Lucky Luke sadlar om

Ett till alternativ-album med Lucky Luke har dykt upp på svenska, efter att vi tidigare fått se Matthieu Bonhommes stillsamt utmärkta Mannen som sköt Lucky Luke och Guillaume Bouzard mer burleska variant i Jolly Jumper svarar inte. Den här gången är det tyska Mawil (så den andra tyska varianten av en klassisk fransk serie på raken från Cobolt Förlag, efter Spirou i Berlin) som fått chansen och boken heter Lucky Luke sadlar om, en berättelse som liksom Bouzards sätter Lucky Lukes transportmedel i fokus. För här handlar det verkligen om ett transportmedel när till Jolly Jumpers fasa och svartsjuka Lucky Luke historien igenom använder sig av en själlös cykel för transport:

Jolly blir mer och mer förtvivlad och deprimerad, medan Luke i början är ytterst frustrerad över sitt nya fordon men som han allteftersom blir en äkta expert på att hantera. Inte för att han egentligen vill, men omständigheterna gör att han och Jolly hålls åtskilda och att cykeln är hans enda alternativ.

Det finns förstås en mer traditionell handling också, där uppfinnaren av en mer modern cykel (dvs den som Luke kör på) försöker stoppas av tillverkaren av en mer gammelmodig sådan mha några slemma skurkar, en reporter, indianer på krigsstigen, en cykeltävling, med mera. Och en bra sådan har Mawil knåpat ihop, en i bästa mening klassisk Lucky Luke-berättelse, inklusive en faktaruta i slutet av boken om den historiska bakgrunden till albumet. Jag tänker upprepa vad jag skrev när jag i korthet nämnde albumet häromåret när det kom ut på engelska: Vad gäller handlingen skulle det här kunnat vara ett album i den vanliga sviten av Lucky Luke-serier, och om man tittar på de senaste decennierna, ett av de klart bästa.

Men sen är det alla små egensinnigheter som Mawil inkluderar som gör att det nog passar bäst som ett alternativalbum iallafall. Jolly Jumper är betydligt mer mänsklig här; i den vanliga serien får vi ibland läsa hans tankar men det är alltid i mycket begränsad omfattning, med enstaka repliker med andra djur/tankar, men här är han mycket mer av en egen karaktär. Överlag är också humorn mer drastisk och vild, med skurkar som är än mer av karikatyrer i sitt uppförande än vanligt. Tyvärr gäller samma sak skildringen av indianer som istället gör den redan tveksamma skildringen i äldre Lucky Luke-album till något än mer extremt, inklusive hur lättlurade de är när skurkarna besöker dem.

Det drastiska syns också i teckningarna; Mawil har alltid haft en livlig teckningsstil och här är den så mer än vanligt. Det kränger och slänger när cykeln får uppfarten, Jolly Jumpers hals kan enkelt vridas hur långt runt som helst när han försöker få syn på sin älskade Lucky Luke, och så vidare. Det är långt ifrån den egentligen mycket kontrollerade stil som Morris först använda sig av i serien; Morris människor må vara besynnerligt spinkiga med enorma huvuden, men trots den extremt orealistiska teckningsstilen tecknade han dem konsekvent likadant, oavsett vad som hände med dem. Mawils människor och djur däremot, och för den delen även tingestar, har en mer plastisk form som gärna ändras allteftersom känslor och handling så kräver.

Så ta en klassisk setup av ett Lucky Luke-album, dvs en faktisk händelse ur USAs historia, och en lika klassisk berättelse, blanda med mer vildsint, orealistisk och fysisk humor, både i manus och teckningar, och krydda sen med ett mer känsloladdat (men huvudsakligen humoristiskt hanterat) centrum än vanligt när förhållandet mellan Lucky Luke och Jolly Jumper sätts på prov, och man har Lucky Luke sadlar om. Det är med andra ord betydligt mer likt originalet än de två tidigare alternativ-albumen, och även om jag skulle säga att Mannen som sköt Lucky Luke är ett vassare album så är det här på sitt sätt en enklare rekommendation eftersom det på så många sätt helt enkelt är en rolig och underhållande serie med Lucky Luke, må vara sedd ur en lite annan synvinkel än vanligt 🙂

s 41

Kan köpas bl.a. här:

Jolly Jumper svarar inte

Det känns verkligen inte som om ett helt år gått sedan Mannen som sköt Lucky Luke kom ut, det utmärkta albumet av Matthieu Bonhomme och det första Lucky Luke-albumet med samma idé som alla alternativ-Spirou vi kunnat läsa de senaste åren: Låt en modern serieskapare göra vad hen vill med en klassisk seriekaraktär. Bonhomme valde att göra en mestadels allvarlig tolkning av Lucky Luke, med stor ömsinthet om att vårda karaktären på ett kärleksfullt sätt.

Nu är det dags igen, den här gången med den för mig okände Guillaume Bouzard som upphovsman, och den här gången är det en mycket mer respektlös skildring, för att inte säga burlesk och smått absurd. Handlingen är okomplicerad, precis som den ofta är i Lucky Luke: Bröderna Daltons mor har kidnappats och tillsammans med bröderna ger sig vår hjälte ut för att rädda henne.

Fast det är förstås inte så viktigt jämfört med den livskris LL genomgår. Inte nog med att han får för sig att som lite omväxling byta kläder, vilket resulterar i en identitetskris (åtminstone för resten av världen som inte förstår vad det är för en människa som plötsligt hävdar att han är Lucky Luke?!?), dessutom och klart allvarligast är det faktum att Jolly Jumper, hans enda riktiga vän, är ovanligt tjurig och inte vill prata med honom. Dessutom förstår inte andra hur illa det är och envisas med att påstå att Jolly Jumper trots allt bara är en häst…

Bouzards humor är som sagt en blandning av det burleska och det absurda, med övervikt åt det senare. Det är också en komedi som verkligen utnyttjar det faktum att det handlar om en serie med mer än ett halvt sekel av traditioner bakom sig; många av skämten är finurliga små stickrepliker och kommentarer av karaktärer som indirekt påpekar hur absurd den ”vanliga” Lucky Luke-serien egentligen är, med en cowboy i huvudrollen som bokstavligen inte bytt kläder på decennier, som envisas med att behandla sin häst som en människa, och som lika envist fångar in samma skurkar gång på gång.

Så man skulle kunna säga att mycket av humorn kommer sig av att personerna i serien uppträder mer realistiskt medan Luke själv är som vanligt. På samma sätt är det med teckningarna som visserligen är precis lika karikerade som någonsin Morris var, men med en realistisk släng där exempelvis Averell inte längre bara är en längre version av Joe/William/Jack eftersom han på grund av sitt matintresse självklart är betydligt rundare än sina bröder. Och apropå bröderna Dalton så märks de absurt realistiska inslagen också i hur Joes eviga kommentarer om hur han ska göra slut på Lucky Luke bemöts av hans bröder: Med uppriktig resignation :

Om Mannen som sköt Lucky Luke säkerligen skulle fungera som serie även för den som aldrig läst ett Lucky Luke-album förut så kan man definitivt inte säga detsamma om Jolly Jumper svarar inte; för en sån läsare skulle nog albumet närmast verka som någonting obegripligt, närmast Beckettskt, där karaktärer fastnar i eviga loopar där de upprepar samma sak gång på gång utan förklaring och drivs av obegripliga känslor. Men som en flitig läsare av Lucky Luke tycker jag att det här är riktigt roligt; jag är svag för den här typen av underförstådd lakonisk humor, och som jag skrivit flera gånger förut är också Lucky Luke en äkta barndomsfavorit.

Så om nu Jolly Jumper svarar inte är ett mycket annorlunda album jämfört med Mannen som sköt Lucky Luke är det likafullt ett nöje att läsa den, även om som sagt det kanske är färre läsare som kommer uppskatta dem eftersom den kräver att man kan sin Lucky Luke!* En liten sak till som jag uppskattar i båda albumen: Att Bonhomme & Bouzard båda två gjort sina egna versioner av Lucky Lukes olika poser på omslagets insidor och att Bouzard också bidrar med en egen version av den klassiska baksidan. Små detaljer men uppskattade av en trogen läsare 🙂

*: Att Bouzard kan sina klassiker märks också på albumets titel; likheten med Hergés album ”S/S Manitoba” svarar inte är knappast en tillfällighet, och det är onekligen lite komiskt att tänka på Jolly Jumper, en levande häst, på samma sätt som en atlantångare. Men bortsett från det kan jag inte precis säga att de liknar varandra. Alls.

Mannen som sköt Lucky Luke

Mannen som sköt Lucky Luke -omslag

Lucky Luke har så länge jag kunnat läsa varit en av mina absoluta favoritserier; när jag var liten och stavade mig igenom alla klassiska europeiska serier som Asterix, Tintin, Spirou med flera var det ändå mannen som drar snabbare än sin egen skugga som jag tyckte bäst om. Morris teckningar med de egentligen bisarrt benrangliga personerna och Goscinnys manus fängslade mig båda lika mycket, och album som Skumt spel i Texas, Ömfotingen och Calamity Jane anser jag fortfarande vara bland de allra bästa jag läst.

Sen, sedan först Goscinnys dött och därefter Morris har serien fortsatt att ges ut, och kvalitén har varierat från ärligt talat helt undermåligt till inte alls så dumt. Blandad kompott, med andra ord, men utan att någonsin få till någonting riktigt bra, någonting som jag utan om och men kan rekommendera.

Tills nu alltså, för Matthieu Bonhommes Mannen som sköt Lucky Luke är högklassig läsning, på alla plan 🙂

Först har vi teckningarna där redan omslaget lovar gott med stämningsfulla färger och en Lucky Luke som ser både allvarligare och mer sårbar ut än vi är vana vid. Och innanför pärmarna ser det också smakligt ut; Bonhomme vet hur man ska få det att se spännande ut, som den här sidan där Lucky Luke introduceras:Mannen som sköt Lucky Luke - Lucky Luke

Vackert så, och om det vore allt så skulle jag ändå tyckt det var trevligt att titta på en version av LL som inte alls går i samma stil som Morris men som ändå känns rätt och framförallt spännande att följa. Jag har skrivit om Bonhomme förut och uppskattat hans teckningar, men i det här albumet är han ännu bättre än i de tidigare.

Men jag skulle nästan säga att manuset är ännu vassare. Historien om ett diligensrån som LL blir tillfrågad om han kan reda ut är en rättfram vilda västern-historia med klassiska inslag som den lilla staden med invånare som oupphörligt ändrar sig vad gäller vem de litar på, den hårda familjen med en fader och några söner som håller staden i ett järngrepp och som anser att de är lagen, och så vidare.

Jag skulle säga att det framförallt är två saker som gör att manuset fungerar så bra:

  • Bonhomme lyckas hålla pli på historien som aldrig tappar fokus eller blir oklar, och det är inte alltid det lättaste. Den som liksom jag läst travar av europeiska serier i genren komiska äventyrsserier (eller vad man nu ska kalla serier à la Lucky Luke/Asterix/Spirou/Tintin/… för) vet att de alldeles för ofta fallerar på den här punkten.
  • Den typiska västern-berättelsen blandas med Lucky Lukes värld, och det utan att handlingen parodieras. Goscinnys manus tog ofta sin utgångspunkt i typiska historier av det här slaget men alltid med en parodisk vinkling, medan handlingen här är på fullaste allvar. Humor finns, ofta subtilt så att man kan missa den, men det handlar inte om att underminera det dramatiska. Det gör att serien känns väldigt fräsch i sin mix, vilket är precis vad jag vill ha i ett sådant här specialalbum: Det välkända blandat med det oväntade, utan att det känns krystat.

Sen kryllar det av små detaljer som jag också gillar, som Bonhommes vinkning till läsare som vet att Lucky Luke i begynnelsen var kedjerökare men att han sedan slutat med det, och respekten för seriens historia som exempelvis visas genom att Laura Legs här dyker upp för tredje gången i seriens historia, och det är inte bara en slumpmässig karaktär som letats upp utan hennes tidigare inhopp i serien spelar roll (tyvärr dock utan att hon oupphörligen avbryter Luke i badet, något hon gjort båda de tidigare gångerna). Andra saker som att det lite melankoliska draget som då och då synts till i serien också tas tillvara, och att vi får lära känna en Lucky Luke som inte är riktigt lika hundraprocentigt i kontroll som han vanligtvis är visar att Bonhomme förstår sig på karaktären Lucy Luke och att överflyttningen till ett allvarligare sammanhang därför känns helt naturlig och självklar.

Mannen som sköt Lucky Luke - Laura Legs
Ett exempel på den mer känslomässiga inriktningen i det här albumet: Rutor utan text, till för att förmedla en stämning. Plus också för en elegant och graciös Jolly Jumper 🙂

Jag hoppas det framgår hur mycket jag tycker om det här albumet. Jag kan inte heller låta bli att jämföra med de fristående Spirou-albumen som jag skrivit om förut, med samma idé med en nytolkning av en klassisk serie; de har varit underhållande och bitvis mer än så, men personligen smäller den här ändå högre. Objektivt sett skulle jag säga att Mannen som sköt Lucky Luke är ungefär lika bra som de bästa i Spirou-serien, men sen är det som sagt så att jag personligen bryr mig så mycket mer om Lucky Luke än Spirou som karaktärer; Spirou är väl så underhållande men Lucky Luke har mer av ett hjärta.