Etikettarkiv: Hellblazer

Constantine – The Hellblazer

Postat den

Constantine - The Hellblazer 1 - cover

Jahapp, en till överraskning i serievärlden; häromsistens var det tredje försöket med en Ms. Marvel-tidning från Marvel, idag är det tredje försöket med en tidning om allas favorit-cyniska (?) gatumagiker John Constantine från DC, passande nog kallad Constantine – The Hellblazer efter de tidigare titlarna Hellblazer & Constantine.

Jag har skrivit om de tidigare tidningarna förut, men TL;DR-versionen är att den ursprungliga tidningen var intressant och eftersom den utgavs på DC/Vertigo fick den innehålla ungefär vadsomhelst, medan den senare versionen var ett rätt kortlivat försök att göra en deprimerande kastrerad version av tidningen som utspelade sig i det vanliga DC-universumet. Jag kan inte säga att jag hade några större förhoppningar när jag i våras såg att man skulle göra en nystart igen eftersom tidningen fortfarande skulle ges ut av DC snarare än DC/Vertigo.

Men ibland blir det inte som man (dvs jag) tänkt sig, för de tre första numren av tidningen ger mersmak: Det är den gamle gode John Constantine igen istället för den triste standard-magikern som sågs till i Constantine-tidningen. Alltså, inte ”god” i bemärkelsen anti-ond, utan i bemärkelsen att han återigen känns som samma person som i Hellblazer: Alltför övertygad om sin egen förträfflighet, en smula men inte överdrivet cynisk, relativt ung, med en farlig glimt i ögat.

Constantine - The Hellblazer - page 1

Första sidan i första numret sätter tonen

Det är en version av Constantine som närmast påminner om Alan Moores ursprungliga version, eller för den delen i de episoder av Hellblazer som inte fokuserade på att visa upp honom i alltmer deprimerande och nedgångna versioner (ett drag i tidningen som jag tyckte det fanns alltför mycket av, tyvärr). Han har sina spöken och misslyckanden som ständigt gör sig påminda, men här är det ändå en Constantine som tar sig igenom livet huvudsakligen leende, en som verkligen uppskattar all variation som livet innehåller, även om det innebär en hel del fasansfulla saker också.

Kort sagt är det kul att läsa om honom igen, och hittills är det också trickstern Constantine vi ser, han som inte klarar av saker genom att kasta ur sig trollformler som besegrar och besvärjer monster ungefär på samma sätt som Gröna Lyktan använder sin ring; den Constantine verkar det vara slut med, i och med att tidningen Constantine lades ned.

Att alla svordomar på grund av DC-märket på framsidan är utbytta mot saker typ ”☠☠☠☠ this!” gör ingenting för min del; jag vet vad som står där, och är bara glad att Constantine är tillbaka i en version jag tycker är kul att läsa.

  • Favorit-inslag i tidningen hittills: Constantines muntra flörtande med bartendern Oliver i första numret; att Oliver skymtar till i det andra också gör att jag hoppas på att vi får se mer av honom tillsammans med Constantine.
  • Oroväckande inslag: Det tredje numret har en annan tecknare; Riley Rossmo från de första två, vars stil jag verkligen uppskattade eftersom han fångade känslan hos Constantine så bra, är utbytt, och teckningarna ser genast mindre roliga ut (utan att vara direkt dåliga). Men jag ser att han ska komma tillbaka senare så det hoppas jag stämmer.

Constantine - The Hellblazer - flirting

Korta återkopplingar

Postat den

Några korta ord om några serier jag precis läst som hänger ihop med några andra jag nyligen skrivit om. Med andra ord, är det andra gången gill(a)t eller andra gången (o)gill(a)t?

The Sleeper Omnibus: Kopplingen här är rätt lös; det är Ed Brubaker och Sean Phillips vars andra Criminal-samling jag skrev om förra veckan, men serierna i sig har ingenting med varandra att göra.

The Sleeper handlar mycket riktigt om en sleeper, dvs en undercover-agent som nästlar sig in hos kriminella genom att utge sig för att själv vara en. Holden Carver ansluter till geniet Taos brottssyndikat för att försöka förstå vad dess planer är, men snart inträffar det som alltid händer i den här sortens berättelser: Carver får problem med att förstå vad som egentligen är rätt och fel. Helgar ändamålet medlen, när medlen är så groteskt våldsamma och brutala som här? Dessutom vet förstås ingen förutom Carvers chef att han handlar enligt order, och ni kan ju gissa om denne chef klarar sig oskadd 😉

Sleeper - Club

The Sleeper Omnibus är 720 sidor kompetent underhållning men lika bra som Criminal är det inte. Det som stör är dels det rätt så onödiga superhjälteinslaget (serien utspelar sig i förlaget Wildstorms universum, så personer från serier som Wildcats och The Authority skymtar förbi) som enbart innebär att icke-superhjältar kan dödas en smula enklare och att huvudpersonen tål mycket mer stryk än vanligt, men än mer stör jag mig på kvinnoskildringen den här gången.

Inte för att den var så mycket att hänga i julgranen i Criminal som följer den hårdkokta kriminalhistoriens klichéer in i minsta detalj men här blir det så extremt uppenbart att det enda kvinnorna som finns med är påtänkta, nuvarande eller ex-flickvänner. I en serie med superhjältar där alla har övermänskliga krafter kan vår huvudperson bli kompis med godtyckliga män, se andra som rivaler, hata ytterligare andra, men kvinnorna kan oavsett krafter inte göra annat än att liggas med. För att inte tala om alla strippor som oupphörligen trycks in i rutorna (tänk Bada Bing i Sopranos). Är det för mycket begärt att önska sig åtminstone en personlig relation där en kvinna är med som inte baseras på hennes pojkvän?

Så nej, The Sleeper ger inte mersmak för Brubaker/Phillips. Nästa serie!

The Voice: Den första samlingen med Finder-serier av Carla Speed McNeil som är gjorde efter det att de två tjocka samlingarna jag läste och verkligen gillade publicerades.

Det här var mycket trevligare att läsa, även om jag lite saknade den omväxling det innebar att kunna läsa flera stycken längre berättelser som de tjocka samlingarna gav. Men det är ju ingen kritik av The Voice i sig, dvs att den bara är en serie och inte flera 😉

Hursomhelst, The Voice följer hur Rachel, den äldsta dottern i Grosvenor-Lockhart-familjen som var huvudpersoner i flera av de tidigare serierna, försöker bli antagen till sin mammas klan via deras årliga uttagningar. Trots att det bara är en episod (dvs drygt hundra sidor) är det rätt svårt att förklara varför serien är bra den här gången med; när man läst de tidigare serierna blir varje ny detalj som McNeil avslöjar om städerna, klon-klanerna, Grosvenor-barnen och Jaeger intressant.

Finder - The Voice - Night District

 

Notapparaten finns självklart med den här gången också, och precis nu när jag skriver det inser jag att jag inte läst klart dem. Yay, mer Finder för mig!

Och till slut några korta ord om Constantine, den nya tidningen om John Constantine som tar vid efter att Hellblazer lades ner efter 300 nummer.

Kort blir det för det finns uppriktigt sagt bara en sak att säga: Tidningen är precis så usel som man kunde frukta. Allt knöligt och knepigt från Hellblazer är borta, och den Constantine vi presenteras för här är bara en alldeles vanlig DC-hjälte som råkar ha magiska krafter istället för superkrafter (dvs en rent teoretisk skillnad som man helt kan bortse ifrån). ”Tuffa” repliker, glassiga teckningar, kvinnor med gigantiska bröst; allt finns med. Visserligen är Jeff Lemire inte ensam ansvarig för manuset men det är ändå deprimerande att han varit inblandad i den här sörjan.

Constantine - Sargon

Visst ska jag erkänna att det funnits andra serier vars första nummer varit dåligt som sen visat sig desto mer intressant, men…

Nu ska jag fortsätta läsa Vernor Vinges romanserier The Zones of Thoughts; tredje delen är nyligen införskaffad så jag läser om de första två. Inte för att det behövs (de är mycket fristående), men för att både A Fire Upon the Deep & A Deepness in the Sky är så fruktansvärt bra. Någon serie ska jag väl kunna klämma in mellan dem dock 🙂

Hellblazer 1-300

Postat den

Hellblazer 1 cover

Hellblazer, titeln som varit själva symbolen för DCs imprint (vad tusan ska man kalla det på svenska?!?) Vertigo ända sedan starten av de båda lades ner häromveckan i och med nummer 300. Visst ska det starta en ny tidning med titeln Constantine men eftersom den precis som allting annat nuförtiden läggs in bland de vanliga DC-titlarna och alltså kommer innehålla de lika vanliga superhjältarna kan jag nog med gott samvete säga att en epok går i graven.

I höstas fick jag för mig att jag skulle läsa igenom hela Hellblazer, från början till slut, men det var innan jag hört att den skulle läggas ner. Jag kom fram till ungefär nummer 275 då jag hörde talas om nedläggningen och då beslöt jag mig för att vänta med de avslutande numren tills nummer 300 kommit ut. Därför kommer den här genomgången ha vissa luckor; en del av det jag läste i slutet av förra året har jag redan glömt bort för sanningen att säga höll Hellblazer inte alltid så hög kvalité 😉

Jag tänkte göra det lätt för mig och helt enkelt gå igenom de författare som varit ansvariga för titeln under åren i kronologisk ordning. Tecknarna har med få undantag varit relativt förglömliga och för mig är det någonting som utmärkt mycket av Vertigos utgivning: Ett närmast hundraprocentigt fokus på manus.

Jamie Delano: Jag kommer ihåg hur det var att läsa Delanos första nummer, efter att tidigare bara sett glimtar av John Constantine i Alan Moores suveräna Swamp Thing. Delano liknar som författare inte alls Moore, men hans serie var ändå fascinerande med den skitigt vardagsrealistiska magikern/trickstern Constantine, och John Ridgeway som tecknade i början kändes som gjuten med sin mycket typiskt brittiska stil. I Moores serie var Constantines liv någonting okänt, så det var Delano som gjorde honom till den arbetarklasshjälte man skulle kunna beskriva honom som. Redan i en av de tidigaste episoderna skildras Wall Street-yuppies som demoner från helvetet och därefter har underifrånperspektivet alltid varit en stor del av Hellblazer.

Hellblazer - Yuppies

Men enligt mig tappar Delano tyvärr farten efter det första dussinet nummer. Ridgway försvinner och de nya tecknarna är mycket tråkigare, och manusen blir alldeles för överlastade med gigantiska textsjok fyllda med prosa som känns som en bisarr mix av pulp-prosa och pseudo-psykoanalys. Hans sista tjugo nummer kan jag såhär i efterhand inte alls komma på vad de handlar om. Det mest spännande är nog de temporära inhoppen av andra författare för strönummer, som Grant Morrison och Neil Gaiman. När Delano hoppar av efter 40 nummer känns det som en befrielse och hoppet gror att det ska bli bättre igen.

Garth Ennis: Jag har faktiskt redan recenserat Ennis Hellblazer här så jag tänkte bara tillägga att efter att ha läst Ennis nummer tillsammans med alla andra fick jag faktiskt lite högre tanke om dem. Delano gjorde Constantine till den svårmodige grubblaren utan vänner medan Ennis står för Constantines andra sida: Kompisen man hänger med på puben. Plus att Ennis i och med Kit Ryan gav serien den första riktiga flickvännen till Constantine och en alldeles utmärkt bifigur dessutom (Delanos försök kändes det aldrig som om Constantine egentligen brydde sig så värst mycket om). Vi får också vara med om Constantines första riktiga bottennapp i sitt liv när han lever som en hemlös på gatan.

Paul Jenkins: Här börjar de riktiga problemen för Hellblazer för även om Delano var tråkig på slutet var han inte lika opersonlig som Jenkins. Jenkins lyckas aldrig sätta sin egen prägel på Constantine och därför blir serierna alldeles för menlös. De få detaljer jag kommer ihåg handlar alla om annat än Constantine själv, som Constantines dubbelgångare med alla hans dåliga sidor eller hans vän som visar sig vara en ättling till Kung Arthur. Om Jenkins hade gjort det här med flit som Alan Moore när han i begynnelsen gjorde Constantine till en mystisk person vi visste mycket lite om hade det väl varit OK men här känns det tyvärr som om Jenkins inte vet hur man ska få en person att vara intressant och därför blir det bara handling kvar.

Warren Ellis: En stor besvikelse. Ellis skrev bara manus i ett år men det är ett ovanligt svagt manus för att vara honom. Några små inslag här och där, som magikern Map som är ett med staden London, visar på vad han kan, men liksom Jenkins får Ellis aldrig kläm på hur han ska hantera Constantine. Bättre än Jenkins, absolut, eftersom detaljerna i serien är mycket intressantare, men långt efter Ennis och Delano.

Brian Azzarello: Azzarellos Hellblazer är väldigt typisk Azzarello. Från första sidan kastas läsaren mitt in i en historia utan minsta hjälp från Azzarello att förstå vad som ligger bakom det som utspelas. Manuset är späckat med ibland obegriplig kriminell slang (serien utspelas mer eller mindre helt i amerikansk gangstermiljö, inklusive en av de mest kända längre episoderna där Constantine sitter i fängelse, illustrerad av Richard Corben), och för att kunna förstå vad som händer gäller det att hela tiden hålla alla Azzarellos tidigare nummer i minnet.

Hellblazer - Corben

Efter Jenkins och Ellis tafatta manus är det skönt att läsa Azzarello som jag visserligen tycker är för komplicerad helt i onödan, men som definitivt flyttar tillbaka fokus till Constantine. Azzarellos version är råare än de vi sett tidigare, precis som man skulle kunna vänta sig av författaren till 100 Bullets, och möjligen lite för amerikansk om sanningen ska fram; han är den första och enda icke-brittiska huvudförfattaren på Hellblazer och det märks. Men, som sagt, ett klart lyft för serien!

Mike Carey/Denise Mina/Andy Diggle: Efter Azzarello blir det en tydlig dipp igen, och problemen är liknande de som fanns när Jenkins skrev serien: Ingen av de tre nästföljande författarna lyckas sätta sin personliga prägel på Constantine. Carey satsar på stora världen går under-scenarios, Mina på tillbaka till rötterna-brittiskt, och Diggle på allt som hänt hittills i serien är orsakat av samma person-omtolkningar, men de misslyckas alla med att skapa någonting minnesvärt (jag var faktiskt tvungen att googla för att komma på vem som skrev vad). Det händer massor men ingenting förändras, typ, och jag hade svårt att komma igenom den här perioden. Det enda som gjorde att jag klarade av det var att jag dels visste att det bara var 50 nummer kvar, dels att nästa författare åtminstone ibland skriver riktigt bra.

Peter Milligan: Egentligen är det underligt att det dröjde så länge innan Milligan fick chansen att skriva Hellblazer med tanke på att alla andra brittiska Vertigo-författare i hans generation redan gjort det. Själv är jag kluven till Milligan; jag tycker till exempel verkligen om hans miniserie Skreemer, men hans Shade, the Changing Man som många pratar mycket gott om har jag aldrig lyckats komma igenom, trots flera försök. Men bättre än Carey/Mina/Diggle borde han vara hursomhelst!

Därför är det besynnerligt hur Milligan fullständigt misslyckas med serien. Jag kan bara komma på en enda sak på plussidan: Jag kommer komma ihåg serien, men tyvärr av fel skäl. Nej förresten, en bra sak till: Tecknarna på Milligans nummer är ofta snäppet bättre än vad som setts tidigare.

Milligan förstår sig inte på Constantine. Alls. I hans tappning har Constantine inga som helst hämningar mot att utan minsta samvetsbetänkligheter döda personer vid behov, att ligga med någon bara för att han behöver någonting, och så vidare. Det är saker som har setts tidigare i serien men här är det som om Constantine helt enkelt inte bryr sig om vad han gör. Och inte är det på grund av att Milligan har sin egen läsning av hur Constantine fungerar, det känns bara som att Milligan bryr sig lika lite som Constantine om vad som utspelas.

Manuset är pepprat med nonchalanta lösningar på problem: Tidigare i serien har det varit en av poängerna att när Constantine lurar andra med sina planer är det genom trick och strategier som kan förklaras, medan Milligan istället struntar i allt sånt och löser problemen genom vänner som dyker upp med förberedda sprayer på burk som dödar demoner (utan förberedelser alltså), eller som när Constantine dör och återuppstår genom att hans spöke röker sin egen kremerade aska (varför detta skulle återuppliva honom har jag inte en susning om). För att inte tala om den urfåniga sekvensen där Constantines rock visar sig ha fått onda krafter efter allt den varit med om…

Hellblazer - Trenchoat

Jag gillar inte heller när bifigurer behandlas så vårdslöst elakt som Milligan gör. Om man nödvändigtvis ska utsätta till exempel Constantines systerdotter Gemma för det som händer här så måste det åtminstone finnas någon slags poäng med det, men här blir det bara okänslig sadism. Bläh!

Faktum är att jag får känslan av att Milligan inte är intresserad av att skriva Hellblazer. Den känslan blir ännu starkare när Shade dyker upp i några nummer; hans medverkan är fullständigt poänglös i sig men jag får känslan av att det är det här som Milligan egentligen vill göra, dvs skriva mer om Shade och karaktärerna från den serien. Den enda karaktären i Milligans Hellblazer som har något slags liv är Epiphany Greaves som åtminstone är lite intressant, även om det är fullständigt obegripligt att hon skulle attraheras av en så charmlös person som Milligans John Constantine.

De avslutande numren är bara mer av samma gråa soppa, som dessutom tvingas klämma in handling som gör att övergången till den nya tidningen Constantine ska fungera logiskt.

Så är det då sorgligt att Hellblazer läggs ner, med tanke på den mycket varierande kvalitén och det faktum att de sista åren antagligen var de sämsta i tidningens historia?

Lustigt nog svarar jag ja på den frågan trots att 300 nummer egentligen inte lett till en enda klassisk episod (Gaimans Hold Me-nummer, Azzarellos fängelse-historia och Ennis lungcancer-dito är nog de som kommit närmast). Hellblazer har varit en utmärkt plats där nya författare fått prova sig fram, som Garth Ennis, och där de tillåtits att prova nästan vad de vill. Visst har det ibland känts som en tävling i vem som kunde utsätta Constantine för den värsta behandlingen men det har alltid känts skönt att veta att vad som än händer i tidningen har det varit upp till författaren; Hellblazer har varit en viktig DC-titel men utan krav på att den anpassar sig till vad som händer i det vanliga DC-universumet. Nu är den tiden förbi och jag misstänker att tidningen Constantine inte kommer bli så långvarig.

Hellblazer 300 cover

All vår början…: Ennis Hellblazer

Postat den

Jahapp, en Ennis igen 🙂 Men för en gångs skull en rätt så dålig Ennis-serie, nämligen hans Hellblazer (nummer 41-83) som jag inte tror jag har läst sedan den kom ut i början på 90-talet.

Visserligen går det utan tvekan att känna igen Ennis: Det är mycket pubbande och käftslängande mellan kompisar som pågår, men det hackar ordentligt ändå. Det finns flera förklaringar, som att Ennis bara var 20 år när han fick uppdraget och att han därför närmast är en nybörjare i branschen, men jag är inte så säker på att resultatet skulle bli så mycket bättre om han skrev Hellblazer idag istället.

För Ennis är inte bra på skräck; han kan visserligen skriva alldeles utmärkt om oerhört obehagliga saker som verkligen kryper under skinnet på mig, men det är skräck utan övernaturligheter han gör allra bäst. I Hitman är det inte de tidigare numrens demoner som jag kommer ihåg utan istället de senare numrens ”vanliga” kriminella, och samma sak gäller för Preacher. I Hellblazer däremot är det nästan enbart demoner, djävlar, änglar, vampyrer och så vidare som gäller, och då passar inte Ennis stil så bra. Det finns några nummer som är bättre, närmare bestämt de där övernaturligheterna inte syns till alls, men hela upplägget bakom Hellblazer gör att de snart är tillbaka igen, sorgligt nog.

Dessutom slog det mig när jag läste tidningarna att Ennis allra bästa serier alla är sådana som han själv skapat från grunden, och när han har tagit sig an andras karaktärer som här eller i The Punisher saknas lite av hjärta i manusen. Och det är förödande för Ennis: Utan just kamratskapen och hjärta blir han bara en kompetent underhållare. Sen tycker jag förstås att det också är trist att veta att det inte kommer något riktigt slut när jag läser Hellblazer; som alla titlar utan slut vet jag hela tiden att oavsett vad som verkar vara på gång kommer det ett nytt nummer nästa månad, så allt kan inte hända. Ennis är bra på att avsluta sina serier (Hitman har ett suveränt slut, och Preachers är inte alltför illa det heller), men här blir det bara ett pseudo-slut. The show must go on…

Den här sviten Hellblazer-tidningar är nog mest intressant som en förstudie till Preacher; de avslutande numren tecknas också av Preachers Steve Dillon, och det finns stora likheter mellan dem, även om Preacher gör allting betydligt bättre. Jag slutade köpa Hellblazer kort efter att Ennis slutade skriva den eftersom den då helt tappade farten, men egentligen hade det varit konstant nedförsbacke redan efter det första dussinet nummer. John Constantine är en bra bifigur, men när han ska bära upp en tidning helt själv blir det lite tunt. Men han har trots allt varit med i två riktigt bra serier (Moores Swamp Thing och Hellblazer nummer 27, skriven av Gaiman och tecknad av McKean), och det finns figurer som har funnits med betydligt längre än så utan att ha åstadkommit någonting av värde, och det är vackert så.