Etikettarkiv: Ed Brubaker

Sommarläsning: Velvet

Postat den

image

Vad sägs om lite Kalla kriget-läsning, som svalkande avkoppling i sommarhettan? I så fall kan jag rekommendera Velvet volym 1, en samling med de 5 första avsnitten av serien med samma namn, med Ed Brubaker som manusförfattare och Steve Epting som tecknare (med bra färgläggning av Elisabeth Breitweiser). Det är en ypperlig blandning av spionthriller och action som utspelar sig under det frostigaste åren av det kalla kriget med Velvet Templeton i huvudrollen, en medelålders kvinna med ett förflutet som agent av högsta klass men som nu, av okänd anledning, istället jobbar som sekreterare för den brittiska underrättelsetjänsten. Men så dör en av de aktiva agenterna och när man börjar nysta i varför dras VT in i härvan…

Men jag har redan beskrivit bakgrunden till serien förut, när jag recenserade det första numret av Agent X9 där serien också publiceras sedan snart ett år tillbaka. Då berömde jag den och sa att den ”…fungerar fantastiskt bra i X9…” och det står jag fortfarande fast vid; förutom det vassa och välskrivna manuset vill jag också tillägga att i en tid då de flesta amerikanska serietidningar består av längre historier som sträcker sig över flera nummer och därför inte ger så mycket om man läser enstaka nummer så lyckas Velvet mycket bättre än genomsnittet med det. Den större historien, totalt 15 nummer lång (den snabbtänkte läsaren förstår alltså att den här boken är den första av tre som kommer samla ihop hela berättelsen om Velvet Templeton), är förstås viktig i en spionhistoria av det här slaget men det märks att Brubaker också lagt ner mycket omsorg för att varje nummer/kapitel ska ge något för läsaren.

Och sen är det roligt att se att Apart förlag (som alltså gett ut den här översättningen) fortsätter med att sprida kostnaderna för att översätta nya serier genom att de både publiceras i tidningsformat och sedan samlade i album (inte för att Apart ger ut Agent X9 men kostnaderna för översättning mm kan säkert delas mellan de inblandade förlagen); det är ett sätt att få ekonomi i serieutgivning som gör att både tidningsläsare och bokläsare kan få sitt.

image

I hängmattan passar Velvet alldeles förträffligt, förutom då att jag gärna skulle läsa resten av serien också; jag inser att jag inte läst de avslutande numren efter det jag skrev den första recensionen. Mer läsning åt Simon, yay!

Agent X9 hittar rätt: Velvet

Postat den

Velvet - X9 omslag

Synkronicitet: I helgen hade jag tänkt att jag skulle slå mig ner och läsa serien Velvet, skriven av Ed Brubaker och tecknad av Steve Epting (m a o teamet bakom den framgångsrika Captain America-serien), en agent/thriller-serie som jag hört en hel del gott om. Men andra saker kom emellan så det blev inget med det.

Varpå det i måndags dyker upp ett recensionsexemplar av Agent X9 nummer 9/2015 som skickats ut för att uppmärksamma att just Velvet nu börjar publiceras i tidningen. Så, läsdags!

Velvet utspelas under senare delen av kalla kriget, dvs början av 70-talet. På en hemlig underrättelsetjänst jobbar Velvet Templeton, en kvinna i medelåldern, som sekreterare till chefen, och hon har därför total koll på vad som händer i organisationen. När en av agenterna som hon känner lite närmare mördas kickar handlingen igång, en handling av klassiskt spionstuk där de rikligt förekommande återblickarna långsamt ger oss en bild av vem hon är, hennes liv innan hon började jobba bakom ett skrivbord, och den komplicerade härvan av spioneri, dubbelagenter och förräderi som ligger bakom mordet och (som det visar sig) att hennes liv blivit som det blivit.

Velvet - samtal

Först som sist: Det första avsnittet (av planerade 15 varav hittills 11 kommit ut i USA) av Velvet fungerar fantastiskt bra i X9. Utan att överlasta läsaren med namn, personer och komplicerade intriger lyckas Brubaker presentera huvudpersonen, mordet som sätter igång allting, och göra mig mycket nyfiken på vad som komma skall. Med andra ord, en närmast perfekt introduktion av en ny fortsättningsserie, och en serie som är som klippt och skuren för just X9, modern och fräsch som den är. Den känns inte heller för kort eller rumphuggen utan som en lagom dos, vilket inte alltid är fallet med fortsättning följer-serier där det är lätt hänt att det känns snopet att serien redan är över och att det dröjer (i det här fallet) en hel månad innan nästa del kommer.

Faktum är att jag skulle bli förvånad om serien inte blir populär hos läsarna; det enda som skulle kunna vara ett problem är om de inte gillar fortsättningsaspekten, men jag hoppas det ses som OK och att redaktionen kanske kan lägga in en sammanfattning av vad som hänt i följande nummer; jag har nu läst några fler på engelska och det blir klart komplicerat längre fram. Dock utan att vara rörigt eller diffust för Brubaker vet hur man ska berätta den här typen av historier, efter serier som Sleeper och Incognito; de är inte spionhistorier men har klara likheter med sådana.

Resten av tidningen är inte lika bra, tyvärr; ett av de tröttare Modesty Blaise-äventyren med en Romero i lågform (jag vet att ett Modesty-avsnitt i varje tidning är ett måste för försäljningens skull, så det är bara att acceptera), en mycket tidig och utmärkt tecknad Rip Kirby-episod med en förglömlig men åtminstone inte helt förutsägbar intrig, och en kortare deckar-historia av Romero (bättre tecknad än Modesty-serien men någon koncis och exakt författare är Romero inte, något han bevisade med bravur med sin serie Axa) avrundar numret.

Så sammanfattningsvis, högsta betyg till Velvet, till X9s redaktion som valt att översätta den, och till att man satsar så mycket på den att man till och med skickar ut recensionsexemplar med tillhörande informationsblad om serien; inte det vanligaste när det gäller svensk serieutgivning, men så är förlaget Apart också inblandat (de ska senare ge ut samlingsvolymer av serien på svenska).

Och just det ja, Eptings teckningar är klart godkända; jämfört med hans Captain America tycker jag han känns lite personligare och rörligare här. Jag ska i ärlighetens namn erkänna att serien kanske är på gränsen till för hårdkokt för min smak i längden, dvs att jag kan tycka att det blir lite för mycket realistiskt och allvarligt våld men det är definitivt en smakfråga snarare än en kvalitetsfråga; jag gillar Velvet, den levererar verkligen det den utlovar, och det ska bli kul att se hur den mottas 🙂

Velvet - strid

Korta återkopplingar

Postat den

Några korta ord om några serier jag precis läst som hänger ihop med några andra jag nyligen skrivit om. Med andra ord, är det andra gången gill(a)t eller andra gången (o)gill(a)t?

The Sleeper Omnibus: Kopplingen här är rätt lös; det är Ed Brubaker och Sean Phillips vars andra Criminal-samling jag skrev om förra veckan, men serierna i sig har ingenting med varandra att göra.

The Sleeper handlar mycket riktigt om en sleeper, dvs en undercover-agent som nästlar sig in hos kriminella genom att utge sig för att själv vara en. Holden Carver ansluter till geniet Taos brottssyndikat för att försöka förstå vad dess planer är, men snart inträffar det som alltid händer i den här sortens berättelser: Carver får problem med att förstå vad som egentligen är rätt och fel. Helgar ändamålet medlen, när medlen är så groteskt våldsamma och brutala som här? Dessutom vet förstås ingen förutom Carvers chef att han handlar enligt order, och ni kan ju gissa om denne chef klarar sig oskadd 😉

Sleeper - Club

The Sleeper Omnibus är 720 sidor kompetent underhållning men lika bra som Criminal är det inte. Det som stör är dels det rätt så onödiga superhjälteinslaget (serien utspelar sig i förlaget Wildstorms universum, så personer från serier som Wildcats och The Authority skymtar förbi) som enbart innebär att icke-superhjältar kan dödas en smula enklare och att huvudpersonen tål mycket mer stryk än vanligt, men än mer stör jag mig på kvinnoskildringen den här gången.

Inte för att den var så mycket att hänga i julgranen i Criminal som följer den hårdkokta kriminalhistoriens klichéer in i minsta detalj men här blir det så extremt uppenbart att det enda kvinnorna som finns med är påtänkta, nuvarande eller ex-flickvänner. I en serie med superhjältar där alla har övermänskliga krafter kan vår huvudperson bli kompis med godtyckliga män, se andra som rivaler, hata ytterligare andra, men kvinnorna kan oavsett krafter inte göra annat än att liggas med. För att inte tala om alla strippor som oupphörligen trycks in i rutorna (tänk Bada Bing i Sopranos). Är det för mycket begärt att önska sig åtminstone en personlig relation där en kvinna är med som inte baseras på hennes pojkvän?

Så nej, The Sleeper ger inte mersmak för Brubaker/Phillips. Nästa serie!

The Voice: Den första samlingen med Finder-serier av Carla Speed McNeil som är gjorde efter det att de två tjocka samlingarna jag läste och verkligen gillade publicerades.

Det här var mycket trevligare att läsa, även om jag lite saknade den omväxling det innebar att kunna läsa flera stycken längre berättelser som de tjocka samlingarna gav. Men det är ju ingen kritik av The Voice i sig, dvs att den bara är en serie och inte flera 😉

Hursomhelst, The Voice följer hur Rachel, den äldsta dottern i Grosvenor-Lockhart-familjen som var huvudpersoner i flera av de tidigare serierna, försöker bli antagen till sin mammas klan via deras årliga uttagningar. Trots att det bara är en episod (dvs drygt hundra sidor) är det rätt svårt att förklara varför serien är bra den här gången med; när man läst de tidigare serierna blir varje ny detalj som McNeil avslöjar om städerna, klon-klanerna, Grosvenor-barnen och Jaeger intressant.

Finder - The Voice - Night District

 

Notapparaten finns självklart med den här gången också, och precis nu när jag skriver det inser jag att jag inte läst klart dem. Yay, mer Finder för mig!

Och till slut några korta ord om Constantine, den nya tidningen om John Constantine som tar vid efter att Hellblazer lades ner efter 300 nummer.

Kort blir det för det finns uppriktigt sagt bara en sak att säga: Tidningen är precis så usel som man kunde frukta. Allt knöligt och knepigt från Hellblazer är borta, och den Constantine vi presenteras för här är bara en alldeles vanlig DC-hjälte som råkar ha magiska krafter istället för superkrafter (dvs en rent teoretisk skillnad som man helt kan bortse ifrån). ”Tuffa” repliker, glassiga teckningar, kvinnor med gigantiska bröst; allt finns med. Visserligen är Jeff Lemire inte ensam ansvarig för manuset men det är ändå deprimerande att han varit inblandad i den här sörjan.

Constantine - Sargon

Visst ska jag erkänna att det funnits andra serier vars första nummer varit dåligt som sen visat sig desto mer intressant, men…

Nu ska jag fortsätta läsa Vernor Vinges romanserier The Zones of Thoughts; tredje delen är nyligen införskaffad så jag läser om de första två. Inte för att det behövs (de är mycket fristående), men för att både A Fire Upon the Deep & A Deepness in the Sky är så fruktansvärt bra. Någon serie ska jag väl kunna klämma in mellan dem dock 🙂

Den mörka sidan av Acke: Criminal 2

Postat den

Criminal The Deluxe Edition Volume 2 cover

Det känns som om Ed Brubaker och Sean Phillips är ett mycket produktivt par, med tanke på alla serier de får ur sig. Alternativt är det det faktum att jag bara köper deras serier när det kommit ut någon tjock samling som gör att det som nu känns som det; jag har precis läst klart den välmatade Criminal – The Deluxe Edition Volume 2 (smidigt namn där), och den löjligt tjocka och tunga Sleeper Omnibus släpade jag hem från det lokala paketuthämtningscentrat för några dagar sedan 🙂

Men kvalitén har inte blivit lidande, åtminstone inte i Criminal-boken som snarare är bland det bästa de gjort. Liksom bok 1 är det här en samling av några fristående längre historier, men det som gör den här boken en gnutta vassare är framförallt den sista berättelsen. En kort beskrivning av de tre episoderna:

Som sagt är det The Last of the Innocents som är bokens huvudnummer, utan tvivel. Bad Night och The Sinners är för allan del bra men de känns mer som ytterligare avsnitt av det jag redan läst i den första boken, medan TLotI har ytterligare dimensioner. Vad som inte framgår av min beskrivning är nämligen att den är en uppgörelse med den amerikanska drömmen som den skildras i serien Acke:

Riley Richards / Acke Andersson har valt att gifta sig med den rika Felicia / Veronika, men ångrar sitt val och längtar istället efter helylletjejen Mizzy / Betty. Herr Klöver, Sopprot, Ragge, Älgen, rektorn, fröken Grundig med flera har alla sina roller att spela i lätt igenkänliga karikatyrer och för att göra det ännu tydligare är alla flashbacks i serien tecknade i en stil à la Acke (jag gillar Phillips vanliga teckningar men jag tror inte han kommer bli anställd för att teckna riktiga Acke-serier…).

Criminal - The Last of the Innocent trailer 1

Egentligen behöver man inte känna igen Acke-förebilden för TLotI kan tveklöst stå på egna ben, men om man gör det får berättelsen en större tyngd; Acke har alltid varit en symbol för det oskyldiga USA, där allt är lätt och enkelt. Det hade kunnat bli en övertydlig och enerverande läsning där parallellerna till Acke känts studentikosa men tack vare allvaret i Brubakers manus fungerar det alldeles utmärkt. Visst är det roligt att se Acke i den här versionen och Brubaker/Phillips är medvetna om det humoristiska, men de glömmer aldrig bort att historien de berättar är både obehaglig och tragisk.

Sen är det en sak till som förtjänar beröm: Brubaker är riktigt bra på att skriva slut. Ett dåligt slut kan förstöra mycket, men Brubaker har stenkoll på exakt när han ska bryta. Ibland är det när det noggrannt redogjorts exakt för hur allt gick, ibland är det mer abrupta och öppna slut, men alltid med nästan perfekt timing. Slut är en detalj som jag vet spelar stor roll för mig så jag uppskattar verkligen att Brubaker behärskar dem.

Criminal Yada-Yada 2 var precis som den tidigare en trevlig upplevelse. Som alltid med Brubakers kriminalserier är det vissa saker man måste vara beredd på eftersom han uppenbarligen älskar genrens klichéer, som att kvinnornas roller alltid är desamma. Det är frustrerande men om man står ut med det erbjuds man manus som står sig alldeles ypperligt jämfört med allt annat i genren.

Mer på-tuffning: Captain Easy, Little Nothings och Incognito

Postat den

Dags för lite fler serie-rekommendationer vad gäller pågående utgivningar som man inte bör missa!

Easy + vän behöver hjälp

Captain Easy av Roy Crane: Den andra volymen som samlar söndagssidorna av den här klassiska 30-talsserien kom ut för några månader sedan på Fantagraphics. Samma trevliga innehåll, samma trevliga stora format, samma gudsigförbarme fula omslag. Som jag skrev förra gången är det här inte en serie med moderna historier, men de gör det de ska helt OK: Easy hamnar i knipa, Easy krånglar sig ur knipan, Easy träffar åtminstone någon vacker dam. Det bästa med den är utan tvekan teckningarna; för en gångs skull vill jag rekommendera en serie även till de som kanske inte tycker manuset är sådär himskans intressant för det här är ett perfekt exempel på hur man tecknar en serie.

Little Nothings av Lewis Trondheim: Den fjärde boken av Trondheims serieblogg har precis kommit ut, och den är lika bra som de föregående. Trondheim har blivit några år äldre, han bekymrar sig lite mer för sjukdomar och annat åldersrelaterat, och han är ofta ute på resor i diverse serie-sammanhang. Precis som förut alltså, med en Trondheim som fortsätter att visa att han behärskar alla sorters serier. Och den som vill läsa serien på nätet kan också precis som förut följa den på det amerikanska förlagets hemsida här.

Incognito, skriven av Ed Brubaker och tecknad av Sean Phillips: När Incognito kom ut för två år sedan berömde jag serien för dess lyckade mix av superhjältar och crime. Nu har Brubaker & Phillips skrivit en uppföljare kallad Incognito: Bad Influences och det är fortsatt bra läsning. Brubakers manus är lika proffsigt som alltid (han är nu efter bland annat de här serierna och hans Captain America den stora stjärnan i den här genren) och Phillips teckningar är bra de med i sin relativt tydliga stil men med en passande nött känsla. Han börjar också mer och mer påminna om Dave Gibbons; i slutet av I: BI skulle vissa rutor nästan kunnat vara tagna ur Watchmen, om färgläggningen hade varit mer i Watchmen-stilen.

Det som är lite synd är just det faktum att det här är en fortsättning. Det är alldeles för sällsynt i superhjälte-världen med avslutade serier där man inte behöver ha läst serien i åratal för att förstå vad som händer, och därför gillade jag att Incognito var en ny serie och dessutom avslutad i och med första albumet. Nu är Zack tillbaka och visserligen är det fortfarande intressant att följa hans kamp för att kunna relatera till vanliga människor och ett vanligt liv, men tyvärr är de delarna mer eller mindre en repetition av samma saker från den första boken. Den här delen har dessutom betydligt mer av superhjältar och mindre av crime, och avslutningen är definitivt ett ”Fortsättning följer”-slut. Jag kommer absolut köpa nästa bok också, om det blir en, men jag saknar trots det den rena och fräscha känslan av ett avslutat helt som den förra boken gav.

Många läsvärda serier finns det, och fler kommer ut varje vecka. Tur det 🙂

Captain America är/var död, eller Varför jag har svårt för superhjälteserier à la Marvel/DC

Postat den

Död i mars 2007...

Jag har flera gånger nämnt här på bloggen att superhjältar inte riktigt är min kopp te; jag har läst en hel del och det finns några stycken som hör till mina favoritserier, alla kategorier, men i det stora hela är det någonting som skaver när jag läser dem. Det är inte idén med superhjältar som sådan för den är helt OK som utgångspunkt, speciellt som den ligger nära en av mina favorit-genrer, science fiction. När jag nyligen läste igenom Ed Brubakers kritikerrosade Captain America-svit funderade jag lite mer på frågan och jag tror nu att jag börjar skymta Svaret. Eller kanske inte svaret med stort S, men åtminstone en delförklaring 🙂

Så låt mig i korthet beskriva vad som händer i serien (spoilers ahead!): Steve Rogers gamla ärkefiende Red Skull (jag brukar använda svenska namn när jag skriver om superhjältar, men jag har inte läst tillräckligt mycket översatt Marvel så det får bli originalnamnen idag) har nya planer för att utradera Rogers, men istället blir han själv mördad av en rysk general. Intrigen tätnar när det kommer fram att Rogers medhjälpare Bucky Barnes som trotts avliden sedan slutet av andra världskriget istället har använts som en hjärntvättad lönnmördare par excellence av Sovjetunionen under namnet Winter Soldier. Efter ett inbördeskrig mellan Marvels mutanter dör också Rogers, och motvilligt tar Barnes över uppgiften att föra Captain Americas gestalt vidare (efter att han blivit deprogrammerad, såklart!).

Men är Rogers död på riktigt? Och hur är det med Red Skull..?

...tillbaka igen 3 år senare

Brubaker är en skicklig thrillerförfattare och han håller spänningen uppe; den komplicerade intrigen saknar luckor, och jag uppskattade den korta rekapituleringen av vad som hänt i början av varje tidning; för den som inte nödvändigtvis köper alla nummer gör det att man ändå kan få ut något av ett enstaka nummer. Den råa handlingen passar också Brubaker som i tidigare serier som Incognito och Criminal visat att han behärskar både rena thrillers och thrillers i superhjältemiljöer; det här är mycket mer likt Incognito än en vanlig DC/Marvel-serie. Men Brubaker kan inte undvika eftergifter för hur Marvel anser att deras serier ska skrivas, och det är här problemen börjar.

Redan i de första numren slås jag av hur ofta jag inte har en aning om vad de olika organisationerna och människorna som dyker upp representerar. Jag råkar veta vad S.H.I.E.L.D. är, men H.A.M.M.E.R.? M.O.D.O.K.? Cosmic Cube? Och så vidare. En del saker är petitesser, men exempelvis kuben är en central del av handlingen och jag vet inte vad den kan/inte kan göra. En oherrans mängd referenser till tidigare Marvel-serier alltså, som inte ens ”Vad hände senast?”-texterna kan avhjälpa eftersom det handlar om 40+ år av samlad Marvelkunskap.

Sen har vi de ständigt återkommande cross over-händelserna. Här måste jag ge Brubaker en eloge: Han lyckas nästan med att skildra dem som någonting som händer i bakgrunden som vi bara får enstaka glimtar av, och att det är en medveten berättarteknisk finess för att få det att verka som om världen obönhörligt rullar på medan vi bara har tid att se och läsa om exakt det som påverkar Rogers själv. Den cross overn som har mest relevans här är Civil War-diton, en långdragen och komplicerad historia där Rogers hade en av huvudrollerna, men trots det går det bra enbart läsa Captain America-titeln. Men helt lyckas Brubaker inte, och det är nog omöjligt (om man inte gör som Ennis i Hitman och helt glatt skiter i den pågående cross overn och istället låter huvudpersonen hänga på en bar med sina kompisar, där de pratar strunt medan resten av DCs superhjältar återigen räddar världen). När sen Rogers mördas och efterdyningarna i allra högsta grad påverkas av inbördeskrigets resultat känns det återigen snopet: Varför är inte Nick Fury S.H.I.E.L.D.s ledare längre?, med mera; alltför många lösa trådar irriterar istället för att väcka min nyfikenhet om vad som egentligen hände/hänt.

Och sen har vi förstås den givna klichén: Varken Red Skull eller Rogers får fortsätta vara döda, och när jag avslutade min läsning var båda två tillbaka. Bucky Barnes är fortfarande Captain America eftersom Rogers känner sig färdig med den rollen, men dödsfallet var bara tillfälligt.

Det här var vad jag retade mig på när jag läste serien. Om jag jämför med Blackest Night, DCs stora crossover som jag läste i somras och avskydde, så är Brubakers Captain America på många sätt överlägsen. Men på ett djupare sätt irriterar Captain America mig mer; medan Blackest Night bara var en dålig serie är Captain America fundamentalt feltänkt.

Det tydligaste sättet att åskådliggöra vad felet är är att jämföra den med Brubakers tidigare nämnda Incognito. Båda två utspelar sig i en värld med superhjältar, båda två vill vara så realistiska som möjligt, och ingen av dem väjer för den mörka baksidan av världen. Men, och det här är det viktiga, medan Incognito har full frihet att låta hemskheterna verkligen betyda någonting eftersom det är en serie som bara behöver tänka på sig själv, så måste Captain America ta hänsyn till vad Marvel tycker passar bäst för Marvel i stort. Filmrättigheter och andra seriers krav måste alltid gå före eventuella krav på vad som skulle fungera optimalt för en enstaka serie, som läsning betraktad.

Nödvändigt för intrigen eller bara spekulativt?

Så när exempelvis Brubaker i ett nummer visar en fullkomligt vidrig hjärntvätt av Red Skulls dotter som han sen när en del läsare tycker att han gick över gränsen försvarade på brevsidorna med att han känt sig tvungen därtill av seriens inre logik så har han helt rätt på ett plan och fullständigt fel på ett annat: Det var en episod som passade in i serien som han dittills skrivit den och därför försvarar den sin plats, men å andra sidan så är realismen i serien bara en chimär eftersom ingenting viktigt egentligen får ändra sig, och därmed var det en cynisk spekulation i våld och övergrepp.

Jag tror att Frank Miller och Alan Moore på 80-talet ledde in DC och Marvel på fel väg när det gäller superhjälteserier, och de (förlagen alltså, även om både Miller och Moore också spenderat många år med utomhuscykling) har fortfarande inte hittat rätt. The Dark Knight Returns och Watchmen försökte var och en på sitt sätt att introducera realism i superhjältegenren och de gjorde det fantastiskt bra, men vad förlagen missat är att det som de åstadkom inte går att överföra till vanliga månatliga superhjälteserier. TDKR skildrade Läderlappens återkomst och sista dagar och kunde därför ta sig friheten att exempelvis ta livet av Alfred utan att bekymra sig för att han skulle återupplivas senare, medan Watchmen var ett avslutat helt, utan samband med någonting utanför sin egen värld.

Att Brubaker är en skicklig författare i den realistiska stilen gör det bara värre i längden; ju mer realistisk hans serie känns, desto större blir min missbelåtenhet när gamla urvattnade klyschor dyker upp. Om man ska göra realistiska serier så måste man också vara beredd att betala priset: Ond bråd död och annat ruskigt är en del av verkligheten och kan inte göras ogjort.

Med risk för att bli tjatig: De superhjälteserier från det senaste decenniet som jag tycker varit bra har alla valt en annan väg än den skitiga realismens. Den realism som finns i till exempel Kirkmans Invincible består av en nyfikenhet i att skildra hur en tonåring som plötsligt får superkrafter egentligen skulle bete sig; i Ellis Planetary är det larger-than-life-typer som gäller där fascinationen inför det okända är huvudpoängen; i All-Star Superman satsade Morrison på mytologisk science fiction utan minsta försök till klassisk realism. Att försöka sig på att skildra superhjältar på det sätt som Brubaker gör i en evighetsserie som Captain America är dömt att misslyckas förutom för de som redan är fans och vill läsa om sin hjälte i den trygga förvissningen att om några år kommer allt vara som vanligt igen, oavsett hur det just nu ser ut.

PS. Klargörande: Brubakers Captain America är, om det nu inte framgick, en enligt sina förutsättningar mycket bra serie som jag kan rekommendera för de som gillar spionthrillers uppblandat med superhjältar, med teckningar som är rätt opersonliga men fullt acceptabla. Att jag irriterade mig på den beror på det jag förklarade här ovan, så om det inte är något problem för er så tycker jag absolut ni ska läsa den! DS.

PPS. Jag passade också på att läsa Brubakers science fiction-serie Deadenders efter ett tips från Mangaläsaren. En långt mer lyckad serie, även om den tyvärr inte sålde tillräckligt bra för att Brubaker skulle hinna utveckla den så mycket som han önskat. Det här är Brubaker när han kan göra precis vad han själv vill, och jag kan definitivt rekommendera den som en tvåtimmars trevlig avkoppling. DS.

Deadenders: Brubaker done right

Brubaker & Phillips revisited: Criminal

Postat den

Jag skrev nyss om Bruker & Phillips serie Incognito, en blandning av kriminalthriller och superhjältar, och den gav mersmak. Passande nog dök en trevligt bastant samling av deras serie Criminal upp som samlar de tre första historierna från serietidningen med samma namn lagom för mig att läsa den också, och mersmaken fortsätter.

I Criminal har vi en ren kriminalthriller, utan superhjältar och dylikt; istället vimlar det av loosers i olika hög grad som alla fastnat i den undre världen utan möjlighet att ta sig loss. De tre historierna är i princip fristående men de utspelar sig i samma krets av personer under delvis överlappande tid, och det känns som om historien vinner på det. Det är en teknik som när den lyckas, som här, ger de olika historierna en större klangbotten och den fascinerande känslan av att en serie man redan läst blir bättre i efterhand, efter att ha läst de andra historierna. När tekniken misslyckas blir det däremot bara irriterande, som i  What a Wonderful World som jag också läste nyss.

Låt mig ge en mycket kort beskrivning av de tre episoderna här, så att ni kan få en känsla för vad för slags kriminalthriller de handlar om (hint: Det är inte whodunnit!):

  1. Coward handlar om hur den försiktige smågangstern och lurendrejaren Leo mot sin vilja dras in i ett rån tillsammans med några smutsiga poliser; för en gångs skull tar Leo ett beslut på känslomässiga grunder, vilket givetvis leder till en katastrof.
  2. I Lawless innehas huvudrollen av Tracy Lawless, brodern till en av Leos bästa vänner, och hans försök att i jakten på hämnd nästla sig in i gruppen av kriminella som hans broder umgicks i när han dödades.
  3. The Dead and the Dying utspelas många år tidigare och är i sin tur uppdelad i tre separata historier. Bland huvudpersonerna här finns flera som redan omnämnts eller varit med i Coward och Lawless, som Tracy Lawless pappa. Den övergripande historien om den unga Danicas försök att bryta sig ur sin förutbestämda roll på samhällets botten är en ungefär lika lycklig berättelse som de två tidigare.

I det stora hela rör sig Brubaker troget inom de vanliga råmärkena för kriminalgenren, men liksom i Incognito är han mycket väl medveten om detta, och han använder sig av klichéerna på ett alldeles utmärkt sätt.

Sean Phillips teckningar passar ännu bättre här än i Incognito; Phillips och Brubaker är ett sådant där par av manusförfattare / serietecknare där det är alldeles uppenbart att båda får den andre att prestera på toppen av sin förmåga.

Criminal: The Deluxe Edition var en mycket underhållande bok som definitivt förtjänar sin plats på The New York Times lista över bra julklappsidéer.