Etikettarkiv: Girl Genius

Catching Up: Empowered / Sixpack / Girl Genius / Yowamushi Pedal

Postat den

Såhär precis innan jul tänkte jag bara slänga ur mig några korta ord om ett par serier jag skrivit uppskattande om förut, typ ”Var är dom nu?” 🙂

Empowered: Adam Warrens serie om Emp, superhjälten med den outsläckliga driftkraften att göra gott men med den bräckligaste superhjältedräkten (som också är den som ger henne superkrafterna) som skådats och ett självförtroende som är snudd på lika ömtåligt fortsätter rulla på. Jag gillar seriens stämning, jag gillar att Emp långsamt börjar få lite mer respekt av sina kollegor, och jag gillar att Emp själv också tar för sig mer efter att det där självförtroendet börjar återvända.

Sen har serien onekligen saktat in en smula vilket är frustrerande; jag vill veta mer om hur det ska gå för Emp, Ninjette med flera, så ett album om året känns lite tunt. Visserligen är det tjocka album, runt 200 sidor, men ändå! Jag ser också att jag tydligen tenderar att ta upp just Empowered när jag skriver sådana här uppsamlingsinlägg. Antagligen är det just för att den bara pockar på uppmärksamhet en gång per år och att det då alltid är lika trevligt att återse den 🙂

Rulla-på-betyg: Still fresh.

Sixpack: Det finns ingen serie som heter Sixpack men väl en karaktär med det namnet från Garth Ennis & John McCreas fantastiska serie Hitman som förärats några egna miniserier, långt efter att Hitman avslutades: All-Star Section Eight från 2015 och Sixpack and Dogwelder: Hard-Travelin’ Heroz från i år. Och trots att jag är en fan av stora mått av Hitman, en serie som jag placerar mycket högt på listan över bästa serier någonsin (och ja, jag tycker mer om den än om Preacher) så är de här miniserierna verkligen ingenting jag imponeras av.

Den äldre serien har ett enkelt upplägg: Sixpack försöker återuppliva sitt gamla superteam Section Eight men de behöver en till medlem, och varje nummer betar av hur det går när de försöker rekrytera någon av de riktigt stora DC-hjältarna från Justice League. Så om ni längtat efter att få se hur exempelvis Wonder Woman reagerar när några riktiga sluskar försöker få henne med i deras gäng är det här serien ni ska läsa. Tyvärr blir det aldrig så roligt som det kanske låter som att det skulle kunna vara, och det intressantaste är nog hur Ennis ytterligare en gång så tydligt visar att den enda superhjälten han har någon som helst respekt för är Superman.

Den nyare har istället John Constantine som huvudperson, förutom de två i titeln, och är kort sagt en variant på Alan Moores omvandling av Swamp Thing till en avatar för ”The Green”, men här är det hundsvetsaren som visar sig ha en ”ärorik” och lång historia. Roligt? Nä, egentligen inte alls :-/

Båda serierna känns som trötta kopior på Ennis när han är som mest vulgär, och humorn fungerar inte alls i den senare serien och bara sporadiskt i den äldre. Och sen känns det så fruktansvärt onödigt eftersom Sixpack hade en så lyckad character arc i Hitman, med sin blandning av humor och tragedi. Tragedin skymtar faktiskt fram i ASSE här, som egentligen är mycket sorglig historia vilket också passar illa ihop med resten av serien.

Rulla-på-betyg: ****** stop already.

Girl Genius: Phil & Kaja Foglios steampunkkomedi rullar verkligen på, och ibland bokstavligen när några hundra av de sensate sidorna utspelas ombord på ett tåg som tuffar fram i ett snöigt Europa, fullproppat med galna genier, intelligenta björnar, Jägermonsters, och annat.

Jag har klagat förut (och precis som med Empowered på senare år oftast i uppsamlingsinlägg) på att jag tycker att Foglios låter handlingen stå och stampa utan att någonsin komma framåt, och det gäller fortfarande. Ett försök har gjorts att kickstarta handlingen igen i och med ett tidshopp på några år men mer eller mindre omedelbart efter detsamma stannade all handling upp igen. Det känns som om så fort en idé om någon rolig scen eller händelse poppar upp så kommer den att genomföras; en eller ett par sidor kan man ju alltid spendera på ett skämt för det finns ju så många fler sidor som kommer sen, eller hur?

Men här kommer man aldrig fram till de där andra sidorna, de som faktiskt driver handlingen framåt och är lite allvarligare. Jämför man med Phil Foglios allra bästa serier som The Gallimaufry är Girl Genius flera klasser sämre och huvudsakligen på grund av att den senare aldrig vågar vara allvarlig längre stunder. Och i längden gör det också att humorn blir tristare; efter några hundra sidor där allting bara handlar om kortsiktiga skämt av samma typ blir det jämngrått av allting.

Rulla-på-betyg: Focus, dammit!

Yowamushi Pedal: Den klart nyaste av dagens serier är den japanska cykelsportmangan Yowamushi Pedal av Wataru Watanabe. Egentligen borde jag inte ens ta med den; första gången jag skrev om den var bara drygt ett år sedan, så den har inte hunnit bli en sån där serie som funnits i bakgrunden en längre tid utan omnämningar.

Men jag tänkte att med julafton imorgon så ville jag avsluta med en serie som håller klassen. Precis som varenda sportmanga jag läst blir det onekligen lite mindre spännande när protagonisten inte längre är den nyupptäckta talangen, men det är fortfarande kul att läsa om hur Onoda långsamt blir mer och mer biten av cyklingen, och att se hur hans lagkamrater utvecklas som karaktärer: Precis enligt mallen låter Watanabe ibland någon dittills relativt diffus cyklist inta huvudrollen i några hundra sidor så att vi läsare ska bry oss mera om densamma, och Watanabe gör det precis så bra som jag hoppas 🙂

Rulla-på-betyg: Roll on, Onoda, roll on.

 

 

Gronsk Pyk på er alla!

 

Serieutgivning som tuffar på: Fantomen, Blake och Mortimer, Girl Genius

Postat den

Mycket av serierna jag läser är såna som det inte känns så vettigt att recensera; vad ska jag till exempel säga om volym 9 av Twin Spica om jag redan skrivit om de 8 första? Därför gör jag istället så att jag då och då påminner om långkörar-serier som ges ut, så att man inte glömmer bort dem. Dagens skörd:

Fantomen, där den kompletta utgivningen av dagspresserien kommt fram till sin tredje del. Andra världskriget är nära men serien har inte riktigt nått fram till dit ännu, så Fantomen har fortfarande exotiska äventyr runt om i världen istället för att döda ondsinta japaner. Snärten i replikerna sitter som den ska, Moores teckningar är visserligen halvtaffliga tekniskt sett (han kan till exempel inte teckna händer överhuvudtaget) men rejält effektiva i sin fartighet, och Falks äventyr är omväxlande och det är uppenbart varför serien blev så populär som den blev. Lite färre kvinnoligor där alla blir kära i Fantomen vore förstås skönt 😉

Blake och Mortimer fortsätter att översättas till engelska av Cinebook med omväxlande klassiska äventyr av Jacobs själv och nya album. Senast utkommet av det senare slaget är The Sarcophagi of the Sixth Continent i två delar, och The Gondwana Shrine,  båda skrivna av Sente och tecknade av Juillard. Som jag nämnt förut tycker jag att Benoit och van Hammes version är snäppet bättre än Sente/Juillard, men även de senare producerar bra serier. Dvs mycket text, täta historier som verkligen är genomtänkta, och stela men ändå charmiga teckningar av den riktigt gammelmodiga typen; Jacobs hade nog känt sig nöjd med de här nya versioner av hans serie, åtminstone om han velat att den skulle fortsätta i precis samma stil som när han själv skrev och ritade den.

Girl Genius, Phil och Kaja Foglios (numera) webbserie fortsätter envist att också tryckas på papper för de som föredrar att inte läsa på datorn; tio delar har nu kommit ut (och den första delen som var den enda som ursprungligen inte var i färg har nu också färglagts och getts ut i nyutgåva). Jag är väldigt svag för Foglios humor och Girl Genius är bitvis väl så rolig som Foglio har varit förut, men som jag skrev förut så lider GG otroligt av sin brist på tempo. Agathas gäng är fortfarande fast nere i Mechanicsburgs slott, och där har de nu vistats bokstavligen åratal (om man mäter tiden härute i min värld). För dem har det bara gått några dagar, så handlingen har inte kommit framåt alls. Det är nästan som om serien nu också är ett metaskämt med läsarna: När kommer de att inse att Agatha et al aldrig kommer komma ut utan istället kommer de spendera resten av sina liv nere i källarna, med en handling som bara blir mer och mer ohanterlig? Jag fortsätter läsa serien trots allt, på grund av humorn som fortfarande finns kvar, men jag utnämner nu GG till utan konkurrens Foglios sämsta serie. Tyvärr.

Så, en mycket kort genomgång av några bruksserier, dvs serier som inte på något sätt kan ses som revolutionerande eller måste-läsning, men som ändå behövs för att seriebranschen ska må bra och ha någonting för alla; även en serie-kost måste vara varierad 🙂

Faran med webbserier: Girl Genius

Postat den

Jag har skrivit flera gånger att även om det finns bra webbserier och dåliga så föredrar jag att läsa serier tryckt på vanligt papper; visserligen fungerar min iPad bättre än någon dator jag använt för att läsa serier på, men lika bra som ett seriealbum är det inte. Därför finns det serier som publiceras på nätet som jag ändå inte läser där, och istället väntar jag på de fysiska utgåvorna för att läsa de senaste episoderna.

Som Phil Foglios Girl Genius. Den började som en vanlig serietidning men för några år sedan övergick den till att bli en webbserie istället, och istället samlas de senaste sidorna ihop i en bok ungefär en gång per år. Förra veckan kom den nionde volymen, Agatha Heterodyne and the Heirs of the Storm. Serien ser lika slick ut som någonsin, även om jag faktiskt föredrar Foglios mer personliga stil i serier som Buck Godot, fortfarande hans med marginal bästa serie. Men sedan Girl Genius lämnade serietidningsformat för att istället visas på nätet först har min uppskattning av serien avtagit allteftersom.

Foglio är först och främst en humorist, men hans manus i exempelvis Buck Godot är också utmärkta exempel på tajt historieberättande med actionstuk. I The Gallimaufry lyckas han berätta en mycket komplex historia med mängder av stickspår och underbart fåniga bihistorier på runt 200 sidor, utan att det känns stressat. Girl Genius började på samma sätt, även om tempot redan från början var aningen lägre.

Men när formatet istället blev en enstaka sida några gånger i veckan istället för en serietidning med några månaders mellanrum tappade Foglio greppet om historien. Koncentrationen saknas, och vad som blir kvar är en samling ensideshistorier som på ett besynnerligt sätt känns jäktade samtidigt som ingenting händer. Det är lite som att titta på en amerikansk nyhetskanal på TV: Allting går i en rasande fart, men den allra mesta tiden spenderas på ”Coming up: The crisis in Iran”-inslag, och efter att ha sett 4-5 påannonseringar så visar sig själva nyhetsinslaget vara betydelselöst längre än påannonseringarna själva.

Ta exempelvis det senaste albumet. På 144 sidor får vi följa Agatha, Gil och Tarvek inne i Heterodyne-ättens slott. Varje sida är dramatisk, men när jag har läst klart albumet inser jag att absolut ingenting har hänt; plotten står och stampar på exakt samma ställa som när jag började. Och det är inte på grund av att en bihistoria har utretts eller liknande, utan på grund av att Foglio fastnat i ett format som gör att han inte kan driva historien framåt. Varje sida måste vara någonting av ett avslutat helt, och då har han inte tid att på samma sätt som han gjorde i tidningsformatet ägna kanske ett helt nummer à 32 sidor till att komma vidare.

Det är inte nödvändigtvis webben som gör att serien har blivit sämre eftersom det finns många exempel från till exempel dagspresserierna på att det går att göra en bra serie en sida åt gången; kanske det formatet helt enkelt inte passar Foglio. Men jag tror att det är någonting djupare än så, med tanke på att Foglio i sin tidigare serie What’s New hanterade korta historier utan problem. Jag misstänker att just det att han skriver för webben med sin snabba publiceringstakt gör att han inte tänker igenom seriens stora drag på samma sätt som förut: När man har 32 sidor att fylla på en gång är man tvungen att fundera på hur sidorna ska disponeras (vilka är till för intrigen? vilka är till för det skämtsamma?), men med en sida åt gången blir det mer slit-och-släng av det, speciellt som det i övermorgon kommer en ny sida och den gamla då är glömd.

Faktum är att serien inte heller är lika rolig som tidigare. Delvis hänger det samman med att i och med att grundhistorien tappar fart tappar jag som läsare en del av mitt intresse, men mestadels beror det på att tempoväxlingarna inte längre finns. Och det i sin tur är förstås bara ytterligare ett utslag av Foglios problem med att hantera att serien numera publiceras på nätet i en sida åt gången-format.

Det är verkligen synd att se vad som hänt med Girl Genius. Phil Foglio är definitivt en av mina största favoriter, trots sin ganska begränsade produktion, och därför blir jag frustrerad av att se honom slösa bort sin tid som han gör nu. Redan från början av Girl Genius var jag en smula besviken eftersom den var ett litet nedköp från Buck Godot, men det är först i och med de senaste volymerna som jag verkligen blivit deppad. Det är givetvis inte så att webbserier i sig är sämre än de som är gjorda för papper (se den tidigare nämnda Bayou som är en fantastisk bra serie, som dessutom passar för nätläsning), men att Foglio borde tänka om är uppenbart.