Etikettarkiv: GTO

Avslutning för tredje gången: GTO – 14 Days in Shonan

Postat den

GTO - 14 Days in Shonan 9 cover

Snyft!

Det känns som om det var igår Vertical Inc började med sin utgivning av Toru Fujisawas tredje serie om Eikichi Onizuka, lärar-huliganen med det stora hjärta och den lilla hjärnan; GTO – 14 Days in Shonan är 9 album proppfulla med den för GTO typiska blandningen av buskishumor och allvar, med tonåringar som svikits av det vuxna samhället.

Den här gången är Onizuka på tillfällig flykt (14 dagar, närmare bestämt) från skolan där han arbetar som lärare och han bestämmer sig för att återvända till sin tonårsmiljö: Shonan, förorten till Tokyo där den tidigare serien GTO – The Early Years utspelade sig. Där kommer han i kontakt med den vackra (som alltid hoppas Onizuka på att äntligen få till det, istället för att nöja sig med självhjälp) föreståndaren för ett familjehem för ungdomar som av olika anledningar inte kan leva med sina föräldrar.

Jag är oerhört svag för den här serien, precis som jag var för GTO. Om det bara var humorn som hittade rätt så skulle serien vara läsvärd enbart därför för Fujisawa vet precis hur han ska utnyttja Onizukas loser-status när det gäller sex och hans desperata och misslyckade försök att hamna i säng med någon, vem som helst, och hur Onizukas närmast övermänskliga styrka när det kommer till råkurr kan leda till de mest absurda situationer.

GTO - 14 Days in Shonan - Onizuka har problem

Men det som verkligen lyfter GTO är hur hundraprocentigt allvarligt det blir när ungdomarnas problem handlar i fokus, och att humorn aldrig används för att förminska dem. I GTO – 14DiS är problemen allvarligare än någonsin med föräldrar som begått sexuella övergrepp/ignorerat/misshandlat sina barn vilka därför placerats på familjehemmet. Onizuka och föreståndarna får göra sitt allra bästa för att hjälpa barnen; att barnen ibland gör Onizukas jobb nästan omöjligt genom sina sabotageförsök är bara förståeligt eftersom de blivit så svårt svikna förut. Inte för att Onizuka någonsin vacklar i sitt stöd av dem, för det är just hans envishet när det gäller att hjälpa de svaga som gör att han förtjänar epitetet Great Teacher Onizuka, för inte är det hans pedagogiska färdigheter som gör det 🙂

Överlag gillar jag hur Fujisawa låter sina ”hjältar” ha stora svagheter också. Onizukas fel är uppenbara, men vi har också personer som översta chefen för familjehemmet här, en liten förkrympt man i övre medelåldern som är fascinerad av militärflyg och gärna går på nattklubbar med (mycket) lättklädda kvinnor och framställs som allmänt löjlig. Dock, när borgmästaren i staden av politiska skäl bestämmer att alla barn ska återförenas med sina föräldrar kämpar han tappert emot det, med sitt liv som insats. Han misslyckas visserligen grundligt men precis som Onizuka har han hjärtat på rätta stället, och det är bara för att hans kropp är svag och inte riktigt lika vansinnig som Onizuka som han inte klarar av det. Barnen är som sagt inte heller några änglar (till exempel försöker några av dem mörda föreståndarinnan bara för att de hatar alla vuxna) men de är lika förtjänta av att få hjälp ändå.

Sen är det förstås roligt att återse några av Onizukas gamla vänner från Shonan i den här serien, men egentligen går den lika bra att läsa för vem som helst, man behöver absolut inte ha läst de tidigare GTO-serierna innan. GTO – 14 Days in Shonan är en ypperlig serie, helt enkelt, som inte påminner om något annat. Förutom andra serier med Onizuka då 🙂

GTO - 14 Days in Shonan - Sakurako 1

GTO - 14 Days in Shonan - Sakurako 2

GTO - 14 Days in Shonan - Sakurako 3

Gulliga tonårshuliganer: GTO – The Early Years

Postat den

Jag trodde inte att jag någonsin skulle få läsa klart Toru Fujisawas GTO – The Early Years, föregångaren till hans serie GTO. Förlaget som gav ut den, Tokyopop, imploderade spektakulärt efter att under många år fullkomligen ha vräkt ut manga av varierande kvalité, och GTO:TEY var ett av offren när utgivningen upphörde. Mycket sorgligt eftersom jag är väldigt svag för GTO i alla dess inkarnationer. Men så tidigt i våras beslöt sig förlaget Vertical Inc oväntat för att ta vid där Tokyopop slutat, och i snabb följd har man nu gett ut de sista 5 tjocka samlingarna av GTO:TEY. Mumsfilibabba!

Jag har skrivit om GTO:TEY förut så bara en mycket kort rekapitulering av vad den handlar om: Eikichi Onizuka och hans bästa vän Ryuji Danma är de hårdaste tonåringarna i Shonan, och tillsammans med sina vänner råkar de oupphörligen i bråk med andra gäng, blir kära (och oftast besvikna; vad gäller Onizuka alltid), och ibland går de till och med i skolan.

Jag har lite svårt att beskriva varför jag tycker om GTO så mycket, men mycket beror nog på att jag tycker att Fujisawa lyckas perfekt med att blanda humor och allvar. Humorinslagen överväger definitivt, men även om de verkligen är roliga (tycker alltså jag, Fujisawas timing passar mig perfekt) så skulle serien vara mycket svagare utan de inslag av allvar som då och då dyker upp. Serien är uppbyggd av tydliga kortare historier som varierar i längd från ungefär tjugo sidor upp till några hundra, och omväxlingen i historiernas stämning är det som gör att jag aldrig tröttnar på att läsa den. Efter något tiotal sidor med ren buskis kan det dyka upp en längre berättelse om verkligen kärlek (den japanska titeln är den mycket passande ungefär Shonans äkta kärleksgäng; djup och äkta kärlek är viktigt för alla personerna här, även om de förstås ofta drabbas av den mycket enklare känslan av extrem kåthet (det senare går aldrig bra…)), eller om en tonåring som inte längre kan erfara känslor och därför ger sig ut på en suicidal jakt på kickar. Eller någonting helt annat, för även om det ibland är variationer på samma teman så är det stora variationer 🙂

En föraning om vad GTO kommer handla om: Lärare

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Blandningen av känslor påminner mig om Garth Ennis serier när han är som bäst, som i Hitman, och det är en blandning som jag är synnerligen svag för när den lyckas, som här. Det roliga blir roligare, det emotionella drabbar mig hårdare, när jag som här aldrig riktigt vet vad jag kommer få läsa.

Onizuka demonstrerar sin nästan ninja-artade förmåga att kamouflera sig

Sen ska det sägas att GTO:TEY tar ett tag innan Fujisawa hittar sin stil. De första böckerna har inte riktigt den rätta blandningen och är mer ren slapstick med tuffingar som är så hårda att det inte går att låta bli att dra på smilbanden, men de allvarligare delarna dyker inte upp förrän senare.  Vad gäller teckningarna så är GTO:TEY i början ärligt talat ganska slarvigt tecknad, men i de senare delarna ser de nästan lika bra ut som den senare serien GTO. Det är ingen teckningsstil som jag skulle säga ser inbjudande ut men den är extremt effektiv, och ibland förbluffande känslig när det behövs. Fujisawa största styrka är tveklöst ansiktsuttrycken, men han är också bra på att skildra action på ett tydligt sätt; till skillnad från en hel del andra serier som också de ibland exploderar i slagsmål så är det aldrig svårt i GTO:TEY att följa med i vad som händer. En stor eloge till både Tokyopop och Vertical Inc för översättningarna som känns väldigt bra. Det kan ofta bli lite styltigt när japanska ska översättas till ett indoeuropeiskt språk men här flyter det på väldigt bra, och man har också bemödat sig om att översätta det myller av text i mycket litet format som rutorna är pepprade med.

Om man inte läst Fujisawa förut ska man definitivt börja med GTO; att läsa om Onizukas tonårsår är ingenting man behöver göra för att förstå GTO. Men om man som jag redan läst den och vill ha mer så ska man absolut ta sig en titt på GTO – The Early Years. I början kan det kanske kännas lite motigt med de rätt primitiva teckningarna och ett mindre polerat manus, men ge serien en chans så kommer det visa sig att efter några böcker infinner sig den rätta GTO-känslan, där jag ena minuten ler/skrattar (det händer faktiskt ibland när jag läser GTO att jag skrattar, alldeles för mig själv), ena minuten får en tår i ögonen när kärleken spelar huvudrollen, och ytterligare en annan minut får gåshud över hur cool Onizuka ibland är. För att sen i nästa kapitel skratta åt honom igen när han visar upp sina mindre coola sidor 😀

Smått och gott

Postat den

Det är dags för ett bland-inlägg igen, med en bunt nylästa serier som det inte riktigt behövs separata inlägg om. Fyra stycken, varav två gjorda av serieskapare jag skrivit om förut medan två var för mig nya (åtminstone nästan…); vi börjar med de senare:

Ojingogo av Matthew Forsythe: Upplockad på bokrean igår blev den här lilla boken utgiven av Ordbilder förlag. Jag har småsneglat på den förut men inte nappat; teckningarna såg nog så trevliga ut men jag är oftast inte så värst förtjust i serier utan text. Men med ett reapris så räknade jag med att teckningarna nog räckte, enbart de 🙂

Och efter genomläsningen så kändes det ungefär som jag trott: De mycket charmiga teckningarna är riktigt lyckade med sin blandning av gulligt och läskigt, utförda i en stil som passar mig perfekt. Så jag skulle verkligen vilja tycka mer om den här serien än jag gör, men tyvärr är handlingen (i den mån den finns, det är mycket av fria associationer över den) rätt ointressant. Här och där skymtar något bättre, men så fort jag kände att Nu så, nu blir det bra!, försvann känslan när berättelsen svävade iväg t något annat håll.

Men teckningarna gör ändå boken köpvärd, nu när den finns på rean!

Från episoden Matryoshka

Fish + Chocolate av Kate Brown: Kate Brown är upphovet till nästan…-parentesen härovan; anledningen till det är att hon färglade delar av serien Freakangels som jag skrivit om förut. Vilket var lovande eftersom jag gillade den, så en originalserie av henne utgiven på SelfMadeHero, det engelska förlaget jag också skrivit gillande om tidigare.

F+C är en samling av tre historier som alla handlar om mödrar och deras komplicerande förhållande till sina barn. Och alla tre är tragedier. Och alla tre har rejält osympatiska huvudpersoner som gör att det tragiska inte bekymrar mig alltför mycket. Och alla tre är enkla och alltför grunda berättelser, istället för de djupa personbeskrivningarna som jag tror Brown är ute efter. Med andra ord, rätt trevliga teckningar (och färgläggning!) till trots är det inte några vidare serier det här 😦

Men det finns ett litet hopp. Den sista av de tre, Matryoshka, har faktiskt en huvudperson som känns mer levande än de andra, och hennes bitterhet finns det goda skäl till (de två innan är bara gnällpelle-personer, utan förklaring till varför), och den mer surrealistiska handlingen fungerar också den bättre än de två tidigares alltför uttjatade sagovariationer. Om det hade varit tre berättelser med mer variation och åtminstone av samma kvalité som Matryoshka hade jag varit snällare mot boken, men nu får det vara.

Tesoro av Natsume Ono: Det första jag läste av Ono var not simple, en alldeles utmärkt liten bok. Sen läste jag Ristorante Paradiso som inte var riktigt lika bra, men ändå klart läsvärd. Därtill har jag läst de två böckerna i serien Gente utan att skriva om dem, och de är väl ungefär som RP (vilket inte är konstigt eftersom de delvis delar personuppsättning). Tesoro är däremot en helt annan slags serie, nämare bestämt en samling med korta historier som tidigare publicerats i magasin, som doujinshi eller inte alls.

Det var uppriktigt sagt mer intressant att läsa Tesoro än bra, för det märks att det här är serier gjorda i all hast, och också misstänker jag som övningar för Ono själv. Det är slices of life, som tre små berättelser om bento-lådor, ett äldre pars vardag, och en hel del Italien och mat (de två sista sakerna är uppenbarligen Onos stora intresse, m t p Ristorante Paradiso & Gente). Det intressanta är att se hur Ono provar olika infallsvinklar, men som sagt är det inte alltid så bra. Det är ibland helt omöjligt att avgöra hur gamla personerna i bild är, och då kan det bli synnerligen förvirrande när familjer skildras syns när jag inte vet vem som är förälder till vem.

Designen på boken antyder att det är menat nästan som en skissbok, med brunt bläck på ljust beige (beiget? beigt?) papper  istället för det vanliga svart på vitt, vilket passar bra till de här snabblästa berättelserna. Och i slutet finns mycket riktigt också ett antal sidor med illustrationer. Det är lite lustigt att just Natsume Ono föräras en såpass ovanlig bok men varför inte; hon är definitivt inte den vanligaste typen av mangaskapare vi får se i väst, och SigIkki (förlaget, som Viz ligger bakom) satsar på udda manga snarare än bästsäljare 🙂

GTO – 14 Days in Shonan av Toru Fujisawa: Slutligen, första boken i en ny serie av min gamla favorit Toru Fujisawa. Fujisawa är mest känd för GTO, serien om ungdomsbrottslingen Onizukas karriär som stentuff lärare som trots sina obefintliga kunskaper lyckas få sina urspårade elever in på rätt spår igen. Innan GTO var Onizuka huvudperson i Shonan Junai Gumi där hans gängdagar skildras; det är en underhållande serie men inte i närheten av GTOs kvalité. Efter GTO blev det en del ströserier men ingenting som slog, och nu har alltså Fujisawa återigen gett sig på Onizuka i en ny serie som skildrar vad som egentligen hände under 14 dagar då han var borta i GTO-serien. En flashback, begränsad till 14 dagar alltså.

Lite tråkigt är det att Fujisawa känt sig tvungen att satsa på ett beprövat kort, men å andra sidan var GTO bitvis fantastiskt bra (och aldrig sämre än rejält underhållande), och om det första albumet av den här nya serien håller vad det lovar kommer det här också bli bra. Visst är det återanvändning av gamla idéer när Onizuka här flyr undan ovälkommen uppmärksamhet i skolan han undervisar genom att ta semester 14 dagar i sina gamla hemtrakter i Shonan, men det var verkligen trevligt att återse Onizuka i samma strålande form som sist. Och ungdomarna han ska ta hand om här verkar om möjligt må ännu sämre än hans elever gjorde; det är som medhjälpare på ett fosterhem för tonåringar på glid vi får se honom, och redan i det här albumet blir det den typiska blandningen av humor (burlesk, och oftast med Onizuka som måltavla) och allvar (skärande i armar, misshandlande föräldrar) jag är van vid.

(Från en scanlation; det var för svårt att scanna boken utan att helt förstöra den...)

Så till syvende og sist är jag inte ledsen över att GTO dök upp igen, utan bara glad. Att förlaget Vertical Inc. också ska ge ut de resterande böckerna i Shonan Junai Gumi-serien (eller GTO – The Early Years som den kallas i USA) som Tokyopo övergav för några år sedan gör det bara ännu bättre!

GTO

Postat den

När jag tittade in på Staffars häromdagen så visade Staffan på en nyöversatt serie av Fujisawa som jag missat, Tokkô. Så konsekvent som jag är tog jag när jag kom hem och högg in på de senaste GTO: The Early Years som jag sparat för att läsa i en klump. Och eftersom jag redan sagt att jag gillar Ennis med hans blandning av ultravåld, perversioner och humor så gillar jag ju det här också. Ungdomsgäng som är hur coola som helst, hårdare än sten, mixat med valpkärlek som aldrig leder någonstans. Lite krattigt tecknat, definitivt, om man jämför med GTO, och den spänning som finns i den senare tack vare Onizukas helhjärtade försök att faktiskt vara en lärare som är bra för eleverna (snarare än en bra lärare…) saknas; här är det ren underhållning med bara svaga spår av allvar (och de spåren tas upp på ett bättre sätt i GTO senare). Men det funkar fint för vad det försöker vara, och nu när jag plöjt de senaste 2000 sidorna (bok 5-9) ser jag fram mot de resterande 3000.

Ahhh, manga är ju bara för trevligt med rejäla sjok, men ändå med ett slut. Ibland kan det dras ut på handlingen väl mycket, men i en bok som GTO: TEY gör det verkligen ingenting eftersom resan snarare än målet är poängen.

Från GTO, en typisk Onizuka-dag

Från GTO, en typisk Onizuka-dag