The Ring of the Seven Worlds är en rak och enkel äventyr/fantasy/science fiction-serie, skriven av Giovanni Gualdoni och Gabreiele Clima och tecknad av Matteo Piana, utgiven av Humanoids som fortsätter med sin trevliga trend att ge ut avslutade europeiska serier i tjocka album (fyra originalalbum, cirka 240 sidor den här gången). Storverk? Nix, men absolut OK underhållning:
TRotSW utspelar sig i en värld bestående av sju planeter som är förbundna med varandra via gigantiska ringar som fungerar som portar mellan världarna. Teknologin som skapat dem är okänd, men de möjliggör handel och utbyte mellan sex av dem; den sjunde, Nemo, som har en förgiftad atmosfär som bara Nemos invånare kan leva i, fick sin port förstörd för flera århundraden senare i ett krig där Nemo försökte förgifta atmosfären på de övriga sex planeterna för att därmed ta över dem. Men när serien börjar verkar det som om Nemos port kanske inte är stängd för all framtid, trots allt.
Huvudpersonen Time är en ung pojke, son till en av ledarna på planeten Mose som är planeten där Nemos portal fanns. Han tycker politik och utbildning är tråkigt och är mycket mer fascinerad av luftcirkusar; den existerande teknologin är inte så värst välutvecklad, men gigantiska och minimala flygfarkoster finns det gott om. Men (givetvis) när Nemo invaderar Mose dras Timo in i intrigerna, tillsammans med den lika unga flickan Luce, en av luftakrobaterna.
TRotSWs handling är inte precis originell, och teckningarna är likaledes inte speciellt överraskande (första gången man ser Timos pappas rådgivare är det uppenbart att han inte är pålitlig, enbart på grund av hans utseende). Författarna slänger in mer och mer detaljer och beskrivningar av de sju världarna, som luftpirater, gillesintriger, hemliga sällskap som styrt världen sen urminnes tider, med mera, med mera. Allt är med andra ord upplagt för en förvirrad handling som är svår att följa med i, presenterar i en ordinär förpackning.
Men det lustiga med serien är att hela konkarongen fungerar. Manuset håller sig i skinnet och när nya omständigheter presenteras faller de på plats utan att distrahera, och Pianas teckningar är så klara och lättlästa att de likaså hjälper till med att, precis som jag skrev i början, göra den här potentiella röran till en rak och enkel läsning.
Tyvärr kommer avslutningen lite för plötsligt och är snudd på svårförståeligt; jag skulle gärna sett att det fått fler sidor tillhanda eftersom serien dittills klarat sig så bra från att bli obegriplig. Jag misstänker att bokens unga målgrupp (det är definitivt en serie avsedd för barn snarare än vuxna) kan ha svårt att hänga med, om de inte läst en del sf förut (från att ha varit fantasy fram till dess är slutet rent sf, så att säga).
Men som sagt, för slukaråldern är det här någonting som passar bra, och Humanoids utgivning fortsätter att förtjäna att jag håller uppsyn över den. Nu hoppas jag bara för egen del att skulle de bara komma med någonting riktigt bra igen, som Paris Soirees eller Koma, och inte bara med ”absolut OK underhållning” 😉
PS. För den som undrar så jodå, Miyazakis ande svävar rätt tungt över serien: Teknologin, flygfarkosterna (framförallt Luces), ekologins huvudroll, männens ansiktsbehåring, oknytt som den lilla vita figuren i bilden ovan; alla är de saker som minner om Nausicaa och andra av Miyazakis filmer. DS.
Simon säger 