Etikettarkiv: Hisae Iwaoka

Farväl till Aomanjuskogen

Postat den

aomanjuskogen-5-omslag

Så har då den avslutande femte delen av Hisae Iwaokas serie Aomanjuskogen kommit ut, med sin rollista bestående av vindgudar, stengudar, besjälade dörrar/soffor/stenar/växter, och för den delen också av helt vanliga människor. Men det är klart, så vanliga är de inte heller: Soichi, den unga mannen som försöker hjälpa skogen och dess invånare så gott han kan, trots att delar av den ogillar hans som de ser som försök att påverka naturens gång, inser själv allteftersom att någonting är konstigt, att han bokstavligen inte kan lämna skogen.

Jag har redan skrivit om serien flera gånger och det jag sagt då står sig fortfarande: Det är en drömsk saga, med rikliga shintoistiska inslag, och liksom en dröm kan vara både underbar och skrämmande på samma gång är också Shoichi och de andras upplevelser inte alltid behagliga, med vindguden Nowaki och hans hat gentemot Soichi som det största orosmomentet.

Men de senare volymerna har också en tydligare historia, en röd tråd som går igen: Triangeln Soichi/Nowaki/Shinako (en annan vindgud) och deras komplicerade relationer, och om det mänskliga hos gudarna och det gudomliga/mystiska hos människorna. Det låter kanske som ett storslaget mytologiskt drama men det är det inte; även när vindgudarna och den besjälade skogens krafter släpps lösa är det alltid det mest intima, det mest personliga, som står på spel. Och med tanke på hur ömsint serien hela tiden varit är upplösningen precis vad man kan förvänta sig, ett kanske inte hundra procent lyckligt slut men ett gott sådant 🙂

aomanjuskogen-5-soichi-nowaki

Om den svenska utgåvan i övrigt kan jag berömma omslagen (som så vitt jag förstår är de samma som de japanska): Rena och mycket vackra penn- och akvarell-målningar. Tryckkvalitén skulle kunna vara lite jämnare (de svarta ytorna är ibland inte helt kompakta), men å andra sidan är böckerna också billiga, och det är lovvärt för att också yngre läsare ska kunnat ha råd att köpa dem. Vad gäller översättningen är jag inte helt säker; den kan ibland kännas lite styltig, på ett sätt som jag ofta sett just när det gäller översättningar från japanska, både vad gäller litteratur och serier. Med andra ord, det beror nog på smaken om man föredrar en mer ”försvenskad” översättning eller inte.

Det är väldigt kul att den här serien översatts till svenska; mest för att den är bra förstås (precis som de andra Hisae Iwaoka-serier jag läst) men också för att den annars skulle gått mig förbi eftersom den inte översatts till engelska. Jag har nämnt det förut men det förtjänar att repeteras: Att Ordbilder förlag enbart ger ut sånt som inte redan översatts till engelska är en förträfflig idé som jag gärna skulle se att andra förlag också efterliknade, när det gäller utgivningar av smala titlar med en begränsad läsarskara (tyvärr…). Om den här redan getts ut på engelska är det osannolikt att jag skulle köpt den på svenska. Inte för att jag föredrar engelska, tvärtom, men för att jag då antagligen redan hade läst den.

Nu är jag nyfiken på att se vad nästa japanska serie som Ordbilder plockar upp kan bli, med tanke på att både Aomanjuskogen och Rans magiska värld (som jag nog borde ge en ny chans; jag fångades inte av den första boken, men nu när alla finns på svenska är jag sugen på att ge mig på den) avslutats. Jag hoppas såklart alltid på att Hitoshi Ashinano ska få en chans, helt oöversatt till både svenska och engelska som han är, men om Iwaokas serier inte alltid är så fyllda av handling (även om de två sista Aomanjuskogen-volymerna är betydligt mer så än de tidigare) så är Ashinanos ännu mindre dramatiska och antagligen (snyft!) mycket svårsålda. Vi får väl se! 🙂

Höstsagor: Aomanjuskogen 3

Postat den

Aomanjuskogen 3 - Omslag

Det är höst, och alltså är det dags för en ny volym av Hisae Iwaokas Aomanjuskogen från Ordbilder förlag. Jag tyckte om den första volymen även om den inte var riktigt lika bra som en del andra Iwaokaserier jag läst; den andra kändes som om den blev snäppet bättre; den tredje fortsätter lyckligtvis den uppåtgående trenden 🙂

Lite kort recap om vad det är för en serie: Aomanjuskogen är vad jag skulle vilja kalla en modern shintoistisk saga. Inte bara naturen är besjälad i skogen för vindgudar, blomsterandar, dryader med mera får också sällskap av en soffande, en bokande, dörrandar och annat oknytt. Bland dessa varelser lever pojken Soichiro som med hjälp av en bok där han får en stämpel varje gång han gjort en god gärning hoppas på att få en belöning när boken är full: Att bli en vindgud tillsammans med sin älskade Shinako.

Som varje gång jag skriver om Aomanjuskogen måste jag nämna likheten med en dröm, en berättelse som inte riktigt är fast förankrad i den verkliga världen, trots att tonen i berättandet är mycket prosaiskt. Att det är en förunderlig och fantastisk värld serien utspelas i betonas aldrig utan alla karaktärerna tar det som den naturligaste sak som helst. Med andra ord, precis som i en dröm ifrågasätts aldrig det som sker och det är aldrig någon som blir förvånad.

Det är en väldigt behaglig känsla att läsa Aomanjuskogen, med det lugna tempot och där så gott som alla karaktärer är synnerligen godmodiga med vissa enstaka undantag som Nowaki, en annan vindgud. Men inte ens Nowakis ”ondska” känns som genuin; det är mer att han inte riktigt förstår skillnaden på gott och ont. Han är en gud så den typen av mänskliga värderingar är främmande för honom och därför handlar som ett obehagligt bortskämt barn på det sätt som främjar enbart honom. Men ibland finns det dissonans-ackord i den gemytliga stämningen och det kan framkalla en och annan kall kåre längs ryggen; det är oväntat och därför än mer skrämmande.

Fortfarande kan jag sakna de fantastiska vyerna i Iwaokas Saturn Apartments eftersom hon är så suverän på att frammana gigantiska tomma ytor, men de sagolika miljöerna i Aomanjuskogen är inte långt efter. Jag är glad att Ordbilder föresatt sig att inte ge ut serier som redan finns översatta till engelska för jag tror det finns många som mig som (nästan) lika gärna läser på engelska som svenska; det är väldigt roligt att vi får chansen att läsa den här serien som jag annars antagligen aldrig skulle fått chansen att läsa 🙂

Aomanjuskogen 3 - Soffa

De kosmiska fönsterputsarnas avsked: Saturn Apartments 7

Postat den

Saturn Apartments 7 cover

I veckan blev det dags att säga adjö till Hisae Iwaokas (Aomanjuskogen, Drömmarnas djup) Saturn Apartments i och med att den sjunde och avslutande delen kom ut. Jag skrev några gillande ord om den när den första boken just getts ut så därför tycker jag att det är lämpligt att jag också skriver några avslutande ord 🙂

Först och främst vill jag säga att Saturn Apartments är en riktigt bra serie; jag tyckte mycket om framförallt Drömmarnas djup men den här är definitivt bättre. Till den suggestiva och fantasifulla stämningen i Dd lyckas SA också lägga till en gripande historia om en grupp människor som det är omöjligt att inte bry sig om, och en fascinerande bild av mänsklighetens framtid: Mitsus kamp för att accepteras av sina kollegor och hans försök att förstå vem hans far Aki egentligen var; Tamachis samvetskval över att han ser sig sjäv som ansvarig för Akis död; Kageyamas vilja att få följa sin dotter Fuyus uppväxt; Kayo & Sohtas äktenskap; för att inte tala om alla bifigurer som dyker upp, ibland bara i ett enda kapitel men oftast med enstaka inhopp även senare, som Tanuki och hans arbete med att bygga gigantiska akvarier för att försöka rädda diverse vattenlevande djur från utrotning.

Och sen har vi förstås teckningarna. Visst är Iwaoka bra på att skildra människor men bilderna jag kommer ihåg från den här serien är ändå de från utsidan av det gigantiska glasröret som ligger som en gördel runtom och högt över Jorden. Hon briljerar i widescreen-scener med stora ytor helt tomma, allt för att få fram det magnifika i skalan och vyerna. Det är egentligen ganska lustigt med tanke på att det jag verkligen gillar i de av hennes serier som finns på svenska är dem mystiska och magiska stämningen i en nästan John Bauersk miljö medan det här istället är de stora fria ytorna som imponerar. Men hon är helt enkelt fantastiskt skicklig i att skildra olika miljöer, av vilket slag de än är.

Saturn Apartments - Drop

Jag är också svag för science fiction-inslagen, som den som läst den här bloggen ett tag nog vet. En stor del av intrigen här handlar om ett försök att konstruera en maskin som ska kunna skickas ner till marken för att se vad som pågår där. Om man tänker på det är det förstås ganska konstigt att en civilisation som byggt någonting så otroligt som den konstgjorda ringen skulle ha några problem med att besöka Jorden 35 kilometer nedanför men i serien känns det helt rimligt: Jorden och dess yta är någonting mytiskt, någonting som man kan fantisera om och projicera sina förhoppningar på, och som för Mitsu symboliserar hans relation till sin far som försvann från Mitsus liv när han föll från ringen ner till marken.

Science fiction, klasskamp (någonting som blir viktigare allteftersom i serien), små finstämda berättelser (mina favoriter är de som huvudsakligen går ut på att Mitsu eller någon annan befinner sig på utsidan på uppdrag men tar sig tid att betrakta omgivningarna), bitvis vidunderliga teckningar; allt presenterat i mycket smakfulla böcker med underbara teckningar. Läs!

Saturn Apartments - Utsikt

Iwaoka fantiserar vidare: Aomanjuskogen 2

Postat den

Jag vet om det är höstmörkret som gör att jag blir sugen på att läsa Hisae Iwaokas serier men senast jag skrev om henne var  november 2011, och innan dess november 2010, och nu är det alltså dags igen. Orsaken är att Ordbilder Media förlags utgivning av Aomanjuskogen, Iwaokas senaste serie, kommit fram till bok nummer 2 (utgivningen ligger tätt i hälarna på den japanska där 3:an kom ut bara för någon månad sedan).

När jag läste första boken om Aomanjuskogen och dess invånare ynglingen Soichiro, lexikonkvinnan Momoka med flera skrev jag att den som Iwaokas andra serier var en bra och drömsk serie, men att den saknade det där lilla extra som gör att jag dessutom bryr mig om personerna. Men jag tror att jag nu måste ändra mig: I Aomanjuskogen 2 blir handlingen en gnutta viktigare än förut, och därmed också mitt engagemang i personerna. Det är fortfarande huvudsakligen en eterisk saga, men Soichiros kärlek till vindgudinnan Shinako känns nu mer på allvar.

Också Aomanjuskogen själv blir tydligare, och jag inser till exempel att det finns logik i de konstiga varelserna som lever i skogen: Vadhelst som kommer inom skogens gränser blir besjälat. Det må vara en kyckling som Gulis (utanför skogen är hon en vanlig höna, innanför en talande dito iklädd kläder), en lyckosten, eller för den delen en knapp som när den får chansen drar rövarhistorier om allt den sett. För att inte tala om det lilla blomsterfröet som högljutt protesterar mot Soichiros fasansfulla plan på att begrava det levande!

Om den första boken kändes som en dröm så visar den här att det också finns drömmar av mindre trevligt slag. Nowaki, vindguden som inte gillar Soichiro och Shinakos vänskap/kärlek, visar sig nu vara betydligt farligare, och berättelsen om sköldpaddan Professorn är bitvis riktigt kuslig. Min känsla är att Iwaoke efter att ha använt första boken till att presentera miljö och huvudpersoner nu kan ta sig tiden att både fördjupa och bredda, och det mår boken bra av eftersom det annars riskerat att kännas alltför mycket som den tidigare boken; det behövs lite sälta i längden.

Teckningarna är förstås lika bra som vanligt. Den här gången var det just sekvenserna med Professorn som var höjdpunkten, när Iwaokas vänliga och inbjudande stil plötsligt får ett stråk rejäl svärta i sig. Oväntat och bra!

Jag tycker att det kommer ut alldeles för lite manga på svenska, och framförallt sådana av hög kvalité. Det innebär att jag själv får läsa på engelska där det finns ett mycket större utbud. Därför är det verkligen roligt att Aomanjuskogen ges ut: Utmärkt serie, trevliga utgåvor där man valt att behålla de mycket vackra originalomslagen (och översättaren känns varmare i kläderna den här gången), sprillans ny i Japan, och trots det inte tillgänglig på engelska men väl på svenska 🙂


Mer sagor av Iwaoka: Aomanjuskogen

Postat den

Det här är den tredje mangan av Hisae Iwaoka som jag läst, och hon förnekar sig inte: Liksom Saturn Apartments och Drömmarnas djup efterlämnar en läsning av Aomanjuskogen en känsla av att man halvt drömmande, halvt vaken har läst en berättelse som visserligen har en konventionell handling men där verklighetens logik är utbytt mot någonting annat. I Aomanjuskogen bor Soichi, en pojke, Lilje, en flicka/blomma, Momoka, en uppslagsboksande, två dörrar, och en hel del annat i en liten stuga. Vad de gör där och varför de är där? Det visar sig allteftersom, även om det inte är säkert att man blir så mycket klokare bara för att de berättar sin bakgrundshistoria för någon.

Vi får se hur en höna vid namn Gulis förirrar sig in i skogen (att hon då plötsligt från att ha varit en vanlig höna får kläder på sig och börjar prata ges aldrig någon förklaring; det bara är så) för att få hjälp att hitta sin mamma (en hund); hur en pojke som vill återuppliva en stengud kastar in stenen i skogen och sen följer efter själv och vad som då händer; vad en oälskad vindgud kan ta sig för när han blir arg. Det som (svagt) knyter ihop allting är att Soichi, pojken, vill fylla i en bok med stämplar från de som fått hjälp av honom (stämplar är viktiga i Japan och används exempelvis i sammanhang där vi skulle använda oss av en namnteckning). Skälet till att han vill få boken fylld får vi reda på efter ett tag, men jag misstänker att det inte kommer visa sig vara så viktigt egentligen i senare volymer.

För precis som med Iwaokas andra serier så känns det som om Aomanjuskogens huvudsakliga syfte är känsloläget snarare än ”Vad hände sen?”-berättelser. Avsaknaden av förklaringar är ingen brist i manuset utan snarare avsiktligt för att få det att kännas som en saga, precis som man i folksagor aldrig får en förklaring på hur en varg kan tala, eller hur en människa kan förvandlas till en igelkott bara sådär. Iwaokas teckningar är lite i samma stil: De är inte fyllda av realistiska detaljer och hårda kanter, och är istället inbjudande, vänliga men ibland skrämmande när det krävs.

Jag gillar verkligen Iwaokas serier. De är avkopplande med sin stillsamma berättarstil och sitt lika stillsamma tempo. Ibland ser man hur manga beskrivs som hyperenergisk och närmast skrikig, och även om det definitivt finns mycket manga som den beskrivningen passar in på (och det är inte menat som ris, serier som Eyeshield 21 kan vara precis vad jag känner för att läsa ibland) så är bredden så mycket större, vilket Iwaoka är ett bra exempel på. Det jag kanske saknar hos henne är den där sista lilla gnistan som gör att jag också känner för karaktärerna själva. Det gör att jag gärna tar upp en bok av henne när andan faller på, men personerna fastnar inte riktigt i minnet. Precis som drömmar, för den delen; när jag vaknar efter en stark dröm är det känslan och stämningen som lever sig kvar, inte drömmens exakta innehåll.

Drömsk science fiction: Saturn Apartments

Postat den

För två år sedan gav Ordbilder förlag ut den udda mangatiteln Drömmarnas djup av Hisae Iwaoka. Det var en fascinerande serie med en titel som passade utmärkt: Att läsa den var som att drömma, med en bitvis obegriplig logik där händelser inträffar utan någon egentlig anledning eller förklaring, och teckningar som var lika drömlika de med. Och nu har en till serie dykt upp med samma upphovskvinna (dvs på ett språk jag förstår): Saturn Apartments, utgiven av Sigikki, som redan det borgar för kvalitet.

Det drömska inslaget är kvar men något nedtonat; istället för att bokstavligen leva i drömmarnas land är huvudpersonen Mitsu i Saturn Apartments en av invånarna i den gigantiska konstgjorda satelliten i form av en torus som cirklar runt Jorden. Han är inte ensam för hela mänskligheten har flyttat in i satelliten efter att Jorden förklarats vara ett naturskyddsområde för att skydda den från människornas förödande inflytande, men det är ändå en ödslig tillvaro, oavsett om man som Mitsu bor i de nedre skikten längst nere i ringen eller i de övre där de rika bor, med gigantiska fönster med fantastisk utsikt över planeten nedanför.

Om nu fönstren är rena förstås, och det är det som är Mitsus jobb. Iklädd rymddräkt putsar han fönster och fixar de skador som meteoriterna åstadkommer, och därigenom får han som en av få lägre-skiktare också chansen att träffa (bokstavligt och bildligt) överklassen. Serien består av kortare episoder där Mitsu försöker vinna sina gilleskamraters gillande, lära sig jobbet av den buttre Jin, träffa andra som också jobbar på utsidan, och som sagt ibland träffa sina kunder.

Serien igenom får jag en känsla av att mänskligheten håller på att sakta somna in. Samhällsstrukturen är statisk med fixa kaster, så gott som ingen strävar efter att utvecklas eller utveckla, och sen har vi den redan nämnda ödsligheten. Bild efter bild visar gigantiska rum som är närmast övergivna, och på utsidan excellerar Iwaoka med de stora tomma ytorna där Mitsu och hans kollegor arbetar, fjärran från allting annat. Att mycket av Mitsus kommunikation med sina kunder sker genom en stum kommunikation genom glasytan han arbetar på är knappast en tillfällighet, och likaså Mitsus fars dödsfall: Han jobbade också som fönsterputsare men när hans säkerhetslina gick av föll han ner mot Jorden; ett långt fall ner i ingenting.

Men deprimerande är det inte. Det lätt melankoliska tonfallet påminner en del om det i Yokohama Kaidashi Kikou, en av mina absoluta favoritserier alla kategorier, och det är inte så illa. Teckningarna med sina storhuvade karaktärer (halsar saknas helt) och suggestiva miljöer är också i toppklass, även om jag för en gångs skull hemskt gärna hade sett den här serien i färg, för de få sidor där Iwaoka fått tillgång till dem är fantastiska. Så Sigikki håller den höga klassen jag vant mig vid; det här är ytterligare en av deras serier som jag definitivt kommer fortsätta läsa.

Mitsu, och en av hans kunder