Etikettarkiv: Jason

Diverse gör Hulken: Strange Tales

Postat den

Arbetsresor följt av påsk -> inga recensioner på ett tag, men nu är jag hemma igen och har hunnit läsa en del. Först ut blir Marvels mini-serie Strange Tales från i fjol som nu finns i samlad form.

För den som inte vet vad det var för en mini-serie så handlade det om att släppa lös indie-artister på Marvels vanliga figurer. Alltså kan man läsa serier som Stan Sakais version av Hulken i samurajernas Japan, James Kochalkas version av Hulken som en något naiv flanör, Peter Bagges version av Hulken som en kvinnotjusare (eller snarare hur kvinnor tjusas av honom för hans animaliska charm), och faktiskt en hel del icke-Hulken också 🙂

Med andra ord någonting som påminner mycket om DCs moderna Bizarro-böcker där DCs hjältar istället skämtades med. Ingenting allvarligt, allt är bara på skämt.

Men tyvärr är det inte så roligt, och så gott som alla serierna är bagateller som glöms bort så fort jag läst dem. Visst är det småskoj att se Matt Kindts använda sin teknik från Super Spy i sin serie om Svarta Änkan, eller för den delen Becky Clooan ta sig an Namor, men det blir aldrig något riktigt lyft. Återigen, precis som med DCs böcker saknas det där lilla extra som överraskar; det finns ytterst få serier här som avviker från det jag förväntar mig när jag börjar läsa.

Några få undantag finns där jag kommer ihåg serierna utan att titta i boken. Jasons lilla Spindelmannen-serie känns som om den skulle kunnat varit med i hans böcker där han skildrar masskulturella figurer som Darth Vader. Peter Bagges två långa bidrag (som tecknades för flera år sedan, men bara Spindelmannen-serien publicerades då medan hans Hulk placerades i arkivet) är kanske inte så värst roliga men ändå värda att läsa, om inte annat så för teckningarnas skull, även om det hade blivit bättre serier om Bagge fått ta ut svängarna betydligt mer à la tidiga Hate. Och Kochalka, som är en tecknare som vanligtvis lämnar mig iskall, lyckas faktiskt med en sorts Buster Keaton-humor få mig att le med Hulk vs The Rain.

Men det är alldeles för få sidor för att göra boken köpvärd, och det är typiskt att de serier som jag ändå fastnade för egentligen inte hör hemma i antologin: Jasons bidrag hade kunnat vara kopierat från hans vanliga album, som sagt (men OK, serien är gjord för Strange Tales så den måste nog räknas trots allt); Bagges serier var som sagt gjorda som one-shots i början av 2000-talet; Kochalkas serie publicerades ursprungligen i en underground-bok som drev med Marvels serier.

Ett sant Marvel-fan har nog roligare än jag hade; jag misstänker att en del av anspelningarna går mig förbi. Dessutom känns det lite dyrt med $30 för < 200 sidor, så även om man vill ha boken skulle jag rekommendera att man väntar till i augusti då soft cover-versionen dyker upp.

Härnäst: Kommer slutet på Urasawas Pluto motsvara mina förväntningar? Jag har precis kommit hem med nummer 8 så jag har ingen aning, men lita på att jag kommer läsa den ikväll!

Ett mästerverk i det mindre formatet: Emily Says Hello

Postat den

Idag: Nordens klarast lysande superstjärna i seriebranschen, Jason, med sitt nya album Low Moon, utgivet av Fantagraphics. Den klockar in på drygt 200 sidor och är därmed bland hans tjockare böcker, men som alltid med Jason går det snabbt att läsa: Börja läsa i sängen innan det är sovdags, och vips är boken slut.

Men därmed inte sagt att det är en bagatell. Jason kan som bekant vända från allvar till underhållande trivialiteter på en femöring, och båda sidorna av honom finns med i den här boken som samlar ihop en handfull historier.

Titelhistorien har tidigare publicerats i New York Times, och är kanske inte någon av Jasons allra bästa. Den är lite för lång för innehållet, med en vilda västernstad i en slags obestämbar tid där mobiltelefoner samsas med gammeldags uppgörelser som använder sig av schackspel istället för revolvrar. Jasons uttryckslösa ansikten funkar fint i den här homagen/parodin på High Noon, men det är som sagt lite väl utdraget.

Men om Low Moon är lättviktig är däremot den inledande Emily Says Hello desto tyngre; det var länge sedan jag läste en lika fascinerande historia. Vänta lite… som var Jasons genombrottsbok är mycket bra, men egentligen tycker jag inte Jason nått samma höjder sedan dess. Han har blivit proffsigare, men berättelserna har saknat det där lilla extra som Vänta lite… hade innan Emily Says Hello. Det är en perfekt liten historia om två människor med starka känslor, blandat med ömsesidigt utnyttjande av varandra. Under ytan rasar stormar, på ytan märks knappt någonting. Utan tvekan årets, och kanske de senaste årens, bästa korta historia, och värd priset bara den. Enda problemet var väl att resten av boken blir lite av ett antiklimax efter den starten, oavsett hur bra de övriga styckena är. Och en del av dem är bra, inte tu tal om annat, men det är Emily som fastnade för mig.

Tecknarmässigt är det inte några större skillnader mot hur Jason har sett ut ett tag nu, men jag tycker att han här är snäppet vassare; han har nu fulländat sin stil, både i färg (som här) och i svart-vitt, där kanske Emily återigen var bäst genomförd med sina passande nattsvarta bakgrunder. Så nu vore det roligt att se honom experimentera lite mer med stilen snart, för att han inte ska stagnera.

För Jason-diggare är Low Moon ett självklart köp, och Emily Says Hello gör att den förtjänar att köpas av alla.