Varför inte klämma in en till fransk serie gjord av någon jag redan tidigare skrivit om, nämligen Jean-Pierre Gibrat och hans serie Flight of the Raven: För några år sedan kom hans Uppskovet ut på svenska, en bok som utspelade sig på den franska landsbygden under andra världskriget och som jag med gillande läste.
Flight of the Raven utspelar sig istället i Paris under samma krig, och faktum är att handlingen anknyter till Uppskovet: Julien, huvudpersonen i det senare var pojkvän till Cécile, och här är huvudpersonen Céciles syster Jeanne. Liksom sin syster är Jeanne medlem i motståndsrörelsen, och när boken börjar har hon precis blivit arresterad av den franska polisen. På polisstationen lär hon känna inbrottstjuven François, en ung man som inte bryr sig om politiken utan bara vill överleva på bästa möjliga sätt.
Vad som sen tar vid påminner mycket om Uppskovet: Samma eleganta teckningar, samma genomfranska stämning (jag menar, Julien/Cécile/Jeanne/François; namnen är nästan skrattretande franskklingande), samma känsla av en svunnen och bättre tid (kriget till trots). Så jo, jag hade det rätt så trevligt när jag läste serien.
Men Flight of the Raven är svagare än sin föregångare. Den mörka tonen som smög sig in i Uppskovet och framförallt i dess slut saknar jag för här känns kriget som någonting man kan ta med en klackspark. En gång hettar det till när en tysk soldat försöker tvinga sig till sex, men istället för att ge berättelsen tyngd känns scenen istället bara malplacerad, som om Gibrat plötsligt kommit på att just det ja, det pågår ju ett krig!
Att bakgrunden är så allvarlig gör också att dialogen mellan Jeanne och François som är avsedd att vara ärtig och rapp känns extremt tondöv och inte så lite tanklöst sexistisk. Ta den här scenen tidigt i boken som utspelar sig på Paris takåsar, efter att François med risk för sitt liv hjälpt Jeanne att fly från polisen och den med största sannolikhet väntande dödliga tortyren:
Hon har hela tiden sen flykten klagat på François och gnällt över hans usla planering och över att hon stukat foten, och när han så till slut tröttnar på hennes klagomål och lämnar henne tycker hon alltså att han är en skurk som överger henne. Ett fascinerande tydligt exempel på en hopplös kvinnoskildring, och den enda andra kvinnan som har en större roll i serien, Huguette, skildras inte heller hon vidare smickrande med ett ständigt påpekande från maken om hur tankspridd och korkad hon är.
Snyggt, javisst, men innehållet behöver man ha mer acceptans för ”klassisk” fransk kultur än jag har för att tolerera. Jag misstänker att om Gibrat slopat att låta Flight of the Raven utspela sig under andra världskriget kunde jag haft mer överseende med det hela; om handlingen flyttat till exempelvis 50-talet hade Gibrat åtminstone kunnat ursäkta sig med att synen på män och kvinnor var annorlunda då och att det var en lättsam sedeskomedi. Synen var såklart liknande också på 40-talet men kombinationen av en kvinna från motståndsrörelsen och det här urmodiga samspelet kvinna/man är inte alls lyckat. Och sen skulle det varit intressant att se vad Jeanne egentligen gör för att stoppa nazisterna för det kan jag säga att i den här boken gör hon absolut noll nytta i motståndskampen 😉
Simon säger 