Etikettarkiv: Howard Chaykin

Satellite Sam: Nja…

Postat den

Satellite Sam 1 - cover

Jag älskar Matt Fractions Sex Criminals, dito hans Hawkeye (som nu är avslutad, men jag väntar med recension tills den tjocka samlingen med alla nummer dyker upp hos mig), så därför hade jag höga förväntningar på Satellite Sam, den femton tidningar långa maxi-serien tecknad av dem gamla räven Howard Chaykin när jag började läsa den; Chaykin har gjort en del riktigt suveräna serier, som American Flagg!, även om det är en del år sedan jag läste någonting riktigt bra från hans penna, så det kändes också intressant.

Men Satellite Sam kändes märkligt menlös. Det är en berättelse som utspelar sig i början av 50-talet och som handlar om tv-serien Satellite Sam, en som det verkar ganska halvdan science fiction-serie. Handlingen tar sin början när skådespelaren som spelar huvudrollen en dag hittas död i ett sjaskigt hotellrum, och eftersom tv-programmen sänds live (dvs det är närmast en direktsänd teater) och han hittas under pågående sändning (hans rollfigur är tänkt att dyka upp först i slutet av dagens episod), måste produktionsbolaget omedelbart måste hitta en ersättare.

I brist på bättre anlitar man sonen till skådespelaren som jobbar som allt-i-allo bakom kulisserna; eftersom han liknar sin far slänger man snabbt in honom i slutet med en lösning på hans utseende som är ett alldeles för trovärdigt exempel på en usel sf-lösning à la Hollywood:

Satellite Sam 1 - första gången

Men det här är inte Hollywood, det är New York, för Hollywood har ännu inte blivit centrum för TV och film. Sonen, som är alkoholiserad och i början inte det minsta intresserad av stjärnrollen, upptäcker att hans pappa verkar ha jobbat på en hemlig plan för att bryta sig loss från bolaget som sänder serien och flytta till Hollywood där han trott att framtiden fanns.

Blanda in en cynisk politiker, halvkriminella poliser, och en tv-serie som hela tiden är på gränsen till att upplösas, inklusive inför live-sändande kameror, och där har ni Satellite Sam. Inte så dum setup, med en manusförfattare som brukar kunna skriva på ett intressant sätt och en tecknare som borde passa för att skildra den här epoken, så vad är det som går fel?

Det största problemet är förstås att jag inte tyckte det var så kul att läsa serien. Precis som de redan nämnda Fraction-serierna är berättartekniken här relativt komplicerad; det är inte samma hopp i tid och rum som i dem men istället är tempot i serien konstant upptrissat, utan andrum. Min gissning är att Fraction velat efterlikna stressen under sändningarna av tv-serien och det lyckad han faktiskt med, men som serieläsning blir det lite för mycket av just stress i läsningen, och det gör att handlingen är rätt svår att följa med i eftersom det saknas lugnare scener där jag ges en chans att bättre förstå vad som pågår.

Men ändå måste jag nog lasta det mesta av kritiken på Chaykin. Det är egentligen inget fel på teckningarna i sig, de ser ut som Chaykin brukar göra, dvs med manliga huvudpersoner som är långa, ståtliga och med mycket välskulpterade ansiktsdrag (ärligt, alla Chaykins manliga huvudpersoner ser ut som om de vore släkt med sina kvadratiska hakor, och de kvinnliga ser alla ut som Betty Page i kantiga 50-talsdresser, må vara i varierande åldrar). Men tillsammans med den komplicerade intrigen gör det att en del av hans personer är alltför knepiga att särskilja, så på ganska många ställen var jag tvungen att gissa vem det var som skildrades i rutan.

Satellite Sam - avsked

Och sen har vi det där med sex + Chaykin… Jag vet att Fraction kan skildra sex på ett alldeles utmärkt sätt (Sex criminals, natch!) men här är det sex à la Chaykin för hela slanten, och jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt att läsa. Samma hårda inställning, samma mycket klichéartade kinkiness, samma opersonliga känsla som i till exempel Chaykins urtrista Black Kiss; när han skildrade sex i American Flagg! var det visserligen också åt det hållet, men där kändes det helt naturligt med tanke på den sensor overload som den serien byggde på. Det syns tydligt på omslagen; bokstavligt talat vartenda omslag har en halvnaken kvinna i utstyrsel som den som ses i exemplet ovan från det första numret, trots att sexinslagen faktiskt inte är så frekventa alls.

Jag har ingen aning om det är Fraction som försökt skriva en Chaykin-serie eller om de här inslagen är Chaykins bidrag till manuset, men de ger inte precis några pluspoäng hos mig 😦

Som slutord är det trots kritiken inte en usel serie. Skildringen av tv-världen i 50-talets New York är genuint intressant, bihandlingen med Eugene Ford och hans fästmö är ett lyckat exempel på hur Fraction kan berätta en historia med hjälp av lösryckta scener och antydningar, men huvudintrigen, med vad den döda pappan egentligen hållit på med, tyckte jag var långtråkig, helt krasst. Så det skulle gå att göra en bra fan edit av den här serien, om man klippte bort allt det dåliga, men jag är rädd att jag inte har tid med det. Men om någon känner för det, yay för hen!

En bortglömd visuell roman: Empire

Postat den

Ibland brukar Will Eisners Ett hus i Bronx omnämnas som vad som kallas den första (amerikanska) graphic novel (knepigt med bestämd form på ett engelskt ord i en svensk text, så det skippar jag…). Det stämmer självklart inte eftersom det finns många föregångare, exempelvis Milt Gross underbara He Done Her Wrong, men däremot var den viktig som den första moderna serien som gavs ut i bokformat istället för tidningsformat i USA.

Idén med längre serier som gavs ut i bokformat låg i tiden. Samma år, 1978, gavs Sabre ut, en comic novel (det är vad förlaget kallade det) som var avsedd för seriebutikerna, och den brukar ibland nämnas tillsammans med Eisners bok som de första moderna serieromanerna i USA. Dessutom fanns böcker som Richard Corbens Den som också kom ut 1978, men den hade trots allt publicerats i en tidning så det är inte riktigt samma sak som en originalutgåva i bokformat.

Men en annan bok som helt saknas i dessa diskussioner är en som åtminstone enligt mig är bra mycket intressantare än Sabre vars ynka 38 sidor knappast gör själv för att kallas roman, och som också kom ut 1978: Empire, skriven av Samuel R Delany och illustrerad av Howard Chaykin.

Delany räknas som en av de allra bästa sf-författarna, och när Empire kom ut 1978 stod han på toppen efter romaner som Nova och Dhalgren. Chaykin å sin sida hade innan Empire blivit hyllad för sin serieversion av Star Wars. Goda chanser för någonting storartat när Berkley Books anlitade dem för att producera vad de kallade för en visual novel.

Och på en del sätt uppfyller Empire förväntningarna: Det är en bok som ser fantastisk ut; stort format, en Chaykin som aldrig tecknat elegantare, och överhuvudtaget en design som i mångt och mycket påminner om det som nuförtiden kallas widescreen comics, dvs serier som låter teckningarna andas med generöst användande av stora ytor och en tydlig ”Wow”-känsla. Med tanke på att det är mer än 30 år sedan den publicerades är det imponerande hur modern den känns ibland.

Men tyvärr finns det också en hel del som inte är lika bra. Manuset är mer än lovligt Star Wars-inspirerat som redan titeln antyder, och att Delany var en nyskapare inom prosan märks inte. Det finns spår av hans talang, framförallt i idén om rymdimperiet som har låst allt informationsflöde i fysisk form, och därigenom upprätthåller sin makt tack vare att de behärskade planeternas kulturer tvingas in i samma spår som dem, men mestadels är det en rak space opera, med nya planeter och nya äventyr på varje sida. Delany var heller inte nöjd med resultatet, och det är förståeligt.

Teckningarna är utan tvekan den stora behållningen, men ibland blir det lite väl slaviskt följande av mallen att alla sidor antingen ska bestå av enbart horisontella eller enbart vertikala rutor som sträcker sig över hela sidan. Men mot slutet blir det en del andra layouter också, och det vinner serien på. Som sagt är det en elegant och raffinerad Chaykin vi ser här som målar istället för sin vanliga teckningsstil, men att det ändå är Chaykin är uppenbart; hans manliga hjältar är alla misstänkt lika varandra, och han har alltid varit bra på att teckna larger than life-karaktärer vilket passar perfekt här.

I det stora hela är Empire ett mycket intressant misslyckande; det märks att det är ett ovant format både för Delany och Chaykin. För att undvika klassiska pratbubblor envisas man med att lägga repliker utanför bilderna vilket känns otympligt, och det finns flera andra exempel på hur man väljer att försöka undvika de vanliga seriekonventionerna så mycket man kan. Om man jämför med Chaykins teckningar till American Flagg! så ser Empire antagligen mer lättförståelig ut för en ovan serieläsare och mer lockande, men AF! är ändåen betydligt bättre serie som vet hur seriemediet kan användas optimalt.

Som sagt är Empire i princip bortglömd; när jag skulle leta upp illustrationer till det här inlägget gick jag helt bet: Det verkar inte finnas en enda illustration från Empire på hela nätet, förutom omslaget, vilket är första gången det händer för mig med en serie som jag skriver om (så jag scannade, mycket försiktigt, några sidor på jobbet eftersom min scanner är trasig). Inte ens Wikipedia har mycket information om serien; de flesta andra Chaykin-serier har egna sidor, men Empire har ingen.

Lustigt nog är det inte knepigt att få tag på en kopia trots att den aldrig tryckts om. I amerikanska seriebutiker brukar den dyka upp då och då, och den brukar inte kosta många dollar. För den som stöter på den rekommenderar jag helhjärtat ett köp; det är en fascinerande, om än inte speciellt bra, bok.