Etikettarkiv: Emmanuel Guibert

Ariol – Happy as a Pig…

Postat den

Ariol 3 - Cover

Kort blänkare häromsistens, ännu kortare blänkare nu, men jag kan inte låta bli att rekommendera en serie jag redan skrivit om två gånger: Barnserien Ariol, skriven av Emmanuel Guibert och tecknad av Marc Boutavant. Den tredje boken på engelska kom ut alldeles nyligen, Happy as a Pig…, och serien blir bara bättre och bättre. Ariol och hans kompis Ramono fortsätter med sina små vardagsäventyr: De slåss om TV:n med Ramonos storasyster Porky; de åker till stranden tillsammans med Ariols morfar (farfar?); de redovisar ett grupparbete om vulkaner tillammans med Bizzbilla i skolan.

Det hela känns förunderligt fräscht och förunderligt äkta; om du frågar en säg 7-8-årong om vad de gjort idag kommer du få en berättelse som låter precis såhär. Och det menar jag som beröm, inte som kritik för att historierna saknar poäng eller styrsel. Istället känns de bara som om Guibert och Bouavant hittar precis rätt balans mellan barns konstlöshet i sitt berättande och en konstnärs touch i framställningen. Alldeles utmärkt!

Ariol 3 - Kärlek

Mini-uppföljningar

Postat den

En handfull Twitterlånga recensioner av några nya uppföljare till serier jag skrivit om tidigare? OK!

Ariol - Thunder Horse cover

Ariol – Thunder Horse: Den andra boken om den lilla åsnan Ariol fortsätter i samma stil som den första med korta episoder där Ariol köper samlarkort på sin idol Thunder Horse, planterar träd, reser till sina farföräldrar. Det här är en väldigt sympatisk barnserie som känns väldigt äkta i sin skildring av hur barn upplever världen. En smula svårbegriplig men fascinerande, ungefär. Så om man gillade den första boken är det bara att läsa den här med.

Wandering Son 4 - Problem

Wandering Son Volume Four: Jupp, det här är fortfarande en av de allra bästa serierna som kommer ut på engelska just nu. Takako är fantastisk på att skildra intrikata, komplicerade känslor och i den här volymen handlar det mest om kärlek. Huvudsakligen obesvarad, och om den du är kär i också är din bästa vän blir det inte lättare. Min absolut enda invändning mot Wandering Son är mycket liten: Det känns lite dyrt med $20 för varje del. Men det är klart, när serien är så här bra så… 🙂

Rocky 24 omslag

Rocky vol 24: Bok 24 av Kellermans serie är den sista samlingen i det nuvarande formatet och bjuder inte på några direkta överraskningar. Inte för att det behövs för serien håller samma kvalité som alltid, med en alldeles utmärkt skildring av hur livet kan te sig för en (snart) 40-årig svensk man i Stockholm. Mer underhållande samtidsskildringar får man leta länge efter.

Donald Duck - Isbad

Donald Duck – The Old Castle’s Secret: Fantagraphics fortsätter med sina Barks-utgåvor och nu har den fjärde delen kommit med de hittills äldsta serierna (böckerna ges inte ut kronologiskt). Det är fortfarande den överlägset bästa utgivningen av Barks jag sett, med behaglig färgläggning och ett väldigt inbjudande fysiskt format. I den här boken kan man förutom titelhistorien också läsa de första serierna med Alexander Lukas, bland annat den underbara serien där han och Kalle slagit vad om hur tuffa de är vilket leder till en duell i kallbad mot saftdrickande. Och eftersom böckerna inte har några onödiga löpnummer är det en fantastiskt bra present att ge till någon som helt enkelt vill läsa underhållande serier. Ett givet köp för alla!

Therma Romae II cover

Therma Romae II: Jag gillade den första boken om den romerska bad-arkitekten Lucius som av oförklarad anledning då och då transporteras till dagens Japan där han får inspiration till hur han ska bygga sina bad men var lite orolig för om serien skulle hålla i längden med tanke på den mycket smala nischen. Nu efter att ha läst bok två är jag istället orolig för en helt annan sak: Kommer Yen Press fortsätta med utgivningen? För om den första boken var fascinerande i sin udda handling och rolig i sin skildring av hur Lucius reagerade när han såg de moderna baden så är den andra fortfarande lika udda och rolig men nu är jag också nyfiken på hur det kommer att gå för honom. När bok II slutar verkar Lucius ha fastnat i ett längre besök i nutiden och börjat få vissa känslor för en kvinna han träffat. Hur ska det gå? Jag hoppas jag kommer få ett svar i framtiden 🙂

Och klart!

Ariol – Just a Donkey Like You and Me

Postat den

Ariol 1 - cover

Well, dags igen för någonting som är mer ett tips om en trevlig barnserie än en renodlad recension: Förlaget Papercutz (med titlar som Smurfarna, Starke StaffanDance Class och Monster) har letat upp ytterligare en charmig fransk barnserie som man översatt till engelska där Emmanuel Guibert (The Photographer, Alan’s War, Sardine) står för manuset medan den för mig okända Marc Boutavant tecknar: Ariol.

Den första volymen (två till är redan utlysta) heter Just a Donkey Like You and Me och var som sagt en trevlig upplevelse. Ariol är en liten åsnepojke som går i skolan tillsammans med diverse andra djurbarn och boken består av 12 stycken 10-sidiga små berättelser, typ Ariol besöker sin hemliga förälskelse Petulas hem; Ariol och hans vän Ramono går på bio i sällskap med Ariols mormor, Ariol vill inte gå upp på morgonen eftersom det är så kallt och mörkt ute, och så vidare.

Ariol - Flyttfåglar

(Seriesidorna är tagna från presskitet -> de har en vattenstämpel i mitten. Bara så ni vet!)

Små vardagsberättelser, alla från Ariols synvinkel, och helt fria från flörter med vuxna; Ariol är en serie som helt riktar in sig på sina tilltänkta unga läsare.

Det är lustigt att med allt prat om hur få bra serier för barn som görs nuförtiden (allt prat = mycket prat i den mycket begränsade serieankdammen, alltså 😉 ) så kommer det samtidigt ut mängder av alldeles utmärkta barnserier i Europa. Däremot är det alldeles förtvivlat ont om dem i Sverige och det är synd för jag skulle gärna kunna köpa serier som Ariol och sätta dem i händerna på de barn jag känner som är i rätt ålder 😦

Ariol - Gymnastik

Afghanistan 1986: The Photographer

Postat den

Idag blir det en pinsamt sen recension; jag borde verkligen ha skaffat den här boken tidigare, men det blev bara inte av förrän häromveckan. Boken ifråga, The Photographer av Emmanuel Guibert & Didier Lefèvre, har hyllats överallt där den getts ut, och andra seriebloggar har förstås redan skrivit om den. Men allt måste inte vara sprillans nytt för att vara intressant 🙂

Först som sist: Det är en fantastisk bok som förtjänar allt beröm den fått. När jag senast skrev om Guibert i samband med Alan’s War var jag lite missbelåten eftersom den boken hade en del brister, framförallt i människoskildringen. Både den och The Photographer är inte skrivna på det vanliga sättet med ett manus, utan de grundar sig båda på Guiberts samtal med en annan person; den här gången handlar det om frilansfotografen Lefèvre och hans resa till Afghanistan med en grupp från Läkare utan gränser, vid tiden för invasionen av Sovjetunionen. Kanhända är det så enkelt att Lefèvre är en intressantare berättare än vad Alan Cope är, men det spelar också in att medan andra världskrigets historia har berättats tusentals gånger från alla möjliga vinklar så är Afghanistans moderna historia åtminstone för mig betydligt mer okänd.

Och berättelsen i sig, om hur den lilla gruppen sjukvårdare och Lefèvre vandrar genom bergstrakterna för att behandla invånarna i de små byarna längs vägen är fascinerande. Det är nästintill obegripligt, och lika beundransvärt, att en organisation som Läkare utan gränser ger sig in ett krigsområde utan att ha några som helst tillstånd (de måste passera gränsen vid Pakistan i hemlighet, tillsammans med smugglare), och med bara de allra primitivaste hjälpmedel när de opererar och utövar sitt arbete.

Överhuvudtaget lyckas Guibert (för jag ser det här som hans bok, även om det är Lefèvre som har varit med om händelserna) att framställa sjukvårdarna både som verkliga människor och, i brist på bättre ord, helgon; inte nog med att de riskerar liv och lem, de har också en oerhört stark förståelse för de människor de träffar, oavsett skillnaderna i bakgrund och kultur.

Lefèvre själv, vars första utlandsuppdrag Afghanistan-resan var, är lite mindre helgonlik, men han liksom de afghaner som dyker upp skildras alla som individer; respekten är ömsesidig. Ett exempel från slutet av boken är när Lefèvre råkar i problem på vägen ut ur Afghanistan på grund av att några guider överger honom; ursinnig och besviken blir han, men det är tydligt att det är guiderna personligen det avser, inte något annat.

Eftersom det är en serie är förstås också illustrationerna viktiga. Här är det inte de vaga konturerna i Alan’s War som gäller, utan det är den klassiska fransk-belgiska stilen som gäller. Mycket snart när jag börjat läsa slog det mig hur mycket av Hergé man kunde se i teckningarna,så det var lite skoj när en av personerna kommenterar landskapet med att det som taget ur Tintin. Det är sant också: Bergen i Tintin i Tibet är mycket lika en del av miljöerna här, och även färgläggningen och sättet att avbilda människor, djur och byggnader påminner om Hergés, även om Guibert förstås är mer realistisk och modern i sin stil.

Men hittills har jag inte nämnt det som kanske är det mest särpräglade med The Photographer, och det första som slår en när man tittar i boken: Sammanvävda med teckningarna finns också ett rikligt urval av Lefèvres fotografier från resan. De är inlagda som vanliga serierutor, men alltid utan text (så det är ingen fumetti, gudskelov). Det är egentligen ganska konstigt med en bok där några bilder tjänar som illustrationer av andra bilder; att vanlig text kompletteras med foton är vi alla vana vid från dagstidningar och böcker, men det här är mig veterligt första gången samma sak används i en serie. Och det fungerar faktiskt alldeles utmärkt, även om jag ibland skulle vilja se fotografierna i ett större format. Å andra sidan, när Guibert några få gånger låter fotografierna uppta en hel sida eller ett uppslag blir kontrasten mot de mindre bilderna desto mer slående. De som starkast fastnade i mitt minne är dels den chockerande bilden på Amrullahs sönderskjutna ansikte, och dels den på Lefèvres häst på natten uppe i ett iskallt bergspass.

Jag skrev det nyligen och nu skriver jag det igen: 2009 är ett makalöst år för serier utgivna på engelska. Förut sa jag att det ser ut som om det kan bli ett av de bästa åren någonsin; nu skulle jag vilja drista mig till att säga att även om det inte kommer ut ett enda läsbart album till i år så är det redan det bästa året, någonsin.

Teckningar > manus

Postat den

Idag blir det två böcker som trots att de kommer från helt olika håll ändå har en hel del likheter med varandra: Sardine in Outer Space 6 och Groo: Hell on Earth.

För de som inte läst de tidigare Sardine-böckerna så är det en fransk barnserie; bok 1-4 är tecknad av Joann Sfar och skriven av Emmanuel Guibert, men i bok 5-6 är det Guibert som gör rubbet. Det är fullt ös, med rymdpirater (Sardine är själv en sådan), superskurkar, och en hel drös med bisarra varelser. Historierna är korta, runt 10 sidor, och det är inte så mycket logik i det som händer utan det är mer som om ett litet barn själv berättade: ”Och sen satte sig Sardine på karusellhästen, och sen flög den iväg till kometen, och sen fångade Sardine Superduperman som var elak, och sen…”. Med andra ord, fantasifullt så det räcker men kanske inte så väldigt eftertänksamt alla gånger; det funkar bättre om jag bara läser en enstaka episod i taget för om jag läser flera på raken blir det alldeles för jobbigt med en volym som alltid är ställd på 11.

Teckningarna är däremot väldigt charmiga, och även om jag själv föredrog Sfars teckningar så är även Guiberts mycket bra.

Sen har vi då Groo: HoE, och för den som läst serien tidigare vet ni precis vad som gäller: Groo är som vanligt den nötigaste nöten, och han lyckas som alltid göra en komplicerad situation än mer komplicerad i sin ständiga jakt på ostdipp och krig. Sen har vi de vanliga bifigurerna, med Rufferto och The Sage (kommer inte ihåg vad han kallades på svenska…) i spetsen. Den här gången handlar det om miljöförstöring, och det är bitvis rejält moraliserande som det ibland är i Groo. Själv tycker jag absolut bäst om Groo när den bara är fånig eftersom Groo själv gör sig bäst i de episoderna, och Mark Evanier (manusförfattaren, medan Sergio Aragonés står för teckningarna) är inte precis subtil när han ger sig på mer allvarliga ämnen.

Så återigen är det teckningarna som är behållningen, och det är någonting ytterst sympatiskt med Aragonés bilder. De är på något sätt extremt serieartade; det finns ingen möjlighet att missta det här för någonting annat än serier, om det nu låter begripligt. Sen gillar jag också som jag nämnt tidigare artister med en egen stil, och Aragonés känner man alltid igen, omedelbart.

Men jag måste erkänna att det räcker med ett Groo-album med rätt långa mellanrum för jag tror inte jag någonsin blivit överraskad av dem, och det blir lite trist i längden.

Så, två serier som båda har mycket bra teckningarna, svagare manus, och dessutom i de här böckerna tar en klar ställning för naturen och mot nedskräpning (den enda allvarligare episoden i Sardine 6 handlar om just det, men det är förstås gjort på ett mycket lättsamt sätt). Och dessutom två böcker som jag inte kan rekommendera till alla och envar, men det finns absolut läsare som kommer gilla dem.

Härnäst: Zombies (försenat, men jag skyller 1. på posten, 2. på att albumet är så pass tjockt, och 3. på zombierna själva eftersom de är av den långsamma, klassiska typen).

En amerikan i Europa

Postat den

En av de mer dramatiska episoderna

En av de mer dramatiska episoderna

Alan’s War av Guibert, med andra ord. Det här är en bok (eller snarare tre franska album som samlats i en amerikansk bok) som har hyllats av en unison kritikerkår, men jag blev allt lite besviken. Det är en ovanlig bok, definitivt, med en kanske lite oväntad inriktning med tanke på titeln: Guibert lärde känna titelns Alan Cope på 90-talet, och det är Alans berättelser om sina upplevelser under andra världskriget som vi får följa. Det viktiga här är att det hela är en mycket subjektiv skildring, och i själva verket handlar det egentligen om hans upptäckt av Europa och sig själv snarare än ett krig; ett krig som här skildras som slumpartade händelser där knappast någon, och framförallt inte Alan, har en aning om vad som pågår. Han färdas genom stora delar av mellan-Europa och träffar på människor som han annars aldrig skulle ha lärt känna, och allteftersom blir han mer och mer främmande för sitt hemland USA.

Det är styvt skildrat och det personliga greppet fungerar egentligen bra, med en stark känsla av att det vi ser verkligen är Alans bild av hur det hela hände; de få gånger vi får höra någonting om vad som sker i det stora är det alltid genom att Alan senare har fått mer information. Men det är också på det personliga planet som jag tycker att boken har sina brister. Trots att strålkastaren är på Alan hela tiden är det svårt att få grepp om honom; det framgår också av Guiberts förord att Alan inte gillade att berätta om sitt liv efter andra världskriget när det berörde personer som fortfarande stod honom nära, men det gör att en del viktiga händelser nästan helt förbigås. Till exempel dyker hans första fru upp mer eller mindre som en notis, efter att andra förhållande skildrats betydligt noggrannare. Hela boken är en samling kortare episoder som presenteras kronologiskt, men det känns att en del viktiga händelser hoppats över.

Det betyder inte att boken inte är bra; den är definitivt läsvärd och jag kan rekommendera den. Det är bara att jag hade hoppats på ännu lite mera efter alla lovord.

Som avslutning bör ni titta på Youtube där Guibert demonstrerar den lite ovanliga teckningsstilen han använder sig av i boken. Mycket imponerande, och stilen passar utmärkt in i boken med sina mjuka och lätt drömska stil.