Etikettarkiv: Hitoshi Ashinano

Yes!

Postat den

Kotonoba Drive - 01

Ingen recension, bara ett Tips och ett Hurra!: Hitoshi Ashinano har startat en ny serie efter den (ganska) nyligen avslutade Kabu no Isaki, och fangruppen Roselia Scanlations har redan plockat upp serien och släppte första kapitlet för några dagar sedan 🙂

Såklart skulle jag allra helst se en officiell engelsk översättning men jag har helt gett upp hoppet om att någonsin få se en Ashinano-serie på engelska så därför tar jag mig friheten att länka till scanlationen av just de här serierna.

Nu ser jag fram emot att det kommer ta typ ett år innan jag förstår vad för miljö och värld serien utspelar sig i, och sedan några år till innan jag lärt känna personerna bra. En plågsam men njutningsfylld väntan, med andra ord!

Kotonoba Drive - 02

Kabu no Isaki

Postat den

Kabu no Isaki v6 - cover

Jahapp, det här var en smula svårrecenserat 🙂

Hitoshi Ashinanos Yokohama Kaidashi Kikou är en serie som jag utan tvekan skulle sätta upp på min personliga tio-i-topp-lista vad gäller serier, och kanske ännu högre än så. Så man kan lugnt säga att mina förväntningar var höga när jag först började läsa hans senare serie Kabu no Isaki när den började översättas (scanlation; tyvärr finns inga fysiska och/eller licensierade utgåvor av Ashinano på engelska) för några år sedan. Och början var väldigt lovande: Världen är av oklar anledning tio gånger större än förut, och de långa distanserna gör att tempot lugnats ner  eftersom det inte är möjligt att färdas mellan städer och samhällen på ett enkelt sätt. Så precis som i YKK finns det en stark känsla av ro och lugn eftertänksamhet, en ostressad tillvaro som Ashinano skildrar som om han har all tid i världen på sig. I YKK finns det kapitel på kapitel där det enda som händer är att någon kokar kaffe och sitter utomhus och tittar på världen; i KnI kan ett kapitel bestå enbart av att Isaki, den unga manliga huvudpersonen, tar en flygtur och tittar på världen.

För flygplan är faktiskt nästan huvudpersonen i serien mer än Isaki själv. Avstånden gör att det är det enda egentliga sättet som man kan träffa färdas, och Isaki, Shiro (ägarinnan av den Piper Super Cub som Isaki flyger med), Kajika (Shiros lilla syster) och nästan alla personer i serien är piloter. För att återigen referera till YKK: I YKK var skotrar det centrala fordonet och Alpha känner flera gånger att åka skoter påminner om att flyga; i KnI är flygplan centrala men även här dyker liknelsen med skotrar och flygplan upp (det är rätt uppenbart att Ashinano älskar skotrar!).

Kabu no Isaki - Dofter

6 volymer består KnI av totalt, alla utgivna i Ashinanos makliga takt om ungefär en bok per år, så det är 6 år sedan serien startade. Jag själv läste den första volymen men sen bestämde jag mig för att vänta in översättningen för att läsa ett större sjok på en gång; det råkade sammanträffa med att den första översättaren tappade intresset och därmed låg översättningen nere under en period. Men tidigt i våras tog en ny översättare upp serien igen och har nu avslutat arbetet, så jag har äntligen kunnat läsa hela serien 🙂

Så vadan inledningsmeningen härovan med att KnI är svårrecenserad?

Skälet är inte att den är dålig; tvärtom är det återigen en ypperlig serie. Den når inte riktigt upp till YKK men det känns huvudsakligen som att det beror på omfånget; Ashinanos sätt att berätta kräver helt enkelt många sidor, och YKK var mer än dubbelt så lång och han hann därmed utveckla personligheterna mer. Det är först i de sista två-tre volymerna här som framförallt Isaki och Kajika blir riktigt intressanta och alla små vinkar och antydningar om känslorna som rör sig inom dem fungerar fullt ut. Kortfattat tar det uppåt tusen sidor innan rodnaderna på kinden och de icke-utsagda replikerna får sin rätta tyngd.

Sen är Ashinano också en svår författare att göra rättvisa i text eftersom det är just i bildform som han är så mästerlig, med enstaka sidor som är nästan smärtsamt vackra att se. Hans manus med sin lågmälda ton och teckningarna som är fyllda av stämning (och dessutom behärskar han många olika stilar lika suveränt) gör att jag har lust att skriva någonting som mest låter som ett citat på en usel B-film: ”Kan inte beskrivas! Måste ses!” 😉

Kabu no Isaki - Flygning

Men sen är det det här med slutet…

Ingen spoiler egentligen men slutet är mycket konstigt. Någonstans efter knappt halva serien smyger det in sig en känsla av att den förunderliga världen vi sett är mer än förunderlig: Efter att mestadels bestått av korta fristående kapitel påbörjar Isaki här en resa till Fuji som med sin höjd på 37 km blir någonting annat än bara ett högt berg. Vad Fuji egentligen är (eller symboliserar) är höljt i dunkel, precis som så mycket annat brukar vara i Ashinanos serier (som exempelvis vad det egentligen är som hänt med världen i YKK), men den här gången känns det som att det inte bara är ett oförklarat mysterium utan ett oförklarat mysterium som har en betydelse i sig.

Jag ska inte säga mer om vad som händer eftersom serien som sagt precis har avslutats (i sin engelska översättning vill säga, den tog slut i våras i Japan) men jag kan ärligt erkänna att jag gillade serien hela vägen, inklusive slutkapitlet, även om jag lika ärligt kan erkänna att om någon frågade mig hur serien egentligen slutade kommer jag kunna svara lika bra på det som om någon frågade mig vad som hände i slutet av filmen Primer (som fram tills dess är komplicerad men möjlig att hänga med i, för att sista tio minuterna bli helt obegriplig, fast på ett stimulerande och kul sätt).

Slutorden måste bli att jag är överlycklig över att Ashinano har så hängivna fans att Kabu no Isaki blev översatt, trots att de vanliga förlagen inte är intresserade av honom, och att serien är något av det bästa jag läst i år. Och att man trots det i första hand ska läsa YKK som är ännu bättre; jag läste om den i veckan innan jag gav mig på KnI och tyckte precis lika mycket om den nu som första gången jag läste den 🙂

Kabu no Isaki - Knipa

Gamla recensioner 2(6): Yokohama Kaidashi Kikou

Postat den

Nummer 2 i miniserien av gamla recensioner jag flyttar över till den här bloggen:

Yokohama Kaidashi Kikou

Av: Hitoshi Ashinano

Idag finns det en uppsjö av manga att tillgå även för den som inte behärskar japanska; förlag i Europa och USA översätter nya serier i rask takt och säljer dem för en relativt billig penning. Men kvalitén varierar mycket, och det känns ofta som om slumpen avgör både vad som ges ut och hur mycket redaktionell omsorg som läggs ner på utgåvorna. Bland de bättre förlagen kan nämnas Fanfare/Ponent Mon, som inriktar sig på bland annat nouveau manga, och Vertical Inc., som ger ut klassiker à la Tezukas Buddha.

Men trots all licensierad manga finns det givetvis än mer som inte ses som kommersiellt gångbart i väst och som därför skulle vara dömt att förbli en intern japansk angelägenhet om inte fans översatte dem och publicerade resultaten på nätet. Det här fenomenet kallas för scanlation (scan + translation) och fanns även innan internet, om än i mycket mindre skala. Det är formellt olagligt eftersom copyrighten ägs av de japanska förlagen, men eftersom de allra flesta fansen som sysslar med scanlation slutar översätta en specifik serie så fort den licensieras utanför Japan så brukar inte förlagen bry sig om det, och en del förlag ser det helt enkelt som reklam och ett tips om vilka serier som kan vara värda att ge ut i andra länder.

Översättningarna kan vara si och så; bara för att du kan japanska och gillar manga så betyder inte det att du är en bra översättare. Men just det faktum att kommersiella hänsyn inte spelar någon roll gör att det finns en hel del udda manga tillgänglig som scanlation. Givetvis är det mesta skräp, som allt annat, men det finns också pärlor. Vilket osökt (nåja) leder fram till Yokohama Kaidashi Kikou, eller YKK som den ofta kallas.

YKK är skapad av Hitoshi Ashinano, en med japanska mått mycket långsam serieskapare. YKKs 14 volymer (den avslutades 2006) tog 12 år att färdigställa, och bortsett från några mycket korta historier är YKK det enda som Ashinano har gjort. Det långsamma tempot går också igen i serien; vi befinner oss ljusår från den kinetiska energin i mycket annan manga.

En snabb beskrivning av seriens yta ger vid handen en relativt typisk science fiction-historia: Vi befinner oss i framtiden, efter katastrofen, och serien följer roboten Alphas liv bland de fåtaliga människorna. Men ytan bedrar, och YKK är något mycket annorlunda och mer intressant än man kanske skulle kunna tro. Ashinanos teknikintresse verkar saknas helt, och skälet till att YKK är förlagd till framtiden beror egentligen inte alls på något intresse för science fiction i sig, utan mer på de möjligheter miljön ger honom. Alpha själv driver ett litet café, inte för att försörja sig (som robot saknar hon behov av pengar) utan för det sociala umgänge det ger henne. Skälet till att Ashinano gjort henne till en robot är helt klart för att det ger honom möjligheten att skildra det han egentligen vill: Alltings förgänglighet. Alpha själv förblir densamma, men människorna hon träffar växer upp, åldras och dör.

Det kan låta deprimerande, men är det inte; känslan är närmast en viss melankolisk saknad över att saker och ting aldrig kan förbli vad de var, men Alphas livslust och stilla glädje över allt nytt hon är med om gör att YKK inte faller i nostalgifällan “Det var bättre förr”.

Det är inte en serie för den som kräver en rak handling eftersom det egentligen inte är mycket som händer. Människor möts, umgås, och livet går vidare. Vissa kapitel skildrar mycket korta tidsförlopp, men ibland kan det gå år mellan två kapitel. Det ges mycket sällan förklaringar, så exempelvis vad katastrofen som gjort att de flesta människorna försvunnit beror på avslöjas aldrig; YKK är en serie med ett mycket personcentrerat perspektiv i det att den inte skildrar en handling sedd utifrån utan istället skildrar slices of life sedda från de närvarandes perspektiv, och orsaken till katastrofen är ingenting som påverkar dem i vardagen.

Men även om manuset är aldrig så bra så kräver en serie också teckningar i samma klass, och enligt mig är YKK en av de vackraste serier som gjorts. Den är inte alls spektakulär, utan liksom sitt manus så är teckningarna lågmälda och mer inriktade på känslor än yta. Ashinano jobbar med något som ser ut att vara pensel, och hans teckningar påminner ibland om en del europeiska artister, som exempelvis Will, men med mer öppna ytor och rymd.

Det är rätt svårt att göra Ashinano rättvisa i ord eftersom hans serie i så hög grad är en känslomässig skapelse, men lyckligtvis finns som sagt hela YKK tillgänglig på nätet. Att läsa vid en skärm är enligt mig inte lika personligt och varmt som en serie som YKK egentligen kräver, men man tager vad man haver. Ett litet smakprov med ett kapitel från volym 9 finns här:Alpha har varit ute på en lång resa men kommer nu tillbaka till sitt café.

Hittat i Japan

Postat den

Fortfarande här, så uppdateringar av bloggen är det ont om, men efter en dryg vecka har jag iallafall lite i serieväg att rapportera 🙂

Det är närmast deprimerande att se mängden av för mig oförståelig manga här: Igår var jag i en butik i Akihabara med 8 våningar serier… Visserligen var majoriteten av dem rätt så ointressanta även om jag kunnat läsa dem, närmare bestämt de som man behövde vara minst 18 år för att besöka och med avdelningar à la Younger Than 15 och som skulle leda till fängelsestraff om man handlade i och tog hem till Sverige, men de övriga våningarna är desto intressantare.

En ännu intressantare affär hittade jag i Nakano i en shopping mall med otakus som huvudmålgrupp: Mandarake, som hade ett antal butiker i mallen med allt mellan himmel och jord i serieväg. Exempelvis förstaupplagor av Tezukas genombrottsverk New Treasure Island, Lost World och Metropolis, för cirka SEK 40,000 styck, men också hyllrader med andra äldre manga jag tittade i. Och sen förstås begagnade nya mangaböcker för knappt SEK 10 per styck…

Dessutom hade de originalceller från alla möjliga anime; en underbar Kiki-dito hade jag gärna haft på väggen, men det var några nollor för mycket på priset 😉

Men jag har iallafall köpt några småsaker jag är nöjd med: De avslutande numren av No. 5, den extremt Moebius-inspirerade mangan av Matsumoto som bara kom ut med två nummer på engelska (köp dem, genast!), i sin eleganta design; en ny serie, Kabu no Isaki, av Ashinano, mannen bakom mästerverket Yokohama Kaidashi Kikou; bilderböckerna från Monster utgivna separat som en alldeles riktig bilderbok; och en drös mycket söta småsaker från Ghiblimuseet (rekommenderas hjärtligt till alla Tokyo-besökare).

Nu återstår enbart en rejäl session med ordbok i handen för att kunna läsa dem också…

Kabu no Isaki (scanlation)

Kabu no Isaki (scanlation)