Etikettarkiv: Gwen de Bonneval

Last Days of an Immortal

Postat den

Last Days of An Immortal - cover

Jamen äntligen fick Fabien Vehlmann till en fullträff! Efter en mängd Spirou-album, smånoveller om kriminell brittisk överklass, en fransk monsterjagande markis, hemskheter i sagoskogen, samarbete med Jason, och häromsistens en svartsynt efter katastrofen-serie, alla serier som haft sin poänger och varierat från helt OK till bra så kan jag till slut reservationslöst rekommendera en serie av honom: Last Days of an Immortal, med teckningar av Gwen de Bonneval (manusansvarig för William and the Lost Spirit).

LDofI är en cerebral science fiction-serie om ungefär 150 sidor, utgiven på förlaget Archaia. Elijah är en filosofi-polis vars uppdrag går ut på att försöka medla mellan och förstå sig på alla de förunderliga utomjordiska raserna som finns i universum. Uppdragen kan variera från rättframma av typen ”Varför dödade X Y?” till mer esoteriska där uppdragen är oerhört vagt formulerade eftersom ingen ännu ens förstår om varelserna ifråga är intelligenta och varför de i så fall betett/beter sig som de gör.

Det centrala uppdraget i boken är ett av de senare slagen där två eventuellt intelligenta raser på en planet ser ut att vara på kollisionskurs. Elijah ger sig i kast med uppdraget som efterhand slukar mer och mer av hans uppmärksamhet, i så hög grad att alla Elijah samarbetar; människor kan nämligen backa upp sig själva och backuperna, kallade ekon,  har fristående liv och kroppar så vid behov kan flera versioner av samma individ finnas till samtidigt.

Last Days of An Immortal - Merge

Därav titelns referens till odödlighet för med kontinuerliga backuper finns det ingen begränsing för livslängden. Vad titelns sista dagar anbelangar handlar de om ett filosofiskt dilemma för Elijah själv: Nackdelen med att använda ekon är att när ett eko införlivas med originalet så får visserligen den individ som finns kvar tillgång till bådas minnen av vad de gjort när de var fristående, men tyvärr försvinner också en del gamla minnen. Så för Elijah är frågeställningen om garantin om odödlighet egentligen är värd det, med tanke på priset.

Det är en ytterst lågmäld serie som framför sin historia utan yviga gester och där det mesta av handlingen skildras via dialoger och resonemang mellan Elijah och kollegor, Elijah och svårförståeliga icke-människor, och givetvis mellan Elijah och Elijah. Det som Vehlmann lyckas så bra med här är skildringen av varelser så fjärran från oss; inte bara utomjordingarna utan även människorna tänker och resonerar drastiskt annorlunda i och med det samhälle som är möjligt tack vare ekona och annan teknologi.

Med andra ord är LDoaI alldeles excellent science fiction, science fiction av det slag som intresserar sig för hur teknologi förändrar människorna, och hur andra tankemönster än de mänskliga kan vara konstruerade. Att Vehlmann också lyckats skapa en komplex huvudperson, både känslomässigt och intellektuellt, gör bara serien ännu bättre.

Sen är också Gwen de Bonnevals bidrag utmärkt, utfört i gråskala och med mycket avskalade och ibland nästan schematiska teckningar. Känslan när jag ser teckningarna är desamma som när jag läser texten: Det här handlar om ett intellektuellt dilemma som trots Elijahs starka känslor ändå hanteras på ett svalt och kalkylerande sätt.

Last Days of an Immortal var en riktigt stor positiv överraskning för min del. Jag hade vant mig vid att Vehlmann var en kompetent manusförfattare som alltid var värd att läsa men inte mycket mer än så. Men här har han som sagt lyckats till 100%; det är en serie jag kommer minnas. Inte för att förringa de Bonnevals insats, hennes teckningar har definitivt en stor del seriens känsla, men det var Vehlmann som stod för det rejält oväntade här 🙂

Last Days of An Immortal - Worries

PS. Jupp, Elijah ser ut som Jean-Luc Picard; inte bara på grund av (bristen på) frisyr, men också för att hans kläder ser ut som precis de slags trikåer som alla i Starfleet verkar älska att klä sig i. Och inga protester från mig, Picards utstrålning är ju också känslomänniskan med ett lite kyligt yttre. Plus att han såklart är den bästa Star Trek-kaptenen! DS.

William and the Lost Spirit

Postat den

William and the Lost Spirit cover

Jag blir fortfarande glatt överraskad när bra allålderserier från det frankofona Europa översätts till engelska (jag skulle bli ännu gladare om det var till svenska men man tager vad man haver), och när priset dessutom är löjligt lågt, så mycket bättre. Case in point: William and the Lost Spirit, skriven av Gwen de Bonneval och tecknad av Matthieu Bonhomme, som samlar ihop tre franska album i en avslutad helhet om 152 sidor med bra papper och tryck, allt för det svårslagna priset $9.95.

Serien har ett klassiskt upplägg med ett syskonpar (William och Helise) vars pappa har dött och var mor nyligen gift om sig med en man som barnen inte riktigt litar på. Helise flyr fältet och William följer snart efter. På vägen genom ett delvis sönderkrigat medeltidsland träffar William på andra resenärer och han blir snart varse att alla inte är vad de ser ut att vara, och efter en dröm ser han det som sin plikt att hjälpa sin döde far att komma vidare i livet efter detta. Hans uppgift är svår och ofta vet han inte alls vad han ska göra för ingen han träffar har enkla och begripliga svar på hans frågor.

Så ett (på sätt och vis) föräldralöst syskonpar, en odefinierad medeltid, ett mystiskt uppdrag, magi, konstiga varelser och främmande länder, dvs en ganska typisk fantasy-serie. Men WatLS har sina egenheter, som att hans mission inte riktigt går som planerat och att det är knepigt att säga vilka av huvudpersoner som är goda eller onda. Vad jag inte är helt säker på är om den osäkerhetskänsla som infinner sig är medveten eller om det är ett tecken på att de Bonneval inte har full kontroll på sitt manus. Jag tror att det är det förstnämnda men då och då kan jag inte låta bli att undra över om en oklarhet här eller där är mer av ett slarv än ett konstnärligt val.

William and the Lost Spirit - Möte

Det jag är mer säker på är att Bonhomme vet vad han gör när det gäller teckningarna. De är väldigt typiskt franska men har ändå en viss särart, även om det i mångt och mycket är vad man får om man tar tecknare som Hermann (med klarare linjer) och blandar med en del modernare franska tecknare. Precis som när jag skrev om en annan serie av honom, Markisen av Anaon, så är det kompetent gjort, utan krusiduller, men kanske utan att vars sådär värst upphetsande heller. De bästa illustrationerna finns i mittenpartiet när William stöter på varelser som närmast verkar inspirerade av Hieronymus Boschs helvetsskildringar.

En helt OK serie som om man till exempel är i slukaråldern är mycket läsvärd, men kanske lite för svag för mg. Jag har lite svårt att sätta fingret på vad det är som småskaver men jag skulle säga att jag saknar känslan av att någon som var inblandad i skapandet av boken hade roligt under tiden; jag menar inte att serier behöver vara roliga eller ha ett gott humör, men jag vill känna att det finns en energi och ett driv och det saknar jag delvis här.

PS. För den som är intresserad finns det till och med instuderingsuppgifter i slutet boken eftersom förlaget ifråga, Lerner Publishing Group, fokuserar på böcker avsedda för skolklasser. Kanske inte någonting för mig, men iallafall 🙂 DS.