Etikettarkiv: Giraud

Tallyho!

Postat den

Blueberry 1 - omslag

Dags för den fjärde serien som samlas i inbundna böcker av Cobolt förlag, och den här gången är det en riktigt stor klassiker: Blueberry, western-serien som huvudsakligen skrevs av J-M Charlier och tecknades av Jean Giraud (alias Moebius). Precis som med Cobolts Linda och Valentin & Thorgal-utgivning startar man från början, vilket den här gången innebär att de tre albumen Fort Navajo, Storm över prärien och Ensamma örnen för första gången finns i bokform på svenska, glädjande nog.

Till serien!

Först och främst måste jag säga att det här är en underhållande serie, från första sidan. Charlier hade skrivit serier förut men det var Girauds första längre professionella serie och med tanke på det är resultat med beröm godkänt. För en nutida läsare är handlingen mycket konventionell, snarast gammeldags, men manuset har bra fart och hanterar likaledes sina klichéer på ett bra sätt: Vår hjälte som den råbarkade mannen men med sinne för det rätta, den gamla befälhavaren som också han vet vad är rätt och riktigt, underbefälhavaren med sitt besinningslösa hat mot indianerna, och allt ritat av en mycket ung Giraud som utvecklas i rasande takt.

Blueberry - sida 1

Den allra första sidan

Indianerna ja… Även de följer mallen, med den gamle och visa Cochise och den yngre och slugare Quanah (jag använder med flit ordet ”slug” här, med dess negativa konnotationer, för det är så han framställs) som saknar skrupler i sin kamp för indianerna. Visst ser jag att Charlier försöker vara progressiv här, där den amerikanska armén är den felande parten som drar igång kriget mot indianerna, men där den nämnda underbefälhavaren framstår som en galning, närmast sjuklig i sitt hat, är den lika grymma och förrädiska Quanah inte en aberration utan istället en indian som olyckligtvis är lite för grym.

Med andra ord, en vit man (jag skriver ”man” här för kvinnor göre sig icke besvär i den här boken, förutom som irrelevanta varelser någon kan vara sådär lagom förälskad i, på avstånd) som är ond är det för att han är galen, medan en indian som är ond är det för att han går för långt.

Jag vill påpeka det här problemet med serien eftersom jag vet att det finns läsare för vilket det här betyder att de kanske inte vill läsa serien. För egen del har jag rätt mycket överseende med det; Charlier försöker åtminstone bryta med tidigare och än värre presentationer där indianerna alltid är opersonligt grymma och de vita alltid goda. Att hans manus, läst ett halvt sekel senare, inte helt frigjort sig från tidigare försök i genren är inte så konstigt. Och, inte minst viktigt, under hela sin livstid blir serien bättre och bättre vad det gäller de här aspekterna, sympatiskt nog.

Så jag läser gärna serien eftersom den hela tiden är spännande och eftersom Blueberry med tiden blir mer komplicerad och intressant som karaktär (med sin höjdpunkt i den avslutande Mister Blueberry-sviten som jag verkligen hoppas kommer på svenska den med, så småningom). Trots att handlingen är relativt komplicerad, med diverse utvikningar åt olika håll, leder Charlier hela tiden läsaren med säker hand så att det inte blir förvirrande. Plus också för att han ibland vågar frångå traditionerna, som i den här boken där en viktig person helt sonika dör off-page och det hela bara nämns i förbifarten; en smula överraskande!

Det hjälper också att hela handlingen inte måste tryckas in i ett standardalbum; många Blueberry-sviter sträcker sig över flera album som egentligen berättar en lång historia tillsammans och det längre formatet passar Charlier bra. Det enda problemet med det är att jag nu måste vänta på nästa bok för att läsa avslutningen av äventyret som startar i den här 🙂

Och sen läser jag förstås serien för att få följa Girauds utveckling som tecknare under de 40 år han jobbade med den. Det ser bra ut redan här, men visst syns det ibland att det är en ung och ännu inte helt fulländad tecknare; framförallt Blueberry själv tenderar att variera en hel del i sitt utseende. Men widescreen-känslan finns där nästan från första stund för det här är en serie som minner om storslagna western-filmer, mer än tidigare serier i samma miljö gjort.

Blueberry - ruffigare

Drygt 100 sidor senare har Girauds stil blivit ruffigare; ibland tror jag att man skulle kunna identifiera hur gammal en Blueberry-sida är bara genom att kolla hur mycket skäggstubb vår huvudperson har…

Slutligen, några ord om utgåvan i sig. Designen på utsidan är synnerligen trevlig, med en elegant rygg, bra omslag, och skön känsla i handen som inbjuder till läsning. Insidan ser också bra ut: Här har man valt att ha ett matt papper som är en smula strävt, och det tycker jag passar bra till seriens färgläggning som drar åt det grällare/expressionistiska hållet som så många andra franska serier från 60-talet (se till exempel de tidiga Asterix-albumen, eller för den delen Linda och Valentin), så med ett blankt papper hade det inte sett snyggt ut. Roligt också att man följer ursprungspubliceringen så att två av sidorna som bara hade två färger i tidningen Pilote här fått behålla den begränsade färgpaletten. Det finns också ett bra och innehållsrikt förord i boken, för den som uppskattar sådant (jag läser alltid sådana sist, eftersom de alltför ofta avslöjar handlingen i serierna).

TL;DR: Cobolt fortsätter att övertyga med sin klassiker-utgivning, och här får vi för första gången chansen att läsa de första albumen av en av de största franska serierna på svenska i en vacker utgåva (tidigare har albumen bara synts till som följetonger i Fantomen, dvs i litet format och i svartvitt). Tallyho, indeed!

En mästerlig avslutning: Moebius/Girauds Blueberry

Postat den

Nu har jag äntligen läst klart hela Blueberry-sviten, inklusive de sista fem albumen som aldrig kommit ut på svenska och som både skrevs och tecknades av Giraud, alias Moebius. När jag fick hem de danska samlingsvolymerna med de avslutande albumen blev det så att jag inte kunde låta bli att läsa igenom hela surven från början till slut, och det tog sin modiga tid med dryga tusentalet sidor rätt så packade med ord. Jag hoppade över alla de biserier som kommit ut som Blueberrys ungdom med flera; jag tycker helt enkelt inte att de är lika intressanta.

Jag hade inte läst Charliers Blueberry på ett bra tag, men jag kom ihåg den som en serie med ett bra manus med en tät, komplicerad handling. Och det stämmer fortfarande: Det finns få västern-serier med lika genomarbetat manus som hans Blueberry, med en lite Sergio Leone-light känsla över det hela. Den kanske bästa sviten är den om det gömda Sydstats-guldet, men även de andra albumen är bra efter de inledande albumens förutsägbarhet.

Men trots det är Charliers version inte någonting som egentligen griper tag i mig. Det är skickligt hantverk, men den sista touchen som skulle kunnat lyfta serien från habil underhållning till någonting mera saknas.

Charlie-perioden

Charlier-perioden

Blueberry jobbar på i sitt anletes svett; han förråds men lyckas ändå klara sig efter sju sorger och åtta bedrövelser; han blir ibland lite förtjust i någon kvinna men det känns aldrig som om det är på allvar (även om han t.o.m. tänker gifta sig med Chihuahua Pearl).

Kort sagt saknas det en emotionell klangbotten, och Blueberry med flera blir aldrig mer än klichéer som följer sina mallar. Charliers Blueberry är en serie som är läsvärd, framförallt om man tycker om Vilda Västern, men den blir aldrig mer än förströelse för stunden. Så när jag slutligen kom fram till Girauds enmansalbum var det med en känsla av att snart skulle äntligen serien vara slut…

Girauds version av Blueberry är närmast en uppenbarelse efter att ha läst mer än tusen sidor av Charlier. Allt som var bra finns fortfarande kvar, men till det har kommit en extra dimension: Plötsligt är Blueberry en riktig människa, med djup och känslor. Att han inte längre är ung gör också sitt till; hans omedelbara reaktion är inte längre att söka upp faran, utan istället drar han sig gärna tillbaka. Han befinner sig mitt i handlingen, men det är inte längre han som är den aktiva huvudpersonen. Och den djupnade realismen vad gäller personskildringen gäller inte bara Blueberry utan även andra, som exempelvis den galne mördaren Johnny Ringo som är avsevärt mer skrämmande än någon tidigare karaktär i serien.

Girauds fem album (Mister Blueberry, Ombres sur Tombstone, Geronimo l’Apache, OK Corral och Dust) utspelar sig under några dagar i Tombstone, närmare bestämt vid tiden för duellen vid OK Corral. Giraud förhåller sig fritt till den verkliga historien även om Doc Holliday, Earp-bröderna och andra inblandade skildras i detalj.

Men det är någonting lätt drömskt över hela historien. Trots att merparten av sidorna upptas av intrigen runt den ödesdigra duellen är det som om det egentligen är en oväsentlig del av det psykologiska drama som pågår med Blueberry och Geronimo i huvudrollen. I Tombstone ligger Blueberry till sängs, svårt skadad, och berättar en historia från sin tid i armén som utspelar sig precis innan de första Blueberry-albumen. Både där och i nutiden spelar Geronimo viktiga roller: I dåtiden är han ansvarig för Blueberrys moraliska uppvaknande, i nutiden är hans närvaro mer antydd än reell där det berättas i staden att han och hans indianer cirklar runt Tombstone, men vi får knappt se dem alls i serien.

Det är som om Blueberry, Geronimo, och Vilda Västern själv tillhör en verklighet som tiden runnit ifrån, och den har långsamt börjat upplösas i intet. I Tombstone gör invånarna uppror och vill att Earp-bröderna försvinner därifrån trots att bröderna försöker upprätthålla ordningen. Människorna har tröttnat på vardagsvåldet och alla de som använder revolvern som en lösning, och man vill ha en lugn, ordnad borgerlig tillvaro. Det är knappast en tillfällighet att det sista albumet heter Dust, Damm: Blueberry och hans gelikars tillvaro vittrar sönder, och vad som återstår är enbart dammkorn.

Teckningarna fortsätter på samma spår som inletts redan innan Charlier dog, nämligen att Girauds stil mer och mer liknar Moebius. Ytorna är renare, strecken färre, och realismen får stå tillbaka för en enklare och mer omedelbar stil som matchar manuset perfekt. Även omslagen har stiliserats och är oerhört eleganta, från det första albumets lätt vemodiga Blueberry till det avslutande där han står omvälvd av damm.

Av alla de serier jag läst på danska den senaste tiden är det utan tvekan Girauds Blueberry som varit bäst, och att dessa album aldrig översattes till svenska är faktiskt en kulturskandal. Jag hoppas att det kanske ändrar sig en dag, med tanke på alla de andra klassiska franska serierna som kommit ut de senaste åren i samlingsutgåvor, men chansen är nog minimal 😦