Etikettarkiv: Giraud

Blueberry: Slutet på naiviteten

Postat den

Blueberry 2 - omslag

Det andra boken i Cobolts återutgivning av Blueberry innehåller vad jag skulle säga är slutet på den första, lite mer naiva fasen av serien: De två avslutande albumen om indianupproret (Den försvunne ryttare & I navajos spår) och det fristående albumet Mannen med silverstjärnan. Efter de här historierna blir tonen betydligt mer vuxen, med en mer (förhållandevis) realistiskt syn på vilda västern och allt vad den innehåller. Men det får jag skriva mer om senare, när nästa samling kommer, för nu handlar det om bok 2!

I titeln använder jag mig av ordet ”naivitet” och det ska inte läsas som att det är en barnslig historia som Charlier berättar i de totalt fem albumen som inleder Blueberry och som alla handlar om ett potentiellt indianuppror. Som jag skrev i recensionen av den första boken förtjänar Charlier istället beröm för att han försöker skildra indianerna på ett mer medkännande sätt än vad som varit vanligt tidigare.

Blueberry - Jijé

En av de sidor som Jijé tecknar i den här samlingen, när Giraud var på semester; det ser definitivt ut som en sida från Blueberry, men jag föredrar ändå den unge Giraud som vid det här laget hade börjat utveckla sin alldeles egna stil

Men det finns ett grundläggande problem med hela den här sviten och det är där naiviteten dyker upp. För att få ihop historien på ett sätt som samtidigt lyckas med att skildra

  • indianernas uppror som rättfärdigt (eftersom det är kavalleriet som lurats tro att indianerna inlett fientligheterna),
  • Blueberry som en god kraft som kämpar för freden, för allas skull,
  • kavalleriet som en också välmenande organisation, som bara agerar ”fel” på grund av att de lurats,

krävs att jag som läsare helt glömmer bort kunskapen om att indianerna konsekvent behandlades på det värsta sättet, de svikna löftena, och att de än idag lever i misär som en följd av hur de behandlades. Med andra ord, världen som Charlier beskriver är en sagovärld, en där den invaderande europeiska befolkningen egentligen vill väl och att det kanske kommer gå bra med tiden. Tyvärr vet vi ju att så inte blev fallet, och det gör att den på ytan tämligen realistiska serien ändå är ett bländverk. När allt i serien löser sig och fredspipan röks och Blueberry har fullgjort hjälterollen, så ligger för min del vetskapen att fredsavtalen i realiteten var meningslösa som en blöt filt över det föregivet lyckliga slutet. Den i serien skildrade som galne och grymme indianen Ensamma örnen är den som har rätt: Lita aldrig på den vite mannen.

Därav den nämnda nativiteten. Återigen, en eloge till Charlier för hans föresatser och för en spännande berättelse, men tyvärr gör verkligheten att det inte riktigt fungerar fullt ut. Men när indianerna senare kommer dyka upp i serien och Blueberry återigen engagerar sig för att hjälpa dem är skildringarna mycket mer realistiska; det handlar då enbart om att överleva för dagen, inte om ett löfte om en rättvis och fredlig framtid.

Men, igen, det är en senare recension; vi har kvar ett album till i den här samlingen att skriva om 🙂

Mannen med silverstjärnan är en mycket enklare historia, en som vi sett många gånger på film och i serier: Den ensamma hjälten som ska försvara en hel stad mot skurken och hans liga. Här är det onekligen också en sagovärld vi ser men den här gången skaver det inte eftersom det är en så arketypisk historia, med inslag som den nya sheriffen (Blueberry), den unga oerfarna mannen som vill hjälpa till, den äldre och nersupne mannen som också vill det (Blueberrys ständiga följeslagare Jimmy McClure, som dyker upp för första gången tidigare i den här samlingen), kvinnan med mod och ett hjärta av guld, den fega befolkningen som inte vågar hjälpa till, och givetvis de bottenlöst onda skurkarna.

Blueberry - Mannen med silverstjärnan

Det är inte den mest unika historien men jag tror att den här behövdes för att Charlier senare skulle kunna bli mer egensinnig; fram till och med den här berättelsen påminner serien mest om klassiska Hollywood-västern, må vara av de något mer realistiska slaget från 50-talet, men efter att Charlier fått ur sig de historierna, kan han sen gå vidare till någonting som mycket mer påminner om den skitiga och råare spagettivästern-genren. Plus att det säkert var skönt att få skriva en kort och enkel historia med en lika enkel hjälteroll för Blueberry, efter den långa berättelsen innan där det mot slutet finns tecken på en viss trötthet hos berättaren; Blueberrys avskräckande knep att lura diverse förföljare att han har betydligt fler mannar med sig än han har används lite väl flitigt tycker jag allt 😉

Jag kan ha fel men jag tror också att det här är det första albumet där en person med en större roll faktiskt dör i bild (verkar det som); innan det sker har en hel del namngivna och viktiga personer dött, men själva dödandet har skett utanför bild. Ett tecken så gott som något på att serien börjar slita sig från de begränsningar som tidigare funnits.

Sammanfattningsvis är det här återigen bra underhållning; spännande men kanske utan större komplexitet (men det blir det ändring på i senare album), och det är väldigt roligt att kunna läsa de här tidigare berättelserna på ett bra sätt på svenska; de två första albumen har tidigare enbart publicerats som följetonger i svartvita tidningar, och även om Mannen med silverstjärnan kommit ut i albumformat tidigare var den utgåvan sisådär vad gäller tryckets kvalité. Här är det såklart full poäng på den fronten 🙂

Tallyho!

Postat den

Blueberry 1 - omslag

Dags för den fjärde serien som samlas i inbundna böcker av Cobolt förlag, och den här gången är det en riktigt stor klassiker: Blueberry, western-serien som huvudsakligen skrevs av J-M Charlier och tecknades av Jean Giraud (alias Moebius). Precis som med Cobolts Linda och Valentin & Thorgal-utgivning startar man från början, vilket den här gången innebär att de tre albumen Fort Navajo, Storm över prärien och Ensamma örnen för första gången finns i bokform på svenska, glädjande nog.

Till serien!

Först och främst måste jag säga att det här är en underhållande serie, från första sidan. Charlier hade skrivit serier förut men det var Girauds första längre professionella serie och med tanke på det är resultat med beröm godkänt. För en nutida läsare är handlingen mycket konventionell, snarast gammeldags, men manuset har bra fart och hanterar likaledes sina klichéer på ett bra sätt: Vår hjälte som den råbarkade mannen men med sinne för det rätta, den gamla befälhavaren som också han vet vad är rätt och riktigt, underbefälhavaren med sitt besinningslösa hat mot indianerna, och allt ritat av en mycket ung Giraud som utvecklas i rasande takt.

Blueberry - sida 1

Den allra första sidan

Indianerna ja… Även de följer mallen, med den gamle och visa Cochise och den yngre och slugare Quanah (jag använder med flit ordet ”slug” här, med dess negativa konnotationer, för det är så han framställs) som saknar skrupler i sin kamp för indianerna. Visst ser jag att Charlier försöker vara progressiv här, där den amerikanska armén är den felande parten som drar igång kriget mot indianerna, men där den nämnda underbefälhavaren framstår som en galning, närmast sjuklig i sitt hat, är den lika grymma och förrädiska Quanah inte en aberration utan istället en indian som olyckligtvis är lite för grym.

Med andra ord, en vit man (jag skriver ”man” här för kvinnor göre sig icke besvär i den här boken, förutom som irrelevanta varelser någon kan vara sådär lagom förälskad i, på avstånd) som är ond är det för att han är galen, medan en indian som är ond är det för att han går för långt.

Jag vill påpeka det här problemet med serien eftersom jag vet att det finns läsare för vilket det här betyder att de kanske inte vill läsa serien. För egen del har jag rätt mycket överseende med det; Charlier försöker åtminstone bryta med tidigare och än värre presentationer där indianerna alltid är opersonligt grymma och de vita alltid goda. Att hans manus, läst ett halvt sekel senare, inte helt frigjort sig från tidigare försök i genren är inte så konstigt. Och, inte minst viktigt, under hela sin livstid blir serien bättre och bättre vad det gäller de här aspekterna, sympatiskt nog.

Så jag läser gärna serien eftersom den hela tiden är spännande och eftersom Blueberry med tiden blir mer komplicerad och intressant som karaktär (med sin höjdpunkt i den avslutande Mister Blueberry-sviten som jag verkligen hoppas kommer på svenska den med, så småningom). Trots att handlingen är relativt komplicerad, med diverse utvikningar åt olika håll, leder Charlier hela tiden läsaren med säker hand så att det inte blir förvirrande. Plus också för att han ibland vågar frångå traditionerna, som i den här boken där en viktig person helt sonika dör off-page och det hela bara nämns i förbifarten; en smula överraskande!

Det hjälper också att hela handlingen inte måste tryckas in i ett standardalbum; många Blueberry-sviter sträcker sig över flera album som egentligen berättar en lång historia tillsammans och det längre formatet passar Charlier bra. Det enda problemet med det är att jag nu måste vänta på nästa bok för att läsa avslutningen av äventyret som startar i den här 🙂

Och sen läser jag förstås serien för att få följa Girauds utveckling som tecknare under de 40 år han jobbade med den. Det ser bra ut redan här, men visst syns det ibland att det är en ung och ännu inte helt fulländad tecknare; framförallt Blueberry själv tenderar att variera en hel del i sitt utseende. Men widescreen-känslan finns där nästan från första stund för det här är en serie som minner om storslagna western-filmer, mer än tidigare serier i samma miljö gjort.

Blueberry - ruffigare

Drygt 100 sidor senare har Girauds stil blivit ruffigare; ibland tror jag att man skulle kunna identifiera hur gammal en Blueberry-sida är bara genom att kolla hur mycket skäggstubb vår huvudperson har…

Slutligen, några ord om utgåvan i sig. Designen på utsidan är synnerligen trevlig, med en elegant rygg, bra omslag, och skön känsla i handen som inbjuder till läsning. Insidan ser också bra ut: Här har man valt att ha ett matt papper som är en smula strävt, och det tycker jag passar bra till seriens färgläggning som drar åt det grällare/expressionistiska hållet som så många andra franska serier från 60-talet (se till exempel de tidiga Asterix-albumen, eller för den delen Linda och Valentin), så med ett blankt papper hade det inte sett snyggt ut. Roligt också att man följer ursprungspubliceringen så att två av sidorna som bara hade två färger i tidningen Pilote här fått behålla den begränsade färgpaletten. Det finns också ett bra och innehållsrikt förord i boken, för den som uppskattar sådant (jag läser alltid sådana sist, eftersom de alltför ofta avslöjar handlingen i serierna).

TL;DR: Cobolt fortsätter att övertyga med sin klassiker-utgivning, och här får vi för första gången chansen att läsa de första albumen av en av de största franska serierna på svenska i en vacker utgåva (tidigare har albumen bara synts till som följetonger i Fantomen, dvs i litet format och i svartvitt). Tallyho, indeed!

En mästerlig avslutning: Moebius/Girauds Blueberry

Postat den

Nu har jag äntligen läst klart hela Blueberry-sviten, inklusive de sista fem albumen som aldrig kommit ut på svenska och som både skrevs och tecknades av Giraud, alias Moebius. När jag fick hem de danska samlingsvolymerna med de avslutande albumen blev det så att jag inte kunde låta bli att läsa igenom hela surven från början till slut, och det tog sin modiga tid med dryga tusentalet sidor rätt så packade med ord. Jag hoppade över alla de biserier som kommit ut som Blueberrys ungdom med flera; jag tycker helt enkelt inte att de är lika intressanta.

Jag hade inte läst Charliers Blueberry på ett bra tag, men jag kom ihåg den som en serie med ett bra manus med en tät, komplicerad handling. Och det stämmer fortfarande: Det finns få västern-serier med lika genomarbetat manus som hans Blueberry, med en lite Sergio Leone-light känsla över det hela. Den kanske bästa sviten är den om det gömda Sydstats-guldet, men även de andra albumen är bra efter de inledande albumens förutsägbarhet.

Men trots det är Charliers version inte någonting som egentligen griper tag i mig. Det är skickligt hantverk, men den sista touchen som skulle kunnat lyfta serien från habil underhållning till någonting mera saknas.

Charlie-perioden

Charlier-perioden

Blueberry jobbar på i sitt anletes svett; han förråds men lyckas ändå klara sig efter sju sorger och åtta bedrövelser; han blir ibland lite förtjust i någon kvinna men det känns aldrig som om det är på allvar (även om han t.o.m. tänker gifta sig med Chihuahua Pearl).

Kort sagt saknas det en emotionell klangbotten, och Blueberry med flera blir aldrig mer än klichéer som följer sina mallar. Charliers Blueberry är en serie som är läsvärd, framförallt om man tycker om Vilda Västern, men den blir aldrig mer än förströelse för stunden. Så när jag slutligen kom fram till Girauds enmansalbum var det med en känsla av att snart skulle äntligen serien vara slut…

Girauds version av Blueberry är närmast en uppenbarelse efter att ha läst mer än tusen sidor av Charlier. Allt som var bra finns fortfarande kvar, men till det har kommit en extra dimension: Plötsligt är Blueberry en riktig människa, med djup och känslor. Att han inte längre är ung gör också sitt till; hans omedelbara reaktion är inte längre att söka upp faran, utan istället drar han sig gärna tillbaka. Han befinner sig mitt i handlingen, men det är inte längre han som är den aktiva huvudpersonen. Och den djupnade realismen vad gäller personskildringen gäller inte bara Blueberry utan även andra, som exempelvis den galne mördaren Johnny Ringo som är avsevärt mer skrämmande än någon tidigare karaktär i serien.

Girauds fem album (Mister Blueberry, Ombres sur Tombstone, Geronimo l’Apache, OK Corral och Dust) utspelar sig under några dagar i Tombstone, närmare bestämt vid tiden för duellen vid OK Corral. Giraud förhåller sig fritt till den verkliga historien även om Doc Holliday, Earp-bröderna och andra inblandade skildras i detalj.

Men det är någonting lätt drömskt över hela historien. Trots att merparten av sidorna upptas av intrigen runt den ödesdigra duellen är det som om det egentligen är en oväsentlig del av det psykologiska drama som pågår med Blueberry och Geronimo i huvudrollen. I Tombstone ligger Blueberry till sängs, svårt skadad, och berättar en historia från sin tid i armén som utspelar sig precis innan de första Blueberry-albumen. Både där och i nutiden spelar Geronimo viktiga roller: I dåtiden är han ansvarig för Blueberrys moraliska uppvaknande, i nutiden är hans närvaro mer antydd än reell där det berättas i staden att han och hans indianer cirklar runt Tombstone, men vi får knappt se dem alls i serien.

Det är som om Blueberry, Geronimo, och Vilda Västern själv tillhör en verklighet som tiden runnit ifrån, och den har långsamt börjat upplösas i intet. I Tombstone gör invånarna uppror och vill att Earp-bröderna försvinner därifrån trots att bröderna försöker upprätthålla ordningen. Människorna har tröttnat på vardagsvåldet och alla de som använder revolvern som en lösning, och man vill ha en lugn, ordnad borgerlig tillvaro. Det är knappast en tillfällighet att det sista albumet heter Dust, Damm: Blueberry och hans gelikars tillvaro vittrar sönder, och vad som återstår är enbart dammkorn.

Teckningarna fortsätter på samma spår som inletts redan innan Charlier dog, nämligen att Girauds stil mer och mer liknar Moebius. Ytorna är renare, strecken färre, och realismen får stå tillbaka för en enklare och mer omedelbar stil som matchar manuset perfekt. Även omslagen har stiliserats och är oerhört eleganta, från det första albumets lätt vemodiga Blueberry till det avslutande där han står omvälvd av damm.

Av alla de serier jag läst på danska den senaste tiden är det utan tvekan Girauds Blueberry som varit bäst, och att dessa album aldrig översattes till svenska är faktiskt en kulturskandal. Jag hoppas att det kanske ändrar sig en dag, med tanke på alla de andra klassiska franska serierna som kommit ut de senaste åren i samlingsutgåvor, men chansen är nog minimal 😦