Kort-kort konsumentinfo: Mu – The Lost Continent

Lustigt nog ser Corto yngre ut här i sitt sista äventyr än han gör i något annat album, undantaget The Early Years

För den som liksom jag köpt IDWs översättning av Corto Maltese tänkte jag bara tipsa om att det sista albumet, både i ordningen som Hugo Pratt gjorde serien och i IDWs utgivning, nu finns ute i handeln: Mu – The Lost Continent, det sista albumet i sviten om den filosofiske sjömannen/lycksökaren. För vad jag tycker om albumet ifråga hänvisar jag till en tidigare recension när jag läste det på danska. Tl;dr: Tyvärr det kanske svagaste albumet i sviten, med teckningar som sviktar och en handling som är mer osammanhängande än vad som är nyttigt för den.

Men med det sagt, kudos till IDW för att de lyckades ge ut alla tolv album, och ännu mer kudos för att de gjorde det i svartvitt; att få läsa Mu på det sättet var väldigt mycket trevligare än att läsa den färglagda danska utgåvan. Och jo, ja, jag tycker nog också att engelska är lättare att läsa än danska… 😉

Kan köpas bl.a. här:
  • Mu (Adlibris)
(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Battle Stations av Hugo Pratt & Donne Avenell

Ser man på! Det engelska företaget Rebellion som publicerar spel, böcker, och serier, fortsätter att gräva i den extremt omfattande äldre engelska serieproduktionen, och det handlar ofta om serier som sällan nämns nuförtiden. Man köpte för flera år sedan 2000 AD, den klassiska engelska serietidningen där bland annat Judge Dredd såg dagens ljus, och har sedan dess försökt ge ut någorlunda vettiga samlingar av serier därifrån, och långsamt har man förvärvat fler och fler rättigheter, som mycket av IPCs serier som vi såg i Sverige i äldre serietidningar, typ Roy of the Rovers (som Rebellion ger ut samlingsutgåvor av) i Buster. Kul att någon ger sig på de här serierna för de sågs i princip som slit-och-släng-serier, så inte mycket finns samlat av dem.

Och nu har man grävt ännu lite djupare i ännu mer bortglömda serier, och hittat ett litet guldkorn: Battle Stations från 1963, en i floden av brittiska krigsserier som gavs ut i uselt tryckta häften till löjligt låga priser. Att just den här är ett fynd beror såklart på tecknaren: Hugo Pratt, den legendariska italienska serieskaparen som vid den här tiden gjorde ett antal krigsserier för IPC. Men för svenska läsare finns den lilla ytterligare lockelsen att författaren är Donne Avenell som under en tid var mycket viktig för den svenska serieproduktion när han skrev flera av de mest omtyckta svenskproducerade Fantomen-serierna på 70- och 80-talet. Så den här inbundna boken var ett givet köp för min del 🙂

Det är inte den första av dessa Pratts krigsserier jag läst; för drygt ett år sedan skrev jag några ord om The Crimson Sea som ett fan scannat in. Där gillade jag teckningarna och hur man tydligt kunde se hur inspirerad av Milton Caniff den tidiga Pratt var, men manuset var förglömligt. Teckningsberömmet gäller för Battle Stations med, med en tidig Pratt som håller på att hitta sin egen stil. Snabbt tecknat är det och dessutom avsett för ett litet format (boken är något mindre än en vanlig serietidning och det syns att teckningar förstorats en aning), men det är någonting som passar Pratt bra. Här är han förvisso mestadels fast i en stil där detaljer måste ritas ut till fullo och med sidor som är relativt ”fulla” med svärta och små streck, men då och då ser man hans senare stil med mer helfärgade vita eller svarta ytor skina till. Och nog syns det till lite typiska moln och måsar som skulle kunnat vara hämtade ur Corto Maltese också, så visst är det Pratt på god väg att hitta sin egen stil här 🙂

Men sen ska Avenell också ha en eloge för manuset. Det är typiskt för den här typen av brittiska krigsserier i ton och innehåll, men Avenell lyckas faktiskt förmedla en känsla av att kriget är ett elände för alla inblandade, slemma tyskar såväl som tappra engelsmän, och att det finns goda män på båda sidor. En inte alltför djup iakttagelse kanske, och visst är det en tysk ubåt som startar övervåldet i serien, men när serien är över är det med en känsla av någorlunda balans i berättandet.

Battle Stations är ett utmärkt exempel på att även de mest kommersiella satsningar, som IPCs på krigsserier på 50- och 60-talet, ibland kan lyckas åstadkomma någonting genuint bra. Läsvärdet här är mest tack vare Hugo Pratt och de serier han senare skulle skapa, men serien som sådan är inte dum alls den heller. Den som läst Garth Ennis mer allvarliga krigsserier vet vilket tonläge han brukar ha då det gäller att skildra de olika sidorna i andra världskriget; Ennis har ofta skrivit om hur präglad han är av läsningen av de här äldre krigsserierna i sina egna serier, och hur mycket han tyckte och tycker om dem. Jag skulle säga att Battle Stations är en sån serie, som i all sin enkelhet ändå har en poäng trots den inte precis subtila skildringen av olika nationaliteter. Det ska bli spännande att se hur de andra krigsserierna som Rebellion tänker ge ut artar sig; härnäst kommer Battle of Britain av Ian Kennedy i april, för att sedan följas av ytterligare en Pratt-serie, Battler Britton, i juli.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Corto Maltese – The Early Years

När jag skrev några ord om The Secret Rose nämnde jag att jag inte var säker på om jag skulle skaffa The Early Years eftersom jag redan hade den. I färg, förvisso (något jag inte gillar när det gäller Corto Maltese som jag nämnt alldeles för många gånger redan!), men man måste ju inte alltid ha perfekta utgåvor. Fast sen fick jag syn på den i en butik, och när den nu såg så snygg ut gick den bara inte att motstå… Därför blir det några korta ord om den också, även om jag nu skrivit om Corto Maltese så många gånger att jag inte har så mycket att tillägga. 🙂

The Early Years är en lite udda bok. Corto själv syns bara till på några få sidor, även om det pratas om honom innan; när jag läser den hoppas jag nästan att han aldrig ska få vara med utan få förbli någonting mystiskt som bara refereras till, huvudattraktionen som aldrig dyker upp, som mumintrollen i Sent i november. Istället är det Rasputin som har huvudrollen här, dvs en ung Rasputin som inte förrän i slutet av boken möter Corto tack vare Jack Londons försorg.

Rasputin har alltid varit en knepig karaktär tycker jag. Han är genuint osympatisk, och det är svårt att förstå varför Corto står ut med honom. Här, som ung, är han precis lika otrevlig och våldsam när den ryska armén kapitulerar för den japanska 1905 i slaget om Port Arthur. Jack London tar sig an honom, av på ytan lika oförklarliga skäl som senare Corto gör det, men på något sätt känns det mycket rimligare i den här boken. Rasputins ungdom, hans uppenbara avsky för förtrycket som han och de andra utsätts för i ryska armén och krigets allmänna vansinne gör hans våldsamma handlingar mer begripliga, och därmed också att London har en viss sympati för honom. Och att Corto också för första gången träffar honom i den här situationen gör deras senare relation mer förståelig den med; när man en gång blivit vän med någon innebär det också ett ansvar för denne, om man heter Corto Maltese. Vikten av det personliga ansvaret är någonting som återkommer gång på gång i Corto Maltese, och ibland innebär det att man måste ta hand om även personer som Rasputin.

I övrigt är det lika trevligt som alltid att se hur skickligt Pratt skildrar människor från Jordens alla hörn. Det här är ett sent verk av honom så av och till blir strecken besynnerligt tjocka vilket kan ge ett litet klumpigt intryck, och det kan bli ett visst övermått av coola ansiktsprofiler med en cigarett i mungipan (den här gång som omväxling huvudsakligen i form av Jack London istället för Corto), men huvudsakligen ser det självklart väldigt bra ut; jag är svag för Pratts teckningar, inte tu tal om annat!

Och för den som vill ha ett ytterligare skäl till att liksom jag skaffa den här utgåvan även om man har en äldre så finns det också fem sidor från den påbörjade men aldrig avslutade fortsättningen på den här historien som var tänkt att knyta ihop berättelsen om Corto och Rasputin med Balladen om det salta havet. Inte omistliga sidor, men roliga att se 🙂

Slutligen, som exempel, en sida dels från den nya svartvita utgåvan, och samma sida från den äldre amerikanska utgåvan (något beskurna eftersom jag inte ville förstöra böckernas ryggar). Personligen tycker jag att färgerna i den senare är ganska ok men att de gör sidan alltför likformig med alla nyanser av gult, och att den svartvita version är överlägsen. Jag kan också nämna att om man jämför med andra utgåvor så är det bra att veta att serien först publicerades i strippformat, så sidlayouten beror helt på hur man valt att presentera stripparna i albumformatet.

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: The Secret Rose

Jag har redan skrivit (räknar…) sju tidigare inlägg om Hugo Pratts Corto Maltese, så jag tror det blir effektivast att jag helt sonika berättar vad som utmärker den senaste till engelska av NBM utgivna The Secret Rose bland albumen 🙂

  • Pratt byter här layout till tre rader / sida istället för fyra. Det kändes konstigt i början med de större rutorna som nästan kändes inzoomade, men jag vande mig efter hand, även om jag helt klart föredrar den tidigare layouten.
  • Att varje ruta är större gör också att detaljer syns bättre (utmärkt tryck, igen), och det är inte nödvändigtvis en fördel eftersom det känns som om Pratts streck här börjat tappa lite av sin säkerhet. Corto ser ut som han brukar, men en del andra personer ser lite besynnerliga ut, inklusive att flera verkar skela ordentligt; eftersom det funnits tendenser till det förut i Corto tror jag inte det är meningen, men här är det inte bara tendenser utan det ser mycket underligt ut.
  • Storleken gör också att jag ännu mer ogillar de rutor när Pratt tecknar bilar som ser mer ut som vore de fotografier (vilket det kanske handlar om); de skär sig rejält mot resten av seriens utseende med sin stelhet. Pratt gillar att blanda stilar, som i den här boken där karaktärer från medeltida illustrationer tecknas just som sådana och det är en del av Corto Malteses charm, men de där bilarna, hm!
  • Historien är den här gången 100% mytologisk, med en Corto som i en drömvärld möter Döden, letar efter den heliga graalen, med mera. Så läs det hela som en ett drömspel och inte som en äventyrsserie, för annars blir du besviken. Själv uppskattar jag Pratts teckningar och stämning så mycket att jag också gillar The Secret Rose, men jag har full förståelse om någon annan tycker den har ett alldeles för svagt manus och i viss mån håller jag med.
  • På grund av handlingens inte helt tydliga röda tråd är det en serie där det som är bäst enstaka sekvenser, snarare än hela boken som sådan. Bland mina favoriter finns just mötet med Döden, Cortos konversation med rosen/graalen, och gorillan som är mycket frustrerad över att alla tar hen för ett troll.

Det får räcka för idag. Nu återstår bara Mu, det sista albumet i sviten, och sen har jag allt med Corto Maltese på svenska eller engelska. Så efter det kommer det för min del bara handla om att eventuellt införskaffa bättre utgåvor än de jag har (som en svartvit version av The Early Years). Äntligen!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Corto Maltese – Fable of Venice / The Golden House of Samarkand / Tango

Corto Maltese - Esmeralda
IDWs omslag är snygga men inte så spännande så istället tar jag en uppförstorad detalj från albumet Tango; Esmeralda är ett utsökt exempel på Pratts teckningar som jag inte kunde låta bli att ta med här

Jag inser att jag aldrig följde upp hur det gick med IDWs utgåva av Hugo Pratts Corto Maltese efter att jag för några år sedan klagat över hur någonting gått fel i trycket av två av böckerna. Så här kommer uppdaterad konsumentinformation, och glädjande nog av det positiva slaget 🙂

För i de här tre böckerna, de senaste som IDW gett ut, ser linjerna återigen bra ut och den där fula hackigheten har försvunnit. Så med lite tur var det ”bara” två av böckerna som råkade ut för missödet; jag har inte köpt In Siberia som kom ut efter de två men innan de tre jag nämner idag eftersom jag redan har den på svenska (och då behövs ingen engelsk utgåva, även om det är lite frestande för att göra bokhylleraden liiite snyggare med enhetliga ryggar…) men jag hoppas att den också ser bra ut. Så tack för det, nu känns det skönt att skaffa de här böckerna igen.

Men en smula undrar jag ändå över varför just Corto Maltese ska vara så krånglig när det gäller olika utgåvor. Vi har svartvita (ursprungliga) versioner, vi har färglagda versioner som Pratt tydligen själv godkände och som ser helt OK ut även om de svartvita är klart snyggare, vi har färglagda gräsliga versioner (som den svenska De vackra drömmarnas lagun), vi har utgåvor med bra tryck (IDW), med dåligt tryck (IDW igen), mm.

Och andra saker skiljer sig också åt. Ta bara dagens tre böcker, alla tre riktigt bra album, som kortfattat beskrivna är

Fable of Venice: Corto, på jakt efter en legendarisk skatt, befinner sig i Venedig där fascismens fula tryne börjar synas till, inklusive förgrundsfigurer som Gabriele D’Annunzio som också sågs till som huvudperson i David Bs Black Paths. Som alltid försöker Corto undvika politiken och som alltid misslyckas han.

The Golden House of Samarkand: Ett av de längre Corto-albumen drar in honom i en härva där olika turkiska fraktioner kämpar för sina drömmar om hur hemlandet ska utvecklas. Själv är hans mål mer oklart, förutom att det inbegriper att hjälpa Rasputin ur ett fängelse, och som alltid när Rasputin är med i senare Corto-album betyder det en sällsam blandning av slapstick och surrealism, där det inte alltid är uppenbart vad som är verkligt och vad som är drömmar. Här finns också en dubbelgångare till Corto, ett omen om någons död, som förstärker känslan av en lång dröm.

Tango: Till Buenos Aires kommer Corto för att göra en vän en tjänst, en vän han lärde känna i Fable of Venice.; faktum är att det här närmast är en direkt fortsättning på det albumet även om The Golden House of Samarkand utspelar sig mellan de två. Ett av de tunnare albumen men ett med en mycket tät handling; det är rätt typiskt för Corto Maltese-serien att en bok samtidigt kan innehålla intriger som skulle räckt till telefonkatalogtjocka böcker men där huvudpersonen trots detta helt fokuserar på sig själv och sina vänner, utan att bekymra sig om huruvida dennes handlingar riskerar att förorsaka enorma framtida problem.

Som sagt, tre starka album som dessutom lämpar sig väl att läsa tillsammans, med referenser mellan dem, och med en bra blandning av det drömska och intriger som utspelar sig i ett mycket konkret 1920-tal.

Och likaså som sagt, med en del bekymmersamma detaljer vad gäller detaljer. Jag har inte suttit och jämfört ruta för ruta, men när jag läste dem var det några saker som jag undrade över och inte kunde låta bli att kontrollera mot andra utgåvor. Varpå jag ser saker som det här, från den första sidan i Samarkand-boken:

Corto - IDW vs Danmark 1

Till vänster IDW, till höger en dansk utgåva från 80-talet. Som synes gjorde Pratt ursprungligen den första sidan i färg, men sorgligt nog har IDW inte kostat på sin bok att återge färgerna utan istället helt simpelt tryckt upp akvarellen i svartvitt. Så klart minus till IDW för det.

Sen ett till exempel från samma bok:

Corto - IDW vs Danmark 2

IDW t.v., dansk utgåva t.h. Notera hur dels skuggor lagts till hos IDW, men också hur nederdelen utökats. Faktum är att hela albumet verkar ha omredigerats rejält; utökade nederdelar är legio, men rutor har lagts till / tagits bort, spegelvänts, korrigerats, och hela sidor har fått annan layout. Jag hoppas att IDW är närmast ”sanningen”, och åtminstone i den här rutan föredrar jag deras version eftersom scenen utspelar sig på natten där detaljer inte syns så bra.

Jag skulle också kunna visa exempel på hur textningen av ljudeffekter skiljer sig åt, ibland ganska dramatiskt (tyvärr är inte IDWs versioner de bästa här, även om de ofta låter originalets ljudeffekter kvarstå), men det blir nog alltför petimäterartat. För att inte tala om min (lilla, men ändå!) skepsis mot valet att i de senaste albumen ha valt ett papper som är snäppet blankare än det i de tidigare böckerna; det är fortfarande betryggande tjockt, men faktum är att det svarta nästan blir alltför svart, att det lyser mig i ögonen. Skumt, men sant, och fruktansvärt småsint av mig 😉

Varde nog sagt att det nog inte går att göra en perfekt utgåva av Corto Maltese, det finns alltför många val där man kan tycka olika, men i det stora hela är IDWs utgåva riktigt bra. För min del är det nu bara tre böcker kvar innan jag äntligen, till slut, kan läsa alla Corto Maltese-serier antingen på engelska eller svenska, och i underbart svartvitt. Kämpa på IDW!

Kan köpas hos bl.a.:

 

Två tidiga Pratt-serier

Nyss skrev jag om Hugo Pratts The Man from the Great North som visserligen inte var någon fullträff, men jag blev ändå sugen på att läsa lite mer av Pratt som inte var Corto Maltese. Ergo, jag tog och läste två stycken tidiga verk av honom som jag inte läst förut: The Shade (L’Ombra) från 1964, skriven av Alberto Ongare, och The Crimson Sea från 1960, skriven av Fed Baker.

Låt mig börja med den bättre men kanske också mindre intressanta av de två, nämligen den där skuggan. Här har vi en huvudperson som känns mycket typisk för det 60-tal som gav oss James Bond-filmerna: En maskerad huvudperson (med starka drag av Fantomen, Läderlappen, Skuggan, med flera) som rör sig i snofsiga miljöer och som kämpar mot överdrivet löjliga motståndare som använder sig av lika löjligt överdrivna hjälpmedel, som robotarméer och andra underbara maskiner vilka skulle kunnat gjort uppfinnaren till mångmiljardär helt lagligt men som givetvis (med tanke på vilken typ av historia det är) används kriminellt istället. Putslustiga dialoger och ett helt osammanhängande narrativ är självklart inkluderat.

Så inte är det manuset som gör serien intressant, trots ett förord som förtvivlat försöker driva tesen att historierna är mångfacetterade och med djupa insikter som framförs medelst ironi. Några enstaka detaljer är lite roliga, som att alla robotar öven i mycket allvarliga situationer alltid har ansiktsuttryck som mest ser ut som om de här hemma i någon tecknad film från 30-talet, men det hjälper inte i längden när handlingen är så ohyggligt menlös:

Pratts teckningar däremot är mycket roligare att titta på. Här, en handfull år innan Corto Maltese får sin premiär, närmar sig hans svartvita teckningar fulländningen, med självsäkert kolsvarta ytor som inte räds att gömma irrelevanta detaljer, och tomma vita ytor som kontrast. Det som inte riktigt fungerar enligt mig är de mer actioninriktade sekvenserna: Pratt är inte direkt dålig på att skildra rörelse, men eftersom hans personer ofta har en tendens att se en smula stela ut i kroppsspråket när de rör sig snabbt kan det bli lite styltigt, och i den här serien kryllar det förstås av just rörlig action.

Så det är skojigt att se hur bra Pratt är på väg att bli, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det inte finns någon egentlig anledning att läsa serien förutom av intresse för Pratts utveckling: Den ligger mycket nära Corto Maltese i teckningsstil men är samtidigt snäppet sämre på alla punkter, och manuset saknar egenvärde.

Fast jo, robotarnas minspel kan vara värda ett till exempel:

Så till den äldre serien, The Crimson Sea, som är en av en handfull krigsserier som Pratt tecknade för engelska förlag i slutet av 50-talet / början av 60-talet. Här handlar det om en krigsserie av typisk engelsk stil, där engelska soldater under andra världskriget slåss mot de onda tyskarna. Som titeln antyder handlar det här om kriget till havs, och vi får följa två bröder och de livsavgörande beslut de tvingas ta under striderna. Jag kan inte påstå att handlingen i den här serien är ens en gnutta mer originell än i The Shade, men den fungerar åtminstone som berättelse; jag läste den, jag följde med i den, jag kommer ihåg den, medan jag när det gäller The Shade ibland knappt kunde hålla ögonen öppna, och handlingen glömde jag bort så fort jag vände blad i de fåtal fall jag ens kom ihåg vad som pågick under samma sida…

Men givetvis är det intressanta även här Pratts teckningar. Här märks det på en gång att det är en bra bit kvar till Corto, och teckningarna är generellt sett mer osäkra. Men det är också experimenterandet som gör dem roligare att studera än de i The Shade, för här ser det ibland ut som en sida direkt taget från Milton Caniff, en av Pratts uppenbara inspirationskällor, ibland som en sida gjord av den sena Pratt, och ibland som en sida typisk för den mycket speciella stil som engelska massproducerade krigsserier hade.

Caniffs inflytande är dock det tydligaste här, och förutom i miljöer och bakgrunder syns det också mycket i hur människorna ser ut och det är nog det som mest skiljer den här serien från Pratt-serier. Jämför hur människorna ser ut i bilderna från The Shade ovan, där Pratts stil med tydliga ytor av svart och vitt även präglar hur människor ser ut, med sidor som den här där ansiktena (och bakgrunderna med för den delen, som röret+kran t.v. i första bilden som definitivt skulle sett helt annorlunda ut i en sen Pratt-serie, om den ens skulle fått vara med i bild) skulle kunna varit tagna från Caniff (eller åtminstone en Caniff med en lite osäker hand):

Faktum är att jag tyckte det var så intressant att läsa den här krigsserien att jag funderar på att leta upp de andra som Pratt gjorde, och att några av dem skrevs av den i Skandinavien så välkända Fantomen-författare Donne Avenell gör mig ännu lite nyfiknare 🙂

Summa summarum var det väl värt att läsa de här två inte precis fullödiga serierna. Att se Pratts teckningar när de är lite mer omogna gör också att jag så mycket tydligare ser både vilka tecknare han influerades av och de som i sin tur influerades av honom. Under läsningen poppade hela tiden namn på andra tecknare upp eftersom det påminde så mycket om det jag såg: Milton Caniff, Frank Robbins, Paul Grist, Didier Comès, …

The Man From the Great North

En inte helt korrekt överskrift, med tanke på att boken innehåller 1.5 äventyr med 1 man

Ibland händer det sig att en serieskapare blir så intimt förknippad med en av sina serier att alla andra glöms bort. För Hugo Pratt var den serien Corto Maltese, en serie så unisont hyllad av seriekritiker och omtyckt av läsare att hans andra serier sällan nämns, och det är synd eftersom det finns en del godbitar där. Men tyvärr är The Man From the Great North inte en av dem.

The Man From the Great North är en ganska kort sak (48 sidor) och med mycket lite text; det tar 13 sidor innan den första repliken yttras. Handlingen är både trivial och komplicerad: Jesuit Joe, titel- och huvudperson, är en man helt utan skrupler som ömsom mördar, ömsom hjälper de människor han träffar på när han driver fram genom Kanada. Mycket händer på sidorna men det behöver man i sanningens namn inte bry sig om eftersom Joe bara gör vad som faller honom in, och den inställningen kännetecknar också Pratts manus som känns som en improvisation, som om det skrivits i samma stund som han tecknat sidorna.

Seriesida

Ett tag trodde jag att det skulle visa sig finnas någonting mer i historien, när Joe stjäl en mountie-uniform han hittar och sedan spela med när andra tar honom för en kanadensisk polis. Med tanke på att Joe har en fransk pappa och en indiansk mamma och hur rasistiskt indianer behandlades, tillsammans med att Pratt definitivt inte tyckte om de koloniala tankesätten, vore det ju inte förvånande om det skulle visa sig spela en roll i Joes personlighet.

Men inte då; det finns ingenting som tyder på att Joes bakgrund egentligen påverkar seriens handling. Det närmaste det kommer är en scen där Joe besöker en gammal präst som var den som lärde honom katekesen, men även här känns det mest som om Joes behandling av prästen är nihilism snarare än en protest mot en påtvingad religiös uppfostran.

Man skulle iofs kunna säga att bara det faktum att han har indianska anor och att han klär ut sig till mountie i sig är en kommentar till hur indianerna behandlades, men jag tror nog fortfarande att Pratt enbart såg serien som en chans att teckna det han just då kände för att teckna.

Och det finns ett helt okej, kanske till och med ett bra album, insprängt mellan pärmarna här. Det albumet har visserligen ingen djup handling eller personteckning, men när Pratt tecknar fritt blir det vackert och med en underbar känsla i illustrationerna, och det räcker långt även om det är lite för mycket meningslös action och för lite rena stämningsbilder. Problemet är bara att det albumet, som också är samma album som ursprungligen gavs ut 1980, inte är det album som nu finns tillgängligt på engelska.

The Man From the Great North har nämligen två inslag som ursprungligen saknades, och både två försämrar serien drastiskt:

  • 1984 påbörjade Pratt en uppföljare till serien, men efter ett 20-tal nya sidor avbröts publiceringen, och sen återvände Pratt aldrig till den, och den oavslutade serien ingår i albumet.  De nya sidorna är i samma stil, dvs ordkarga men proppade med action, så ingen förändring där, men tyvärr får vi också en förklaring till hur det första albumet slutade. Varför tyvärr? Det öppna slutet som låter läsarna själv fantisera om vad som egentligen hände är nog det i manuset (om det nu fanns något manus) som jag tyckte bäst om, så att komma med en uttrycklig förklaring av detsamma är enligt mig ett stort misstag.
  • 1991 gjordes en film av serien, och till filmen ombads Pratt göra storyboards. Dessa storyboards utvecklade också historien och förklarade mer av vad som hände, och i den här utgåvan har dessa storyboards lagts in i serien där de kronologiskt passar in. Mer bilder av Pratt låter ju lockande och nog är de spontana teckningarna snygga, men de förstör helt rytmen i serien, både på grund av att stilen är helt annorlunda och för att de klumpigt förklarar alldeles för mycket av vad som pågår. Det kanske fungerade i filmen, men eftersom en styrka i Pratts serier är att de lämnar så mycket till läsaren att fundera på själv förstör de här bara stämningen.

Storyboardsida

Så visst, som Pratt-beundrare är det roligt att även andra serier av Pratt än Corto Maltese översätts, men den här utgåvan har stora problem. Men det blir bättre om man när man läser den helt sonika hoppar över storyboards-sidorna och det andra albumet, för att senare när man läst det ”riktiga albumet” kanske återvända och läsa storyboardsen som sidokommentarer till serien snarare än något som ingår i serien per se, och det andra oavslutade albumet kan man vänta med något år eller två innan man läser, när läsningen av det första albumet hunnit sjunka undan. Enkelt, eller hur? 😉

Tusan!!!

Ingen recension idag utan bara en mycket deprimerad suck och en stilla klagan:

Förut har jag berömt det amerikanska förlaget IDW för deras föredömligt snygga utgåvor av Corto Maltese som de påbörjade förra året. Svartvit, tjockt papper, bra översättning, och riktigt snygga böcker med lika snyggt tryck. Det var så skönt efter att tidigare ha sett så många försök att ge ut serien på något språk jag behärskar misslyckas på ett eller annat sätt.

Men så i våras kom den tredje volymen ut och ve och fasa, trycket var inte alls bra. Eller för att vara precis: Trycket i sig är nog OK, men serierna ser ut som om de någonstans under produktionens gång kopierats med för låg upplösning (kanske under scanning, kanske under editering, eller någon annanstans). Det syns inte omedelbart om man bara ögnar igenom den, men det är omedelbart synligt när man faktiskt läser den. Själv märkte jag ingenting eftersom jag inte läste boken omedelbart när jag fick den.

Men sen, förra veckan, kom den fjärde och då tog jag och läste både nummer 3 & 4, och upptäckte problemet som tydligen inte bara var ett olycksfall med nummer 3 utan istället är det någonting som konsekvent går fel, tydligen, när IDW sätter samman böckerna. Jag har hört av mig till dem för att fråga vad som hänt men har tyvärr inte fått något svar 😦

Det kan förstås vara så att tillräckligt bra förlagor saknas men det tvivlar jag på; jag har andra utgåvor av de här serierna som inte har samma problem (men som istället har andra problem, som jag nämnde i inledningen).

Här är samma ruta scannad av mig med 600 DPI, i lossless PNG-format och inte justerade på något sätt. Ignorera att det vita ser lite grått ut, det är min scanner som gör det och jag brukar justera det efteråt för bilder i recensioner; men man ser ändå att bortsett från problemet med upplösningen så har IDWs jämnare och mörkare svärta.

Först i en utgåva från 1987, utgiven på förlaget NBM:

corto-maltese-nbm

Sen IDWs:

corto-maltese-idw

Beroende på om er webbläsares hantering av bilder (och er skärm) kommer skillnaden vara uppenbar eller inte lika uppenbar, men om ni kollar på bilderna i originalformat (klicka på dem för det) och eventuellt i ett bildhanteringsprogram så syns det tydligt att IDWs bild har stora problem med upplösningen: Ramen runt rutan är inte jämn, strecken som utgör kullerstenarna på gatan likaså, och så vidare. Och på tryckt papper syns det tyvärr lika tydligt 😦

Så för den som vill njuta av klassikern Corto Maltese (och det bör man, episoderna i de hittills utkomna böckerna är fantastisk läsning) på bästa möjliga sätt kan jag inte längre helhjärtat rekommendera IDW; jag själv har nu svårt att läsa dem eftersom den misslyckade kopieringen stör mig så mycket. Snyft.

Ett givet köp: Under the Sign of Capricorn

Det är inte för omslagets skull man ska köpa den här boken...
Det är inte för omslagets skull man ska köpa den här boken…

Ett mycket enkelt inlägg idag för alla som kan läsa engelska men inte de andra stora europeiska språken: Köp/Läs det amerikanska förlagets IDWs Under the Sign of Capricorn, den första volymen i vad som avser att bli en komplett utgåva av Hugo Pratts Porto Maltese. Varför? Jo det ska jag tala om:

  • Trycket är fantastiskt bra; efter att ha genomlidit NBMs äldre utgåva av de här tidiga, korta episoderna är det en lisa för själen att se det tjocka pappret och den kompakta svärtan. Även andra Corto-böcker jag har läst har ofta haft problem med framförallt Pratts linjer när de drar åt det tunna hållet, och både papper och trycksvärta spelar en stor roll för läsningen.
  • Formatet är precis som det ska, dvs klassisk europeisk storlek. IDW har också sagt att de ska ge ut böckerna i en alternativ utgåva, ännu större, som jag ett tag funderade på att köpa istället men efter att ha sett och läst den här inser jag att ett större format kanske kan framhäva teckningarna ännu mer men med risk för ett sämre läsvärde (för stora böcker tycker jag kan distrahera, om inte teckningarna från början var avsedda för det).
  • Inte en gnutta färg göre sig besvär på seriesidorna här och IDW har sagt att också de kommande albumen ska hålla sig till det svartvita formatet. Tack för det! Även om färgläggningen av många sentida utgåvor av Porto var godkända av Pratt själv och på sitt sätt var eleganta var det ändå en styggelse, ett helgerån, mot de rena tuschteckningarna i originalutgåvorna.

Så fysiskt är det snudd på perfekt (omslaget är inte helt lyckat tycker jag), och eftersom det här är en av de vackraste serierna jag vet förtjänar den det. Och det säger jag som en som vanligtvis inte är så värst förtjust i artister som arbetar i den här tusch-tunga stilen!

Sen är förstås serierna bra de med; här börjar man inte med Pratts först utgivna bok, Balladen om det salta havet, eftersom den nyligen kom ut i amerikansk utgåva (fruktansvärt massakrerad, men ändå). Ett smart beslut tror jag, det är i de här kortare avsnitten som Corto Maltese finner sin form för gott. Men det har jag skrivit om tidigare, den här gången skriver jag bara för att tipsa om en utsökt utgåva 🙂

...utan för insidans
…utan för insidans

En coda blir det idag: Albumet , den sista Corto Maltese-boken av Hugo Pratt.

För några år sedan skrev jag lite kort om serien Corto Maltese i allmänhet, men då hade jag inte läst . Det tog några år innan jag kom mig för med att leta upp den (det blev den danska utgåvan lånad på Serieteket) men nu är det gjort och läst 🙂

Corto Maltese Mū - Färg 2

Som jag skrev i det tidigare inlägget varierar böckerna rätt mycket, och är en bok av det lugnare slaget. Det finns visserligen rena actionsekvenser men det är inget regelrätt äventyr Corto är ute på, utan istället har han tillsammans med flera av sina tidigare sedda bekanta ute på jakt efter sanningen bakom legenderna om Atlantis och Mū. Och det blir tidigt uppenbart att Pratt inte avser någonting så krasst som att världsligt hitta ruinerna efter ett svunnet rike utan istället är det en jakt in i den inre rymden, där skillnaden mellan verklighet och myter inte är så lätt att inse.

är en bok fylld av mysticism och filosoferande, men det är en lättsam typ av mysticism. Med det menar jag att det är mysticism av ett slag där världen blir större för att inte säga obegränsad, där allting är möjligt. Jämfört med den blytunga mysticismen i exempelvis Alan Moores Promethea där regler och mönster obönhörligt naglar fast magin lika stenhårt som någonsin naturvetenskapen vår riktiga värld så är Pratts version fjäderlätt och faktiskt riktigt charmig att läsa om, så omysticistiskt lagd som jag ändå är 🙂

Corto Maltese Mū - Färg 1

De bitvis abstrakta teckningarna, speciellt i början och slutet, känns på samma sätt som om allting flyter och att det är helt upp till mig som människa att se det jag vill se, och uppleva det jag vill uppleva.

Det här är de bra bitarna av Mū, när Pratt drar iväg åt de mer extrema hållen. De mindre bra är tyvärr den ”vanliga” handlingen som känns ovanligt torr den här gången. Det är svårt att säga om det är glappet mellan det esoteriska och det jordnära som är för stort (det brukar finnas ett glapp eftersom Corto Maltese alltid varit en blandning av filosofi och äventyr) eller om det kanske är Pratt som tappat lite av sin gnista.

Det som talar för det senare är att även teckningarna är lite sämre än vanligt. De nämnda abstrakta delarna är det inget fel på, men i övrigt känns det som om Pratt slarvat mer än lovligt. Spontant har han alltid tecknat, men i  får jag första gången känslan av att det är just slarv snarare än spontanitet som ligger bakom de anatomiska konstigheterna och det faktum att personer, inklusive Corto själv, ibland kan vara väldigt svåra att känna igen.

Ett annat problem är att är helt oläslig om man inte läst tidigare album. Presentation av gamla karaktärer som Rasputin, Gyllenmun, Steiner, Soledad, Tristan osv uteblir och jag kan bara föreställa mig hur en ny läsare skulle uppfatta boken. Det är givetvis inget fel i sig, men det kan vara bra att veta om man inte läst Corto Maltese förut att är ingenting man ska ge sig på i så fall.

Sen måste jag återigen (dvs det är något som känns som om det ofta dyker upp i mina recensioner) få klaga på färgläggningen. Pratt är en av de allra bästa tecknare i svartvitt som funnits, och att färglägga hans serier är en idiotisk idé. Det ska sägas att Corto Maltese på sitt sätt haft tur när den färglagts: Pratt själv levde och kunde vara med och ge input på färgerna, och de ser också ovanligt snygga ut. Det är bara det att det ser så oerhört mycket bättre ut utan färger 😦

Corto Maltese Mū - Svartvit 1
Från en italiensk svartvit utgåva; de abstrakta teckningarna kommer mycket bättre till sin rätt när den distraherande färgen saknas.

Corto Maltese Mū - Svartvit 2
De kompakta svarta blocken har betydligt större tyngd utan färg. Notera också i ruta 5 hur teckningen av Rasputin har mycket mer liv utan färgklickar i håret och på vägen bakom, och i ruta 6 hur mycket tydligare de indianska målningarna skiljer ut sig från resten av bilden (målningarna förekommer på många sidor och överallt är det mycket mer uppenbart i den svartvita version att Pratt använt helt olika tekniker för de indianska teckningarna jämfört med det övriga).

Så tyvärr är slutsatsen att inte är det värdiga slut på Corto Maltese jag hade hoppats på. Det är kanske det svagaste albumet i sviten; värt att läsa för den som läst de tidigare, men det är också allt.