Etikettarkiv: Invincible

Gott och blandat 11: Några avslutningar

Postat den

Tre serier/serieutgivningar som (ganska) nyligen avslutats och som jag skrivit om tidigare blir det några avskedsord om idag. Närmare bestämt:

My Brother the Shut-in: Kinoko Higurashis serie om hur syskonparet Shino & Tamotsu reagerar när Tamotsu efter flera års innesittande slutligen vågar sig ut i världen igen blev totalt sex volymer. Jag gillade serien när jag läste de första volymerna och jag fortsatte gilla den hela vägen ut. Skildringen av Tamotsus små försiktiga steg framåt och de oundvikliga bakslagen är känsligt gjord, likaså hur Shino i sin tur riskerar att tappa fotfästet, men i grunden är det en feelgood-historia (med mörka inslag) om hur det faktiskt är möjligt att förändra livet, hur hopplöst det än kan te sig.

My Brother the Shut-In v06 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Tamotsu på date

I min första anmälan av serien nämnde jag att jag hoppades att historien inte skulle dras ut alltför länge, men när den var slut kändes det istället lite snopet; jag hade gärna läst mer om Shino & Tamotsu, och jag fick ett tydligt intryck av att serien avslutades rätt abrupt. Men sex intressanta volymer är inte alltför illa!

Walt Disney’s Mickey Mouse: Fantagraphics utgivning av Musse Pigg i dags- och söndagstrippformat av Floyd Gottfredson avslutades i vintras i och med att man nådde år 1955; efter det handlade det i princip endast om dag-för-dag-skämt, dvs de längre historierna upphörde. För drygt två år sedan när den första boxen med serier där Bill Walsh tog över manusskrivandet utkom skrev jag att serien sjönk markant i kvalité i och med detta, och tyvärr håller det i sig.

Faktiskt är jag nästan ännu mer besviken på hans historier i de böcker som kommit sedan dess: De är kanske inte sämre än hans första försök, men min förhoppning att han skulle bli bättre med tiden infriades inte. Hans berättelser saknar helt charm och innehåll och känns förtvivlat tomma, och all personlighet hos karaktärerna som funnits är som bortblåst. Gottfredsons teckningar är det inget fel på, men det räddar inte serierna, speciellt inte som det bara gör mig ännu mer deppad när jag tänker på hur fantastiskt bra serien en gång var. Kort sagt, Bill Walsh fullkomligt demolerar en tidigare utmärkt serie 😦

Walt Disney's Mickey Mouse - last strip

Den sista strippen, från en längre episod där Li’l Davy (en liten Davy Crockett), Benjamin Syrsa och Musse möts

Så allt som allt, två volymer med söndagsserier och de första sju med vardagsserier med några av de bästa Disneyserier som gjorts blev resultat. Och fem som bara rejäla Disneyfans borde köpa (alternativt Gottfredsonfans som nöjer sig med teckningar). Jag tycker också fortfarande att själva böckerna har en tråkig design, men det kan jag överse med när innehållet är så pass bra; det är bara synd att det kanske gör att eventuellt nya läsare inte ger Gottfredson en chans.

Invincible: Robert Kirkmans superhjälte landade för sista gången efter 144 nummer, och nu har jag också läst klart serien i och med Ultimate-samling nummer 12. Jag står fast vid vad jag skrivit varje gång jag nämnt serien här på bloggen, dvs att Kirkman egentligen är bättre på komedi än på allvar och att det därför inte varit till Invincibles fördel när historierna blivit mer och mer allvarliga/dramatiska, men att det ändå förblivit en underhållande serie. Och att det är frustrerande hur dålig Kirkman är på att avsluta bihandlingar där varje gång det verkar som om en äntligen ska ta slut så kommer en liten blänkare på sista sidan som visar att nejdå, inte den här gången heller.

I sann Kirkman-anda blir det en fruktansvärd mängd blod och död här, blandat med långa diskussioner om huruvida ändamålet helgar medlen, ett tema som funnits med ända sedan seriens start. Jag kan inte säga att Kirkman är en stor filosof eller att hans svar (om man nu ska se slutet som det) är värst övertygande, men en eloge för att han ändå försöker ge sig på en inte alltför lätt fråga, mitt ibland allt superhjältande.

Invincible 142

Alla mot alla i Invincible 142

Men jag ska inte klaga alltför mycket den här gången för i och med avslutningen knyts en hela massa trådar till slut ihop, och vi får till och med följa Mark Grayson flera hundra år in i framtiden för en rejäl ”Så gick det sen”-final. Egentligen är det kanske inte så förvånande med tanke på att Kirkman som jag tidigare nämnt i grunden är ett seriefan av stora mått, och eftersom så många fans önskedröm är just att få veta vad som hände sen är det ett passande slut. Själv tycker jag också om att säcken knyts ihop prydligt och utan att serien dragit ut alltför länge på tiden, till skillnad från en viss annan Kirkman-serie som jag tror skulle mått bra av att också fått ett slut vid det här laget 😉

Kan köpas hos bl.a.:

 

Smått & Gott: Invincible – The Ultimate Collection Volume 9

Postat den
Nr 100; inte illa för en indie-tidning!

Nr 100; inte illa för en indie-tidning!

Ett år, en ny Ultimate-samling av Robert ”The Walking Dead” Kirkmans andra långkörare, Invincible, superhjältetidningen där Kirkman gör sitt bästa för att bygga upp ett helt serieuniversum à la Marvel & DC. Historien om Mark rullar på: Han är fortsätt osäker på hur man handlar rätt i det stora (”Gör världen till en bättre plats”) efter att ha tröttnat en smula på att så länge ha jobbat med det lilla (”Stoppa bankrånarna/utomjordingarna/monstren, nu!”), hans förhållande med Atom Eve har sina låg- och höjdpunkter, och alla hans ärkefiender (om man nu kan ha flera sådana) tittar med jämna mellanrum in, lika svåra att bli av med för gott som kackerlackor.

Fortfarande har jag rätt trevligt när jag läser serien, men som jag skrev senast jag läste den (dvs när jag läste volymen med det föga överraskande och enkla lilla namnet Invincible – The Ultimate Collection Volume 8) har serien tyvärr förlorat mycket av sin fräschör. Till exempel har Viltrumit-hotet vevats alldeles för många gånger, precis som en del andra bihandlingar, och slagsmålens extrema blodbad har sedan länge tappat sin initiala chockverkan och känns nu mest spekulativa.

Otroligt men sant: En bihandling avslutad, för gott!

Otroligt men sant: En bihandling avslutad, för gott!

Jag skulle väldigt gärna se att Kirkman satsade mer på humor. The Walking Dead är givetvis 100% gravallvarlig, och Invincible har mycket färre humorinslag än den hade i starten och har ersatt dem med allvarlig såpa istället. Det är synd för ärligt talat är Kirkman mycket bättre på humor än såpa: Han har en fin tajming i sina skämt och är bra på mysiga komedi-inslag. Så jag saknar balansen mellan det lättsamma och det allvarliga som länge fanns i Invincible för nu har det senare tagit över så gott som helt.

Dessutom har Kirkman ett antal tics/klichéer som är lite tröttsamma i längden, som att han är anhängare av manusskolan som lär ut att om du har med en superintelligent superhjälte som i början verkar vara god så måste denne alltid förr eller senare att visa sig vara ond, eller åtminstone falla offer för sin intelligens och därmed komma på kant med det goda. Har vi sett det förut? Ja, vi har sett det förut.

Men jag fortsätter att läsa, och nästa år misstänker jag att Invincible – The Ultimate Collection Volume 10 lär dyka upp i brevlådan som ett…tja, som ett brev på posten. Och jag lär läsa den också, och eventuellt skriva ett litet inlägg där jag säger att serien fortfarande är trevlig men att den har blivit sämre jämfört med hur den började. Dvs jag kommer precis som Kirkman bli lite tjatig!

Läser ifatt: Invincible

Postat den

Invincible 86 cover

Invincible Ultimate Collection 8, innehållande nummer 85-96 av tidningen, dök upp i förrgår så nu är jag lite mer up-to-date vad som hänt i Robert Kirkmans superhjälteuniversum; en liten nackdel att läsa serier i samlade utgåvor är att jag är typ ett halvår ur synk med internet så det gäller att undvika spoilers 🙂

Senaste gången jag skrev om Invincible är nästan fyra år sedan och det har hänt en hel del sen den. Vad gäller det som hänt i serien är det rätt meningslöst att gå igenom det eftersom Kirkman älskar att ha mängder av subplotter igång samtidigt och stora inslag av såpopera. Vare nog sagt att kriget mot Viltrum avklarats, Invincible drabbats av samvetskval vad gäller nyttan med superhjältar, Invincibles pappa definitivt rehabiliterats, Allen blivit ledare av galaxen, Oliver nu är vuxen, Atom Eve jobbar på med sin hyr-en-superhjälte-firma, Dinosaur förstör Las Vegas, Rex Robot och Monster Girl tillbringat några sekel i en annan dimension, …

Invincible - Ovidkommande

Massa folk, ingen Invincible (förutom den (säkerligen temporära) ”nya” Invincible)

Så en massa saker har hänt, och ärligt talat är det ett problem med serien. När den började kändes den uppfriskande med sin rättframma berättarstil och en träffsäker ton när det gällde hur det verkligen skulle vara att en dag som tonåring vakna upp och i princip var Stålmannen. Tillsammans med de lika raka och klara linjerna i teckningen var det ungefär så långt man kunde komma från den alldeles för vanliga dark-and-gritty-stil som dominerat vad gäller superhjältar.

Men allteftersom tiden gått så börjar jag misströsta en smula vad gäller Kirkmans kvalitéer som författare. Av det jag läst av honom så är det tre serier som varit bra: Invincible, The Walking Dead och Battle Pope. Ju fler av hans övriga serier jag läst desto mer övertygad blir jag att dessa tre är undantagen, och det intressanta är att de alla tre är bland det första han skrev. Också relevant är att båda långkörarna (BP är en liten bagatell, men en väldigt roande sådan 🙂 ) båda har problem med mitt intresse i längden. TWD håller fortfarande en hög kvalité men det börjas kännas oroande med en del déjà vu-känslor mot slutet som jag tror det behövs riktiga förändringar för att bekämpa, medan Invincible nu lider mycket av att Kirkman försöker trycka in en hel superhjältevärld i en enda serie, där den här senaste samlingen spenderar alldeles för mycket tid på väldigt irrelevanta bihandlingar om Tech Jacket, Rex Robot med flera.

Det grundläggande problemet är nog att Kirkman i grunden är ett fan uppväxt på en stadig diet av superhjältar och att hans serier inte riktigt kunnat frigöra sig från den bakgrunden. Det fungerade bra i Invincible till en början när han lyckades förmedla wow-känslan hos Invincible när han börjar sin karriär; mindre bra i exempelvis The Astounding Wolf-Man när det känns som om jag läser en rätt omogen 13-årings version av hur en cool serie ska vara. Men i längden räcker inte den entusiasmen till och när Kirkman försöker vara mer seriös klarar han inte riktigt av det, och han kan inte heller hantera såpopera-inslagen så bra som jag skulle kunna önska (om man jämför med de riktiga mästarna på det här inom seriemediet så håller Kirkman liv i sina olika trådar alltför länge och han kan aldrig avsluta dem; om en utomjordisk ras invaderar Jorden så kan man garanterat räkna med att en av dem överlever för att kunna upprepa försöket senare). TWD klarar sig som sagt bättre men det är också en serie som ligger längre från mittfåran vad gäller amerikanska serier så de serieklichéer som annars tenderar att dränka Kirkmans serier efter ett tag (på ett mindre bra sätt alltså) saknas.

Invincible - Blodig

Extremt blodig är Invincible fortfarande

Det blev lite mer kritiskt än jag tänkt mig när jag började skriva, det här. Teckningarna är fortfarande väldigt trevliga att titta på, men faktum är att ju mer jag läser av Kirkman desto mer begränsad känns han som författare; Invincible känns numera som om samma historier dragits gång på gång på gång, och jag misstänker att Kirkman själv har problem med motivationen med tanke på att han spenderar så mycket mer tid på karaktärer som är betydligt mindre intressanta (Tech Jacket, I’m looking at you!). De sisådär 50 första numren av tidningen är bra, riktigt bra till och med, men numera känns det måttligt spännande att läsa nya nummer. Jag kommer fortsätta ett tag till för jag har fortfarande småtrevligt: Ni vet hur det är med gamla bekanta, det är mysigt att se hur de har det nu även om man växt isär.

Ren och skär underhållning: Invincible

Postat den

Den enda renodlade klassiska superhjälteserien jag läser kom precis ut med årets inbundna samling: Volym 4 av Invincible, skriven av Kirkman och tecknad av Ryan Ottley. Inköpt och färdigläst samma dag; det här är perfekt läsning när jag känner för någonting lättläst, som i hängmattan på landet 🙂

Alla kanske inte känner till serien, men det är inte en komplicerad historia: Mark Grayson, Invincible, är son till Omni-man, en superhjälte av Stålmannen-typ som kommer från en annan planet. När historien tar sin början är Mark 17 år, och hans ärvda krafter börjar manifestera sig.

Vad som sedan följer är en typisk superhjältehistoria, med Marks upprymdhet över allt han äntligen kan göra (han har väntat på att krafterna ska visa sig eftersom hans far sagt att det brukar dröja till tonåren innan det händer), ung kärlek, superskurkar, team-ups med andra hjältar (det finns drösvis av dem) och så vidare. Det är en modern version vilket betyder att död, sex med mera inte är bannlyst, även om åtminstone sexdelen behandlas på ett barntillåtet sätt.

Det som gör att serien är så underhållande är att serien ändå känns ny; att vi läst det mesta förut gör ingenting för Mark Grayson har inte varit med om det förut, och det är hans upplevelser vi får följa i närbild. Dessutom känns det som om Kirkman är lika förtjust i friheten som superkrafterna ger som Invincible själv, med de möjligheter till historier som de ger: Rymdresor, tidsresor, andra dimensioner, och även alldeles vardagliga historier. I många superhjälteserier känns det som om författaren kämpar mot superkrafterna eftersom de kan upplevas som begränsande (problemet med vad man ska skriva om en allsmäktig hjälte à la Stålmannen), medan Kirkman istället tar chansen att berätta precis vilken sorts historia som helst. Och Ottleys rena, klara och luftiga teckningar är ett perfekt komplement till manuset; när det (med långa mellanrum) blir rejält blodigt blir intrycket också mycket starkare eftersom det bryter mot den ”snälla” stilen.

Jag skulle inte rekommendera att man börjar läsa Invincible mitt i eftersom Kirkman gillar att ha många olika trådar igång samtidigt; den här volymen som innehåller nummer 36-47 av tidningen avslutar bland annat en bihandling som startade redan i de första numren. Det är inte lika oöverskådligt som en del andra serier, men mervärdet av att läsa serien från början är stort, och dessutom var serien lika bra från starten som nu, så det finns ingen anledning att inte börja från början.

Trikåer för hela slanten

Postat den

Superhjältar. Fortfarande en förkrossande majoritet av de serier du ser i en seriebutik i USA (i vanliga boklådor dominerar givetvis mangan). Fortfarande huvudsakligen enbart för de närmast sörjande (prova att läs en slumpmässig Marvel/DC-tidning och försök förstå vad som händer). Och fortfarande usla (nästan alla, men jag lovar att jag ska nämna några undantag).

Jag tvivlar faktiskt på att det finns en enda superhjälteserie gjord innan 80-talet som någon som aldrig läst serier skulle kunna uppskatta på riktigt, medan de som växt upp med superhjälteserier kan stå ut med dem, och till och med tycka att de är bra. Själv läste jag en hel del DC-serier på svenska på 70-talet när jag var liten, vilket gjort att jag 1. Är svag för Rymdens Hjältar / Legion of Super-Heroes, och 2. Är ännu svagare för Clark Kents hemliga liv / The Secret Life of Clark Kent, en samling biserier från Action Comics som uteslutande handlar om CKs vardagsliv; hans problematiska grannar, Morgan Edges hemliga judiska bakgrund med en mamma som jobbar som städerska, och andra spännande episoder tecknade med Curt Swans sedvanliga schwung. Är det bra serier? Nix-pix, inte alls, och jag skulle aldrig rekommendera dem till icke-superhjälteläsande personer, även om jag nu råkar gilla dem.

Det riktigt stora problemet är manusen som helt enkelt inte håller; i början, dvs 30- och 40-talet, var det manus i pulp-stil, men med de få sidor man hade till sitt förfogande blir det ännu torftiga än de redan knackiga förlagorna; på 50-talet är det mest fånigt à la Wayne Borings Stålmannen; på 60-talet drabbade Stan Lee oss i serier som nu känns pinsamt daterade; 70-talet lyckades med att nå ännu lägre, utan att ens ha några särdrag förutom hur tråkiga manusen är. Teckningarna klarar sig bättre generellt, men det räcker inte så långt.

Men sen dök ju gudskelov Frank Miller och Alan Moore upp på 80-talet, med manus som faktiskt går att uppskatta för icke-frälsta läsare också. Och i deras kölvatten kom det fram en del andra författare som åtminstone kunde skriva läsbart, även om det inte nådde upp till M&Ms toppar.

Sen gick det neråt igen; 90-talet var nästan lika uselt som tidigare decennier, och svämmades över av ”realistiska”, ”mörka” hjältar (alltmedan M&M tappade bort sig; Miller för gott verkar det som, medan Moore kanske fortfarande kan men han verkar tyvärr inte ens försöka). Snooze City.

Efter den här lilla historiska utvikningen, vad finns det då för bra superhjälteserier idag? Jag lovade att nämna några stycken, men en liiiten utvikning till först: Även om det inte är något manifest i vanlig mening, trots att han själv kallar det för det, skulle jag säga att Grant Morrisons förslag till Marvel om hur man borde uppdatera X-Men är en excellent programförklaring för huvuddelen av de superhjälteserier som fungerar idag. Förslaget verkar inte finnas på nätet såvitt jag kan se (fascinerande nog!), men det finns i den första inbundna samlingen av Morrisons X-Men och jag rekommenderar det starkt; det är en briljant analys över vad som gått snett och vad som måste göras för att superhjälteserier ska bli relevanta igen.

Jag kan inte gå igenom allt han säger här, men mycket kort så funderar han på varför X-Men-filmerna kunde uppskattas av miljontals tittare medan serierna den bygger på har en läsarskara som är en bråkdel så stor. Hans slutsats är att man måste sluta kräva att läsaren har följt serien i åratal för att kunna följa med; man måste sluta med oändliga följetonger utan slut; man ska göra ”widescreen”-serier, som utnyttjar att specialeffektbudgeten är obegränsad i serier:

…what the mainstream audience wants from us (and I’ve asked a lot of ‘em) is raw imagination, ready-made characters, outrageous spectacle, storming angst, and emotional drama.

Marvel nappade, och Morrisons X-Men följer sedan idéerna på ett alldeles utmärkt sätt: Han tar kål på alla mutanter (30 miljoner, tror jag det var) som bara komplicerar i onödan; varje episod är underhållande i sig men är ändå en del i en något längre, avslutad historia; och inte minst viktigt, Frank Quitely tecknar, och han har en stil som verkligen skriker widescreen där han lämnar stora ytor tomma för att bara fylla dem med färg.

Efter att Morrison slutade på X-Men förstörde förstås Marvel allt det han byggt upp när man genast ändrade tillbaka allt Morrison gjort till det gamla vanliga igen (Xavier tas tillbaka, den gamla Magneto likaså, osv), men typen av superhjälteserier finns kvar på andra håll.

Så till slut (pust o pes) är vi framme vid de jag tycker bra superhjälteserier som ges ut nuförtiden.

Superman av Morrison & Quitely: Teamet fungerar om något ännu bättre här än i X-Men. Enda nackdelen är att det går långsamt framåt eftersom nya nummer ges ut först när de är klara istället för enligt ett strikt schema. Men bra blir det! En samling hittills med nummer 1-6, fler kommer garanterat när det finns material.

Invincible av Kirkman & Ottley: Mindre storslaget än M & Q men lite av samma känsla. Kirkman skriver genuint charmigt, och Ottley har också förstått att det fungerar mycket bättre med stora, rena ytor för den här typen av serier istället för plottriga sidor med mängder av detaljer à la Image-stilen.

Planetary av Ellis & Cassaday: Utkommer i en ännu glacialare takt än Superman, men väl värd att läsa. Och en till tecknare som förstått sig på att bra design inte nödvändigtvis innebär ”ju mer desto bättre”.

Sen finns också en del serier som Bendis skrivit som är läsvärda. Han kommer från ett litet annat håll och är snarast en efterföljare till de trista realistiska superhjältarna från 90-talet, men han har ett gott öra för dialog och hans serier funkar fint som underhållning. Exempel är Alias, Daredevil, Powers.

Och så finns såklart Ennis, men även om en del av hans serier kan klassas som superhjälteserier (exempelvis The Boys som jag skrivit om tidigare) skulle jag inte räkna hit dem; de kommer från en helt annan tradition och hör inte riktigt hit.

Quitelys Superman

Quitelys Superman

PS. Undvik Mark Millar som pesten. Han brukar få ta över serier som startats av Ellis eller andra av de tidigare nämnda författarna, och sen fortsätter han dem i liknande stil fast mycket sämre. DS.