Etikettarkiv: enhistoria

enhistoria

Postat den

Idag blir det en alldeles för sen recension av en serie som kom ut på svenska 2016: Italienska Gipis enhistoria, utgiven på Nubeculis förlag. Sen, eftersom jag pinsamt nog ställde in den på sin rätta plats i bokhyllan under städning, temporärt var det tänkt för att få undan en del böcker, och sen glömde bort att ta fram den för att läsa den… Men nu har jag gjort det och precis som jag hoppades var det en serie av ett slag som vi inte ser mycket av på svenska: En modern europeisk serie med mycket höga litterära anspråk, en serie som inte räds vare sig poesi eller krasshet.

Att dela upp recensionen/serien i handling och teckningar är inte meningsfullt när det gäller enhistoria eftersom det är en så utpräglad serie där manus och teckningar flyter ihop. Teckningsstilen varierar vilt från sida till sida, ibland ruta till ruta, med svartvita pennteckningar, akvarellmålningar, ligne claire, allt suveränt skickligt genomfört av Gipi. Och när teckningarna byter stil gör också handlingen det, med hopp i tid och rum, för att inte tala om mellan verklighet och (kanske) hallucinationer.

Därmed inte sagt att det är en svår serie att följa, så länge man inte kräver en traditionell historia som berättas kronologiskt. enhistoria ska snarare läsas som poesi, som en samling känslor nedpräntade på papper, där scener och miljöer på ett drömlikt sätt repeteras, ibland skildrade ur andra vinklar, ibland skildrade med utförligare detaljer som gör att jag som läsare förstår lite mer av vad som pågår i huvudpersonernas tankar.

För det finns huvudpersoner, två stycken närmare bestämt: I nutid har författaren Silvano Landi kraschlandat mentalt. Varför klargörs egentligen aldrig men det känns inte heller relevant; det som är relevant är hans depression/psykos/förvirring inför sitt eget liv. Den andra huvudpersonen är Landis farfar Mauro, och honom får vi istället se i första världskrigets skyttegrav. Hans berättelse är mer sammanhållen; där Silvanos historia är kaotisk på grund av hans inre är det för Mauro istället det yttre som är vanvettigt och oförutsägbart.

Silvano

Vi får läsa Mauros brevutkast till sin fru, och vi får följa honom på ett meningslöst men dödligt uppdrag i ingenmansland mellan skyttegravarna, men någon äventyrsserie är det inte. Ta exkursionen som exempel: Vad målet med den är är oklart, och likaså resultatet, men Mauros ångest är desto tydligare. Om jag jämför med en annan serieskapare som också skildrat skyttegravskriget, Jacques Tardi , så är båda lika tydliga med att kriget var ett kollektivt vansinne, men Tardis skildring är mer politisk med ett tydligt budskap om att kriget är överklassens påfund som drabbar de svaga i samhället. Gipi är istället fokuserad på individen: Mauros upplevelser skulle kunna vara från vilket krig som helst och det är hans inre tumult som står i fokus.

Som synes skriver jag inte så mycket om den nutida delen av historien, den om Silvano, och det är för att jag ser det som den svagare delen av serien. Sett som en enskild historia är den riktigt bra, men jag tycker aldrig att de två historierna samspelar här som det nog är tänkta att göra. Det finns likheter mellan de två männen, såklart, och ett tag känns det som om Silvanos sjukdom ska visa sig ha sin grund i Mauros upplevelser och hans bevarade brev som Silvano läst, men jag tycker att den kopplingen tappas bort; det känns som om allteftersom Mauros historia berättas tycker både jag och Gipi att den är intressantare i sig än enbart som en del av Silvanos historia.

Mauro

Är enhistoria en bra serie? Absolut skulle jag säga. Den fungerar inte fullt ut i det den föresätter sig att göra, men så siktar den också mycket högt. Och den är mycket vacker och ett nöje att läsa; det är en serie som man ska ta tid på sig att läsa, på att dröja sig kvar på sidor där text och/eller bild förtjänar det, och att snabbt scanna av sida efter sida för att se hur det går är helt fel att närma sig enhistoria.

Sen är det förstås också roligt att den här typen av europeiska serier finns på svenska. Sista veckorna har jag läst flera serier av samma slag, dvs medvetet litterära serier, som Charyn/Boucqs verk eller Loustal/Paringauxs, och till en del var det nog enhistoria som fick mig att bli sugen på dem. Och precis i denna stund känner jag att jag nog måste läsa om de sistnämndas mästerverk Hjärtan av sand; det är alldeles för många år sedan jag gjorde det!