Etikettarkiv: Hal Foster

Valde Hal Foster rätt år 1970?

Postat den

Prins Valiant, serien som jag skriver om lite då och då eftersom jag är så extremt förtjust i den. Underbara teckningar men ett minst lika underbart manus, men 1970 gjorde ledvärk att Foster inte längre ville/kunde ta hand om teckningarna och en ersättare behövdes. Och i den senaste Fantagraphics-samlingen (nummer 17, närmare bestämt) av serien inkluderas de sidor de olika potentiella tecknare gjorde: Gray Morrow, Wally Wood, John Cullen Murphy. Så, tycker jag att Foster valde rätt, dvs ser Murphys sidor mest lovande ut?

Jag är inte så säker på det. Det är såklart svårt att säga efter bara några enstaka sidor, men här följer mina tankar när jag läser de tres respektive försök. Jag utgår från att de tre alla gjorde sitt alla bästa på grund av uppgiftens tyngd, dvs att sidorna de tecknade var det bästa de kunde åstadkomma, så invändningar mot teckningarna à la ”Det hade blivit bättre om X fått längre tid på sig” göra sig icke besvär!

Låt mig börja med den som definitivt inte hade fungerat: Gamle EC-tecknaren Wally Wood. Och då menar jag inte att det inte varit en bra idé på grund av Woods notoriska problem med att hålla inlämningstider och hans personliga problem utan enbart på hur hans Prins Valiant ser ut här. Ta den här rutan med Gawain och Valiant:

Prins Valiant - Wood Gawain Valiant

De två riddarna är som tagna ur Woods Prins Valiant-parodi i MAD, med Woods mycket karakteristiska stil där realismen hela tiden befinner sig i krig med karikatyren. Och när han ger sig på Aleta ser hon och hennes beundrare likaså smått underliga ut, med kroppar som är lite för små vilket gör att de ser ut som sagovarelser snarare än ståtliga personer från riddarepoken:

Prins Valiant - Wood Aleta

Jag gillar Woods teckningar generellt sett, och jag uppskattar att det är så lätt att känna igen hans säregna illustrationer, men som Prins Valiant-tecknare passar han inte alls 🙂

Sen har vi Murphy som alltså blev den som övertog Prins Valiant. Han är en skicklig tecknare i den fotorealistiska stilen, något han redan bevisat i Big Ben Bolt. Men jag är inte så förtjust i honom här, i en serie som aldrig varit helt fotorealistisk men som framförallt visat upp en mycket större variation i teckningarna: Big Ben Bolt må ha varit en boxningsserie men teckningarna är hela tiden kontrollerade, och man kan nästan se hur Murphy använder fotoreferenser med mycket noggrant uppställda och stillastående modeller.

Foster däremot tecknar människor i alla möjliga situationer, inklusive sådana som är mycket svåra att posera för, och sådana klarar inte Murphy av. En ruta från en av hans sidor där en häst har problem:

Prins Valiant - Murphy häst

Hästen är fångad i en extrem rörelse, och i Murphys tolkning blir det rörigt. Dessutom har jag svårt att se hur ryttarinnans kroppsposition är som den är; hon ser inte precis ut som någon mitt i ett skräckinjagande fall, och hon verkar ha ridit på hästens rumpa snarare än ryggen.

Jag tycker också att Murphy är förvånansvärt dålig på att teckna en igenkännlig Aleta här, där hon mest ser ut som en generisk ”vacker kvinna”:

Prins Valiant - Murphy Aleta

Men ok, det är en sak som träning skulle kunna förbättra, och dessutom behöver inte alla karaktärer se ut precis som innan tecknaren byts ut. Men jag kan inte låta bli att misstänka att Murphy hade en modell som helt enkelt inte var tillräckligt lik Aleta, och att han bara hade ett sätt att teckna vackra kvinnor; i Fosters händer däremot ser alla, kvinnor som män, ut som unika individer, och det finns inte bara ett mått på skönhet.

Och sist har vi Gray Morrow, också han en tecknare som tidigare jobbat för EC. Hans Prins Valiant är tecknad i en lösare stil än hans konkurrenters och Fosters, med mer antydda streck än tydligt tecknade, men det ser inte dåligt ut, bara annorlunda. Och jag vet med tanke på senare serier av honom att han även behärskade den tydligare stil som Foster använde, så det finns ingenting som säger att han inte skulle klarat av de svårare situationer som Murphy har problem med.

Prins Valiant - Morrow Valiant Arn Fay

Men jag måste också säga att Morrow återanvänder Fosters egna teckningar väl friskt här; på hans tre sidor ser jag snabbt räknat åtminstone åtta rutor som jag känner igen från äldre Prins Valiant-sidor, lätt omtecknade. Murphy har också någon sådan ruta, men det är onekligen oroväckande med att Morrow så ofta tar en genväg redan i sina provsidor; hur det skulle fungerat i längden undrar jag.

Så kortfattat skulle jag säga att Wood är omöjlig som alternativ även om det skulle varit fascinerande att se vad som hänt om han fått ta över, Morrow är det mer intressanta men samtidigt svåra att bedöma alternativet, medan Murphy står för det tråkiga men trygga. Men i ärlighetens namn känns ingen av dem klockren; jag undrar jag om det inte fanns bättre alternativ på andra ställen. Det svåra är att hitta någon som klarar av att teckna en serie som vid första anblicken kan se träig och stel ut, men som i grunden är någonting helt annat. Jag kan med andra ord inte säga med eftertryck att Foster valde fel, bara att jag hade hoppats att han vågat chansa lite mer. Men inte för mycket för då hade det blivit Wood, och, tja, då tror jag knappast serien överlevt så länge som den gjort 😉

Kan köpas hos bl.a.:

 

Stort och smått: Prins Valiant och Death Note

Postat den

Förra helgen skrev jag några ord om hur man kan lösa trycktekniska problem, så därför tänkte jag den här helgen nämna några extrema tryckta serieproduktioner. Först ut: Den till ytstorleken gigantiska Prince Valiant Studio Edition:

Prins Valiant-boken, här med ett vanligt Tintin-album som storleksjämförelse

De senaste åren har det publicerats rätt många imposanta böcker som den här, där man tryckt originalteckningarna till diverse kända serier och serietecknare. Det handlar med andra ord om utgåvor där teckningarna är poängen, teckningarna som de sett ut när de lämnat tecknarens ritbord innan färgläggning och tryck, och oftast i samma storlek som originalteckningarna, även om en del, som just Prins Valiant, har krympts en smula eftersom originalen är så extremt stora.

Ibland har det som när det gäller Prins Valiant resulterat i böcker med ett urval sidor (160 sidor här) eftersom det inte går att publicera alla sidor, ibland med kompletta serier som exempelvis Frank Miller och David Mazzucchellis Daredevil: Born again. De är också tryckte ”i färg”, men det innebär inte färglagda utan att de inscannade teckningarna inte gjorts om till svartvitt, allt för att ge en så trogen representation av originalen som möjligt.

Dyra är böckerna också på grund av det ovanliga formatet och de små upplagorna, och själv har jag ärligt talat ignorerat dem; de kändes mer som försök att få riktiga fans att betala ännu mer för serier de redan har, med hjälp av löjligt dyra specialutgåvor. För den som är väldigt intresserad av serietecknandets hantverk kan det förstås vara intressant att kunna närstudera original, men för andra läsare tyckte jag att det verkade lite onödigt. Men sen så utannonserades alltså den här boken förra året, och för första gången blev jag lockad. Prins Valiant är för mig någonting alldeles extra, och jag har bara sett enstaka original av serien på riktigt tidigare, så…

Vad tyckte jag då om boken, nu när jag fått den och läst den (i den mån man nu läser en sådan här bok…)?

På ett sätt är jag nöjd, på ett sätt mindre nöjd. Det som är bra är att jag inte kan klaga på boken, den är precis allt den utgett sig för att vara: Det är ett rikligt urval av sidor, och jag är glad att några av de mest klassiska ingår med tanke på hur länge sedan det är serien gjordes och redaktören har mestadels fått utgå från de originalteckningar som fortfarande finns kvar. Någon enstaka sida ser inte helt perfekt reproducerad ut och jag såg i en artikel att det beror på att ägaren till några original var lite svår att övertala att göra riktiga inscanningar så istället användes en kamera; en proffskamera förvisso men ändå. Men det är bisaker för huvudsakligen ser det närmast perfekt ut. Man ska vara förberedd på en sak: Det svarta är inte helt svart, antagligen beroende att bläcket bleknat, och det som ursprungligen var vitt har nu med ålderns rätt gulnat. Med andra ord, sidorna återger troget hur originalen ser ut och är inte ett försök att återskapa hur sidorna såg ut när Foster precis hade tecknat dem. 

Originalet. Notera Fosters anvisningar till färgläggaren med den röda linjen till höger; i mer avancerade fall somhimlabakgrunder nöjer sig Foster på liknande sätt med att markera molnens generella former.

Det tryckta slutresultatet

Så jag gillar att bläddra i boken. Otympligt är det att läsa förstås, det behövs ett stort bord som jag kan lägga upp boken på, men det är bara kul.

Det jag är mindre nöjd med är att se serien i den här storleken gör att jag verkligen önskar att seriens vanliga utgåvor skulle ges ut i samma format. Storleken på boken är ungefär samma som sidorna ursprungligen trycktes i, dvs en helsida i en gammeldags söndagstidning, och det märks att serien är gjord för det. Det är inte alla gånger som serier blir bättre i stort format men Prins Valiant var gjord för det, och det är också en av alla tiders bäst tecknade serier så den borde få avnjutas i sin rätta storlek. Att gå tillbaka till de vanliga utgåvorna känns ärligt talat lite ynkligt nu. Fast helt illa är det ändå inte; i veckan dök den sextonde volymen av Fantagraphics återtryck av prinsen upp och även om jag hade flera andra serier & böcker jag höll på att läsa droppade jag dem alla och gav mig istället på Valiant; den är så bra, oavsett format, att jag inte kan hålla mig 🙂

Avslutningsvis några ord om en helt annan serie och en helt annan typ av utgåva, nämligen inläggets ”smått”: Den senaste engelska versionen av Death Note, Tsugumi Ohba (manus) & Takeshi Obatas (teckningar) övernaturliga thriller. Serien ifråga har jag inte recenserat tidigare men jag har tagit upp Bakuman, parets utmärkta serie om ett par vänner som jobbar som serietecknare, och även Obatas Hikaru no Go, succéserien om den Go-spelande Hikaru. Death Note handlar om vad som händer när en dödsgud med flit lämnar sin bok på Jorden, en bok med vilken man spårlöst kan döda vem man vill genom att skriva ett namn i den, och boken hittas av en ung man som föresätter sig att göra världen bättre genom att göra sig av med alla han ser som onda.

En riktigt bra thriller, även om den kanske håller på lite för länge, men en serie som jag själv bara läst i digitalt format. Jag har flera gånger funderat på att köpa någon av de amerikanska fysiska utgåvorna; antingen den första med tolv volymer i vanligt standardformat, eller Omnibus-utgåvan i något större format och innehållande två volymer / bok. Men det kändes lite dyrt med någon tusenlapp eller två för en enda serie (säger alltså han som betalade cirka 1500:- för en enda Prins Valiant-bok…), ett problem med många japanska serier som jag upptäcker först när de redan hållit på ett tag och investeringen att köpa det som redan kommit ut blivit väl stor.

Men så i höstas fick jag syn på den kommande tredje utgåvan: Death Note All-in-One Edition. Sidstorleksmässigt i den vanliga ganska lilla manga-storleken men sidantalmässigt en bjässe, med 2400 sidor i en bok:

Så nu kan jag alltså äntligen läsa serien icke-digitalt! Jag har börjat kolla i den och sidorna är tunna och viss genomsläpplighet har det så att andra sidan skymtar igenom, men inte så det stör. Jag tänker spara boken till i sommar för jag tror att den kommer passa perfekt för hängmattan 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

Prins Valiant 1963-1964

Postat den

Idag hade jag egentligen tänkt skriva några ord om The Unavailable Carl Barks, en bok som samlar de av Barks icke-Disney-serier som inte ingår i The Carl Barks Big Book of Barney Bear som kom ut häromåret. Men det visade sig att print-on-demand-processen delvis hade misslyckats med min kopia som därför hade färger som inte höll sig inom linjerna som de skulle, och efter mailväxling med redaktören & Amazon väntar jag nu på ett ersättningsexemplar från Amazon -> det får bli någonting annat jag skriver om.

prins-valiant-cidwic

Allvar

Och eftersom den senaste Prins Valiant-samlingen från Fantagraphics, närmare bestämt nr 14 som täcker åren 1963-1964, också fanns med i samma Amazon-paket får det bli den. För jag skriver så gärna några ord om serien; den är och har i princip alltid varit en av mina absoluta favoriter.

Så, vad händer med prinsen och hans familj under den här tiden, mer än 25 år efter seriens början?

Well, livet rullar på som vanligt skulle jag säga. Dvs vanligt för serien: England utsätts för ett invasionsförsök av saxaren Hengist, Thule för ett dito av en galen viking, Gawain charmar damer, Mordred intrigerar, och Valiant & Aletas äldste son Arn fortsätter att växa upp. Och, givetvis, högvis med romantik; jag skulle säga att serien består av lika delar action, vardagshumor och kärlek, någonting som ibland glöms bort när serien beskrivs som en ren äventyrsserie.

prins-valiant-action

Action

Så manusmässigt känner jag igen mig. Det här är inte toppåren av serien; jag skulle nog säga att de infaller runt slutet av 40-talet när Aleta intar scenen på riktigt, och både romantiken och humorn blommar ut för fullt. Men mycket underhållande är det, och Fosters växlingar mellan månader av allvar följda av månader med lättsamhet gör att det aldrig känns repetitivt eller tråkigt att läsa flera år av en dagstidningsserie i en följd. Sen hjälper det också att serien är skriven som om det är en sagoförtäljare som berättar historien för läsaren; de (små) upprepningar som då och då syns till för att hjälpa en läsare som missat något/några avsnitt i tidningen och som kan kännas lite irriterande i många andra serier känns här aldrig som ett problem eftersom det mest känns som det klassiska stildraget för muntligt berättande med återkommande repetitioner. Dessutom har Foster en finurlig berättarstil som gör att till och med textplattor som återberättar vad som hänt den senaste tiden är underhållande att läsa; de är aldrig bara där för att ge rena fakta utan har alltid instuckna satser som är avsedda att roa läsaren.

prins-valiant-synopsis

Synopsis, men med finess!

Och sen har vi teckningarna som är det som alltid hyllas när det gäller Foster, och visst är även de magnifika (men jag vill verkligen slå ett slag för manusförfattaren Foster; på grund av de iögonfallande illustrationerna är det lätt att missa hur bra manus han skrev): Oavsett vilken stämning som råder på sidan så kastar sig Foster oförväget in i situationen, och han är lika bra på att teckna en hord blodtörstiga vikingar som kastar sig i striden som de grimaser Aleta gör när hennes hår behöver redas ut efter att hon varit ute äventyr i skogen utan att kunna bada på några månader.

Faktum är att sidorna svämmar över av skildringar som egentligen inga andra serietecknare vågar sig på eftersom det som skildras skulle vara för svårt att få till på ett bra sätt. För att inte tala om hur lekande lätt han fyller sidorna med detaljer; inte så att det ser plottrigt ut och överarbetat, utan istället så att det ser ut som om han fångar en realistisk bild av en vardag, inklusive allt som pågår i bakgrunden utan att det har någonting med huvudhandlingen att göra. Hans värld är inte scenen på en teater/film där bara det viktigaste finns med, som ofta är fallet med serier, utan det vi ser är istället scener där våra huvudpersoner har fångats på bild mitt i en värld som rusar på även utan dem. Som följande exempel (liksom de övriga tagna från just bok 14), en liten ruta från sidan 19:e januari 1964, där huvudpersonerna är Aleta + en oönskad uppvaktare, men i bakgrunden ser vi ett par som studerar nyanlända gäster på borggården, några ungdomar som verkar intresserade av vad Aleta + Brecey gör, ett som det ser ut äkta par i livlig diskussion medan de går uppför trappan, en trubadur, någon som upptäckt en vän i en annan grupp, osv, osv. Och det här är ingen ”paradruta” utan bara en högst vanlig ruta i en högst vanlig sida i Prins Valiant-serien. Notera också att alla människor har individuella utseenden, också ett kännetecken för serien:

prins-valiant-minipanorama

Jo, jag är som nog märks löjligt förtjust i den här serien som jag tycker förtjänar en stor läsekrets; sitt rykte till trots är den inte det allra minsta stel eller torr, och de ibland storslagna äventyren är inte allt som serien har att erbjuda, långt därifrån. Just den här volymen har också ett ovanligt trevligt och långt förord om alla serieskapare som har ”lånat” teckningar från Foster, alltifrån välkända exempel som Jack Kirbys The Demon till andra för mig nya, som några av Frank Frazettas illustrationer och Joe Kuberts Tarzan-serier. Roligt att se, framförallt hur varierande tecknarnas personliga stil är men att de trots det kan använda sig av Fosters bildlösningar / teckningar. Stort plus till förordet också för att det helt saknar inslag av självgodhet över att andra tecknare minsann lånade från Foster utan istället är helt för det; att som tecknare (eller för den delen, oavsett vad man jobbar med) inspireras och ibland kopiera andra är ett fantastiskt sätt att lära sig 🙂

prins-valiant-sy-barry

Fantomen-tecknaren Sy Barry har också läst Prins Valiant

3 april 1938: Alex Raymond upptäcker Prins Valiant

Postat den

Idag: Komparativ seriekonst, med fokus på bildlayout och framförallt textens placering. Deltagare: Alex Raymonds Jungle Jim & Hal Fosters Prins Valiant.

Alex Raymond var en mycket skicklig tecknare men det tog ett tag innan han hittade rätt. När jag senast skrev om hans Blixt Gordon påpekade jag hur han i seriens början tecknade människor så att de såg små och rätt ointressanta ut, innan han började släppa loss mer och lät människorna se ut som i det närmaste övermänniskor, och hur mycket det betydde för en serie där manuset var så undermåligt att det som gör den läsvärd är Raymonds suggestiva illustrationer.

Den reflektionen hade jag efter att ha läst förlaget IDWs första samling med serien. När jag nyligen läste den andra slog det mig att det även här inträffade en förändring till det bättre, och att förändringen den här gången var både mer subtil men samtidigt mycket enkel att tidsbestämma: Den 3:e april 1938 gjorde Raymond en fundamental förändring i hur serien såg ut.

Den här gången tänker jag använda Blixt Gordons topper-serie Jungle Jim* som illustration; att jag valt den är helt enkelt för att den är lättare att scanna eftersom Blixt Gordon-episoderna helt enkelt är för stora för min A4-scanner 🙂

Först en typisk sida innan förändringen:

Figurteckningen är redan larger than life, precis som jag skrev om förra gången, men samtidigt är rutorna krampaktigt fyllda med innehåll. Textplattorna/bubblorna tar över och ger ett intryck av en rikligt illustrerad text, och åtminstone mina ögon koncenterar sig nästan uteslutande på läsning snarare än att ta in illustrationerna.

Men sen händer någonting med Raymonds teckningar. Redan veckorna innan 3 april blir layouten av framförallt Jungle Jim lite lösare när Raymond varierar layouten mera. Textmassan är dock fortfarande överväldigande.

3 april 1938:

Insikten som Raymond kommit till är att man faktiskt inte behöver ha vare sig en vit bakgrund till texten eller rama in den. Det är fortfarande mycket text men det är ack så mycket mer inbjudande att läsa. Jämför till exempel ruta två här med ruta 1 i det tidigare exemplet. Här känns det som om det finns mycket luft runt Jim och Lil, medan de tre männen i det andra fallet nästan kvävs under tyngden av textbubblorna som hänger ovanför dem. Att förändringen är ett medvetet val framgår också av att Blixt Gordon samma dag också byter till det nya sättet att inkorporera text.

Det är lite lustigt att steget framåt som Raymond tar här egentligen är ett steg bakåt i seriehistorien; användningen av pratbubblor brukar ju ses som en del av den moderna serien. Men Raymond gör helt rätt: Jungle Jim & Blixt Gordon är båda serier där miljön är allt och handlingen intet, så allting som distraherar från teckningarna ska minimeras.

Slutligen, varför nämner jag Prins Valiant i titeln?

Hal Foster hade tecknat serier långt före 1938, som exempelvis Tarzan. Men 1937 hade Prins Valiant sin premiär, en serie som liksom Blixt Gordon enbart publicerades på söndagar och där teckningarna var det stora dragplåstret. Men Foster satsade redan från början på en serie utan pratbubblor och hade istället oftast all text, inklusive repliker, längst ner i rutan, vilket gjorde att teckningarna själva var utan distraktioner. Ibland placerade han dock in replikerna på andra ställen i rutorna när det passade bättre med designen, som kan ses på det här urklippet från en tidig sida, 8 maj 1937:

Det finns skillnader i Fosters användning av repliker här; till exempel saknas det lilla strecket som Raymond använder för att peka ut den talande, och Fosters språk är fortfarande bokens när han lägger till ”…, exclaims Val hotly.” istället för att repliken får leva sitt eget fria liv. Jag ska också påpeka att de här tidiga Valiant-sidorna fortfarande har ett rätt styltigt språk; när Foster får bättre flyt i det lite senare blir Prins Valiant den fantastiska serie den var.

Men jag tror ändå att det är goda odds på att Raymond tagit intryck av Foster här när han insett att man faktiskt inte behöver använda pratbubblor/textplattor på samma sätt som alla andra. Om omständigheterna, dvs teckningarna och utrymmeskraven, kräver det så finns det andra lösningar, och en illustratör som Raymond kommer tids nog hitta dem även om det förstås går lite lättare om det finns någon annan som redan löst samma problem 🙂

 

* Topper-serie: En serie som delade sida med huvudserien som fanns för de tidningar som inte ville tillägna huvudserien en hel sida i tidningen.

Tredje gången gillt?: Prins Valiant

Postat den

Jag hade tänkt att hoppa över den, men jag kunde inte motstå Fantagraphics nyutgåva när jag fick syn på den i butiken: Den såg helt enkelt alldeles för läcker ut med sin smarta design och eleganta inbindning, så nu har jag köpt de två första åren av Hal Fosters Prins Valiant för tredje gången… Men å andra sidan har varje utgåva varit bättre än de tidigare, med först den svenska som hade en gräslig färgläggning (och som givetvis saknade originalspråket), sen den internationella utgåvan på i större format och med bättre färgläggning som vi även sett i Sverige (men jag köpte den amerikanska), och nu slutligen en utgåva i samma storlek som den förra, men istället för en nygjord färgläggning har man använt sig av originalets tryckförlagor.

Och jag måste säga att färgerna är betydligt elegantare än tidigare, och de framhäver också Fosters teckningar bättre än de äldre, ofta lite murriga, färgerna; jag kan se avsevärt fler streck i den här boken, som i de tidigare bara såg ut som en kompakt tuschfläck. Det är egentligen lätt deprimerande att man i vår tid, med modern tryckteknik och datorer, inte kan åstadkomma färger som är i närheten av dessa i de moderna serierna. Men jag misstänker att det inte är tekniken som sätter stopp utan istället att man tillät sig att lägga ner mer tid på Prins Valiants färgläggning än man nu skulle drömma om att göra för en dagspressserie.

Allt är dock inte rosor; det som jag inte gillar i den här utgåvan är att ytor som ska vara helsvarta tenderar att bli lite grådaskiga, men jag föredrar definitivt den här utgåvan framför den förra. Sen hade jag förstås gärna sett Prins Valiant i ännu större format, och helst i Sunday Press-format. Om någon serie förtjänar ett sånt format så är det Prins Valiant, enligt mig.

Vad gäller själva innehållet vet jag inte hur mycket jag behöver beskriva eftersom de som läst serier ett tag säkert har åtminstone snubblat över serien förut. Varde nog sagt att det räknas som den antagligen främsta äventyrsserien någonsin, och här får vi de två första åren samlade. Personligen tycker jag att det dröjer några år till innan serien når sin höjdpunkt: För en gångs skull är det en serie som blev bättre av att huvudrollens kärleksaffär ledde fram till giftermål. Det allra bästa med Prins Valiant är inte de dramatiska äventyren utan snarare den ömsinta och småhumoristiska famlijeskildringen, och Fosters förkärlek för romantiska par som Valiant träffar på (ibland blir det giftermål, ibland slutar det tragiskt).

Jag är smått fanatisk när det gäller Prins Valiant som köper en tredje utgåva av material jag redan har (någon som har lust att köpa Fantagraphics tidigare utgåva när den nya är färdig?), men det är en av de allra bästa serierna någonsin, även om den saknar egentliga efterföljare.

Augustpriset och en serie till (eller?)

Postat den

Vad är egentligen en serie? Det finns såklart högvis med litteratur som diskuterar det, men själv bryr jag mig inte så mycket om frågan: Det finns böcker jag gillar att läsa, och böcker jag inte gillar (läser såna gör jag tyvärr ändå; har jag väl börjat så läser jag klart för att ge boken en ärlig chans). Jag misstänker att de två böcker jag tänkte skriva om idag kanske inte skulle klassas som serier av en del så alla renläriga seriefanatiker rekommenderas nu att läsa någonting annat. 😉

Fosters Valiant

Fosters Valiant

Först, en gammal goding som fortfarande produceras: Prins Valiant. Inga pratbubblor, så där faller en del seriedefintioner… Fosters version har alltid varit en av mina favoritserier, alla kategorier, ända sedan jag läste den som liten. Den tog lite längre tid att läsa än de andra serierna jag läste då, men det gjorde ingenting eftersom historierna var så bra. En sak som känns lite lustig så här i efterhand är att jag redan då, när jag var typ tio år, tyckte bättre om de senare åren av serien när Valiant har gift sig med Aleta och handlingen varierar mellan äventyr och mer humoristiska familjeepisoder. De tidigare åren var mer renodlat äventyrsinriktade, och uppriktigt sagt lite torra, så jag föredrog de mer vardagliga. Fosters serie är fascinerande vardaglig, egentligen, ibland nästan som en konstig version av Blondie i kung Arthur-miljö.

Hur som, när Semic slutade publicera samlingarna efter del 19 var det lite sorgligt, så när Fantagraphics (med flera) började återutge serien kronologiskt blev iallafall jag glad. En trevlig utgåva, dessutom, i större format och med hyfsad färgläggning. Men när man publicerat allt som Foster gjort själv och fortsatte med serien när Murphy tog över ritstiftet föll kvalitén kraftigt, trots att Foster fortfarande stod för manuset; den blev mer förutsägbar, humorn försvann, och spår av tveksamhet i hur icke-europeiska kulturer framställdes smög sig in. Så när man efter 50 volymer slutade publicera fler gjorde det inte mycket. När jag då och då såg någon ny söndagssida i en tidning såg det för hemskt ut vilket gjorde att jag helt skrivit av allt hopp om serien.

Giannis Valiant

Men i höstas kom ett samlingsalbum ut med de senaste årens episoder, då Mark Schultz tagit över manuset och Gary Gianni illustrerar. Schultz gillade jag då han skrev Xenozoic Tales på 80-talet så jag gav serien en chans till. Och jodå, den gick faktiskt att läsa igen. Den är inte i närheten av Foster, varken manusmässigt eller utseendemässigt; manusen känns lite som om man skulle mata in Fosters manus i en dator och sen trycka på blanda-knappen, och bilderna är lite hafsiga och dessutom gjorda för ett mycket mindre format än Fosters helsidor. Trots det så hade jag faktiskt ganska kul när jag läste boken, även om en hel del såklart beror på att det är en serie jag gillar sedan förut. Alltså, för en ny läsare, skippa den, men om du verkligen gillade Fosters version så kan du läsa den här med viss behållning.

Nu över till en bok som jag däremot kan rekommendera utan förbehåll: Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius, 2008 års Augustprisvinnare i kategorin Årets barn- och ungdomsbok. Det kan hävdas att det är en bilderbok, men seriekänslan vilar ändock tungt över boken: När jag läser den så läser jag den på samma sätt som jag läser en serie, medan när jag läser en bilderbok så gör jag det på ett annat sätt. Men låt oss inte käbbla om detaljer utan istället konstatera att det är en välförtjänt vinnare. Historien om hur gorillan SJ rövas bort från sin familj och sedan reser världen om grep tag i mig rätt rejält. När jag läst den första gången tyckte jag ungefär ”Mmm, bra, men lite överreklamerad; saknade den där emotionella tyngden”, men det är en bok som vinner i längden; jag har tänkt på den en hel del, och den växer i minnet. Teckningarna passar alldeles utmärkt för den här bitvis mycket sorgliga historien, på ytan stela men likt ett isberg döljer sig det mesta under ytan. Det tog ett tag innan jag kom på vad det var för en tecknare det hela påminde om, men när jag började skriva det här inlägget idag kom jag på att det är Phoebe Gloeckner jag tänkt på. Hennes sätt att teckna människor påminner IMHO mycket om Wegelius stil i den här boken.

Köp, läs och om du inte gillar den kan du ju åtminstone skryta med att du läst en Augustvinnare. Och, under över alla under, här är för en gångs skull en bok som har en bra baksidestext som fångar bokens själ:

”Detta är en historia om olösta brott i fjärran, dimhöljda städer. Det är en historia om slug ondska i feberheta djungler och om trofast vänskap på stormande oceaner. Det är en historia om längtan, hopp och grymma svek.

Detta är legenden om Sally Jones.”