Etikettarkiv: Jason Aaron

Gott och blandat 3

Postat den

Jahapp, dags för diverse disparata dagstidningsserier och andra serier jag läst sen senaste Gott och blandat!

The Phantom: The Complete Newspaper Dailies: Volume Eleven 1953-1954 av Lee Falk (manus) och Wilson McCoy (teckningar)

Med en mycket lång boktitel fortsätter Hermes förlag med sin utgivning av en av de mest långlivade äventyrsserierna, och man har nu kommit fram till mitten av 50-talet. Serien har sedan länge förlorat den underhållande vassa dialogen från de tidigaste åren och handlingen är nu mycket repetitiv; inslag återanvänds så ofta att det tillsammans med McCoys teckningar som inte är de mest varierade som skådats gör att jag har svårt att hålla isär episoderna, och oavsett om jag läst den förut känns det som om jag gjort det.

Men det är en rätt så trivsam känsla av att känna igen sig för den som läst Falk/McCoy förut, så tråkigt har jag inte. Fast för att vara avsedd som en äventyrsserie är det nog ett underbetyg att jag tycker klart bäst om de historier där spänningsinslagen spelar en underordnad roll visavi buskisinslagen. I den här boken representeras de senare bäst av episoden The Matchmaker där Dianas moster Elsie försöker tussa ihop Diana med diverse enligt henne lämpliga giftaskandidater. Givetvis slår det hela fel och Diana blir tillsammans med Elise kidnappad, men Fantis löser det hela på ett så imponerande sätt att Elsie istället blir en stark anhängare av att Diana ska gifta sig med Fantomen istället för någon mer vanlig man.

Fantomen - moster Elsie

Det är gammeldags och det är enklaste sortens humor, och man gör bäst i att inte ens för en sekund fundera på skildringen av könen i serien (Falk har ett rykte om sig som en liberal och framsynt författare och nog försöker han, men hans skildringar av kvinnor och av djungelfolken visar att aldrig så goda avsikter inte garanterar framgång). Men det är småkul, och McCoys synnerligen enkla teckningar understryker detsamma.

Rip Kirby: Complete Comic Strips 1970-1973 av Fred Dickenson (manus) och John Prentice (teckningar)

Mer dagstidningsserier och mer äventyrsserier där spänningen saknas! Mästerdetektiven Rip Kirby löser små mysterier bland New Yorks societet, och det är en societet där utvecklingen verkar ha stannat vid något imaginärt lycksaligt 40-tal. Ibland gör sig nutiden påmint när någon hippie dyker upp som är tänkt att locka till skratt, men sen är det tillbaka till baler, middagar och försvunna juveler.

Jämfört med seriens start då Alex Raymond stod för teckningarna är serien vid det här laget mycket mer utslätad: Det går alltid bra för de goda, och de onda avslöjas alltid, och insatserna känns alltid extremt låga. För min del påminner serien väldigt mycket om de menlösa amerikanska TV-serierna jag ibland råkade se som liten på 70-talet där det likaså aldrig kändes som om det var fara på taket, och där efter varje episod allting var som innan, utan följder.

Rip Kriby - 70-talet

New York på 70-talet à la Rip Kirby

Det som ändå gör att jag kan läsa serien är precis som med Fantomen-boken ovan när serien helt ger upp alla ansatser till att låtsas vara spännande och låter buskisen ta över, oftast med Kirbys butler (som sagt, serien utspelar sig inte precis i ett realistisk 70-tal) Desmond i huvudrollen. Och Prentice teckningar är inte oävna även om de också blivit mycket mer ointressanta när de fotografiska förlagorna alltför tydligt syns.

Betty Boob av Véronique Cazot (manus) och Julie Rocheleau (teckningar)

Efter två anemiska serier tar vi en som definitivt inte saknar nerv och känslor: Betty Boob, en 200 sidor lång och huvudsakligen ordlös serie om bröstcancer och om att inte fastna i ett destruktivt förhållande.

Huvudpersonen Betty (jag utgår ifrån att det är hennes namn, med tanke på seriens titel)  är i ett förhållande men när hon på grund av cancer tvingas operera bort ett av sina bröst kraschar det: Pojkvännen/Maken klarar inte av att hantera hennes nya utseende, trots att hon själv försöker se positivt på det hela:

Betty Boob - pojkvän

Så hon lämnar honom, och när hon är som mest nere träffar hon på ett sällskap resande varietéartister/burleskartister. De har inga problem att acceptera henne, och efter ett tag har inte hon heller det; det går upp och ner för ångesten över cancern går aldrig riktigt över, men det saknade bröstet gör hon istället till sitt signum när hon till slut själv uppträder under artistnamnet Betty Boob:

Betty Boob - burlesk

Jag kommer aldrig bli en stor fan av ordlösa serier men Betty Boob gör det bästa av genren, där Rocheleaus teckningar med den äran gör handlingen och de inblandades känslor klara. Det är en sprudlande lätt och charmerande fransk serie om ett tungt ämne som går alldeles utmärkt att läsa med bara basala kunskaper i språket (och vid behov, en ordbok för de citat som inleder varje kapitel).

Monster on the Hill av Rob Harrell

Från det (kanske enligt vissa) barnförbjudna till något mycket mer barntillåtet, nämligen Rob Harrells Monster on the Hill som utspelar sig i 1800-talets England, ett England där varje by har sitt eget monster som bor utanför byn och som ibland attackerar densamma. Inte för att byborna protesterar alltför mycket eftersom attackerna ses som ett strålande spänningsinslag i vardagen, och de läskigaste monstren drar turister till sig från när och fjärran.

Fast för Stoker-on-Avon ser det dystert ut. Deras monster har inte synts till på flera år, och inte var det så värst skräckinjagande heller. Så byns ledare anlitar den excentriska vetenskapsmannen Charles Wilkie för att ta reda på varför, och tillsammans med gatpojken Timothy ger han sig av för att se vad som hänt med byns monster.

Jag gillar Harrells godmodiga saga men den lider en del av att det är en saga som berättats väldigt många gånger förr. Monstret som visar sig heta någonting så vardagligt som Rayburn har drabbats av dåligt självförtroende och behöver finna sig själv, och den här typen av Hitta-dig-själv-berättelse är samma som till exempel i princip varje Pixar-film. Harrells berättelse följer mönstret till punkt och pricka, och jag skulle gärna sett att det funnits någonting originellt här, men både huvudpersoner och handling har jag sett förut.

Monster on the Hill

En helt OK bagatell skulle jag säga att Monster on the Hill är, dvs en lämplig serie att sätta i handen på någon storslukare av serier i rätt ålder som behöver någonting mer att läsa.

The Goddamned av Jason Aaron (manus) och R M Guéra (teckningar)

Jason Aaron är ojämn som manusförfattare. Jag älskade hans Scalped och Southern Bastards är också bra, men han kan också vara lite väl slentrianmässigt våldsam i sina serier, och i The Goddamned tas det till sin spets när Aaron tillsammans med sin vapendragare R M Guéra från just Scalped gör en serieversion av Kain från gamla testamentet: Världen som skildras är en värld nära undergången där all växtlighet verkar vara utplånad och människor och människoliknande bestar gör sitt bästa för att tortera, förslava och döda varandra.

Kain har sett hur världen förfallit från paradisets perfekta värld för han kan inte dö; som straff för brodersmordet har gud gjort honom odödlig så att han ska få bevittna följderna av att ha introducerat våldet i världen. Så Kain strövar runt i en allt mer skrämmande värld där han själv förlorat medmänskliga känslor efter att ha sett alltför mycket under århundradena.

Och det är i princip hela handlingen. Det enda serien går ut på är att visa upp en värld utan moral och där våldet är allenarådande. Ett givet inslag i serier av den typen är att locka med en strimma av hopp, här exemplifierat i en kvinna som letar efter sitt försvinna barn och som Kain till slut går med på att försöka hjälpa, men när det ser ut som om en ljusare tillvaro kanske kan vara möjligt går självklart allt åt helvete.

The Goddamned - Noak

Gubben Noak dyker också upp

Så om ni vill läsa en skickligt gjord nihilistisk, cynisk och alltigenom deprimerande våldsbemängd serie är The Goddamned ett bra val, och ni kan välja på en vanlig samling eller en inbunden lyxigare dito i större format och med en del extramaterial, båda innehållande de (hittills) fem utkomna numren. Själv hoppar jag nog över kommande samlingar.

The Kingdom av Benoît Feroumont

För att skölja bort smaken från The Goddamned är det svårt att hitta någonting bättre än Benoît Feroumonts serie The Kingdom, en samling korta berättelser från ett sagorike som inleds med att kungafamiljens tjänarinna Anne avskedas när drottningen misstänker att Anne och kungen har något fuffens för sig. För att blidka Anne ger kungen henne ett hus nere i byn där hon startar en pub, och därmed är allting redo för att serien ska dra igång på riktigt.

The Kingdom - frieri

Det är en serie gjord för att roa och helt utan allvarligare pretentioner, och Feroumont lyckas förträffligt med att underhålla. Om jag tyckte att hans Giselle & Beatrice aldrig fick ihop sina olika inslag är det inga problem med det i The Kingdom. Onekligen beroende på att serien är en mycket enklare sak som aldrig drar åt olika håll, men ändå 😉

Favoritinslaget för min del är de okynnesbenägna fåglarna i byn som kan prata men som huvudsakligen använder det till att skvallra för byborna om vad andra personer sagt för att se vad som händer. De är en ständigt närvarande källa till kaos och missförstånd (de tenderar att göra sin egen tolkning av vad som egentligen sagts), och ibland får de också spela huvudrollen i någon av episoderna. Go birds!

The Kingdom - fåglar

Och det var allt för den här gången. Jag har som vanligt också läst en hög manga men dem tar vi senare 🙂

En hat/kärleksfull hyllning till den amerikanska Södern: Southern Bastards

Postat den

Det är iallafall vad författaren Jason Aaron och tecknaren Jason Latour både skriver att boken innehåller i sina respektive inledningar till Southern Bastards HC 1, samlingen av de första åtta numren av tidningen Southern Bastards. Både två kommer från Södern, och både verkar ha intensiva känslor för miljön; på gott och ont, för även om texterna i introduktion är korta är de laddade med både kärlek till och hat för allt som Södern innebär.

Och med den inledningen är det bäst att innehållet levererar, och det gör det; det här är en intensivt laddad och mestadels extremt obehaglig skildring av ett litet samhälle, Craw County, dit en dag Earl Tubb återvänder för att rensa ut sitt gamla familjehem som ska säljas. Det är första gången på många decennier han besöker staden, en stad som han så fort han fick chansen lämnade som ung för att undkomma sin pappa som var sheriff och som för Earl representerade allt det han avskydde, som våldsamhet, det gammalmodiga, och att aldrig kunna ignorera orättvisor.

Southern Bastards - Earl

Fadersrelationer à la Earl

Men det visar sig snart att Earl inte kan undkomma det kulturella arvet, och hur mycket han än kämpar emot inser han att han är sin pappas son. När han ser en gammal bekant misshandlas av några män på uppdrag av Boss, mannen som styr i staden, kan han inte låta bli att likt sin far lägga sig i på ett mycket fysiskt sätt. Våldsspiralen är igång, och ingen av de inblandade kan stoppa den; de är alla styrda av sin miljö där det inte finns några val, i en historia vars titel ”Here was a man” (text från Earls pappas gravsten) väl beskriver den råa manligheten som totalt dominerar dem alla.

Våldsamma serier med huvudpersoner som motsträvigt dras in i handlingen är inte i sig något nytt, men Jason & Jasons uppenbara kunskaper om människorna som skildras gör att det här är riktigt bra läsning, det obehagliga till trots. Och i den andra historien i boken, ”Gridiron”, fördjupas också berättelsen när vi får läsa mer om Boss och hans uppväxt, en uppväxt som även den är tragisk men som ger en ypperlig förklaring till att han blivit den han blivit, en man där de primitiva känslorna lämnats fritt spelrum, framförallt när det gäller amerikansk fotboll, den sport som så starkt dominerar Craw County (och stora delar av Södern):

Southern Bastards - Boss

Fadersrelationer à la Boss

Southern Bastards får en stark rekommendation av mig, framförallt om man gillade Aarons tidigare mästerverk Scalped. Här finns samma råbarkade realism, samma överflöd av testosteronstyrda män som inte kan hantera känslor på något annat sätt än medelst fysiska handlingar, samma kantiga men mycket passande teckningar som fångar karaktärerna på pricken. Och, misstänker jag, även här kommer det dyka upp kvinnliga huvudpersoner som kontrasterar mot männen; på de sista sidorna i boken utlovas det att en ny huvudperson är på väg till Craw County, och jag ser med spänning fram mot vad hennes närvaro kommer betyda.

PS. Om ni tycker kärleken till Södern verkar saknas i serien så har ni helt rätt, och framtiden får utvisa om de båda Jason kommer leverera på den punkten med. Hittills är det enda jag sett som verkar bra  maten, och de sista sidorna i boken innehåller följdriktigt ett antal recept på typiska maträtter, skrivna bland annat av Jason-mammorna. DS.

Thor: Uppdatering

Postat den

Thor - God of Thunder - Frostjätte

Närmare bestämt två uppdateringar handlar det om:

  1. Det är över ett år sedan jag skrev om Jason Aarons version of Thor, en version som jag gillade skarpt, så det är dags för några ord om vad som hänt sen sist.
  2. Uppdateringen av karaktären Thor själv som skedde för några månader sedan, då tidningen började om från nummer 1 igen (nu med den minimala titeln Thor istället för den gamla Thor – God of Thunder).

Sist jag skrev var det senaste numret en berättelse om den unga Thors äventyr tillsammans med en drake, en sorglustig historia, och Aaron var mitt uppe i att sätta upp en värld där Thor börjat växa som människa (tja, eller som gud snarare…) i och med att hans samvete inte riktigt längre kunde se världen i svart eller vitt. Vilken nytta är en gud som inte förstår och känner med människorna? Samtidigt började också den övernaturliga världen kompliceras när mörkalverna börjar samla ihop alla asagudarnas fiender för att äntligen kunna göra slut på dem.

I den längre historia som följer, The Last Days of Midgard, fortsätter Aaron med att berätta parallella historier med hjälp av den gamla Thor, allfadern, och den nutida Thor (om nu historier kan sägas vara parallella när de utspelar sig årtusenden isär…):

  • I den avlägsna framtiden finns fortfarande Thor kvar tillsammans med hans tre son/systerdöttrar men resten av världarna, inklusive Jorden/Midgård, är sen länge döda och övergivna. Thor är fortfarande ångerfull över att han inte lyckades rädda sin älskade planet; det antyds men sägs aldrig rakt ut att det är människan själv som orsakat katastrofen på grund av sin girighet och nonchalans över miljöförstöringen. Då dyker en gammal, på gränsen till senil, Galactus upp, för att äntligen kunna förtära Jorden utan att kunna bli stoppad av irriterande små varelser (dvs X-Men, Avengers,  med flera, som stoppat tidigare försök). Thor, trött på livet, bestämmer sig för att utkämpa en sista strid.

Thor - God of Thunder - Galactus

  • I nutiden dyker en ny fiende upp för Thor: Det globala företaget Roxxon med dess hemlighetsfulla ledare Dario Agger. De gör allt för att påskina att de vill världen väl, men egentligen är Agger bara ute efter makt och att förstöra allt han ser. Thor, som nyväckt miljökämpe, förstör ett antal av Roxxons anläggningar och med sin gudalika arrogans har han ingen tanke på att det kan få följdverkningar.

Den unge Thor syns inte till den här gången och det kanske inte är så konstigt med tanke på att temat, vad människan gör med planeten, är lite svårare att passa in i vikingamiljön, till skillnad från tidigare längre historier som den om Gorr (till och med den osofistikerade unge Thor förstår vad som borde göras när någon är ute efter att döda alla gudar). Så förklarligt, men lite synd eftersom jag gillar den mer jordnära tonen när han kommer med: Vår tids Thor är rätt allvarligt sinnad, förutom när han här flörtar med S.H.I.E.L.D.-agenten Solomon, och den framtida Thor bär universums bördor på sina skuldror så han är inte precis någon lustigkurre han heller.

Thor - God of Thunder - Miljökämpen

Men ändå, det här är fortfarande en väldigt bra serie, och förnämligt presenterad av Esad Ribic & Ive Svorcina. Jag vet inte om jag kan säga om det är tecknaren (Ribic) eller färgläggaren (Svorcina) som förtjänar mest beröm men det här ser majestätiskt ut utan att för den skull bli stelt eller plansch-liknande; jag tycker bättre och bättre om illustrationerna ju mer jag läser av dem. Tveklöst en av de vackraste superhjälteserierna jag sett på mycket länge.

Så det är med stor sorg jag måste skriva att uppdatering 2, den av Thor själv (karaktären och tidningen), är misslyckad 😦

Det är inte uppdateringen i sig, dvs att Thor från och med nummer 1 av den nya tidningen är en kvinna som tar över titeln och Mjölner efter att Thor inte längre befunnits värdig att lyfta hammaren, som är problemet; superhjältars identitet kan ändras utan att det behöver innebära någonting dåligt. Det som istället gör serien så väldigt mycket tristare är framförallt två saker (många punktade listor idag!):

  1. Ribic/Svorcina är inte längre kvar. Det här är en nedgradering som är enkel att peka på eftersom den är så iögonenfallande. Russell Dauterman, den nya tecknaren, är alls ingen katastrof, och tillsammans med färgläggaren Matthew Wilson gör de ett tappert försök att efterlikna föregångarna men det känns vara som en tråkigare version av dem. Framförallt i färgerna märks det att tanken är en liknande känsla som förut, men tyvärr passar inte Dauterman & Wilson så bra ihop. Plus att Dautermans personer ser alltför mycket ut som klichéer, med kvinnor som alla är identiska (vilket jag skulle kunna vara elak och säga är huvudskälet till att ingen i serien ännu lyckats lista ut vem som gömmer sig bakom den nya Thors mask) och en Thor (alltså, den föredetta Thor, numera kallande sig Odinsson) som istället för en långhårig gud av klassiskt snitt ser ut som en typisk könlös Hollywood-hunk. Och den mytiska känslan har helt försvunnit, den rätta digniteten finns inte längre där. Fast det beror också på punkt 2, nämligen
  2. Aarons manus har försämrats rejält. När jag skrivit om honom förut, både i samband med Thor och hans excellenta Scalped, har jag nämt att det han är bra på är dels det vardagliga (exemplifierat av Scalped och episoderna den unge Thor), dels det storslaget mytologiska (där han, som jag nu skrivit alltför många gånger, hade utomordentlig hjälp av tecknarna), men att så fort han blivit mer traditionellt superhjälte-inriktad har det varit sämre. Och här, i den nya Thor, är det bara superhjälte-handling som gäller, med en drös slagsmål, ett evigt käbblande som ofta kännetecknat Marvel-serier, och så vidare. Ta exempelvis Dario Agger som förut framställts som en varelse från legenderna som uppenbarligen kan ta sig an Thor i en strid, men som nu bara känns som månadens skurk som ska pucklas på, eller mörkalven Malekith som tidigare sett mycket suggestiv ut men som nu bara ser ut som en mörkblå snubbe vars halva ansikte är svart. Jag misstänker att även om Aaron själv säger att den nya inriktningen är någonting han själv varit med på och delvis iscensatt så har det det nog utgått en ukas om att tidningen ska ha mer rättfram handling, mer som de populära filmerna, mer action och mindre filosoferande.

Thor - Gnabbande

Dessutom har Aaron av oklar anledning också börjat använda sig av tankebubblor. Inte nödvändigtvis fel, men här skaver de rätt rejält och känns väldigt malplacerade.

Slutfacit: Uppdatering nummer 1 är nu gjord och jag är ganska nöjd med den. Uppdatering nummer 2 är jag betydligt mindre nöjd med och jag har just nu inga planer på att fortsätta läsa tidningen; den känns hastigt och olustigt som en för mig helt likgiltig titel :-/

Thor – God of Thunder

Postat den

Thor - God of Thunder - Cover 18

Hur mycket av Marvels Thor har jag läst förut? Bra nära noll. En del av Walt Simonsons run (The Ballad of Beta Ray Bill, närmare bestämt), och strönummer/gästspel här och där. Simonsons serie var helt OK, men i övrigt har jag inte varit imponerad av Thor i Marvels tappning. En rätt ointressant tolkning av asaguden IMHO som kändes omväxlande fånig, med vikingen i nutid, och överdrivet allvarlig, med bombastiska repliker skrivna på fejkat gammeldags språk. För ett tag sedan fick Journey Into Mystery, med Loke i huvudrollen, mycket beröm men jag la ifrån mig den efter ett par nummer eftersom jag tyckte den var alldeles för svårgenomtränglig.

Men så, för någon vecka sedan, blev jag nyfiken på titel Thor – God of Thunder, i och med dess 18:e nummer. Skälet? Tecknaren, Das Pastoras, som är en gammal favorit, en spansk tecknare med en väldigt snygg stil. Och sen såg jag att den som stod för manus var Jason Aaron, mannen bakom den suveräna Scalped. Med andra ord, dags för ett nytt försök med Thor 🙂

Thor – God of Thunder tar god tid på sig (precis som Scalped, nu när jag tänker på det). Den första historien sträcker sig över elva nummer trots en egentligen väldigt enkel storyline: Gorr, en man som behandlats illa av gudarna, kommer över ett uråldrigt vapen med vars hjälp han börjar döda gudar, med det slutgiltiga målet att helt utrota dem. När hans väg sammanstrålar med Thors binds deras öden samman i en intrikat härva som tar tusentals år att reda ut.

Det är en oväntat tankeväckande historia som Aaron satt samman här. Den har uppenbart två tydliga mål: Dels att sätta upp en bakgrund till vad som lär bli seriens huvudtema, nämligen hur Thor förhåller sig till vad det innebär att vara en gud vad gäller moraliskt ansvar för människorna, och dels för att introducera de tre huvudpersonerna för läsaren.

För Aaron har den smått geniala idén att inte nöja sig med att skildra dagens Thor, dvs den som är djupt rotad i Marvels universum och det redan nämnda ibland smått löjeväckande gravallvaret, utan han skildrar också en yngre Thor, under vikingatiden, som helt lever för att supa, slåss, och lägra kvinnor, och en äldre Thor, långt in i framtiden, som blivit den nya allfadern med allt det innebär av ansvar. De tre möter alla Gorr och reagerar på olika sätt på hans framfart, och de måste tillsammans hjälpas åt att stoppa honom.

Det låter säkert som en typisk superhjälteserie med tidsresor, med övergripande idé att om en Thor är cool måste tre vara supercoolt! Och visst finns den tanken här med, men mer handlar det om de tres olika position i livet och hur mycket/lite de reflekterar över vad de gör och hur det påverkar världen omkring dem.

Så beröm till Aaron för vad som är en mycket lovande början på en serie. Den nästa längre episoden, om ett inbördeskrig hos mörkalverna, tyckte jag först kändes lite väl klichéartad med en ny (i brist på bättre ord) superhjältegrupp med en representant för varje folkslag, ledda av Thor, som försöker stoppa kriget. Men när den var slut hade Aaron igen överraskat; historiens moraliska frågor knyter an till de i Gorr och jag misstänker att Thor kan räkna med en svår kamp med sitt samvete i framtiden där frågor som när ändamålet helgar medlen, och hur makt korrumperar (med andra ord, teman som känns igen från Scalped, igen 😉 ).

Ok, det var ungefär 600 ord om manuset, men det var ju ursprungligen teckningarna som gjorde mig nyfiken på serien.

Thor - God of Thunder - Ribic

Ribic

Esad Ribic är huvudtecknaren och det med den äran. Hans halvmålade stil med heroiska vinklar och poser fungerar perfekt när det gäller att skildra gudarnas göranden. Den är snudd på kitschig men håller sig på rätt sida om gränsen, delvis tack vara den utmärkta färgläggningen av Ive Svorcina. När det mitt i numren om Gorr dök upp ett gästnummer av andra tecknare blev serien omedelbart mycket sämre; Aaron/Rbic/Svorcina känns helt enkelt som ett närmast perfekt sammansatt team för den här serien.

Sen var det förstås det där numret av Das Pastoras också, nummer 18. Och jajamensan, det var ett nöje att läsa det med. Det fristående numret fungerar så pass bra att läsas även utan att ha läst numren innan att jag faktiskt tror att om jag börjat med att läsa det så hade jag nog blivit nyfiken och läst de andra också.

Jag gillar Thor – God of Thunder. Av vanliga Marvel har hittills synts mycket lite och det tror jag är bra; det här är mycket närmare asarnas Tor än superhjältarnas Tor och det gör serien intressantare och ovanligare. Ribics teckningar är utmärkta och Aarons manus är riktigt bra det med, med enda svaghet just de superhjälteaktiga inslagen; Aaron är bättre när det handlar om moral, etik, filosofi än när det handlar om övermänskliga varelser som pucklar på varandra.

Thor - God of Thunder - Das Pastoras

Das Pastoras

Spektakulärt bra: Scalped

Postat den

Jag började läsa Scalped tidigt i våras. Jag kommer inte ihåg varför; antagligen hade någon rekommenderat den men innan dess var jag bara vagt medveten om att titeln fanns, tack vare internannonser i andra Vertigo-tidningar. Det tog bara något enstaka nummer innan jag insåg att det här var riktigt bra, och efter att ha förstått att titeln var tänkt att avslutas med nummer 60 nu i sommar avbröt jag läsningen efter nummer 45. Skälet till det var att jag helt enkelt ville ha en bunt nummer att läsa i ett svep i samband med slutet; att läsa en tidning i taget och sen vänta en månad på nästa kändes som en deprimerande tanke eftersom jag hade insett att Scalped är en av de bästa serierna som Vertigo gett ut. Om man håller sig till långkörare så är det tveklöst decenniets bästa, och det är väl bara Sandman och Preacher som konkurrerar överhuvudtaget.

Det är egentligen en titel som inte skulle behövt ligga under Vertigo. Det är en realistisk, för att inte säga naturalistisk, thriller som i praktiken saknar det övernaturliga som annars är Vertigos signum. Men å andra sidan skulle den vara ännu mer malplacerad som en vanlig DC-titel så det fanns nog inte så många alternativ.

Scalped utspelar sig på Prairie Rose-reservatet i South Dakota; ett reservat som ägs av indianstammen Oglala Lakota. När serien börjar är det bara några dagar kvar till invigningen av det som är tänkt att bli den ekonomiska räddningen för invånarna: Kasinot Crazy Horse. Mannen bakom är Lincoln Red Crow, den valde presidenten i reservatet, och han kommer utvecklas till den kanske mest intressanta av alla i serien.

Men förutom Lincoln Red Horse har vi också den nominelle huvudpersonen, Dashiell Bad Horse, som kommer tillbaka till reservatet efter att ha flyttat därifrån som ung. Det är en motvillig återvändare: Han hatar reservatet, sin mamma som bor kvar där, och han hatar att han är där under  falsk täckmantel. Hans egentliga uppdrag är som FBI-agent under agenten Nitz, en man besatt av att klara upp ett mord på två FBI-agenter begånget av indian-aktivister på 70-talet. Både Lincoln Red Crow och Bad Horses mamma var med under dådet, men den enda som fällts för det är uppenbart oskyldig.

Vad som följer är en sällsynt dyster historia om idealism, korruption och makt. Alla huvudpersonerna förändras under resans gång, eller kanske snarare fördjupas min förståelse av dem när jag får se bakgrunden till vilka de är nu. Det är gott om tillbakablickar vilket ger en allt fylligare bild av vad som egentligen hände under aktivistgruppens existens, och framförallt Lincoln Red Crow framstår som en osedvanligt komplex människa; en man som (antagligen) vill väl men som har få skrupler för att åstadkomma det han vill. Makt korrumperar, och vi vet alla vad som händer med absolut makt.

Jag vill inte gärna gå in på detaljer om vad som händer för det här är en serie som bör upplevas snarare än beskrivas, och eftersom den precis har avslutats så misstänker jag att många ännu inte läst sista numret. Det ska sägas att Scalped tappar en smula i kvalité mot slutet då det känns både lite för serieaktigt med det överdrivna våldet och som om Guéra inte riktigt haft lika mycket tid att lägga ner på teckningarna som därmed blir lite svårtydda. Men det ska också sägas att när Scalped inte är riktigt lika bra som när den är som bäst är den ändå bättre än nästan allt annat storförlagen i USA får ur sig.

Guéra ja: Hans teckningar betyder mycket för serien. Några nummer har andra tecknare och det känns genast mindre intressant, med miner som inte längre klarar av att förmedlade de motstridiga känslorna hos personerna i fråga och miljöer som inte längre är lika ödsliga och/eller nergångna som de är suggestiva. Att Scalped känns så beundransvärt komplex är lika mycket Guéras förtjänst som det är Aarons, vilket inte heller är så vanligt för Vertigo-titlar som oftast är betydligt mer manus-fokuserade.

Jag ska erkänna att när jag läste Jason Aarons version av Punisher så var jag visserligen utbränd på Punisher-figuren men även utan den bakgrunden skulle jag haft svårt att tro att han kunde åstadkomma någonting så bra som det här. Scalped har liknats vid tv-serier som Sopranos, The Wire och Deadwood och visst finns det likheter mellan exempelvis den fascinerande och brutala Al Swearengen och Lincoln Red Crow, men jag gillar inte att jämföra den med tv-serier för att på så sätt höja dess prestige. Det jag kan säga är att jag fastnade minst lika mycket för Scalped som för till exempel Deadwood och det vill inte säga litet; jag kan med gott samvete rekommendera Scalped till alla som önskar sig en gripande men brutal berättelse som utspelar sig i en del av USA som de flesta nog inte vet så mycket om.

PS. Prairie Rose-reservatet är fiktivt, men Oglala Lakota finns på riktigt och har precis som i serien reservat i South Dakota. Och som i serien är levnadsstandarden förskräckande låg, med exempelvis en medellivslängd hos männen på 45 år och 85%-ig arbetslöshet. För den som är intresserad att läsa mer så råkar septembernumret av magasinet DN Världen som kom ut samma vecka som Scalped #60 ha som sin huvudartikel ett långt reportage om just Oglala Lakota; det är South Dakota-reservatet Pine Ridge som avhandlas och det är just det som stått som förebild för Prarie Rose: Kasinot, den lilla byhålan precis utanför reservatet som säljer löjliga mängder sprit till indianerna; allt finns med i artikeln som verkligen förtjänar att läsas. DS.

 

Smått och (inte alltid så) gott

Postat den

Jag brukar ju skriva här när jag läst någon serie som jag av en eller anledning tycker är värd att ta upp. Ofta för att de är bra, men ibland för att de är dåliga (eller uppmärksammade av någon anledning), och ibland bara för att jag har lust att skriva om dem. Men sen läser jag givetvis en hel del serier som jag inte kan uppbåda intresset för att skriva om så idag tänkte jag som en liten omväxling skriva några korta ord om en del av vad jag läst senaste veckorna, utan att skriva om här. Framåt!

The Programme: Peter Milligan står för manuset och CP Smith för teckningarna i den här 12-delars miniserien om hur USAs och Sovjetunionens hemliga program för att skapa superhjältar visar sig få förödande följder när experimenten plötsligt tas fram ur sin malpåse. Har jag läst det förut? Ja jag har läst det förut. The One, Supreme Power, Miracleman, oräkneliga usla Millar-serier har alla gjort samma sak förut: Galna människor med superkrafter sliter sönder allt och alla. Milligans version är varken bu eller bä utan bara fruktansvärt förutsägbar. Det enda som sticker av en smula från normen är den extrema färgläggningen som jag gillade; tillsammans med Smiths nästan fotorealistiska stil blev det det som är det jag mest kommer ihåg. Slutsats: Jag läste den för ungefär en vecka sen men det enda jag kommer ihåg är färgerna…

Desolation Jones: En riktigt lovande liten serie av Warren Ellis med teckningar av bl a JH Williams III. Jones, fd MI6, bor i Los Angeles tillsammans med andra utrensade agenter från diverse sökerhetstjänster; LA tjänstgör här som en öppen anstalt för dylika personer. Efter att ha blivit utsatt för experiment känner han ingen smärta, inga känslor, så han är perfekt som agent om någon behöver göra ett smutsigt jobb. Förutom att han är helt opålitlig, förstås. Som sagt, lovande, men serien las ner mitt i en episod efter bara nio nummer. Slutsats: Kunde kanske blivit något, men nu får man nöja sig med den första sexdelars episoden.

Aspis – Detectives of the Unusual: Fransk övernaturlig detektivserie (det börjar finnas gott om dem nu) som handlar om Poe-detektiven Auguste Dupins medhjälpare Flora Vernet och hennes första steg på den professionella banan. Ganska elegant tecknat av Jacques Lamontagne, men med ett manus av Thierry Gloris som enbart förtjänar omdömet OK. Ett medium dör, och när fallet ska utredas lyckas Vernet lura till sig uppdraget. Men jag måste erkänna att jag inte förstår vad poängen med albumet The Dwarf with the Ectoplasma är. Problemet med en kvinnlig detektiv i franskt 1800-tal nämns, men det blir ingenting av med det. Och fallet själv känns sällsynt ointressant. Kanske det klarnar i framtida album, men jag har redan lämnat tåget. Slutsats: För dåligt manus för Epix, för snyggt tecknad för Casablanca.

Punisher post-Ennis: Jag tog mig för att läsa igenom vad som hänt med Punisher MAX-titeln efter att Ennis lämnade den. Inte för att det var min favorit-Ennis, men jag blev lite nyfiken efter att ha hört en del positiva saker om den nuvarande reinkarnation, med Steve Dillon bakom ritstiftet och Jason Aaron bakom tangentbordet. Först slet jag mig igenom Punisher MAX v1 61-75 som var rätt usla. Tror jag. Jag kommer inte ihåg någonting. Dessutom gavs det ut en trave med oneshots under samma period och de var precis lika bra. Jag minns, svagt, att Milligan skrev en av dem som var lite bättre, men det är allt. När jag sen kom in på v2 (Aaron/Dillon) så var jag uttröttad på sadistiskt våld från skurkarna och känsloläst dito från Punisher. Den nya titeln är en gnutta bättre, om inte annat så för att den har en genomgåenda handling (eftersom det är en MAX-tidning så är det ett annat universum, och här dyker Kingpin och Bullseye upp i nya och inte helt oävna tappningar) och för att det är samma par som står bakom alla numren. Men efter min överdosering blev jag inte så mycket gladare för det. Slutsats: Punisher MAX v2 ska tydligen läggas ned om några enstaka nummer, och det passar mig alldeles utmärkt; när jag läst klart den avslutande arken dröjer det innan jag vill läsa Punisher igen.

I Am Not Batman: Den här serien läste jag precis efter alla Punisher-nummer, och den var precis det jag behövde. Småfånig, alldeles underbart enkelt skriven och tecknad av Moebius (de flesta Punisher-tecknarna försöker överträffa varandra i skitig superhjälterealism). Slutsats: 8 sidor avkoppling efter Punisher-läsningen.

The Authority: Efter Ellis utmärkta start och Millars lika usla fortsättning tog jag mig för att läsa resten av The Authority. Diverse personer skriver och tecknar, men det spelar ingen roll för allt var dåligt. Riktigt enormt dåligt faktiskt, så att t o m Millars insats framstår som en höjdpunkt i jämförelse. Slutsats: Undvik.

Drowned Fish: På samma sätt som efter Punisher-läsandet behövde jag någonting helt annat som avkoppling, och Joann Sfars räddade mig med Drowned Fish, en liten 24-siding om en deprimerad guldfisk som vill ta livet av sig. Men det är inte lätt när man bor i en glasskål, så uppfinningsrikedom krävs. Slutsats: Svalkande!

The Territory: Det här nog den skummaste av serierna. En man, utan bakgrundhistoria, förföljs av monster och kastar sig i havet, blir upplockad av pirater, säljs som slav i en högteknologisk stad, tvingas slåss mot ett monster på en gigantisk cirkusarena, attraherar arenaägarens vackra dotter. 10 sidor har gått, och det är 90 kvar, och så fortsätter det. Jamie Delano är inte den enklaste manusförfattaren att följa ens en bra dag, ochdet här är inte en av dem. David Lloyd sliter på med teckningarna i sin vanliga stil men det ser rätt trist ut i den här historien som mest av allt är en Delano+Lloyd-version av Raymonds Blixt Gordon. Förutom då (nu kommer en spoiler, men strunt i det för du borde verkligen inte läsa den här boken) den Matrix-liknande tvisten på slutet som varken är bra eller oväntad. Slutsats: Suck!

Desert Peach: Avslutningsvis en serie som egentligen skulle förtjäna ett eget inlägg för Donna Barrs serie om Rommels ”okända bror” Pfirsich (”Persika” på tyska) och hans äventyr, eller vad man nu ska kalla det, under andra världskriget är en egensinnig och mycket charmerande serie. Men i och med att den nu går att läsa i sin helhet på nätet så har flera andra redan skrivit om den alldeles nyligen, t ex Shazam-gänget, så jag nöjer mig med att länka dit 🙂 Slutsats: Charmerande.

Så, två-tre veckors strö-serieläsande. Var glada att jag inte skriver om böcker också för då hade det här blivit ännu längre!