Etikettarkiv: François Boucq

Borgia & Moon Face

Postat den

För en del år sedan skrev jag en kort recension av den första delen av Alejandro Jodorowsky (manus) och Milo Manaras (teckningar) serie om den ökända familjen Borgia. Rubriken var tydlig med vad jag tyckte: Manara & Jodorowskys version av Borgia: Urk. Och bland kommentarerna ställde Jonas Anderson den mycket rimliga frågan varför jag köpte och recenserade en serie av två herrar som jag inte är så förtjust i, och det svar jag gav var att jag skyllde på min Heavy Metal-prenumeration. Och det stämde nog, men nu måste jag nog komma med ett annat svar eftersom jag faktiskt köpt den svenska utgåvan Borgia som samlar ihop alla fyra delarna i en inbunden bok. Utgiven, precis som han nämnde kanske skulle hända i sin kommentar, av just Jonas Anderson på Albumförlaget 🙂

Så: Varför köpa en bok när jag vet att jag säkert kommer ogilla manuset, och med en tecknare som jag tycker är synnerligen irriterande alltsomoftast?

Svaret är ändå teckningarna. Hur jobbig Manara än kan vara med sina identiska kvinnokaraktärer (dvs de som ska vara sexiga (dvs i princip alla i den här serien)) är han ändå riktigt bra på miljöer. Och här med en serie som utspelar sig i ett dekadent Rom får han chansen att briljera med miljöer som Vatikanens imponerande byggnader, Borgias eleganta hem, nunne-kloster (givetvis med mängder av helnakna nunnor), pestläkare, med mera, med mera. Så elegant är det, och den sena Manaras färgteckningar är vådligt eleganta med sin målade stil som ändå inte blir alltför stel, en fälla som många faller i.

Borgia - pest

Så den delen av serien är bra, ibland till och med utmärkt, och det gjorde att jag ändå köpte boken. Plus att jag tycker det är kul att någon ger ut påkostade utgåvor (en liten miss finns i att det ingenstans står vem som översatt serien, konstigt nog) av översatta serier; även om jag helt klart inte har samma smak som Albumförlagets utgivning visat sig ha, men undantag finns förstås, som Viktor Kasparsson-albumen, är det imponerande och i längden nog bra med breddning av serieutbudet i Sverige.

Men jag ska erkänna att manuset gjorde serien bitvis svår för mig att komma igenom. Ju mer jag läser av Jodorowsky, desto mindre tycker jag om honom. Att han gillar att vara utflippad och att chockera behöver inte vara dåligt, säger jag som tycker så mycket om många av Garth Ennis serier. Men hans new age-flum som snabbt tar över även inledningsvis lovande serier som Inkalen och de relaterade Metabaron-serierna är för mig helt ointressant, och hans fixering vid att ”våga” häda mot kyrkan och visa hur jodå, även kyrkans män är perversa, känns för mig som svensk icke-troende smått barnsligt, som det lätt blir när någon vill tala om att han inte på något vis tror på någonting samtidigt som han så tydligt är fixerad vid detsamma.

Borgia - skepp

Det är så många nakna kvinnor i den här boken att jag tänkte ta en bild där det istället är nakna män som står i fokus, närmare bestämt en kardinal till sjöss.

Och nog är det en rejält sunkig inställning till kvinnor som visas upp. Visst kan man säga att historiskt har de utsatts för mycket elände, men med Manaras teckningar där alla kvinnor ser ut som fotomodeller nyss klivna ur duschen för att sedan drabbas av allsköns övergrepp ser det inte ut som ett försök till realism utan det ligger långt långt närmare ren exploatering.

Det bästa med manuset är att jag flera gånger småskrattade för mig själv när handlingen blir parodiskt usel i sin jakt på ”chockerande” inslag. Som den dödssjuka påven som tvingar sig på en nybliven mamma för att amma henne (samtidigt som han beordrar att hennes nyfödda ska kastas till djuren) och att döda barn genom att transferera deras blod till honom. Som den också dödssjuka (tror man) pestsmittade unga kvinnan som omedelbart kläs av och ingående studeras. Som de olydiga unga kvinnorna som sänds till kloster och där kläs av nakna, piskas, och sätts på bygelhäst. Som incest (far/dotter, bror/syster, och kanske något mer jag missade). Som sex framför Kristus och jungfru Maria-statyer i kyrkan.

Borgia - Leonardo

En till med män, närmare bestämt Cesare Borgia som gör en deal med Leonardo da Vinci för att få honom att utveckla nya krigsmaskiner.

Men för den som tycker mer om Jodorowskys intressen är det en typisk serie av honom, och teckningarna är som sagt bra, så för Jodorowsky- och/eller Manara-fansen är det en godbit, helt klart. Dick, inte min kopp te den här läsningen heller, tyvärr.

Sist några ord om en annan Jodorowsky-serie som också nyligen översatts från franskan, den här gången till engelska och med teckningar av François Boucq: Moon Face. Jag tror det blir enklast att jämföra den med Borgia för nog är det en Jodorowsky-serie alltid!

  • Utgåva: Också en samling av flera album utgiven i en snygg inbunden utgåva.
  • Teckningar: Boucq är inte lika hantverksmässigt skicklig som Manara, men jag har alltid varit svag för honom, framförallt i hans absurda kortare serier där han själv står för manus. Så trevliga teckningar även här, och likaså är det de som är (min) behållning vid läsningen.
  • Manus: Science fiction istället för historia, med en avlägset belägen ö som styrs av ett gift diktatorpar (men med präster som makten bakom tronen). En dag dyker en besynnerlig man upp som gör som han vill och folket följer honom i revolutionen. Historien gör inga försök att teckna intressanta personligheter (som vanligt hos Jodorowsky där människorna är ointressanta i jämförelse med spektaklet runtomkring dem), och är bara 250 sidor infall där konstiga grupperingar poppar upp varje gång handlingen riskerar att tappa farten, och där huvudpersonen Moon Face i princip är en gud eftersom han kan göra precis vad som helst. Kräver handlingen att han ska flyga? Ok, han kan det. Kräver den att någon ger bakgrundsdetaljer för att handlingen ska bli någorlunda begriplig? Ok, han kan bli ett medium. Inga finesser, inga tempobyten, bara en jämn och tröttsam samling lösa infall utan struktur.
  • Våld: Jodå, det finns en hel del här. Men Boucqs teckningar känns inte lika fysiska som Manaras så det blir mer komiskt än obehagligt.
  • Sex: Såklart. Men inte så mycket som hos Manara så nog tror jag att Jodorowsky anpassar manus till tecknare: Manara som gammal porrtecknare får det nakna, Boucq det mer komiska.
  • Bättre? Sämre?: Borgia har en snäppet intressantare historia, men det säger väldigt lite, och den har åtminstone några försök till tempobyten. Så för den som vill ha någonting allvarligare är Borgia det bästa valet. Moon Face är lite roligare, men det är mycket lite, och det räcker inte.

Moon Face - Messias

Med all kritik som jag har mot Jodorowsky ska han ändå ha en eloge för att han hittar bra tecknare att samarbeta med: Moebius, Manara, Boucq är inte precis några klåpare. Men nog skulle de förtjäna bättre manus; till och med Manara har ju gjort några serier med klart intressantare historier, även om det var mycket länge sedan…

 

 

Boucq, Charyn, Paringaux och Loustal

Postat den

Dags för lite ur-europeiska serier av en typ som jag älskar, trots brister och omoderna inslag, mycket tack vare tidningen Epix som på 80-talet fick mig att verkligen börja läsa serier igen. Skälet till att jag kom att tänka på dem är två relativt nyligen (2016, men jag missade dem när de kom) till engelska översatta album, båda skrivna av Jerome Charyn, och när jag väl läst dem blev jag väldigt sugen på att läsa ett äldre album, en gammal favorit. Men nog med förord, till serierna, i stigande ordning vad gäller kvalité!

Little Tulip (manus Jerome Charyn, bilder François Boucq)

Först ut är en bok som inte bara är ny på engelska utan också kom ut i Frankrike någorlunda nyss, nämligen 2014. Tecknaren Boucq lärde jag först känna tack vare hans korta och absurda komiska serier som de om den lilla gråa försäkringstjänstemannen Jérôme Moucherot vars vardag är fylld med krokodiler, huvudjägare och annat vansinnigt. Mycket underhållande, och sen när jag läste hans längre äventyrsserier med manus av Charyn som The Magician’s Wife & Billy Bud, KGB fortsatte jag att uppskatta hans teckningsstil med sin närmast parodiska fysiska närvarokänsla. Men det jag sett de senaste åren/decennierna har inte varit lika roligt; hans samarbeten med Jodorowsky som exempelvis Bouncer har varit alltför meningslöst våldsamma på det där oeftertänksamma sättet som Jodorowskys manus präglas av när han inte anstränger sig.

Men här handlar det om ett bättre manus som utspelar sig i sovjetiska fångläger och 70-talets New York (en stad som många franska författare/tecknare är oerhört fascinerade av), med inte så små stänk av filmen Léon, när en tatuerares tidigare liv till slut kommer ifatt honom. En tät handling med våldsamma (men inte meningslösa) inslag passar Boucq bra; det märks att Charyn vet vilken typ av manus som hans gamla partner vill ha.

Helt klockren är serien ändå inte. Handlingen är inte över sig originell, och det finns en onödigt spektakulärt skicklig biperson vad gäller att slåss som känns påklistrad. Dessutom är trycket i boken ärligt talat rätt dassigt, med ett utseende som om man tagit halvdant inscannade originalsidor som förlaga. Trots det gillar jag serien men det är mycket på grund av min redan erkända förkärlek för det här slaget av franska serier. Så för den som vill läsa en actionthriller som ibland kommer (IMHO) alltför nära serier av Bouncer-slaget är det här ett alldeles utmärkt val, men för andra finns bättre alternativ, som de redan nämnda Boucq/Charyn-samarbetena.

The Boys of Sheriff Street (manus Jerome Charyn, bilder Jacques de Loustal)

Här är det en äldre serie från 1991 som översatts; återigen med manus av Charyn men den här gången med Loustal bakom teckningarna. Återigen är det en thriller, återigen i New York, men nu under förbudstiden, och vi får följa tvillingarna Adamov: Max, den puckelryggiga chefen för ett lokalt brottssyndikat , och Morris, den fysiskt eleganta strebern som lever på Max intelligens. Balans råder, men när Morris presenterar sin nya flickvän Ida Chance för Max börjar allting krackelera:

Som märks från sidan här ovan har den här serien en helt annan ton än Little Tulip, med en författarröst som ständigt kommenterar handlingen på ett sätt som ger serien dess speciella atmosfär. Det förtjänar Charyn en stor eloge för, dvs att hans manus skrivet för Loustal är så annorlunda än det hans skrev för Boucq: Loustal är en vidunderligt skicklig serietecknare när det gäller att bygga upp atmosfär, både vad gäller miljöer men kanske än mer när han ritar människoansikten. Ansiktena är ofta i närbild och utan större miner, men med antydan om att starka känslor döljs därunder.

Om Little Tulip hade en hel del skavanker skulle jag säga att The Boys of Sheriff Street egentligen helt saknar dem. Miljön är högintressant, med den jordnära skildringen av ett kriminellt gäng bestående av inte alltför professionella skurkar under en brytningstid i USA, och människorna likaså; framförallt Max nyckfulla beteende som blir värre och värre är fascinerande att följa. Plus, som sagt, ett manus som passar Loustal närmast perfekt, och ett manus som inte räds att i detalj beskriva vad som också syns i bild. Och trycket är finfint det med, med mättade färger som gör Loustals teckningar rättvisa.

Hjärtan av sand (manus Philippe Paringaux, bilder Jacques de Loustal)

Och slutligen ett till album av Loustal, med Paringaux som manusförfattare, och ett album som för min del är själva sinnebilden för tidningen Epix bra sidor: Hjärtan av sand som gick som följetong i nummer 8/84 – 4/85. Här är ett manus som i ännu högre grad än The Boys of Sheriff Street tar till vara Loustals bästa sidor: Visst finns också här en handling som på ytan låter som om den skulle kunna vara spännande med ett kidnapningsdrama i exotiska miljöer, men till skillnad från TBoSS är den eventuella spänningen aldrig det minsta central. Hjärtan av sand är istället till 100% fokuserad på stämning, på hur människors yta sällan motsvarar deras inre och framförallt inte konvenansens förväntningar.

Finns här ett politiskt tveksamt kolonialistiskt inslag? Jupp.

Finns här problematiska skildringar av icke-européer? Oh ja.

Är trycket delvis under all kritik? Jajamensan; första hälften av episoderna är från den tidiga Epix-eran när tryck+papper var billigast möjliga (men andra hälften ser mycket bättre ut).

Kapitulerar jag likafullt totalt inför serien? Fullständigt. Det här är en av mina allra käraste serier, väl medveten om att den på en del sätt är svår att försvara. Kombinationen manus+teckningar är suverän, och det är samtidigt en serie av ett tekniskt slag som man sällan ser lyckade exempel på, helt utan pratbubblor och istället med textplattor som innehåller repliker men framförallt måleriska beskrivningar av vad som pågår (liksom TBoSS vilket också gör att den känns mer som en Loustal-serie än en Charyn-dito; jag misstänker att Charyn märkte hur bra Loustals stil passade till det upplägget tack vare tidigare Loustal-serier som den här). Och stämningen är som sagt underbar, med bländande teckningar men också ett lika bländande språk.

Mitt ros av Hjärtan av sand är extremt subjektivt; jag skulle ärligt kunna försvara den mer objektivt om det behövdes, men det finns som sagt brister. Men för mig personligen är de bristerna helt irrelevanta för allt det som serien gör rätt, plus att jag uppenbarligen läste den första gången i exakt rätt omständigheter -> mitt betyg på serien är nästan löjligt högt, men det står jag så gärna för!