Förra inlägget tog inte upp riktigt alla serier jag läst på sista tiden eftersom jag tänkte samla ihop alla japanska serier till ett separat inlägg. Så här kommer de, en ganska stor bunt eftersom jag nuförtiden tar pendeltåget till jobbet; ingen lång resa, cirka en kvart, men att läsa manga (mestadels i digitalt format) är ett utmärkt sätt att spendera tiden. Och den läsningen är anpassad efter läsemiljön, dvs inga alltför extrema serier mtp passagerare som eventuellt sneglar på det hela, så serier som Devilman och Inside Mari får hålla sig till hemmet 😉
The Girl from the Other Side: Siúil A Rún av Nagabe
Först, en mycket suggestiv historia som jag hittills bara läst första delen av. I huvudrollen finner vi Shiva, en liten flicka som tillsammans med en märklig varelse, bara kallad Teacher och som närmast påminner om medeltida bilder av djävulen, bor i en stuga i skogen. Shiva väntar på att hennes moster ska hämta henne men Teacher vet att det nog aldrig kommer hända, för världen de bor i har drabbats av någon slags pest och vid minsta misstanke om ett utbrott reagerar människorna med att omedelbart överge de drabbade områden och att hänsynslöst döda alla som kommer därifrån.
Men pesten är mer besynnerlig än så; snart visar det sig att det kanske inte bara är en så enkel sak som en sjukdom som dödar: Teacher vägrar låta Shiva nudda honom, och det antyds att han kan vara en som drabbats av sjukan…
Jag vet inte alls var den här serien kommer ta vägen men jag gillar den starkt, och har redan köpt fler volymer. Hittills har jag bara läst det första, och det i hemmets lugna vrå eftersom sagor av det här slaget inte passar på ett pendeltåg. Jag är framförallt nyfiken på att förstå mer av världen som skildras och vad som har hänt, och att få fortsätta Nagabes utmärkta teckningar för utan dem vore det här inte alls lika spännande.
House of the Sun av Taamo
House of the Sun är ett romantiskt familjedrama i tretton volymer: 17-åriga Mao Motomiyas föräldrar är skilda och hon lever nu med sin pappa och hans nya fru + barn, men relationen till pappan är minst sagt usel. Så istället spenderar hon mer och mer tid hemma hos sin barndomskamrat Hiko Nakamura, en 24-åring som bor själv i sitt gamla familjehem efter att hans föräldrar dött i en bilolycka och hans yngre bror och syster flyttat in hos släktingar i andra städer.
Givetvis (det är ändå en shojo-manga) visar det sig att de båda är smått förälskade i varandra, så när Mao helt sonika flyttar in hos Hiko (hennes pappa säger vare sig bu eller bä om det hela) kompliceras tillvaron eftersom ed vet att timingen är rätt usel: Hon går fortfarande i skolan och är ännu inte myndig, och hans största önskan är att återigen kunna bo med hela sin kvarvarande familj, dvs syskonen, i huset igen, och vill därför satsa all kraft på att göra det möjligt.
Det som höjer House of the Sun över många andra liknande serier (vilket gjorde att jag läste klart den) är att den tar sina karaktärer på allvar. Maos förtvivlan över att hennes pappa inte verkar bry sig är viktigare än kärlekshistorien, och att hennes svärmor är en snäll och mycket omtänksam person gör det inte lättare för Mao att stå ut med att bo i deras hus. Och Hiko har aldrig riktigt kunnat prata med sina syskon om sina känslor efter att föräldrarna dog, och i och med att de omedelbart flyttade in hos sina släktingar hann syskonen aldrig reda ut sina känslor.
Så mer än en romantikserie är House of the Sun en serie om att vilja skapa sig ett hem: Miko önskar att hennes pappa ska visa att han bryr sig om henne och att hon ska kunna känna sig trygg igen i ett hem där hon vet att hon är älskad. Samma önskan driver Hiko som längtar tillbaka till familjetillvaron han hade när föräldrarna levde.
Så jupp, jag gillade House of the Sun, ett utmärkt inte alltför komplicerat sällskap på tåget. Och ett plus för att så många agerar så vuxet i serien, dvs de kan se fler sidor av saken när de diskuterar, och att någon är kär i någon som tyvärr älskar en annan är sorgligt men det inte hela världen: Tiden läker alla sår skulle kunna vara seriens signum.
Neo Parasyte f av diverse
Parasyte är en mindre klassiker vad gäller japanska serier, en berättelse om en utomjordisk invasion där utomjordingarna tar över människornas kroppar och med hjälp av dem å det gruvligaste dödar andra människor. Spännande och kuslig var den när jag läste den för många år sedan, och tydligen finns det fler som tyckte samma sak för den här boken är en samling korta historier där diverse japanska serieskapare har gjort egna serier som utspelar sig i samma serieuniversum.
Så vi får rena skräckisar, humoristiska bagateller, en matlagningsshow à la parasiterna, en gayserie-version, med mera. En rolig idé men tyvärr är de flesta historierna inte lika underhållande som jag hoppades. Någon enstaka pärla finns, men det är definitivt en bok som bara seriösa Parasyte-fans bör göra sig mödan att leta upp. Jag har ännu inte läst Neo Parasyte m, en till antologi som också kommit ut, men jag skulle väl tro att samma sak gäller den.
My Love Story!!
Det här blir inte ens en recension, bara en anmälan om att den bitvis fantastiskt roliga My Love Story!! nu finns komplett i och med att det trettonde avslutande albumet nyligen kom ut. Jag måste erkänna att serien tappade lite fart i de sista volymerna och att den sista knorren som skulle addera lite spänning i just den avslutande volymen kändes lite påklistrad; Takeo och Rinko är ett alldeles för perfekt kärlekspar för att det skulle vara sannolikt att de av ett missförstånd skulle separera.
Men det är bara några små fläckar på den annars mycket uppmuntrande, roliga och annorlunda historien om den store Takeo och den lilla Rinko, båda två med hjärtan av guld 🙂
Kakegurui av Homura Kawamoto (manus) och Toru Naomura (teckningar)
Ren och skär underhållning bjuds i de hittills tre översatta volymerna om Hyakkaou Private Academy där bara de allra smartaste eleverna tas emot men där dobbel är det enda som intresserar dem. När serien börjar har en elev just börjat, Yumeko Jabami, och hon lär sig snabbt den obönhörliga logiken som råder i skolan: Om du är bra på att spela ger det prestige och pengar, men om du är dålig på det kan du räkna med att både bli fattig och i princip de andra elevernas slav under skoltiden och även efteråt.
En hård kultur, men det visar sig snabbt att Yumeko är lika galen i spel som de andra elverna, och skicklig är hon dessutom. Och för den delen inte bara galen i spel; de flesta eleverna är galna rent allmänt:
Löjligt överdrivna känslor, ett ohyggligt fuskande (alla anser att fusk ingår i spelets regler, så att säga), och insatser som snabbt växer från några tiotusen yen till miljarder yen och lite ryskt roulette ovanpå det. Det är inte precis en subtil serie men jag har kul när jag läser den; det enda som oroar en smula är hur dramatiken ska kunna fortsätta trissas upp eftersom rysk roulette känns som en närmast maximal insats 🙂
Kuma Miko: Girl Meats Bear av Masume Yoshimoto
Machi Amayadori är den enda människan som arbetar i ett litet Shinto-tempel i utkanten av by på den japanska landsbygden. Men där finns också Natsu Kumai, en talande björn, för byn har sedan urminnes tider haft ett avtal med björnarna om ett samarbete. Så Machi har växt upp tillsammans med Natsu och båda har svårt att klara sig utan den andra: Natsu känner sig ansvarig för Machi, medan Machi med sin minst sagt ovanliga uppväxt inte har en aning om hur man ska klara sig i den moderna världen.
Det här är en stillsam serie med lågmäld humor, humor av ett slag som inte handlar om att leverera skämt slag i slag utan om mer om en känsla som får läsaren (well, mig) att le när man läser den. Exempel:
Machi önskar att en dag kunna gå i en skola i en storstad, men Natsu känner sig osäker på att hon skulle klara det så han låter henne genomgå prov för att bevisa att hon skulle klara det. Proven är enkla och av typen ”Åk till Uniqlo i närmaste stad och köp kläder”, men Machi är både ovan vid saker som tåg och folkskygg eftersom hon aldrig lämnat byn förut, så provet visar sig mycket knepigt för henne.
Det här är ingen stor serie men den är mysig att läsa, både fisken–urvattnet-historier som när Machi ska shoppa eller lära sig hur en smart mobil fungerar (Natsu är däremot helt up-tp-date och använder mobiler, laptops, Skype, mm), och mer vardagliga scener från det dagliga livet i byn. Så jag kommer fortsätta läsa serien när nästa (det sjunde) albumet dyker upp på engelska någon dag.
Golden Kamuy av Satoru Noda
Om björnarna i Kuma Miko var stillsamma bjuds det på andra bullar björnar i Golden Kamuy: Serien utspelar sig i början av 1900-talet på Hokkaido, och i de tre volymer som hittills översatts är det ett kylslaget och ödsligt Hokkaido som skildras. Saichi Sugimoto, kallad ”Immortal Sugimoto” av sina soldatkollegor från rysk-japanska kriget, gräver efter guld utan framgång när han får nys om en försvunnen guldskatt, hopsamlad av ainus men sedan stulen. Kartan till guldet ska enligt rykten finnas intatuerad på ett antal förrymda fångars kropp och han ger sig in i jakten på skatten, i konkurrens med flera andra grupper.
Men det där är egentligen bara MacGuffinen för att hålla historien igång, för det verkliga dragplåstret är partnern han plockar upp på vägen: Asirpa, en liten ainu-flicka som har personliga skäl att vilja hitta skatten och den som stal den. Tillsammans utvecklar de två en bitvis motvillig vänskap, där Sugimoto står för musklerna medan Asirpa är den som känner landet och vet hur man ska överleva i den bistra vintern. Och under serien gång får Sugimoto (och läsaren) lära sig en hel del om ainus: Språket, kulturen, familjestrukturerna, och eftersom det är en japansk serie, en ofantlig mängd information om mat och matlagning.
Blandingen av actionserie och kulturundervisning fungerar riktigt bra, men även om Noda är bra på att skildra action och göra den spännande är det ändå inte vildsinta björnar som sliter jägarna i stycken eller galna soldater som gör vad som helst för att hitta guldet som biter sig fast i minnet utan det jag kommer bäst ihåg är mycket mindre dramatiska saker, som Sugimotos reaktion på att äta rå ekorrhjärna och Asirpas motvilja mot miso 🙂
Girls’ Last Tour av Tsukumizu
Sist och kanske bäst av dagens serier (i konkurrens med My Love Story!!) är den här science fiction-serien av Tsukumizu om Chiito och Yuuri som i en gammal kettenkrad rullar fram genom en värld efter en ospecificerad katastrof. Det är inte dagens värld som gått under utan en betydligt mer avancerad och annorlunda sådan, där det verkar som gigantiska städer i många nivåer täcker det mesta av planetens yta. De två överlever genom att hitta militärransoner och konservburkar för det är inte bara människorna som verkar ha dött ut; alla andra djur saknas också och det är en helt tom miljö de fördas genom.
Men några andra möter de ändå, även om det är sällan; efter tre volymer kan jag räkna sådana möten på ena handens fingrar och få några över. De de möter är alla liksom Chiito och Yuuri lugna och filosofiska, och de hjälper varandra innan de åter skiljs åt. Samhällskollapsen i serier som The Walking Dead är ungefär så långt man komma från vad vi ser i den här serien.
Så om inga akuta faror hotar och det är en värld i princip utan andra människor, vad händer i serien?
Egentligen ingenting. De två pratar, de kör vidare, de småpratar lite grann, de kör en bit till. Något långsiktigt mål har de inte, de tar dagarna som de kommer, och jag är helt säker på att en del läsare skulle tycka att den här serien är något av det tristaste de läst.
Och jag skulle ha svårt att protestera mot en sån åsikt eftersom det verkligen är extremt händelsefattigt. Men jag tycker om seriens melankoliska stämning, blandat med små vardagliga nöjen som lyckan i att finna varmt vatten så man kan ta ett avslappnande bad. Den påminner en smula om stämningen i Hitoshi Ashinanos Yokohama Kaidashi Kikou, en av mina favoritserier alla kategorier, och det är säkert därför jag också är så svag för den här. Tre böcker översatta, tre böcker kvar, och jag väntar spänt på att få se hur det här slutar. Antagligen utan att någonting särskilt händer, och det är nog precis det jag hoppas!
Simon säger 