Etikettarkiv: Gurihiru

The Unbelievable Gwenpool

Postat den

Senaste inlägget var om Tardis Fog Over Tolbiac Bridge, en bra men minst sagt dyster historia, och jag funderar starkt på snart skriva om Alan Moores fruktansvärda Lovecraftserier (om jag orkar med tanke på deras uselhet och hur de än en gång pekar på att Moores dåliga sidor alltför ofta har övertaget nuförtiden) så därför tänkte jag klämma in ett litet inlägg om någonting roligare: The Unbelievable Gwenpool 🙂

Jag har skrivit flera gånger om hur mycket jag uppskattar Marvels serier där de vågar vara lite annorlunda och släppa loss, utan den alldeles för vanliga dystert gravallvarliga stämningen i många moderna superhjälteserier (hello DC!). Titlar som Ms. Marvel och The Unbeatable Squirel Girl har nya (mer eller mindre) hjältar i huvudrollerna och går därför att läsa utan encyklopedisk kunskap om vad som hänt i Marvel-serierna de senaste decennierna, och de har sin alldeles egna röst tack vare att serieskaparna får göra det de är bra på och berätta sina egna historier. Plus det kanske viktigaste: Serierna är riktigt bra där det ofta går finfint att läsa enstaka nummer och ändå få ut något av det, och målgruppen är yngre läsare.

Så varför jag dröjde så länge med att läsa The Unbelievable Gwenpool vet jag inte riktigt. Lite var det för att titeln antydde att det kunde vara en tidning djupt insyltad i Spiderman-mytologin eftersom jag utgick från att Gwen Stacy var involverad, alternativt kanske den bara skulle vara en trött kopia på redan trötta Deadpool, men jag borde nog ha förstått att det var någonting helt annat som erbjöds, med tanke på titelns likhet med The Unbeatable Squirrel Girl

Gwenpool handlar om Gwen Poole, en trumpen tonåring från vår egen värld som är ett stort fan av Marvel-serier, och som en dag plötsligt befinner sig i Marvels universum. Eller åtminstone är det det som man som läsare knåpar ihop av hennes historia eftersom hon redan från första framträdandet redan är i Marvels värld, i en backupserie i Howard the Duck-tidningen. Hon saknar superkrafter men eftersom hon vet allt om alla superhjältar, inklusive deras hemliga identiteter, tycker hon att det nog kan duga som superkraft (plus att hon känner sig säker på att hon inte kan dö eftersom hon befinner sig i en serie) så hon skaffar en passande dräkt och ger sig i kast med superhjältebranschen.

Fast det där med superhjälte blir det lite si och så med; redan i första numret av sin egen tidning blir hon istället shanghajad av en M.O.D.O.K. som en av hans kriminella hantlangare. Och på den vägen fortsätter det: Gwenpools idéer om vad som hon/andra borde göra kraschar ofta rejält med vad andra tycker, och att hon dessutom tenderar att helt glatt kasta sig in i strider utan minsta eftertanke gör inte hennes kollegor gladare:

I början av serien är det mest ett humoristiskt kaos, med en huvudrollsinnehaverska som inte har kontroll på någonting och dras in in de mest absurda situationer. Det är roligt och underhållande, men inte så mycket mer än det. Behållningen kommer sig av att Gwenpool är en kul karaktär och av tecknarteamet Gurihirus fantastiska illustrationer; de är i sig nog för att läsa serien i sin suveräna mix av amerikanska superhjälteserier och japansk manga. Men jag måste säga att jag trodde att jag skulle tröttna efter ett tag, trots Gurihiru, eftersom manuset var så pass tunt.

Men efter ett tag börjar historien bli intressantare, utan att någonsin bli mindre rolig. Gwen utvecklar en riktig personlighet och det börjar skymta fram några sprickor i fasaden när riktiga superhjältar blir upprörda över att hon inte bryr sig om konsekvenserna av det hon gör, till exempel att hon tar så lättvindigt på att döda personer eftersom de ändå bara är bipersoner som bara finns till för att serien ska bli bra. Som det stora fan av Marvelserier hon är tar hon åt sig, särskilt när den stora favoriten Spider-Man (Miles Morales) blir arg, samtidigt som det börjar bli tydligt att hennes sätt att uppträda mest av allt är en flykt från det ”vanliga” livet där hon vantrivts.

Allvarliga toner, alltså, men som sagt tappar serien aldrig den anarkistiska charmen och det goda humöret, och när serien senare vandrar iväg alldeles väldeliga vandrar iväg åt meta-hållet (för gamla uvar, tänk Grant Morrisons klassiska Animal Man-serie, och för yngre uvar, tänk Deadpool) är det med en utmärkt mix av humor, allvar, filosofi och lek med seriemediet. Och jag kan inte låta bli att ännu en gång berömma Gurihiru: Visst är Christopher Hastings manus bra, och bättre blir det allteftersom, men teckningarna är så underbara hela tiden att det är svårt att slita sig från dem 🙂

Så jag kan verkligen rekommendera att läsa lite serier om den otroliga Gwenpool, det är underhållning på hög nivå. Faktum är att jag för närvarande är mest förtjust i den av alla de mer udda och nya Marvel-serier jag läst de senaste åren och ni kan givetvis lita på mig, även om jag inte är i närheten av en lika stor kännare av Marvel som Gwenpool själv 😉