Etikettarkiv: Eduardo Risso

Moonstruck & Moonshine

Postat den

Jag fortsätter att läsa på när det erbjuds varulvar, väl medveten om hur sällan det blir bra; why o why ska det vara så svårt att få till just varulvar i serier/litteratur/film? Jag menar, The Astounding Wolf-Man? Kiss Me, Satan!? Alla genomusla The Howling-filmer?* Men av dagens två serier är, halleluja, en klart läsvärd! Fast låt mig först klara av den andra.

Moonstruck är tänkt som en gullig komedi om en värld där allehanda övernaturliga djur lever mitt ibland oss. Den blyga huvudpersonen Julie, en varulv & barista, har precis fått en ny flickvän vid namn Selena (också varulv), men den senare tycker inte att det är lika pinsamt med att då och då förvandlas. Och varför i hela friden Julie tycker det är mycket oklart, med tanke på att det finns kentaurer, spöken, magiker och alla möjliga konstiga väsen, så en stor lurvig hund ser inte precis udda ut i miljön.

Moonstruck - varulv

En inte alltför skrämmande varulv

Författaren Grace Ellis och tecknaren Shae Beagle (!) menar väl med serien, men den är ett hopplöst hopkok på generisk urban fantasy, menlös kawaii, och hipstermiljöer (ultrachica kaféer, studios, coola semi-hemliga klubbar). Den progressiva inställningen till LGBTQ som jag tycker fungerade bra i de tidiga numren av Lumberjanes, en annan serie Ellis varit inblandad i, känns här som klumpig plakatpolitik nödtorftigt maskerad som fantasy; det får mig att undra på om det som var bra med Lumberjanes helt berodde på Noelle Stevenson.

Beagles teckningar är tyvärr inga höjdare de heller. Alla linjer känns som om de är runda och efter ett tag känns det klibbigt sött snarare än uppfriskande gulligt, och designen på många av varelserna känns väldigt konstig, där kentaurerna är det tydligaste exemplet när de istället för en naturlig organisk varelse ser ut som om någon huggit benen av en människa & huvudet av en häst och sen helt rått sytt ihop dem. Jag har faktiskt svårt att påminna mig att jag någonsin sett lika besynnerligt klumpiga kentaurer förut.

Moonstruck - Café

Men ok, varulvarna är iallafall bättre. Skrämmande? Inte alls, men det är inte heller meningen. Vilket tyvärr gör att jag inte blir förtjust i dem heller; poängen för min del är det djuriska i människan / det mänskliga i djuret, men här, där alla varelser är söta och alla är mytologiska, känns det inte som om det finns någon skillnad mellan människa och djur, så det enda varulven blir är ett alternativt utseende för samma person. Lite större, lite starkare, men inte mer än så.

Så  Moonstruck misslyckas inte på det vanliga sättet vad gäller varulvsserier, men misslyckas gör den likafullt 😦

Moonshine däremot, skriven och tecknad av gamla radarparet Brian Azzarello/Eduardo Risso, är mer lyckad. Miljön är den amerikanska södern, tiden Förbudstiden, och huvudperson Lou Pirlo, en gangster som är utsänd av sin boss för att spåra upp tillverkaren av en gudomligt god sprit. Hillbillies, gangstrar, voodoo och varulvar i en skön mix med den typiskt Azzarello-täta intrigen där det aldrig går att lita på någon annan; ensam är stark. Hittills två längre kapitel à sex tidningar var, och fler är utlovade.

Moonshine - intro

Första gången varulven skymtar till

Om hans karaktärer är opålitliga kan man ändå (nästan) alltid lita på att Azzarello själv levererar en väl sammansatt intrig. Knepigt att hänga med är det ibland, också det typiskt för Azzarello som gillar att låta läsaren jobba, men det hela hänger ihop även jag ibland först senare förstår vad det egentligen var för en scen jag läste tidigare. Totalt sett snitt-kvalité för Azzarello: Hårdkokt värre, väl paketerat, karaktärsskildring halvdan.

Däremot är Risso alldeles utmärkt, som han ofta är. Hans smått nervösa, kantiga linjer har jag alltid gillat, men med dåliga färger kan hans teckningar förlora i kraft. Här där han själv tillsammans med Jared H Fletcher står för dem ser det förträffligt ut: Huvudsakligen platta sjok av färger i icke-realistisk stil där stämningen är det viktigaste.

Och, framförallt, hans varulvar ser lika bra ut de med, både när bara enstaka detaljer skymtar till eller i helfigur; det gäller att inte visa upp varulven för ofta i alltför mycket detalj om den ska fortsätta vara skrämmande.

Moonshine - detaljer

Med tanke på mina erfarenheter av varulvsskildringar är en bra serie, en dålig, ett ovanligt lyckat utfall, och ännu mer så om man betänker att Moonshine redan är tolv nummer lång men att jag fortfarande ser fram mot nya episoder efter den lilla paus som nu råder. Skräck i allmänhet och varulvar i synnerhet brukar vara ack så känsliga för överexponering som resulterar i att det inte längre känns skrämmande, men hittills går det bra.

Och ja, det är ovanligt hög andel bilder idag och det är med flit: Jag älskar varulvskonceptet och det visuella är en mycket stor del i det, så när jag får chansen att skriva om varulvsserier tänker jag också visa upp dem. Både när de tittar på sin rosa iPhone, och när de tittar på någonting helt annat.

Moonshine - helfigur

*: Den svenska översättaren av den första filmen hade nog inte heller några höga tankar om det hela med tanke på all den möda som spenderades på den svenska titeln: Varulvar. Som därigenom också avslöjade hemligheten i filmen redan innan man sett den 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

No realtee shit: Spaceman

Postat den

Efter att ha läst klart Brian Azzarello (manus) och Eduardo Rissos (teckningar) Spaceman tänkte jag mig att jag i recensionen skulle jämföra med deras serie 100 Bullets och min recension av densamma. Men det visade sig problematiskt för jag skrev uppenbarligen inte någonting om den när hade läst klart den för ungefär ett halvår sedan. Hoppsan! Därför får jag väl förklara lite mer om 100 Bullets när jag tar upp (o)likheter mellan den och Spaceman istället för att bara hänvisa till den icke-existerande recensionen 🙂

Så, vad är Spaceman för en serie? Först råfakta: En nio nummer lång miniserie utgiven på Vertigo som utspelar sig i en framtid där de rika lever lyxliv medan det stora flertalet hankar sig fram i förorenade slummiljöer. Ett påbörjat rymdprogram för kolonisering av Mars medelst genmanipulerade människor har lagts ner, och de fyra därför avsedda astronauterna har mer eller mindre glömts bort av allmänheten. Orson, en av dem, försörjer sig som skrotletare när han en dag blir inblandad i en kidnappningshistoria där ett av ett kändispars adopterade barn försvunnit. Men eftersom parets familjeliv följs av hela världen i en dokusåpa är det inte uppenbart hur mycket som är planerat för tittarsiffrornas skull och hur mycket som är på riktigt…

(Och nu en allmän utläggning om Azzarello. Det kommer bli en hel del kritik men den ska förstås på rätt sätt: Skälet till att jag kritiserar Azzarello rätt utförligt är för att han har så många bra egenskaper, och därför är det frustrerande med hans dåliga vanor. Så kritiken ska läsas positivt för så gott som alla Azzarellos serier är mycket läsvärda.)

Brian Azzarello är en knepig författare. Det jag läst av honom har alltid haft riktigt bra enskilda partier och oftast utmärkt stämning, men det har samtidigt varit dåligt beställt med tydlighet. Tydligaste exemplet är hans mest kända serie, 100 Bullets. Jag gillar stora delar av den, men jag skulle aldrig kunna förklara vad det är som egentligen händer; agent Graves manipulationer är även när serien är slut huvudsakligen ett mysterium. Egentligen tror jag att Azzarello själv har klart för sig vad som försiggår men i sin strävan efter att inte avslöja för mycket för tidigt blir det istället så gott som omöjligt att hänga med. En kortare serie som det gick att hålla i minnet skulle kanske varit bättre för 100 nummer utspridda över 9 år? Nix pix!

Graves planerar någonting obegripligt i 100 Bullets

Andra serier av Azzarello med liknande brister är hans Stålmannen-serie For Tomorrow och hans Hellblazer-svit (den senare är irriterande svårbegriplig men eftersom det där bara handlar om knappt 30 nummer går det preciiis att hålla allt i huvudet när han äntligen avslöjar vad som pågått).

Efter den här långa utvecklingen är det ingen överraskning att jag gillar Spaceman men att jag samtidigt tycker att den är onödigt komplicerad och otydlig. Azzarellos mani för att inte förrän i upplösningen på en serie avslöja varför det som hänt hänt känns som en dålig vana snarare än ett smart sätt att skriva; jag tror han skulle må bra av en redaktör som sa åt honom att försöka skriva en rak historia från början till slut. Jag är övertygad om att han skulle klara det alldeles utmärkt för när han är bra är han riktigt bra.

Orson med bröder på Mars?

Min irritation beror också på en del andra saker. Först och främst kan jag inte låta bli att tänka på Scalped som jag nyss läste där författaren Aaron precis som Azzarello berättar sin historia bit för bit när han allteftersom avslöjar vad som hände innan serien började. Men Aaron gör det så mycket bättre där varje ny pusselbit dyker upp exakt när den behövs istället för som Azzarello där allt kommer på slutet (om man har tur, dvs att inga pusselbitar saknas…). Det är inte Azzarellos fel att jag just läst ett liknande upplägg, men för mig gjorde det Spaceman sämre.

Därutöver blir det väl mycket med handlingens otydlighet när jag också måste anstränga hjärnan för att förstå vad personerna i serien säger. Azzarello älskar slang, framförallt med kriminellt ursprung, och hans serier är fulla av det. Exempelvis är både 100 Bullets och även hans Hellblazer pepprade med den varan. Här har han gått steget längre: Personerna som lever i slummen pratar en slags förenklad engelska som är en blandning av Azzarellos älskade kriminella slang och chat-språk:

Jag gillar språket (på samma sätt som Burgess påhittade framtidsslang i A Clockwork Orange) men det gör inte manuset enklare att följa med i. Tyvärr.

Nog med ris, dags för ros.

Som i så många andra Azzarello-serier är personskildringen bra; han har en talang för att berätta om människor på samhällets botten utan att vare sig försköna eller titta ner på dem. Språket är i sig också ett plus i det sammanhanget, där personernas sätt att tala omedelbart placerar in dem i samhället  för i Spaceman talar man mer vårdad engelska ju bättre man har det socialt.

Miljöerna gillar jag också, både när det är slummen, överklassen eller planeten Mars (även om NASAs Mars-planer lagts ner hallucinerar Orson serien igenom om hur resan kunde gestaltat sig (fast med tanke på oklarheterna i manuset kan jag inte garantera att Orson inte var där…)).

Och de delarna av handlingen som håller ihop, som kidnappningsdelen, är bra berättade. Azzarello slarvar inte med sina manus utan är alltid noga med att saker och ting ska hända av en orsak det är bara det att han är dålig på att förklara orsaken.

Slutligen har vi också Rissos bidrag. I 100 Bullets tyckte jag att han höll en jämnare kvalité än Azzarello och dessutom med en en smula kantig linje där människorna är karikerade men ändå realistiska som jag verkligen uppskattade, men att teckningarna saknade det där lilla extra som skulle förvandlat dem från bra hantverk till någonting mer unikt. Här däremot har Risso tagit steget; jag kan inte säga om det är så enkelt att tuscharen och/eller färgläggaren passar bättre, men slutresultatet är iallafall extremt bra. Det är personligt, det är varierad och mycket funktionell layout, det är humoristiskt/våldsamt/sorgligt när det ska vara det. Kort sagt visar Risso här att han är bland de allra bästa nu verksamma serietecknarna, med en stil som därtill passar så gott som perfekt till Azzarellos manus. Att hans sätt att teckna ansiktsuttryck ibland påminner ganska mycket om min favorit Amanda Conner gör det inte sämre 😉

Spaceman är enligt uppgift den första av fyra serier tillsammans som Azzarello och Risso planerat efter att de avslutade 100 Bullets och Vertigo har sagt att de ska ge ut dem alla. Otydligheten till trots är Spaceman en mycket bra serie och jag ser verkligen fram mot de andra utlovade serierna också 🙂