jag bara inte låta bli att läsa. Inte i ett sträck; det här är en serie som jag gillar bäst att läsa på kvällen i sängen innan jag ska somna, så det tog några kvällar (dessutom läste jag om första delen när jag ändå höll på).

Teckningarna står den mästerlige Christophe Blain för, mannen bakom serier som Gus och Isaac the Pirate som jag rekommenderar starkt till alla läsare. Manus är det som vanligt de lika mästerliga Lewis Trondheim och Joann Sfar som står för, och liksom den första boken är det här fråga om en allvarligare historia än de övriga Dungeon-serierna. Liksom i volym ett är det två franska album som ges ut i en volym här, men den här gången är det en markant skillnad mellan de två albumen.

De tre första albumen skrevs relativt tätt inpå varandra och är delar i en sammanhängande historia, om hur den blivande Dungeon-ägaren flyttar in till staden och där slits mellan korruption och sitt samvete. Det är en fascinerande historia som känns mer som Sfar och Blain än som Trondheim; det är en egenartad suggestiv historia med våld, sex, vilda jakter över takåsarna och svikna förhoppningar, allt illustrerat i en spretig stil med mycket tusch och svärta. Titeln på volymen, Innocence Lost, är mycket passande.

Dent fjärde albumet utspelar sig flera år senare, och det skrevs också flera år senare. Här är det istället resultatet av den förlorade oskulden som skildras, och allting har blivit sjaskigare: Kärlek har blivit besatthet alternativt köpt sex, och äventyrslustan har bytts ut mot naket, mekaniskt våld. Teckningarna har också ändrat karaktär och är nu gråa och glåmiga. Kort sagt, världen har förlorat sin charm. Det var lite av en chock att läsa det sista albumet eftersom kontrasten mot de tidigare var så stor, men bra är det fortfarande, även om det är mycket annorlunda. Som i de andra Dungeon-böckerna kryddas blandningen med humor och absurdism, även om det nästan helt saknas i det avslutande albumet.

Tyvärr är det här det sista Dungeon-albumet av Blain; nästa del av The Early Years tecknas av Christophe Gaultier som jag inte vet någonting om. Jag har flera gånger skrivit om hur bra jag tycker om en del av den nya vågen av franska serieskapare på 90-talet, och jag kan bara konstatera att de två volymerna av Dungeon – The Early Years är ett givet köp, till och med för de som inte är så förtjusta i de övriga Dungeon-böckerna.

Nödvändigheten av bra tecknare: Dungeon – Back in Style

Postat den

Av alla någorlunda nya serieskapare jag läst är det L’Association-gänget som jag är gladast över att ha upptäckt. Trondheim, Sfar, Larcenet, Blain har alla gjort fantastiska serier, och glädjande nog finns till och med några av dem på svenska nuförtiden.

Av dem alla är Trondheim den som varit mest produktiv; under några år var han vansinnigt flitig, framförallt med Donjon / Dungeon-serien som han startade tillsammans med Sfar. Ibland stod Trondheim för teckningarna och Sfar för manus, ibland var det tvärtom, och efter ett tag bjöd de också in andra serieskapare.

Tyvärr har jag inga illustrationer från insidan; min scanner mår inte så bra...

Tyvärr har jag inga illustrationer från insidan; min scanner mår inte så bra...

Att redovisa hur alla olika sub-serier i Dungeon hänger ihop skulle ta alldeles för lång tid (enligt numreringen ska det bli ungefär 300 album totalt…), men den senaste till engelska översatta boken är alltså Dungeon Zenith – Back in Style. Zenith-serien är huvud-serien så min förhoppning var att det skulle visa sig vara en bra volym, men tyvärr är den rätt så trist (åtminstone med Dungeon-mått mätt).

Istället för att Trondheim står för teckningarna som han alltid gjort i Zenith tidigare är det den för mig okände Boulet som fått ansvaret här. Det funkar inte alls: Trondheims underfundighet är helt försvunnen, och istället presenteras en normal D&D-historia, visserligen med en del humor men ack så opersonligt. Bitvis beror det förstås också på manuset som är ovanligt svagt, men det är ändå teckningarna som är den stora boven. Tidigare Dungeon-böcker har visat att Trondheim behärskar både humor och allvar beroende på syftet med serien (Dungeon – The Night Shirt är kanske det bästa exemplet på en allvarligare bok), men här är det varken hackat eller malet. Dessutom misslyckas Boulet kapitalt med ansiktsuttryck: Där Trondheim med enbart vinkeln på ett streck kunde visa känslor är det här nästan omöjligt att förstå vad karaktärerna egentligen vill, i de fall de inte har en helt överdriven min.

Synd på så potentiellt rara ärtor, helt enkelt.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 203 andra följare