Etikettarkiv: Grandville

Seriepubliceringsproblemlösningar

Postat den

Vad gör man om man ska trycka/har tryckt en serie och inser att man behöver lösa ett knivigt problem? Idag presenterar jag tre fall som jag alla stött på den senaste månaden. Två tryckmissöden, ett problem med ströläsare i bokhandeln.

Den saknade sidan: ”91:an – Skånska kriget”

I höstas läste jag 91:an – Skånska kriget, en bok som samlade ihop episoderna från 91:an-tidningen. Jag läste den och tyckte det var OK, men missade en sak: Sidan 21, den sista sidan i första kapitlet, hade på något sätt försvunnit innan boken sändes till tryckeriet. Att jag ens upptäckte det hela kan jag tacka en tråd på Serieforum för där det hela påpekades; kapitlet utan sista sidan kändes onekligen lite rumphugget men inte obegripligt så, men med den äkta sista sidan flyter det på klart bättre. I samma tråd angavs senare att man kunde maila 91an@egmont.se för att få en ersättningssida och det gjorde jag, och förra veckan dök sidan upp i ett brev:

Så nu ligger sidan prydligt instoppad på sin rätta plats i boken och allt är väl. I en perfekt värld skulle det kanske tryckts en helt ny upplaga men jag förstår absolut att det vore alltför dyrt och komplicerat så jag känner mig nöjd 🙂

Den duplicerade sidan: ”Serier från andra våningen”

Den här samlingen med Berglin-serier kom ut redan 2016 men jag köpte den först häromdagen. Här är problemet det motsatta mot 91:an för här finns istället samma seriestripp på sidan 6 & 14. Så tekniskt sett är det inget problem eftersom läsaren inte missar någonting, men det känns såklart inte bra när man läser, speciellt som sidorna är så nära varandra att det märks hur tydligt som helst.

Så vad göra här, med tanke på att trycka om-lösningen som sagt är alltför dyr?

Tja, lösningen blev densamma som med 91:an: Tryck en extra sida och lägg med i boken. Jag vet inte när man upptäckte misstaget men sidan låg iallafall i mitt exemplar köpt färskt från förlaget, direkt på omslagets innersida. Varför en extra sida om problemet är en dubblerad sida? Jo för att sidan, eller snarare den smala remsan med en ny seriestripp, passar fullständigt utmärkt till en samling med Berglin-serier med en slentrian-anspelande titel där ett slentrianmisstag råkar ha gjorts:

Stor eloge till förlaget W & W (och givetvis Berglins för serien ifråga) för den kreativa lösningen som på något sätt gör boken ännu roligare än om misstaget aldrig skulle inträffat 🙂

Men vem vet, kanske Berglins blev sura eftersom årets samling av deras serier nu bytt förlag till N & K…

De avslöjande sidorna: ”Grandville: Force Majeure”

Och så slutligen den mest udda företeelsen. Jag skrev nyss om Bryan Talbots sista bok i hans Grandville-serie, och nämnde där att ”…de oväntade vändningarna inte är så oväntade …”, men  det finns självklart en risk att någon som står i bokhandeln och bläddrar kan råka bläddra för långt och därmed få syn på en spoiler eller två. Så hur hindrar man det?

Ett sätt är förstås att helt simpelt plasta in hela boken, och det är ju relativt vanligt även i seriebranschen. Men jag har alltid ogillat det eftersom serier är ett grafisk medium, och att inte kunna kika på hur serien ser ut är som att köpa serien i påsen grisen i säcken. Och brittiska förlaget Jonathan Cape tycker tydligen samma sak för när jag fick boken fanns det i den någonting jag aldrig sett förut:

Den geniala lösningen bestod av en anti-spoiler-anordning i mjukplast som var svept om de avslutande 60-talet sidor som man därför inte kunde råka slå upp om man inte öppnar sigillet. Jag vet inte om den amerikanska utgåvan från Dark Horse försökte sig på någonting liknande men det hoppas jag för de amerikanska läsarnas skull 🙂

Själv märkte jag när jag började läsa boken att någonting konstigt i tunn mjuk plast verkade finnas någonstans mot slutet av boken, men jag höll mig från att tjuvkika vad det var och läste på istället. Jag trodde att det kanske skulle vara något slags tryck-tekniskt specialinslag i serien, typ de extrema widescreensidorna i Frank Millers Rōnin eller Matt Wagners Mage, men jag undrade hur mjukplast skulle användas. Så det var en total överraskning för mig med när jag vände blad och fick syn på en ”Anti-Spoiler Seal”. Kreativt, på min ära!

Grandville: Force Majeure

Postat den

Grandville - Force Majeure - coverNu har jag äntligen läst den femte och sista delen i Bryan Talbots hårdkokta punksteam-doftande serie om ett Europa där Napoleon och hans Frankrike vann slaget vid Waterloo och efter det varit den ohotade stormakten, men där England tack vare ett blodigt uppror till slut blivit självständigt. Helt fristående är man emellertid inte, så franska är fortfarande det dagliga språket och Frankrike och huvudstaden Grandville är centrala för politiken. Och just det ja, människor är underordnade varelser utan rösträtt medan allsköns intelligenta djur är de som bestämmer.

Jag har skrivit om alla de fyra tidigare albumen och har nog inte så mycket mer att tillägga: Detektiv LeBrock fortsätter att vara hårdare än de hårda, hans assistent Ratzi är lika oklanderligt brittisk och kompetent som någonsin, och LeBrocks överordnade lika inkompetenta. Det som mest utmärker sig den här gången är dels att albumet är nästan dubbelt så långt som något av de tidigare, dels att handlingen den här gången nästan helt utspelar sig i London istället för i Grandville. Det första är bra och ger albumet en del an den tyngd som krävs av en avslutning, det andra är lite tråkigt eftersom jag gillade Grandville som miljö mer än London.

Eftersom det tyvärr är det sista albumet på grund av den tid det tar för Talbot att göra serien i kombinationen med försäljningssiffrorna ska också en mängd trådar knytas ihop, som LeBrocks och Billies relation, och den förut bara antydda kriminella bossen Tiberius Koenig som slutligen får spela huvudrollen här. Talbot ror hem det med den äran, även om de oväntade vändningarna inte är så oväntade egentligen med tanke på att Grandville aldrig handlat om att vara nyskapande utan istället om att återanvända klichéer på ett bra sätt.

Så egentligen ville jag bara tipsa om den här boken om någon som gillar Grandville ännu inte sett den; det är tre år sedan den föregående volymen så det är lätt hänt. Jag höll själv på att missa den och det hade verkligen varit synd. Visst hade den brister, som den inte så lyckade färgläggningen, men jag kommer sakna Grandville och jag hade gärna sett att Talbot kunnat fortsätta med den länge än. LeBrocks historia må ha fått sitt slut, men hur gick det med människornas kamp för lika villkor? Och hur ser det ut i USA, med tanke på att det lilla som antytts tyder på en mycket annorlunda värld än den europeiska? Frågor som vi får nöja oss med att fantisera om, för nu är Grandvilles saga all.

Grandville - Force Majeure - Billie

Billie visar att LeBrock inte är den enda tuffa grävlingen

 

Grandville: Noël

Postat den

Grandville - Noël - cover

Dags för ett nytt album i Bryan Talbots serie Grandville, närmare bestämt det fjärde i ordningen: Noël. Det har bara gått några veckor sen det förra albumet, Bête Noire, utspelades och Frankrike är fortfarande i gungning. Nu har det tillkommit ytterligare en komplicerande faktor i det politiska livet: De hårlösa aporna som huvudsakligen bor i Angoulême kräver lika rättigheter, så när den messianska enhörningen John dyker upp i spetsen för en ny kult och hävdar att allt ont kan härledas till dessa apor och att det enda som kan rädda landet från undergången är ett omedelbart utplånande av dem är allt bäddat för nya intriger.

Först och främst: Japp, jag hade roligt den här gången med, Grandville är en trevlig serie att läsa och Talbot vet hur just den här slipstenen ska dras, med LeBrocks handgripliga sätt att hantera problemen, den fala Billie som fortsätter att visa sitt skinn på näsan, och referenserna till olika serier som dyker upp i bakgrunden. Att jag använder klichéer för att beskriva LeBrock & Billie är medvetet eftersom Talbot definitivt inte satsar på något nyskapande här, Grandville är till hundra procent grundat på noir-genrens välkända typer. Det är helt OK, men jag kan inte låta bli att önska mig att han vågat chansa lite mer, för här är nästan det enda som lite bryter mot normen att det är antropomorfiska huvudpersoner vilket inte är så vanligt i engelsktalande någorlunda allvarligt menade underhållningsserier.

Grandville - Noël - intro

Nästan det enda? Ja, en detalj i det här albumet känns mer spännande än det mesta i Grandville hittills: De fantasieggande detaljerna om hur den här världen egentligen kommit att bli, hur det kommer sig att alla intelligenta djurarter är ungefär lika stora trots att ”vanliga” djur också finns. Förut har det bara varit ett faktum att så är fallet, men i Noël smyger det sig in lite antydningar om att det ligger någonting bakom. Inte för att jag tror att det här kommer att bli någonting avgörande i framtida böcker eftersom det skulle göra Grandville till en helt annan serie än den hittills varit, men ändå, det gjorde att mina sense of wonder-känselspröt aktiverades så smått 😉

Tja, mycket mer har jag inte att säga om serien. Samma jordnära teckningar, samma i mitt tycke tyvärr trista färgläggning, samma känsla av att det här är en serie som egentligen skulle behöva en mycket tätare utgivningstakt än ett album sisådär vartannat år, med tanke på att det blir mer och mer uppenbart att den större historia som berättas kommer utspelas under några kort, intensiva månader, kanske något år på sin höjd, och att så pass långa uppehåll mellan böckerna gör att tempot tappas bort en smula.

Grandville – Noël är bra underhållning av en bra serieskapare, varken mer eller mindre.

Grandville: Bête Noire

Postat den

Grandville Bête Noire cover2

Det tog lite längre tid för den tredje delen i Bryan Talbots Grandville-serie att bli klar; två år istället för ett, men nu är den här. Årets bok heter Bête Noire (utgiven av Dark Horse i USA & Jonathan Cape i UK) och fortsätter där den förra, Grandville Mon Amour, slutade, med ett Frankrike i politiskt kaos efter att kejsaren dödats och revolutionen tagit sin början.

När jag skrev om Mon Amour klagade jag på att den var alltför lik den första boken och att Talbot skulle behöva tänka lite nytt i nästa och det har han också gjort. Resultatet är blandat tycker jag; en del bra, en del mindre bra. Så istället för att återigen beskriva den här ångpunksantropomorfiska alternativa europeiska historia-serien i allmänna ordalag tänkte jag lista de bra och de dåliga sakerna med den, nu när det känns som om serien börjat sätta sig och det går lättare att se vad Talbot vill åstadkomma. För mer information om Grandville i sig rekommenderar jag min recension av den första boken 😉

Först det mindre bra (det är roligare att avsluta med det som är bra):

  • Intrigerna är lite väl enkla. Mon Amour liknade jag vid en Scooby Doo-film, medan Bête Noire snarast är en James Bond-dito (och då menar jag en Roger Moore-Bond), med en megalomanisk skurk som med löjligt avancerad teknik tänkt sig ta över makten istället för att nöja sig med att vara rik som Krösus och med full möjlighet att göra vad han vill.
  • Karaktärerna är väldigt klyschiga, med den hårdkokta LeBrock, hans ur-brittiska medhjälpare Roderick, den prostituerade Billie, osv.
  • Färgläggningen är drabbad av ett överflöd av toningar som alltför många nutida serier. Grandville hade sett mycket bättre ut med en plattare färgläggning, och nu är det också en förvirrande mix där exempelvis LeBrocks ansikte oftast är färglagt på ett mycket aptitligare sätt som ser helt annorlunda ut än de flesta andra ytorna.Grandville Bête Noire colors
  • Människorna som finns med (de spelar en något större roll den här gången) känns malplacerade. Jag tycker inte heller att Talbot (hittills) lyckats så bra med att låta deras omvända roll där de ses som mindre intelligenta än djuren och därför används som slavar bli en tankeväckande jämförelse med hur människan i alla tider behandlat de som setts som mindre värda.

Och så det positiva:

  • De förutsägbara personligheterna till trots lyckas Talbot ändå få detaljerna att fungera, som Billie och LeBrocks förhållande som känns intressant och en smula ovanligt.
  • Den fysiska känslan i teckningarna är utmärkt. När LeBrock slåss med knytnävarna (vilket händer ofta) känns det verkligen hur ont det gör, och hur muskelpackad en grävlingskropp är både när den slår och när den blir slagen. Samma sak när han och Billie kysses där Talbot lyckas få det hela att fungera, trots att det är två grävlingstrynen som är i vägen.Grandville Bête Noire action
  • De trevliga smådetaljerna, som Cheries fotflört med LeBrock eller alla cameos (Paddington, Lilla Lotta, Nestor, Sopprot med flera); när man väl vant sig vid att Grandville inte är ett försök att göra en Stor Serie utan någonting som Talbot gör för att det roar honom känns alla vinkar till den vana serieläsaren mysiga.
  • Det märks att Talbot nu räknar med att Grandville kommer fortsätta och det gör att han kan lägga in saker som inte kommer avslutas i boken jag läser utan i en framtida bok. Handlingen blir fylligare i och med att inte alla trådar som tas upp garanterat kommer klaras av, en fördel som bara finns när både författare och läsare kan lita på att det kommer mera.
  • Talbot vågar låta LeBrocks våldsamma värld vara realistisk (inom sitt kontext förstås, en värld som Grandvilles är inte så himla realistisk objektivt sett 😉 ). Att LeBrock kommer överleva så länge Grandville fortsätter komma ut är självklart, huvudperson som han är, men alla andra lever osäkert vilket såklart gör att spänningen ökar.

Sen, som avslutning, det som egentligen är det absolut viktigaste: Jag hade kul när jag läste Bête Noire, Grandvilles brister till trots. Visst är det en serie fylld av klichéer, men Talbot är duktig på det hantverksmässiga och det märks verkligen att han själv har roligt när han gör serien (som när han i sitt efterord förklarar att skälet till att han valde Paddan från Det susar i säven som skurk den här gången var att han som barn tyckte att Paddan var en så otrevlig typ). Med andra ord, man kommer långt med skaparglädje!

Mer av samma sak: Grandville Mon Amour

Postat den

Det är dags för den andra boken i Bryan Talbots fabeldjursserie Grandville, kallad Grandville Mon Amour. Den som redan läst den första boken, som helt enkelt bar titeln Grandville, vet vad som vankas: Ett hårdkokt drama som utspelar sig i ett Europa dominerat av Frankrike, med den engelske kommissarien LeBrock i huvudrollen. En ny politisk intrig med förgreningar in i Englands befrielsekamp mot Frankrike får LeBrock att återigen färdas till Grandville/Paris. Efter att hans älskade Sarah dött i det tidigare albumet är det en något aggressivare och mer deprimerad LeBrock som härjar runt i den franska undre världen, men när han möter den prostituerade Billie som påminner om Sarah till utseendet (eller så är det bara det att alla grävlingar ser likadana ut…) börjar han återigen bry sig mer om omvärlden.

Det stora problemet med Grandville Mon Amour är att det är så likt det första albumet. Intrigerna påminner starkt om varandra, personerna vi stöter på likaså, och så vidare. Och inte nog med att det brister i originalitet: Den första versionen var snäppet bättre även på andra sätt, som en intrig med inte helt uppenbar upplösning (i den här är det snudd på Scooby Doo-klass på avslöjandet av vem storskurken är) och en mycket intressantare kvinnlig karaktär (Billie är bara klichébilden av den lyxprostituerade).

Att läsa Grandville var underhållande och ständigt överraskande, med nya koncept slag i slag. I Grandville Mon Amour känner jag igen det mesta, från miljöerna till inslag som de återkommande karaktärerna lånade från klassiska fransk/belgiska serier (som exempelvis Gaston som en misslyckad smågangster). Det är på intet sätt en dålig bok men det är synd att Talbot inte ansträngde sig lite mer vad gäller fantasin. Grunden är bra med en lyckad huvudperson och en likaså galen mördare som löper amok, med inbjudande teckningar och bokdesign, men han hade behövt överraska mer.

Det är fortfarande en intressant serie men nästa bok behöver bryta mönstret; att en gång till återanvända samma formel kommer inte fungera. Vad som är lovande är att de två böckerna i viss mån kan sägas utgöra en enda historia i två kapitel med ett tydligt slut (de har bara gått tre veckor i LeBrocks värld mellan slutet på den första och början på den andra boken), så Talbot har all möjlighet i världen att göra någonting nytt. Fantasilöshet är inte någonting man brukar kunna anklaga honom för, med så disparata verk som The Adventures of Luther Arkwright, Tale of One Bad RatSagan om den stygga råttan och Alice in Sunderland i sin repertoar, så jag har gott hopp om bättring 🙂

Fabeldjursångpunk

Postat den

Äsch. Jag började skriva den här recensionen av Bryan Talbots utmärkta serie Grandville med ett minimalt stycke om Talbot själv, men sen insåg jag att jag höll på att sväva ut i en längre text om hans banbrytande The Adventures of Luther Arkwright som inte alls hade med Grandville att göra. Så nu börjar jag om från början med bara en kort notis att om ni inte läst TAoLA så borde ni göra det; det är en serie som förebådar Alan Moores, Grant Morrisons med flera andra brittiska serieskapares serier på 80-talet, men som har en helt egen New Wave-stil. Enligt Wikipedia och Warren Ellis ”…probably Anglophone comics’ single most important experimental work.” och jag kan bara instämma.

Så, över till Grandville!

Grandville (i serien ett alternativt namn på Paris) känns som en säregen mix av den klassiska franska antropomorfiska (nåja, några människoliknande varelser syns till, men de sägs vara ”en ras hårlösa chimpanser från trakten runt Angoulême”) äventyrsserien med en typisk brittisk hårdför realism. Som redan antytts är det steampunk-miljö som gäller, närmare bestämt en värld där Napoleon vann sina krig och Frankrike därför tog över Europa och England. När serien börjar har England nyligen blivit självständigt igen tack vare anarkisternas bombattentat.

Vad som sedan följer är en deckare med noir-drag, intriger på högsta nivå, oväntat blodiga strider, och givetvis några sköna damer. Våldet träffade mig hårt; utan att kännas spekulativt är varje scen där Archie LeBrock, en detektiv vid Scotland Yard, använder sina stridsfärdigheter överrumplande och extremt obehaglig. Att han är en grävling och därmed tuffare än alla andra känns också helt naturligt. Det är definitivt en serie avsedd för vuxna, trots att Talbot här tecknar i en ren och klar stil tydligt inspirerad av franska serier, fjärran från den plottriga stilen i Luther Arkwright men närmare hans stil i The Tale of One Bad Rat, för de som läst den.

Manuset är tight rakt igenom, och Talbot håller ihop historien väl till slutet; utan att vara över sig originellt är det hantverksmässigt mycket bra genomfört. Det ovanliga är inte historien i sig utan den nämnda blandningen av stilar från en som kan sin seriehistoria: Anspelningar på andra serier är det gott om, som Sprirou, Maus och Tintin (Milou har en relativt stor biroll som nerdekad opiummissbrukare), och likaså på dagsaktuella händelser. Grandville är inte över sig subtil, men rejält underhållande; den gör sig bäst att läsa i ett svep, utan att tänka alltför mycket.

Ett nytt album ska komma ut i början av nästa år, och om de första två säljer bra ska det bli flera; jag håller absolut tummarna.

PS. Förresten kanske jag ska ta och läsa om Luther Arkwright själv och skriva om den här, det var (alltför) länge sedan jag läste den senast 🙂 DS.