Etikettarkiv: Fred Dickenson

Gott och blandat 3

Postat den

Jahapp, dags för diverse disparata dagstidningsserier och andra serier jag läst sen senaste Gott och blandat!

The Phantom: The Complete Newspaper Dailies: Volume Eleven 1953-1954 av Lee Falk (manus) och Wilson McCoy (teckningar)

Med en mycket lång boktitel fortsätter Hermes förlag med sin utgivning av en av de mest långlivade äventyrsserierna, och man har nu kommit fram till mitten av 50-talet. Serien har sedan länge förlorat den underhållande vassa dialogen från de tidigaste åren och handlingen är nu mycket repetitiv; inslag återanvänds så ofta att det tillsammans med McCoys teckningar som inte är de mest varierade som skådats gör att jag har svårt att hålla isär episoderna, och oavsett om jag läst den förut känns det som om jag gjort det.

Men det är en rätt så trivsam känsla av att känna igen sig för den som läst Falk/McCoy förut, så tråkigt har jag inte. Fast för att vara avsedd som en äventyrsserie är det nog ett underbetyg att jag tycker klart bäst om de historier där spänningsinslagen spelar en underordnad roll visavi buskisinslagen. I den här boken representeras de senare bäst av episoden The Matchmaker där Dianas moster Elsie försöker tussa ihop Diana med diverse enligt henne lämpliga giftaskandidater. Givetvis slår det hela fel och Diana blir tillsammans med Elise kidnappad, men Fantis löser det hela på ett så imponerande sätt att Elsie istället blir en stark anhängare av att Diana ska gifta sig med Fantomen istället för någon mer vanlig man.

Fantomen - moster Elsie

Det är gammeldags och det är enklaste sortens humor, och man gör bäst i att inte ens för en sekund fundera på skildringen av könen i serien (Falk har ett rykte om sig som en liberal och framsynt författare och nog försöker han, men hans skildringar av kvinnor och av djungelfolken visar att aldrig så goda avsikter inte garanterar framgång). Men det är småkul, och McCoys synnerligen enkla teckningar understryker detsamma.

Rip Kirby: Complete Comic Strips 1970-1973 av Fred Dickenson (manus) och John Prentice (teckningar)

Mer dagstidningsserier och mer äventyrsserier där spänningen saknas! Mästerdetektiven Rip Kirby löser små mysterier bland New Yorks societet, och det är en societet där utvecklingen verkar ha stannat vid något imaginärt lycksaligt 40-tal. Ibland gör sig nutiden påmint när någon hippie dyker upp som är tänkt att locka till skratt, men sen är det tillbaka till baler, middagar och försvunna juveler.

Jämfört med seriens start då Alex Raymond stod för teckningarna är serien vid det här laget mycket mer utslätad: Det går alltid bra för de goda, och de onda avslöjas alltid, och insatserna känns alltid extremt låga. För min del påminner serien väldigt mycket om de menlösa amerikanska TV-serierna jag ibland råkade se som liten på 70-talet där det likaså aldrig kändes som om det var fara på taket, och där efter varje episod allting var som innan, utan följder.

Rip Kriby - 70-talet

New York på 70-talet à la Rip Kirby

Det som ändå gör att jag kan läsa serien är precis som med Fantomen-boken ovan när serien helt ger upp alla ansatser till att låtsas vara spännande och låter buskisen ta över, oftast med Kirbys butler (som sagt, serien utspelar sig inte precis i ett realistisk 70-tal) Desmond i huvudrollen. Och Prentice teckningar är inte oävna även om de också blivit mycket mer ointressanta när de fotografiska förlagorna alltför tydligt syns.

Betty Boob av Véronique Cazot (manus) och Julie Rocheleau (teckningar)

Efter två anemiska serier tar vi en som definitivt inte saknar nerv och känslor: Betty Boob, en 200 sidor lång och huvudsakligen ordlös serie om bröstcancer och om att inte fastna i ett destruktivt förhållande.

Huvudpersonen Betty (jag utgår ifrån att det är hennes namn, med tanke på seriens titel)  är i ett förhållande men när hon på grund av cancer tvingas operera bort ett av sina bröst kraschar det: Pojkvännen/Maken klarar inte av att hantera hennes nya utseende, trots att hon själv försöker se positivt på det hela:

Betty Boob - pojkvän

Så hon lämnar honom, och när hon är som mest nere träffar hon på ett sällskap resande varietéartister/burleskartister. De har inga problem att acceptera henne, och efter ett tag har inte hon heller det; det går upp och ner för ångesten över cancern går aldrig riktigt över, men det saknade bröstet gör hon istället till sitt signum när hon till slut själv uppträder under artistnamnet Betty Boob:

Betty Boob - burlesk

Jag kommer aldrig bli en stor fan av ordlösa serier men Betty Boob gör det bästa av genren, där Rocheleaus teckningar med den äran gör handlingen och de inblandades känslor klara. Det är en sprudlande lätt och charmerande fransk serie om ett tungt ämne som går alldeles utmärkt att läsa med bara basala kunskaper i språket (och vid behov, en ordbok för de citat som inleder varje kapitel).

Monster on the Hill av Rob Harrell

Från det (kanske enligt vissa) barnförbjudna till något mycket mer barntillåtet, nämligen Rob Harrells Monster on the Hill som utspelar sig i 1800-talets England, ett England där varje by har sitt eget monster som bor utanför byn och som ibland attackerar densamma. Inte för att byborna protesterar alltför mycket eftersom attackerna ses som ett strålande spänningsinslag i vardagen, och de läskigaste monstren drar turister till sig från när och fjärran.

Fast för Stoker-on-Avon ser det dystert ut. Deras monster har inte synts till på flera år, och inte var det så värst skräckinjagande heller. Så byns ledare anlitar den excentriska vetenskapsmannen Charles Wilkie för att ta reda på varför, och tillsammans med gatpojken Timothy ger han sig av för att se vad som hänt med byns monster.

Jag gillar Harrells godmodiga saga men den lider en del av att det är en saga som berättats väldigt många gånger förr. Monstret som visar sig heta någonting så vardagligt som Rayburn har drabbats av dåligt självförtroende och behöver finna sig själv, och den här typen av Hitta-dig-själv-berättelse är samma som till exempel i princip varje Pixar-film. Harrells berättelse följer mönstret till punkt och pricka, och jag skulle gärna sett att det funnits någonting originellt här, men både huvudpersoner och handling har jag sett förut.

Monster on the Hill

En helt OK bagatell skulle jag säga att Monster on the Hill är, dvs en lämplig serie att sätta i handen på någon storslukare av serier i rätt ålder som behöver någonting mer att läsa.

The Goddamned av Jason Aaron (manus) och R M Guéra (teckningar)

Jason Aaron är ojämn som manusförfattare. Jag älskade hans Scalped och Southern Bastards är också bra, men han kan också vara lite väl slentrianmässigt våldsam i sina serier, och i The Goddamned tas det till sin spets när Aaron tillsammans med sin vapendragare R M Guéra från just Scalped gör en serieversion av Kain från gamla testamentet: Världen som skildras är en värld nära undergången där all växtlighet verkar vara utplånad och människor och människoliknande bestar gör sitt bästa för att tortera, förslava och döda varandra.

Kain har sett hur världen förfallit från paradisets perfekta värld för han kan inte dö; som straff för brodersmordet har gud gjort honom odödlig så att han ska få bevittna följderna av att ha introducerat våldet i världen. Så Kain strövar runt i en allt mer skrämmande värld där han själv förlorat medmänskliga känslor efter att ha sett alltför mycket under århundradena.

Och det är i princip hela handlingen. Det enda serien går ut på är att visa upp en värld utan moral och där våldet är allenarådande. Ett givet inslag i serier av den typen är att locka med en strimma av hopp, här exemplifierat i en kvinna som letar efter sitt försvinna barn och som Kain till slut går med på att försöka hjälpa, men när det ser ut som om en ljusare tillvaro kanske kan vara möjligt går självklart allt åt helvete.

The Goddamned - Noak

Gubben Noak dyker också upp

Så om ni vill läsa en skickligt gjord nihilistisk, cynisk och alltigenom deprimerande våldsbemängd serie är The Goddamned ett bra val, och ni kan välja på en vanlig samling eller en inbunden lyxigare dito i större format och med en del extramaterial, båda innehållande de (hittills) fem utkomna numren. Själv hoppar jag nog över kommande samlingar.

The Kingdom av Benoît Feroumont

För att skölja bort smaken från The Goddamned är det svårt att hitta någonting bättre än Benoît Feroumonts serie The Kingdom, en samling korta berättelser från ett sagorike som inleds med att kungafamiljens tjänarinna Anne avskedas när drottningen misstänker att Anne och kungen har något fuffens för sig. För att blidka Anne ger kungen henne ett hus nere i byn där hon startar en pub, och därmed är allting redo för att serien ska dra igång på riktigt.

The Kingdom - frieri

Det är en serie gjord för att roa och helt utan allvarligare pretentioner, och Feroumont lyckas förträffligt med att underhålla. Om jag tyckte att hans Giselle & Beatrice aldrig fick ihop sina olika inslag är det inga problem med det i The Kingdom. Onekligen beroende på att serien är en mycket enklare sak som aldrig drar åt olika håll, men ändå 😉

Favoritinslaget för min del är de okynnesbenägna fåglarna i byn som kan prata men som huvudsakligen använder det till att skvallra för byborna om vad andra personer sagt för att se vad som händer. De är en ständigt närvarande källa till kaos och missförstånd (de tenderar att göra sin egen tolkning av vad som egentligen sagts), och ibland får de också spela huvudrollen i någon av episoderna. Go birds!

The Kingdom - fåglar

Och det var allt för den här gången. Jag har som vanligt också läst en hög manga men dem tar vi senare 🙂