Etikettarkiv: Ett äventyr med Spirou och Nicke av

Spirou och nazismen: Operation Flagermus

Postat den

Det har blivit mycket Spirou på sista tiden. Senaste albumet i den vanliga serien kom på svenska häromveckan, och innan dess var det de två första böckerna i Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, sidoserien där kända serieskapare får chansen att göra ett Spiroualbum på sitt eget sätt. Och det är den senare serien som nu fått ett nytillskott på danska: Operation Flagermus, skriven av  Yann och illustrerad av Olivier Schwartz. Utgivningen har flyttat till förlaget Cobolt och därmed har albumen nu samma format som de franska originalen, dvs inbundet och i ett något större fysiskt format än vanliga europeiska album. Mycket trevligt jämfört med de tidigare två albumen som kom i vanligt serietidningsformat, men också dyrare 🙂

Det här är den mest egensinniga Spiroutolkningen hittills, trots att den är djupt rotad i seriens historia. Vad Yann valt att göra är att skildra Spirou & Nicke innan de andra serierna börjar, och han har dessutom valt ut nazisternas ockupation av Belgien som skådeplats. Spirou är en ung man som jobbar som pickolo på ett hotell som väljs ut som Gestapos högkvarter i Bryssel, medan Nicke just fått sitt första jobb på en tidning. Båda motarbetar ockupationsmakten på sitt sätt, men utan att våga lita på den andre.

Det är en intressant idé med två klassiska äventyrsseriehjältar satta i ett allvarligare sammanhang, där framförallt Spirous insats är katastrofal: I sin ungdomliga naivitet förstår han varken allvaret i judeförföljelsen eller hur kritisk en spion måste vara med uppsnappad information.

Men resultatet är uppriktigt sagt sisådär. Operation Flagermus är huvudsakligen menad som komedi, och de allvarligare delarna smälter inte riktigt in. Traditionellt burleska skämt med korkade nazister blandas med tal om koncentrationsläger, och det är en svår balansgång som Yann inte helt klarar av. Albumet vimlar av referenser till andra serier (Tintin, Daredevil, Superman, Finn och Fiffi, och många, många fler) och det gör också att de realistiska inslagen känns malplacerade. Och Tintin-referenserna är direkt bisarra, där personerna med spänning läser om Tintins äventyr i Le Soir och diskuterar om Hergé är en överlöpare eller inte, samtidigt som karaktärer ur Tintin deltar i handlingen.

Operation Flagermus är kul att läsa för de som läst mycket serier förut (företrädesvis fransk/belgiska komiska äventyrsserier); det är ett ovanligt album med överraskande vändningar för den som läst det mesta av Spirou sen tidigare, därtill i ett mycket inbjudande format. Däremot kommer nog en oerfaren läsare ställa sig undrande till det mesta eftersom referenserna till annat i mångt och mycket är meningen med albumet. De som gäller riktiga företeelser som Jud Süß går väl an, men hur ska man utan att ha läst mycket serier förstå varför en Doktor Müller plötsligt dyker upp, noggrant namnges, och lika plötsligt försvinner?

Uppföljning x 3: KAP, Spirou och Ponyo

Postat den

Idag blir det lite återkoppling till några tidigare saker jag skrivit om: Kalle Ankas Pocket, Spirou, och Ponyo.

Först av allt har nummer 2 av nyutgåvan av Kalle Ankas Pocket dykt upp, Farbror Joakims skattjakt. Samma som förra gången, dvs den gamla översättningen har behållits men alla serierna är nu helt i färg. Och det är såklart den italienska versionen av Kalle Anka som presenteras, med fokus på farbror Joakim. Jag måste erkänna att jag inte känner igen namnen på vare sig tecknarna eller manusförfattarna (förutom Romano Scarpa, förstås), men duktiga är de iallafall. Framförallt är manusen bra: Historierna är välkomponerade och håller ihop bra, och är överraskande varierade. Bästa historien den här gången: En ny Robinson, med en kombination av Robinson Crusoe, Björnligan och Kalle som (miss)lyckad försäljare.

Nästa bok till rakning är den andra Ett Spirou och Nicke-äventyr av…, Tidens Sump som den danska titeln lyder, skriven och illustrerad av Frank Le Gall. Det är alltså ett Spirou-äventyr som inte ingår i den vanliga serien och som tillåter sig mer friheter med figuren än vanligt. Om artisten vill alltså, men det här hade nästan kunnat vara ett vanligt Spirou-album. Det känns som en typisk äventyrsserie i fransk stil, med en gedigen historia och teckningar, som handlar om hur Zafirs senaste uppfinning leder till att han tillsammans med Spirou, Nicke, och greve Champignac blir strandsatta i 1860-talets Paris. Ingenting fel i det, och det är en rätt så bra episod också, men Le Galls tolkning av Spirou känns inte så spännande. Yoann och Vehlmanns version var klart intressantare, både manus och teckningar, så att förlaget valt att låta de senare ta över den vanliga Spirou-serien också verkar vara rätt val.

Och sist men inte minst: Gake no ue no Ponyo, Hayao Miyazakis senaste film. Den hade precis kommit ut på DVD i Japan när jag var där, och med engelsk textning var den omöjlig att motstå 🙂 Jag har varit måttligt förtjust i Miyazakis senaste filmer, Det levande slottet och Spirited Away, och föredrar hans tidiga filmer som Totoro och Nausicaä som jag tycker har en charm och lekfullhet som saknas i de senare; de senares allvar och överdåd av fantasterier passar inte riktigt Miyazaki lika bra tycker jag.

Men Ponyo gillade jag skarpt; framförallt är titelkaraktären en alldeles fantastisk skapelse, en naturkraft som gör vad som faller henne in, oavsett följderna. Scenen när hon springer till springer på vågorna förföljandes en bil till tonerna av en underbar mix av Valkyrieritten och filmens titelsång är alldeles…alldeles underbar.

Med lite tur kommer väl Ponyo också upp på svenska biografer, och lita på att jag kommer se den igen då 🙂

Ett Spirou och Nicke-äventyr av Yoann och Vehlmann: De forstenede kæmper

Postat den
För några månader sedan skrev jag om olika sätt att modernisera klassiska serier som Spirou och Blake & Mortimer med anledning av några nya album. Nu har jag äntligen lyckats få tag på och läsa det första albumet i serien Une aventure de Spirou et Fantasio par…, en serie Spirou-album som inte ingår bland de vanliga och där olika serieskapare får göra sin egen version av Spirou. Jag gillar idén och har velat läsa dem ända sedan jag fick reda på att de fanns, men tyvärr har de lyst med sin frånvaro i Sverige. I Danmark har däremot Egmont gett ut dem, och när jag kom hem från Japan låg den första volymen, De forstenede kæmper, i brevlådan.
Så hur annorlunda är den då jämfört med de vanliga Spirou-serierna?
Svaret beror på vilka Spirou-serier man jämför med. Det är långt ifrån Franquins historier, utan tvekan, men klart närmare Morvan & Munueras version; om man tänker sig M & Ms Spirou men med en smula vuxnare framtoning så kommer man ungefär rätt. Historien i sig, med en jakt på en arkeologisk sensation, skulle kunna vara från vilken Spirou-serie som helst, men detaljerna är annorlunda. Nicke blir vampad och därmed lurad att hjälpa antagonisten; Spirou själv blir en smula kär vilket besvaras; människor dör på riktigt.
På det hela taget hade jag rätt trevligt när jag läste De Forstenede kæmper, med en känsla av att jag läste en historia om några gamla vänner som hade växt upp en smula sen sist. Att sedan serien är ett one-shot utan konsekvenser för andra serier är helt okej; alla serier behöver inte vara världsomvälvande.
Teckningarna är också trevliga i sin lite smått kantiga stil, men ändå igenkännbara som en klassisk europeisk äventyrsserie.

För några månader sedan skrev jag om olika sätt att modernisera klassiska serier som Spirou och Blake & Mortimer med anledning av några nya album. Nu har jag äntligen lyckats få tag på och läsa det första albumet i serien Une aventure de Spirou et Fantasio par…, en serie Spirou-album som inte ingår bland de vanliga och där olika serieskapare får göra sin egen version av Spirou. Jag gillar idén och har velat läsa dem ända sedan jag fick reda på att de fanns, men tyvärr har de lyst med sin frånvaro i Sverige. I Danmark har däremot Egmont gett ut dem, och när jag kom hem från Japan låg den första volymen, De forstenede kæmper, i brevlådan.

Så hur annorlunda är den då jämfört med de vanliga Spirou-serierna?

Svaret beror på vilka Spirou-serier man jämför med. Det är långt ifrån Franquins historier, utan tvekan, men klart närmare Morvan & Munueras version; om man tänker sig M & Ms Spirou men med en smula vuxnare framtoning så kommer man ungefär rätt. Historien i sig, med en jakt på en arkeologisk sensation, skulle kunna vara från vilken Spirou-serie som helst, men detaljerna är annorlunda. Nicke blir vampad och därmed lurad att hjälpa antagonisten; Spirou själv blir en smula kär vilket besvaras; människor dör på riktigt.

På det hela taget hade jag rätt trevligt när jag läste De Forstenede kæmper, med en känsla av att jag läste en historia om några gamla vänner som hade växt upp en smula sen sist. Att sedan serien är ett one-shot utan konsekvenser för andra serier är helt okej; alla serier behöver inte vara världsomvälvande.

Teckningarna är också trevliga i sin lite smått kantiga stil, men ändå igenkännbara som en klassisk europeisk äventyrsserie.

På det hela taget får jag intrycket av att Yoann och Vehlmann också hade trevligt när det skapade albumet. Det finns ingen känsla av att de tvingat sig själva att skapa en radikalt ny version av Spirou, utan istället att de har gjort precis det som var tanken:

Ett Spirou-album i den stil de tycker passar bäst.

Jag ser fram emot att läsa nästa bok i serien av Frank Le Gall som borde dyka upp hemma hos mig i veckan. Och  jag är inte ensam om att ha uppskattat Yoann och Vehlmanns Spirou eftersom de har blivit utnämnda att ta över den vanliga serien i år, efter att Morvan & Munuera inte blivit så populära som man hoppats.