3 x Trondheim: Mamma mia!, Infinity 8 – Apocalypse Day, Stay

Tre stycken serier av Lewis Trondheim, och alla tre ärligt talat sådär. Men eftersom jag brukar skriva om hur mycket jag gillar honom tänkte jag att ett inlägg där jag tar upp några mindre lyckade verk kunde vara på sin plats 😉 Uselt är det inte, men i närheten av hans bästa saker är det verkligen inte. Alla tre med olika tecknare, så det är Trondheims manus det handlar om.

Mamma mia! 1 – Just the Girls, tecknare Obion: Ett digitalt album från Europe Comics som samlar ihop en ensides komediserie från tidningen Spirou. Gammel-mormor, mormor, mor och dotter tvingas av tillfälliga omständigheter dela bostad. Det blir rätt slitigt eftersom de är väldigt olika men också påverkats av sina respektive mödrar under uppväxten, och de flesta skämten handlar just om hur deras olika personligheter sammandrabbar:

Oftast är det som på sidan ovan Sophie, mormodern, som går på de andras nerver; hon har varit en globetrotter som mestadels lämnat sin dotter i sin egen mammas vård, och det har hennes dotter aldrig förlåtit henne för.

Så skoj hela dagen? Nja, även om jag gillar idén med de fyra generationerna under samma tak som ett upplägg för en komediserie är den förvånansvärt uddlös. Skämtet ovan är ett typiskt exempel, ett enkelt och ganska tråkigt gag serverat på ett enkelt sätt. Om serien hade satsat mer på att bygga upp trivsamma karaktärer skulle jag kunna nöjt mig med en mysfaktor, men det blir aldrig någonting av det heller. Obions teckningar är effektiva för en humorserie, men Trondheims manus är ack så ointressant i längden. Jag kan tänka mig att serien fungerade bättre i Spirou; en sida åt gången någon gång då och då skulle nog kunna vara småroligt, men ett helt album åt gång, inte värst.

Infinity 8 – Apocalypse Day, tecknad av Lorenze de Felici: Femte albumet av åtta i Trondheims serie om rymdskeppet Infinity 8 och dess undersökningar av den gigantiska rymdkyrkogården de stöter på. Den här, där Davy Mourier varit inblandad i manuset (Trondheim är egentligen mest idéman och organisatör av serien som helhet snarare än hands-on författare för de enskilda albumen), känns central eftersom vi till slut får ett hum om varför kyrkogården existerar, men boken är ändå en av de tristare i sviten. Och det trots en del roliga inslag, som hur huvudpersonen Ann Ninurta serien igenom långsamt håller på att bli en zombie till hennes medarbetares förfäran:

Ninurta och hennes professionalism och relation till dottern Syb är faktiskt en av de bättre huvudpersonerna hittills, men resten av serien känns oengagerad. Zombieapokalypsen är trist, och även om de Felicis illustrationer är klart godkända är ändå känslan efter att ha läst boken att den är alldeles för normal. De andra delarna är så mycket mer fantasifulla, och charmen med Infinity 8 har för mig varit lika delar setupen, den mycket charmiga fysiska utformningen av albumen, och den vildsinta handlingen, och Apocalypse Day fallerar tyvärr på den sista punkten.

Stay, tecknad av Hubert Chevillard: Det här är den klart mest ambitiösa av dagens böcker, en skildring av hur en semesterresa tar en tragisk vändning när Roland, Fabiennes make, plötsligt omkommer just när de kommit fram till semesterorten. Men istället för att sörja och ta hand om begravning mm bestämmer sig Fabienne för att fortsätta semestern. I Rolands anteckningsbok hittar hon hans planer för vad de skulle göra tillsammans, och med ett vad det verkar som initialt nollställt humör följer hon dem.

Problemet med boken är att jag aldrig riktigt kommer tillräckligt nära Fabienne. Det är intressant att se hur hon fortsätter att agera utan att som det verkar någonsin fundera mer på Roland, men inte ens när det framstår som att hon äntligen på riktigt tar in det hela känns det förlösande. Skildringen av henne som ett enigma är så framgångsrik att hon blir lite ointressant, och när hon till slut glimtar på dörren till sitt inre är det för min del försent. Men det finns kvalitéer i boken, som Chevillards teckningar, och i manuset också; om någon annan skulle hylla berättelsen skulle jag ha förståelse för det. Det är bara det att för mig är känslan när jag läst klart är en av tomhet, att ha läst en bok där författaren siktade högt i sitt försök att skildra en känslomässigt komplicerad situation men inte nådde målet.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Infinity 8 – The Gospel According to Emma

Well, jag har egentligen inte så mycket mer att säga om det tredje albumet i Lewis Trondheim science fiction-projekt Infinity 8 där vi får/kommer få följa åtta olika varianter på hur passagerarskeppet Infinity 8 undersöker den gigantiska rymdkyrkogården det får syn på under en resa än det jag redan sagt vad gäller det första och det andra albumet: Det är mycket underhållande Trondheim light (och Trondheim är ett pålitligt plus för min del) byggt på en inte alls oäven sf-idé (ytterligare ett plus), så jag är mycket glad över att serien av någon anledning förärats en engelsk utgåva som dessutom ges ut i rask takt.

Och det är därför jag fortsätter pusha för serien här på bloggen: Fler köpare önskas så att utgivningen fortsätter! Och det är dessutom alldeles förträffligt snygga engelska albumutgåvor; något större än vanligt serietidningsformat, hårda pärmar med charmigt rundade hörn, utmärkt tryck, och en design som åtminstone jag tycker fångar på pricken känslan i serien, med dess blandning av retro-sf, humor, en gnutta allvar, och moderna serietecknare. Den sista delen har precis kommit ut på franska så nu gäller det för den engelskspråkiga att hålla ut i fem ytterligare album 🙂

Några få ord om trean ändå: Den här gången är det inte en aktiv agent som får i uppgift att hjälpa skeppet utan en som färdas som passagerare, och som har en mycket personlig anledning att ha följt med. Cue dolda planer när den religiösa sekten agent Emma tillhör tror sig veta att någonstans på kyrkogården finns liket av religionens grundare, och att detta kan hjälpa kyrkan att avsluta en uråldrig träta om vad grundaren egentligen menade med sina skrifter. Allt tecknat i en rund och färgglad retrostil av Olivier Balez och där Trondheim den här gången fått hjälp med manuset av Fabien Vehlmann som visserligen inte är någon favorit hos mig men som ändå visat sig kunna skriva riktigt bra när det gäller science fiction.

Sen, som förut, måste jag självklart slänga in en brasklapp om att det är så många saker med Infinity 8 som råkar tilltala just mig att jag vet med mig att jag är mer positiv till serien än den kanske förtjänar. Bra popcornunderhållning är det men kanske inte mer än så, och som en vis skribent en gång skrev så behåller Trondheim sina allra bästa manus till de serier han också tecknar själv.

Härnäst i sviten väntar Infinity 8 – Symbolic Guerilla, ett namn som låter lovande. IMHO. Och ja, det är mycket möjligt att jag gör en push för den också när den kommit ut, bara så ni vet 😉

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Infinity 8 – Back to the Führer

infinity 8 - back to the führer - cover

Jag är som den som läst bloggen ett tag kanske märkt löjligt svag för franske serieskaparen Lewis Trondheim. Och det gör att även när han inte riktigt lyckas med sina serier läser jag dem ändå, och tycker till och med om dem. Som dagens album, det andra i ordningen av de planerade åtta i serien Infinity 8, där rymdskeppet Infinity 8 av komplicerade science fiction-skäl tillfälligt stannat på sin färd mellan Vintergatan och Andromedagalaxen (läs förklaringen, eller vad man ska kalla det, i min första text om serien).

Titeln Back to the Führer kommer sig av att agenten som har huvudrollen den här gången, Stella Moonkicker, misstänker att den nazistiska gruppen som befinner sig ombord på skeppet kan ligga bakom stoppet och därför bestämmer sig för att infiltrera dem. Eller, det är åtminstone så hon själv beskriver det hela för kaptenen; när hon rättfärdigar sin historia inför sin övervakningsrobot (hon är inte den mest regelföljande agenten) är det med orden ”I’m not lying, I’m just rearranging facts”…

Och om det är nazister i farten i en science fiction-historia finns det givetvis också med kloner, en nazi-kvinna klädd i läder, och naturligtvis, som ärkeskurk, Adolf Hitlers huvud kontrollerande en robot.

Men ändå är det här en allvarligare historia än den förra, och det är väl här som serien inte riktigt fungerar som den borde. Det börjar helt humoristiskt, med ett extremt oförargligt möte med titeln Nazism: The Art of Life där några mycket rara nazister pratar om hur bra de är på heminredning, recept, och vilka gulliga tekoppar de har. Men så fort Hitler dyker upp blir det lite för allvarligt för att humorn ska fungera, överdrifterna till trots.

infinity 8 - back to the führer - meeting

Ansvaret faller dels på manuset av Trondheim och Oliver Vatine, men också på Vatines teckningar som skulle behövt fånga upp det överdrivna och det knasiga bättre. Han är ingen dålig tecknare, men jag måste säga att Dominique Bertails teckningar i den första boken var mer anpassade till sin historia. Och Bertails illustrationer hade också rikligt med sense of wonder, med ett fantastisk ljus- och skuggspel, så det kändes lite tråkigt att läsa Vatine i jämförelse.

Så definitivt ett lästips mest avsett för de som verkligen gillar Trondheim; om man inte läst honom förut eller inte är lika förtjust i honom som jag finns det klart bättre serier av honom att ge sig på. Själv kommer jag absolut fortsätta läsa Infinity 8 för det finns inte en chans att jag skulle kunna motstå kombinationen Lewis Trondheim, science fiction, och de alldeles charmanta fysiska utgåvorna som förlaget The Lion Forge erbjuder, inklusive extramaterial. Jag ser redan fram mot The Gospel According to Emma och Symbolic Guerilla, de nästkommande delarna 🙂

infinity 8 - back to the führer - parade

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Två av Trondheim: Maggy Garrisson & Infinity 8

Lewis Trondheim är en mycket produktiv herre, och det mesta han är inblandad i brukar vara värt att läsa. Så ock dagens två serier där han står för manuset i den ena, Maggy Garrisson, och tillsammans med Zep har han också skrivit den andra, Infinity 8. En kort beskrivning av de båda:

Maggy Garrisson

Det här är en tre album lång berättelse tecknad av Stéphane Oiry om Maggy Garrisson, en kvinna som precis fått ett nytt jobb som sekreterare till en privatdetektiv. Han visar sig vara tämligen värdelös och Maggy, som gillar att snoka i saker och lägga sig i, börjar själv ta på sig uppdrag. Men det står snart klart att hon tagit sig vatten över huvudet när saker tar en våldsammare vändning.

Maggie Garrisson - undersökning

Maggy Garrisson är en ovanlig deckare, om man ens kan kalla den för det eftersom det mer känns som ett grått vardagsdrama i ett regnigt och kallt England. Jakten på pengar är inte för drömmen om ett bättre liv utan snarare ett sätt att fly den allestädes närvarande tristessen; jag får aldrig intrycket av att någon av personerna ens tillfälligt är glada när de tror sig rika utan bara något mindre missbelåtna (om ens det).

Så en inte helt vanlig serie för den vanligen mer komiskt inriktade Trondheim. Men han känns igen i de små detaljerna, som den följsamma dialogen och hur den stackars huvudpersonen aldrig har kontroll över skeendet och istället hela tiden måste anpassa sig (ett berättarknep som också kan ses i till exempel bröderna Coens filmer). Även Oirys teckningar är mer dystra än de man vanligtvis ser i Trondheims serier.

Infinity 8

Nämnde jag att Trondheim är produktiv? Här har vi en ny serie med ett av hans sedvanligt ambitiösa upplägg: 8 album (som i sin tur alla består av tre serietidningar med cirka 32 sidor), alla med olika tecknare och med olika manusförfattare som han samarbetar med, och såsom varande en sf-serie kan han också leka med tiden, så alla album utspelas samtidigt men inte i samma tid. Dvs, gimmicken är ett rymdskepp, Infinity 8, där kaptenen kan reboota verkligheten men ändå minnas vad som hänt och som därigenom kan välja den optimala versionen. Med vissa begränsningar, som att det bara fungerar 8 timmar åt gången, och att det bara fungerar med ett mindre antal (typ 8) reboots per tidsperiod (så att hen kan hålla alla möjligheter i minnet för att sedan välja en). Problem uppstår under resan, och kaptenens speciella förmåga aktiveras…

Det jag har läst är den första boken, Infinity 8 – Love and Mummies (de översätts först i tidningsformat och sedan i samlade album; bok tvås (Back to the Führer) tidningar har precis börjat komma ut) där Zep, mest känd för sin serie Titeuf, är samarbetspartnern och där Dominique Bertail står för teckningarna. Trondheims humor firar triumfer med alla underliga varelser ombord på skeppet och deras interaktioner, och Bertails eleganta, stilrena teckningar med ett mode som närmast påminner om någonting från Det femte elementet gjorde att jag hade löjligt trevligt med boken.

Infinity 8 - bar

Egentligen är det inget storverk utan mer underhållning för stunden, men som de som läser den här bloggen regelbundet vet så är jag mycket svag för Trondheims speciella humor och hans tajming. Det är också kul att se i båda dagens serier att han kan skriva manus där tecknarna är en smula mer realistiskt sinnade än han själv; framförallt Maggie Garrisson är betydligt mer allvarlig än allt annat jag läst av honom.

Trondheim brukar onekligen spara sina allra bästa manus till de serier han tecknar själv, men dagens två böcker visar att även när han inte är i absolut toppform är han en av de allra bästa manusförfattarna vi har idag i serievärlden, och det är inte så pjåkigt 😉

Infinity 8 - undersökning