Etikettarkiv: Ichigo Takano

Gott och blandat 9: Mini-recensioner

Postat den

När det blir varmt samtidigt som jag hänger på sommarstället går mitt tempo ner sisådär 90%, och tröskeln för att börja skriva ett inlägg här känns meterhög. Bara om någon undrar över den lusiga frekvensen på recensioner alltså!

Men jag läser en del (även om det går långsammare med det också), så nu har jag en hel del som jag borde skriva om. Onekligen är rätt mycket av det inte så värst upphetsande, så för att rensa min lista på saker jag ska skriva om så blir det ett Gott och blandat-inlägg, med ovanligt korta omdömen och serier som inte förtjänar fler ord, antingen för att de inte är så värst bra (men kanske finns det någon som blir intresserad av någon av dem så därav orden) eller för att jag skrivit om dem förut. Jag har också läst några serier som förtjänar fler ord men de sparar jag till nästa inlägg (som blir av närhelst jag klättrat över den där meterhöga tröskeln nästa gång…). Så:

Love Vibes/Angel Nest/Body and Soul av Erica Sakurazawa: Diverse serier av den av många omtyckta josei-serieskaparen Sakurazawa. Hon gör serier som är smådeppiga, med smått självdestruktiva huvudrollsinnehavare som alla är kvinnor i 20–30-årsåldern med relationsproblem: Är det värt att stanna i ett destruktivt förhållande för att åtminstone ha någon? / Kan man lita på någon? / … Inte så dumt när jag känner för att läsa serier med en stor dos av ung livsleda, med karaktärer à la modeteckningar. Men själv är jag nog i längden mer för josei inriktade till lite äldre läsare, som Tokyo Tarareba Girls.

It’s Tokyo, Charlie Brown! av Vicki Scott (manus) & Paige Braddock (teckningar): Urk. Nyskapad licensierad Snobben-serie där alla åker till Tokyo för att vara med i en internationell baseball-turnering. Noll av Schulz humor/känslighet/värme, och smått pinsamt att de inte ens vågar visa de japanska motspelarna. Undvik!!!

Again!! av Mitsurou Kubo: Tidsresande vardagsberättelse där huvudpersonen samma dag som han tar examen av oförklarad anledning transporteras tre år tillbaka och börjar om skolan igen. Vid första försöket hamnade han snett från början och fick inga vänner alls, så nu tänker han försöka ändra det (när han väl inser vad som hänt). Småtrevlig men absolut inte omistlig komedi om hur en osocial person försöker bli social och hur han drar med andra i sitt förändringsförsök.

Top 10 Season 2 & Beyond the Farthest Precinct: Efter att Alan Moore skrivit Top 10 så tog bland annat tecknaren Zander Cannon över serien och två nya mini-serier producerades. Jag missade dem när de kom ut och ramlade nyligen över dem i digitalt format och tänkte att Jamen-varför-inte-prova? Fel av mig för det här är närmast oläsligt skräp. Inte för att Top 10 någonsin var mer än en (rejält) underhållande serie när Moore skrev den, men inte trodde jag att en så enkel och lättföljd formel, dvs superhjältar + polis-serie skulle gå att misslyckas med så till den milda grad.

Mermaid Project av Leo & Corine Jamar (manus) & Fred Simon (teckningar): Framtidsthriller där elakt multinationellt företag försöker framställa fungerande sjöjungfrur/män m h a genetisk manipulation. Som alltid med Leo ett tämligen torrt manus, men med lite mer liv än vanligt (som jag utgår Jamar stått för), och en okomplicerad handling fylld av klichéer. Men den är tydligt berättad och tecknad, och fungerar som bukfylla (eller vad jag nu ska kalla en så här enkel serie).

Cochlea & Eustachia av Hans Rickheit: Raka motsatsen mot Mermaid Project är det här en absurdistisk serie, nästan helt utan text, med hallucinatoriska teckningar som eventuellt berättar en historia, men som lika väl kan läsas som fria associationer, typ Jim Woodrings serie Frank. Jag gillar Rickheits teckningar och ibland även hur seriesidorna utvecklas med sin drömska logik, men personligen har jag ett begränsat intresse för den här sortens serier, oavsett hur skickligt gjorda de är. Men som omväxling till de flesta andra av dagens rätt fantasilösa serier, toppen!

One Week Friends av Matcha Hazuki: Mer serier från Japan med vardagsdrama/romantik/humor baserat på ett underligt inslag. Här är det flickan Kaori Fujimiya som varje vecka helt glömmer bort allt som har med vänner att göra medan saker hon lär sig i skolan osv stannar kvar i minnet. Så när klasskamraten Yūki Hase försöker bli hennes vän är det svårt: Varje måndag måste ha börja om igen och förlita sig på att Kaori har läst sin egen dagbok där hon skrivit om att han är hennes vän. Så Måndag hela veckan i något annan form och utspelande i Japan, alltså. Helt OK men när den ibland vågar utnyttja sitt tema lite mer än bara som humor märks det att serien skulle kunnat vara så mycket bättre om den bara vågat ta ut svängarna mer, istället för att använda minnesförlusten mer som en gimmick.

The Waters of Deadmoon av Adamov (manus) & Cothias (teckningar): En gammal fransk sf-serie från Heavy Metal som känns som urtypen av sådana, med dekadens i ett framtida Paris där världen drabbats av vattenbrist och numera styrs av den ene mer pervertade än den andra tyrannen. Det finns en slags trygghetskänsla i att läsa serier som så ihärdigt gör sitt bästa för att chockera på ett totalt förutsägbart sätt, men vidare bra är det egentligen inte. Å andra sidan är det inte heller uselt eftersom Adamov & Cothias iallafall har gjort så många liknande serier att hantverksskickligheten finns där, inklusive snitsiga teckningar. Men sammantaget bara en serie som de som läste Heavy Metal och liknande tidningar på 80- och 90-talet kan få ut lite stilla nostalgi ur.

The Kingdom 5 av Benoît Feroumont: Europe Comics fortsätter översätta Feroumonts charmerande medeltidsserie, och jag fortsätter lika troget att läsa dem. Fem volymer är nu översatta och jag antar/hoppas att den sjätte också dyker upp snart 🙂

The Bride Was a Boy av Chii: Välmenande och informativ serie om hur det är att som japan göra en könskorrigerande operation. Man får veta vilka lagar som gäller, vad som görs och hur, terminologi (och tummen upp för Chiis avslappnade attityd, som huvudsakligen går ut på att säga att ”Såhär föredrar jag att man uttrycker sig, men andra kan säkert tycka någonting annorlunda så ta det bara lugnt och gör ditt bästa”, istället för en mer oflexibel ton), med mera. Synd bara att serien är småtrist. Den jämförs på många ställen med serier som My Lesbian Experience with Loneliness och My Brother’s Husband, men förutom att de alla handlar om icke-heterosexualitet har de mycket få likheter, och de två sistnämnda är överlägsna som serier.

Dreamin’ Sun av Ichigo Takano (som också gjorde Orange, en klart bättre serie): När jag började läsa den här serien drabbades jag av déjà vu; hade jag inte läst den här för några månader sedan? Men nix, för den tidigare lästa serien hette House of the Sun. Fast med likheten i namn och i handling eftersom även den här handlar om hur en tonårsflicka med problematiskt hemliv flyttar från hemmet alltför tidigt och blir kär i en man in huset hon flyttar till förstår jag min förvirring. Det här är faktiskt den äldre serien så om någon har kopierat den andra är det här originalet, fast sämre är det likafullt för här bränner det aldrig till som det gjorde i House of the Sun. Så om ni ska läsa en japansk serie om flyende tonårsflickor som blir kära i något äldre män, ta den sistnämnda.

Ok, nog med mitt planlösa skrivande; nästa gång blir det liiite mer fokuserat och liiite högre kvalité, jag lovar 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

Återkopplingar: The Walking Dead, Orange & Boulet

Postat den

Dags att titta in till några serier och serieskapare jag skrivit om förut för att se hur det går för dem!

The Walking Dead: Fruktans tid

The Walking Dead 17 - omslag

Den svenska utgåvan av bästsäljare-serien har nu nått fram till volym 17, och därmed presenteras den andra (hittills) stora skurken i serien: Negan. Jag följer inte tv-serien eftersom jag nästan aldrig gillar tv/film-versioner av serier/böcker jag läst, men internet gör såklart att jag ändå har ett litet hum om vad som händer i den, och därför vet jag att han också där nyligen dykt upp. Inklusive cliffhangern i den senaste säsongen, en cliffhanger vars serieversion finns med i det här albumet. Den som följer tv-serien får se om upplösningen på densamma är samma som i serien…

Men några ord till om Negan för det är en intressant karaktär och det mest spännande med den här boken. Precis som Guvernören, den tidigare uppenbart onda karaktären modell större, terroriserar han Ricks grupp å det våldsammaste. Men de är ingalunda karbonkopior för världen i serien har utvecklats, och Guvernören hör till den äldre versionen. Han var en närmast teatralisk skurk, med gladiatorspel för folket, utan tanke på morgondagen; han var, kort sagt, en representant för civilisationens dödsryckningar, och levde helt på resterna från densamma.

Negan däremot representerar något nytt: Världen efter katastrofen, men där morgondagen finns med i beräkningarna. Han är det ”smarta” gatuvåldet, någon som är fullständigt hänsynslös för att tvinga igenom sin vilja, men han är också medveten om hur människor fungerar psykologiskt, hur man får andra att hjälpa en själv (även om de egentligen inte vill). Han är gängledaren som inte bara ser till att hans följeslagare får det de vill ha, utan att också de man terroriserar fortsätter att se till att förnödenheter alltid finns tillgängliga och att de ”frivilligt” överlämnas till honom själv. Han förstår med andra ord nyttan av ett ordnat samhälle, men han föredrar att han själv är ledaren och att hans vapendragare inte själv behöver utföra det verkliga arbetet.

The Walking Dead - Negan

Och att han därför lever i något som närmast är en symbios med det hittills mest välfungerande samhälle vi sett i serien är inte så konstigt; utan åtminstone ett rudimentärt samhälle skulle han bara varit som alla de andra små gängen vi sett i serien, som strövar omkring och mer eller mindre slumpmässigt förstör och dödar. Här kommer han till sin rätta, och blir därför ett betydligt större hot mot Rick och de andra; han hotar inte bara deras liv, utan också hoppet om en framtid, att det är möjligt att långsamt bygga upp en bättre värld igen.

Orange

Ichigo Takanos serie om den självmordsbenägna Kakeru har nu avslutats på engelska, och jupp, jag tyckte om den hela vägen. Visst förenklar den ibland, och för min del hade man gärna kunnat hoppa över det lilla försöket att förklara hur breven kunnat sändas tillbaka i tiden, men den fortsätter också på den inslagna vägen med att beskriva Kakerus depression som någonting djupt, som någonting som inte har en lätt fix.

Orange v5

En bra popularisering av ett svårt ämne, med andra ord, allt paketerat i sedvanligt professionellt mangoutförande med föredömlig tydlighet och proffsiga (om än opersonliga) teckningar.

Boulet: Notes

Halleluja! Jag har berömt Boulets webbserier flera gånger här på sidan, till exempel hans fantastiska 24-timmarsserier som Darkness och The Gaeniviad. I Frankrike samlas webbserien ihop, ett år åt gången, i album, och nu har det engelska förlaget Soaring Penguin Press gett ut det första av dem. Så här kan vi läsa alla Boulets webbserier från 2004-05, interfolierat med nya seriesidor där han kommenterar bloggen och serier.

Han är inte riktigt så bra här som han blir senare, men det är riktigt rolig läsning; det är mest vardagliga humoristiska betraktelser, men eftersom han så ofta fantiserar och dagdrömmer dyker det upp drakar och demoner i mängd ändå. Och teckningarna är fascinerande de med, med en uppsjö av olika tekniker och stilar.

Notes - blogg

Boulet visar hur bra det kan bli med en webbserie när det är en mästare som ligger bakom. Han kan bokstavligen rita vad som faller honom in så variationerna är oändliga, och vad som är pricken över i:et är att han så uppenbarligen är medveten om att resultatet ska bli någonting som också andra tycker är värt att läsa. Det är lätt att gå i fällan så att total frihet = serier som bara serieskaparen själv tycker är intressanta, men Boulet är aldrig ens i närheten av att vara så fixerad vid sig själv.

Så för den som inte vill läsa serier på nätet eller den som liksom jag inte har någonting emot det men ändå vill ha vissa serier på papper kan jag helhjärtat rekommendera boken 🙂

Japanska dramer: A Silent Voice & Orange

Postat den

Fortfarande lite långt mellan recensionerna här; datortid på fritiden har gått åt till programmering så inläggen här har varit en smula få i några veckor. Men jag har läst serier, bland annat de följande två relationsdramerna från Japan!

Orange av Ichigo Takano

Den här var ett spontanköp från min sida: En riktigt fet liten volym (första samling av två) av någonting som på baksida sades vara science fiction i vardagsmiljö, med fokus på relationer. Jag = såld (gillar små tjocka böcker, gillar sf, gillar mix av vardag och fantastik).

Science fiction-inslaget är rätt minimalt: En dag får den tonåriga Takamiya Naho ett långt brev skrivet av henne själv, tio år i framtiden, som innehåller en beskrivning av vad som kommer att ske på vissa nyckeldatum den närmaste tiden, och en uppmaning: Rädda Naruse Kakeru, en ny elev i klassen.

Givetvis tar hon det hela som ett skämt men efter hand som förutsägelserna i brevet visar sig stämma börjar hon tro på det, och på varningen angående Kakeru. Samtidigt, i serien, får vi också se vad som föranleder att brevet skrivs tio år senare, nämligen en återträff mellan några av eleverna från klassen där de möts vid Kakerus grav, många år efter hans död.

Och vad är det som hänt med Kakeru?

Inte är det någonting dramatiskt à la sf-action utan någonting mycket vardagligare: Kakeru dog i vad som verkade vara en olycka men som egentligen var ett självmord. Så vad Naho måste göra är att försöka hejda självmordet.

Det här är inte en romantisk komedi utan gravallvar med romantiska inslag. Kakerus depression skildras realistiskt; han är inte alltid ledsen och nere utan kan vara glad, liksom de andra, men trots Nahos ansträngningar faller han då och då tillbaka ner i mörkret. Och brevet hjälper inte så mycket för allteftersom Naho försöker undvika de för Kakeru jobbiga situationerna som nämns ändras förstås förutsättningarna, så brevets förutsägelser blir mindre och mindre träffande.

Orange

Dessutom, för det här är som sagt inte en serie som gör uppgiften att stoppa ett självmord till någonting enkelt, någonting som kan undvikas genom att en specifik traumatisk händelse stoppas, förstår Naho att även om hon förstås kan stoppa Kakeru från att begå självmord den specifika dag brevet nämner så hjälper det egentligen inte; det kommer fler dagar och fler gånger då Kakeru når botten.

Ichigo Takano gör det här bra; jag gillar hur han faktiskt tar depression på allvar och som någonting som inte går att lösa på ett enkelt sätt. Hans skildring av vännerna runt Naho och Kakeru är också mycket sympatisk, men inte heller deras reaktioner är okomplicerade.

Och jag uppskattar också att det lilla sf-inslaget (för som sagt är det här mycket mer ett relationsdrama än ett sf-dito) ändå tas på allvar, som beskrivningen av hur förutsägelserna blir mer och mer osäkra, och Nahos känslor när hon inser att Många världar-teorin som förklaring på hur framtiden förändrats pga att hon agerat annorlunda efter att ha läst brevet betyder att oavsett om hon lyckas få Kakeru ut ur depressionen eller inte så kommer han ändå dö i det ”ursprungliga” universat.

Jag hoppas den avslutande andra delen knyter ihop säcken på ett elegant sätt för hittills är Orange en bra läsning. Det finns brister, framförallt kanske att teckningsstilen och en del av handlingen känns lite väl tillrättalagda och alltför typiska för romantiska serier; de delarna känns lite torftiga och platta jämfört med den allvarliga huvudtråden, men bristerna är klart färre än de bra sidorna.

A Silent Voice av Yoshitoki Ōima

Det här är inte heller det en uppsluppen serie, om något är den ännu allvarligare än Orange. Här handlar det om mobbning, och huvudperson är för ovanlighetens skull en mobbare: Shoya Ishida. Eller för att vara exakt, en före detta mobbare som efter att ha mobbat sin nya skolkamrat Shoko Nishimiya och hon därför bytt skola efter bara en kort tid i sin tur blivit utfryst av de andra eleverna och lärarna, trots att de också (inklusive lärarna) behandlat henne illa.

Nu, några år senare, har Ishida gett upp: Han har inga vänner, han vill inte heller ha några eftersom han känner att han inte förtjänar några, och han har därför mer eller mindre bestämt sig för att begå självmord. Men när han stöter ihop med Nishimiya igen bestämmer han sig istället för att försöka att åtminstone delvis kompensera för sina misstag genom att ge Ishida chansen att lära känna klasskamraterna som hon aldrig fick chansen till som liten.

Och det är svårt för Ishida eftersom han själv klippt alla band (eller fått banden klippta), och han helt har gett upp hoppet att själv skaffa vänner. I serien symboliseras det av att så gott som alla personer har ett svart kryss framför ansiktet, en symbol för Ishidas ointresse för dem som individer och deras ointresse för honom. Han har heller inget hopp om att han någonsin ska bli förlåten för det han gjorde; att han vill hjälpa Nishimiya tycker han själv inte på något sätt ursäktar det hela.

A SIlent Voice

Liksom Orange tar A Silent Voice inga snabba genvägar och presenterar inga snabba fixar. Att både Ishida och Nishimiya förr eller senare kommer bryta sig ur sin respektive isolering (inte bara mobbningen har gjort att Nishiyama saknar vänner; hon är också döv vilket gör att tröskeln för att naturligt kommunicera med andra är högre) är måhända givet, men det är en lång och hård kamp för båda två. Kontakterna med de gamla klasskamraterna är inte lätta att ta, med tanke på alla känslor som återigen rörs upp, och det finns fler bland dem som har sina egna problem att hantera.

Likheter har dagens två serier och jag rekommenderar båda för läsning, men A Silent Voice är vassare än Orange (Oranges sf-inslag till trots!): A Silent Voice är mer konsekvent och mer helgjuten, och de smått klichéartade inslagen i Orange saknas. Persongalleriet är utmärkt och välutvecklat, och vägen till att åtminstone må lite bättre är svår och personlig; det finns ingen lösning som fungerar för alla.

Två serier åt det deppiga hållet, indeed, och för den som vill ha någonting mer uppsluppet och fartigt tänkte jag avsluta med att rekommendera en helt annan serie jag läst men som jag väntar med att recensera tills den är avslutad: Jason Shigas Demon. Jag kan inte komma ihåg när jag senast läste en lika ösig och oförutsägbar serie; fantastisk underhållning på i skrivande stund 652 sidor av planerade cirka 750, som slår all Hollywood-action med hästlängder. Jag menar, en serie där följande ruta faktiskt är helt igenom rimlig och strikt logisk med tanke på vad som hänt är någonting alla borde läsa:

Demon - Obstacles