Etikettarkiv: Hanna K

SIS 2014: Fanzinen, del 2

Postat den

Tre till fanzine!

New Frontier 1 – Third Wheel: Andra fanzinet av Hanna K som jag skriver om. För två år sedan var det 24-timmarsserien Astrobebis som jag tyckte om som ett alldeles utmärkt exempel på ett litet fanzine, medan det här gången är en lite mer påkostad tidning utgiven på svenska Peow! Studio. Science fiction igen (yay), ombord en rymdstation i spillror där människor och mutanter lever och ogillar varandra.

Den 36-sidiga historien handlar om en ung pojke, hans beskyddare, och deras möte med en liten övergiven muterad flicka vars existens måste hållas hemlig eftersom det är olagligt att skydda mutanter. En enkel liten känslomässig historia som Hanna K berättar på ett charmant sätt, både i text och bild. Så allt frid och fröjd alltså?

New Frontier - Third Wheel

Nja, jag har några små invändningar. För all del rätt orättvisa men ändå 🙂

Först är det trycket som jag inte är helt vän med. Tidningen är påkostad och var med all rätt ovanligt dyr för ett fanzine; såpass påkostad är den att det egentligen är tveksamt om den passar in i fanzine-kategorin. Men Peow! trycker sina böcker med en risograph (eller vad den kan tänkas heta på svenska, jag är ingen tryckeriexpert precis) vilket gör att sidor har vad jag skulle kalla en tämligen låg upplösning vilket gör att alla linjer tydligt består av punkter. Nu råkar det vara så att en av sakerna jag gillade i den tidigare Astrobebis var just linjerna i teckningarna men här är det tji på den fronten, med linjer som helt saknar den tidigare mjukheten. Visst ger den ovanliga färgen sidorna ett ovanligt och elegant utseende men jag tycker som sagt att den här tryckmetoden helt simpelt inte passar så bra till just de här teckningarna.

Sen känns det väldigt tydligt att historien bara är ett nedslag i en större, mer komplicerad värld; det finns en text på sista sidan som ger en bakgrund till det som jag just har läst. Och det gör (här kommer det orättvisa in) att jag skulle vilja se mer av världen som beskrivs, och eftersom jag är rädd för att det inte kommer ske (numret 1 i tidningens titel till trots) känns det lite rumphugget. Så klagomålet är egentligen att jag vill se mer av den här serien, fast helst med annat tryck då 🙂

Mer av Hanna K finns här.

Wrecked Ship: En till Peow!-bok, och den här är ännu mer påkostad, med en riktig bokrygg och på hela 84 sidor. Ytterligare en science fiction-serie (heja Peow!) är den här boken skriven och tecknad av franska (tror jag) Valentin Seiche. Samma tryckteknik men i den här historien om en Finder, en person som kan hitta saker, tycker jag det fungerar mycket bättre, inklusive de två sidorna i en avvikande färg som lagts in på ett för serien vettigt ställe.

Wrecked Ship - cover

Serien berättar stämningsfullt om hur huvudpersonen en dag hittar delarna till en robot som han anlitats för att söka upp. Men den här gången vill han helst inte fullfölja uppdraget eftersom någonting med robotens huvud gör honom obekväm med att lämna det ifrån sig.

Det är suggestivt berättat och riktigt bra. Liksom i Hanna K:s serie finns det en vagt skissad bakgrund till den värld vi ser, men den här gången får jag inte samma rumphuggna känsla eftersom Wrecked Ship är en avslutad historia, en helhet som gör att jag inte känner samma behov av att få veta vad som hände sen eller innan. Så med beröm godkänt manus 🙂

Wrecked Ship - robot

När det gäller teckningarna så är de som sagt bra de med. Berättelsen saknar i princip de vanliga seriebyggstenarna och består av en teckning per sida med åtföljande text under illustration. Så på en del sätt är det mer en mycket rikligt illustrerad bok än en serie, men det märks att Seiche jobbar ändå jobbar i en serietradition med tanke på hur textningarna ser ut och hur historien byggs upp, så jag skulle nog kalla det en serie trots allt. Och en bra sådan dessutom!

Mer av Valentin Seiche finns här.

The Slow and the Relentless: Third Wheel var bra med några (små) brister som huvudsakligen beror på att det finns så mycket potential i serien att jag hoppas på mer. Wrecked Ship är en finstämd liten historia förtjänstfullt presenterad. Men rent primitivt känslomässigt är Tinet Elmgrens fanzine ännu vassare; här är det inga små antydda känslor utan fullt ös både i handling och teckningar när det är dags för lastbilsracing i Ryssland.

Alex befinner sig i den ryska småstaden Urgunovo eftersom hennes mamma jobbar på en filminspelning i området som stuntförare. Första dagen i skolan lär hon känna Tonya som inviger henne i sin (och de flesta andra ungdomarnas) hobby: Lastbilsracing. Och Alex blir förtjust eftersom hon precis som sin mamma älskar bilar och allt som hör till.

The Slow and the Relentless - svordomar

Blanda med en snygg, snäll, men lite kuschad kille, samma killes snobbiga och otrevliga flickvän, motorsabotage, och givetvis ett avslutande race där allt står på spel, och man har The Slow and the Relentless, en alldeles enormt underhållande tidning på 56 sidor.

Jag har ju gillat Tinet Elmgrens tidigare seriealbum, framförallt Asbesthjärtan, men baske mig om inte den här tidningen är det bästa jag läst av henne. Den höga farten är densamma men med en lite kortare berättelse som här känns det aldrig som om jag behöver hämta andan: Börja läs, fortsätt, och klart!

Dessutom gillar jag skarpt teckningarnas här, med gråskalorna och den vildsinta pennföringen som bara blir vildare och vildare i samma takt som racet blir det; mot slutet är det nästan bara en massa härliga streck och linjer som kurvar sig fram.

The Slow and the Relentless - action

Plus, precis som i hennes tidigare böcker har Elmgren ett fint språköra. Ofta kan det låta lite kantigt när någon från Sverige skriver dialog på engelska men inte här inte; tvärtom är framförallt Tonyas repliker en njutning att läsa (jag gillar hennes extremt vulgära svordomar extra mycket).

Jag skulle säga att The Slow and the Relentless i princip är det perfekta seriefanzinet: Så mycket energi och glädje att sidorna svämmar över av desamma 🙂

Mer av Tinet Elmgren (inklusive hela The Slow and the Relentless) finns här.

Som synes lite längre inlägg idag, mestadels beroende på att fanzinen var så bra. Några fler serier (icke-fanzine) förutom de redan recenserade blev det också på SIS så än är jag inte klar med SIS-inläggen!

SIS 2012: Fanzinen, del 1

Postat den

Dags för SIS-fanzinen! De blev inte så många, men jag tänkte ta dem i två omgångar ändå; det blir mer hanterligt så tycker jag. Sen är det här alltså fanzine som jag köpte på årets SIS och som därför är nya för mig; jag vet att åtminstone Oh Yeah kom ut för några år sedan. Here goes nothing:

Vid isens kant av Robert Pettersson: Egentligen är det här inte ett fanzine eftersom det är ett av häftena i Kolik & Seriefrämjandets serie Grafiska novelletter där t ex Frida Ulvegrens Tack och förlåt och Jan Bieleckis Några feta också ingår, men tidningen passar ända bra in här, även om det är en en smula mer påkostad utgåva än de andra 🙂

Vik är en berättelse om tre vänner som ska ut och fiska på en isbelagd sjö; en på ytan enkel sak som snart visar sig vara ack så problematisk när Louise inser att hon tycker det är etiskt fel att fiska. Kort sagt, ett litet moraldrama i vintertid.

Precis som de andra novelletterna jag läst är det här en elegant utformad tidning; det är ett bra format för att presentera serieskapare som ännu inte slagit igenom hos den stora massan. Robert Petterssons teckningar med grova/breda streck gör att historien får en handfast och realistisk ton, och jag gillar också den personliga färgläggningsstilen; kanske inte ett sätt att hantera färger jag alltid skulle vilja se eftersom jag tror att jag skulle tröttna på det i längden, men i det här blygsamma omfånget uppskattade jag det. Manuset är dock svagare: Lousie blir lite för gnällig och inkonsekvent vilket gör att åtminstone jag känner att det moraliska dilemmat tappar kraft. Men å andra sidan vet jag faktiskt inte om idén är att debattera etiken i att döda djur för att äta dem (det funkar inte så bra av nämnda skäl) eller att visa upp en människa som inte är i balans med sig själv och världen omkring henne (det funkar i så fall bättre).

Astrobebis av Hanna K (Nyström, men hon verkar stryka efternamnet i sitt artistnamn): Ett typiskt fanzine, i anspråkslöst A6-format, som precis som utlovat handlar om en liten intergalaktisk bebis. En astronaut störtar på en okänd planet, träffar en inföding, blir kär, och presto, en bebis!

Är det amatörmässigt tecknat? Japp. Osofistikerad handling? Japp igen. Talangfullt? Jajamensan!

Det är sånt här som gör det så roligt att köpa fanzine: Man vet aldrig vad man får, och om man har tur så blir det någonting man gillar. Som Astrobebis. Det är som sagt lite svajigt framfört, men serien har mycket hjärta och den har det där lilla extra som gör att jag så gärna har överseende med bristerna. Häftets lilla format passar perfekt till de bitvis mycket söta teckningarna; i större format tror jag att mycket av charmen riskerat att förloras. Ett alldeles utmärkt fanzine alltså, precis som det ska vara 🙂

Oh Yeah av Jenny ”McPenny” Axelsson: Liksom Astrobebis ett typiskt fanzine, den här gången i A5-format och med en handfull kortare serier. Jämfört med Hanna K tecknar Jenny Axelsson i en mer realistisk stil och då är det lätt hänt att brister i teckningarna blir mer uppenbara, och så är det nog här. Omslaget är utmärkt, men jag måste nog säga att jag efter att ha läst de första serierna tyckte att resultatet var sådär: Absolut inte oävet, men lite väl stelt framfört.

Men den avslutande Mixtape var däremot riktigt bra: Bara en stark lyckokänsla skildrad på 8 sidor, rakt på sak utan någon komplicerande handling, och med teckningar som har en lösare och ledigare stil som jag tycker passar bättre än den i de tidigare serierna. Så ett fanzine som avslutar med flaggan i topp 🙂

Det var allt för idag: Tre stycken tidningar som alla hade sina poänger, utan tvekan. Jag återkommer snart med de återstående fyra (tror jag det var) svenska fanzinen jag köpte.