Gott och blandat 12: Europeiskt digitalt

Det är rätt länge sen jag gjorde en sånt där inlägg där jag kort går igenom serier jag läst den senaste tiden som inte riktigt är värda en egen post så varför inte köra en sån igen, den här gången med enbart europeiska serier som finns i (officiella) digitala utgåvor på engelska. Det kan bli lite långt så för att de som tröttnar inte ska missa någonting bra tänkte jag för säkerhets skull ta dem i (ungefärlig) kvalitetsordning, med de bästa först, även om ärligt talat ingen av dem är måste-läsning. Men å andra sidan är ingen av dem direkt usla heller 😉

The Daughters of Salem – How We Sent Our Children to Their Deaths

Thomas Gilbert presenterar sin obehagligt suggestiva personliga version av häxprocesserna i Salem. Personer som deltog i processerna är med, men Gilbert gör en helt egen tolkning av dem och av vad som hände när masshysteri och kvinnohat leder till tragedi. Det finns vänskap och kärlek här, framför mellan några av de unga kvinnorna, men trycket från den repressiva omgivningen gör att banden slits itu.

Det som gör serien bra är dels teckningarna som är enkla men effektiva, framförallt när de skildrar kyrkoherden Samuel Parris känslor med blandningen av auktoritärt misogyn tro och sadistiska personlighetsdrag, dels hur Gilbert lyckas göra förloppet realistiskt och begripligt. Inte begripligt i bemärkelsen rimligt förstås, men begripligt på så sätt att man förstår hur det kan gå så fel med de förutsättningar som fanns.

Lucky Luke Saddles Up

Tyske Mawil har jag stött på och gillat tidigare men det var flera år sedan jag såg någonting nytt av honom på engelska, så därför blev jag glatt överraskad när jag såg att han fått chansen att göra sin egen tolkning av Lucky Luke. Hans charmiga slapstick-teckningar var det jag gillade bäst med honom förut, och de är precis lika roliga att se den här gången också när vi får följa Lucky Luke som för första gången överger sin älskade Jolly Jumper som transportmedel när han träffar på en uppfinnare som just designat den första modernt utformade cykeln.

Cue en konkurrerande cykeltillverkare av den gamla stilen, med enormt stort framhjul, som vill förhindra att den nya modellen ska kunna vara med i en cykeltävling, och vi får en Luke som blir tvingad att köra över USA efter att han olyckligtvis skiljts år från Jolly Jumper; inte för att han själv egentligen vill det, men för att han som alltid är en gnutta för snäll för sitt eget bästa. Så medan Luke får lära sig saker som att laga punkteringar försöker Jolly Jumper desperat återförenas med sin vän, med tragiska följder:

Roligt är det, och egentligen ser jag ingen anledning till att det här albumet inte skulle kunnat ingå i den vanliga Lucky Luke-serien. Visst är Jolly Jumper lite smartare än vanligt, men i övrigt är det traditionellt värre, inklusive en historisk bakgrund (cykelmodellerna, inklusive namnen, är autentiska och utseendet likaså) 🙂

The Music Box

Den här serien skriven av Carbone och tecknad av Gijé fick mig omedelbart att tänka på de två serierna Videvill och framförallt Sorceline som jag nyligen skrev om när de kom ut på svenska: Nya franska serier med samma målgrupp, samma slicka teckningar, samma sagokänsla. Här utspelar sig sagan i både vår egen värld och i den värld som visar sig finnas inuti en gammal speldosa som huvudpersonen Nola får på sin åttaårsdag av sin pappa. Väl inne i världen i speldosan, Pandorient, visar det sig att Nola avlidna mamma och speldosans tidigare ägare också varit där förut, och att hon hjälpt Pandorients invånare när det behövts. Så Nola bestämmer sig för att göra sammaledes, även om det måsta hållas hemligt att hon kommer från en annan värld.

Jag gillar Gijés teckningar och jag gillar Carbones okomplicerade manus där Nola hela tiden känns som en realistisk åttaåring som gör sitt allra bästa i en sagovärld. Invånarna i miniatyrvärlden är trevligt varierade, och den trygga känslan i att det garanterat kommer sluta väl med att Nola kommer hem till sin snälla pappa passar serien. Roligt, charmigt, och lagom spännande!

Jon Rohner

Alfonso Font har förärats en hel del översättningar till engelska på sista tiden, varav Jon Rohner är namnet på en. Liksom Lucky Luke-albumet ovan finns en historisk bakgrund, den här gången genom författaren Robert Louis Stevenson och hans sista tid på Samoa. Men Stevensons närvaro är bara ett sätt för den egentliga huvudpersonen, Jon Rohner, att berätta om sina äventyr i Polynesien.

De korta berättelserna är ibland rena actionhistorier om hur Rohner smugglar varor eller liknande, ibland skrönor som han själv hört berättas om Polynesien och människorna där. I början måste jag säga att jag tyckte serien var rätt usel, som en tredje klassens kopia på serier som Corto Maltese, men efterhand visar det sig att Font är rätt bra på att på ett gammeldags och traditionellt sätt frammana en bild av Rohners liv i Polynesien. En mycket exotiserande bild, förvisso, och en bild som helt utgår från Rohner synvinkel och inte från polynesiernas, men inte utan poänger, och de lika traditionellt europeiska teckningarna visar sig fungera överraskande bra efter hand.

Authorised Happiness

Gamle serieräven Jean van Hamme har skrivit mängder av serier, och här har vi alltså en till: Tre album, alla tecknade av Griffo (Werner Goelen), som utspelas i en värld lik vår egen men med en Storebrors-liknande stat som kontrollerar invånarna in i minsta detalj som diet, motion, semestrar, med förevändningen att det är för allas bästa. Den som vill kan hoppa av, men då får man ingen sjukvård (eftersom det vore orättvist mot andra om någon som inte tar hand om sin egen kropp på bästa vis skulle få vården betald) så friheten är teoretisk.

Två album med kortare episoder om hur invånare behandlas, följt av ett album som knyter ihop alla trådar och avslöjar sanningen bakom makten. Erfaren som van Hamme är är det flyhänt berättat men aldrig mer än så, därtill är berättelserna alltför opersonliga. Om ni själva tänker er vad historier som de jag extremt korta beskriver ovan skulle innehålla så vet ni precis vad som erbjuds. Det avslutande albumet känns väldigt onödigt, och jag är inte alltför förtjust i hur den styrande klicken skildras med de fördomar som glimtar till. Så kompetent, men på intet vis upphetsande. Och jupp, det gäller Griffos bidrag med, i en stil som ibland påminner en smula om tidiga Bilal-serier, med människor som ser ut som vore de byggda av betong.

Nanami

Avslutningsvis en femdelars serie av Nauriel Sarn i genren modern fantasy som jag inledningsvis tyckte var lovande, men som blev sämre ju mer jag läste. Huvudpersonen Nanami har problem med dåliga betyg i skolan, så när hon en dag efter att ha hittat en mystisk bok lämnar tillbaka den till teatern den tillhör och plötsligt erbjuds en roll i pjäsen som repeteras blir föräldrarna upprörda. De kräver att hon säger nej och istället fokuserar på skolan, men Nanami fortsätter ändå att gå till teatern. Och väl där visar det sig att pjäsen de repeterar på ett mystiskt sätt samtidigt också är helt på riktigt men i ett annat land, ett sagoland.

Här är det tonårsuppror blandat med romantik à la de allra mest utslitna klichéer man kan tänka sig, och av den spänning som jag hoppades på i början med kasten mellan de två världarna blir intet kvar. För när väl pusselbitarna är på plats finns det ingen som helst originalitet i den här serien; jag väntade hela tiden på att någonting som bröt mot mystisk ung dam vinner prinsens kärlek skulle hända men tji fick jag. Att teckningarna sen också utvecklades från en något mjukare och inbjudande stil till en betydligt stelare dito där det blev smått omöjligt att känna igen olika personer i sina två versioner (en från vardera världen) gjorde inte saken bättre; är det där killen hon är kär i eller hans elaka rival, typ.

Alla dagens serier kan köpas bl.a. hos Comixology

Gott och blandat 11: Nyårsrensning, del 2

Nyårsafton, men eftersom jag är rätt rejält sjuk så jag måste stanna hemma får jag väl fortsätta min rensning, idag med europeiska och amerikanska serier som jag skrivit upp på min lilla lista över serier jag kanske ska skriva om. Hugg i!

Carthago & Carthago Adventures av Christophe Bec (manus) & diverse tecknare: Äventyr med monster/”utdöda” djur/mytologiska väsen bjuds det på här, och faktiskt sågs de första albumen av Carthago till på svenska i tidningen Hagel. OK underhållning för stunden men verkligen inte mer, och mycket av min goodwill för serien beror på att en megalodon spelar en stor roll. En mycket typisk habil modern fransk actionserie, med halvtråkig men kompetenta teckningar (ibland bättre än så, i några album).

Carthago Adventures

The Old Geezers av Wilfrid Lupano (manus) & Paul Cauuet (teckningar): Småkul fransk serie om ett gäng gamla män som träter om gamla oförrätter och ungdomen av idag. I de rikliga återblickarna får vi se hur deras politiska och emotionella gräl en gång uppstod, och i nutid hur några av dem fortfarande står upp för sina gamla ideal: Anarkism, kommunism, och allmänt gott och blandat i fransk revolutionär anda! Saknar lite styrsel och den där skärpan som skulle behövts för att göra den riktigt bra.

The Old Geezers

Castle in the Stars av Alex Alice: Allålders-science fiction där rymdfarten startar långt tidigare, redan på 1800-talet, närmare bestämt under kung Ludvig II av Bayerns insyn. Så den som känner till Ludvig förstår nog att det bjuds på en myckenhet av barockslott, överdådiga miljöer, och annat ståtligt. Manuset är dugligt men det är teckningarna som verkligen lyfter serien, där besöket på månen är höjdpunkten. Två (hittills) översatta albumen som mixar Jules Verne, bayersk elegans, och en son i desperat jakt efter sin försvunna mamma till en smaklig måltid.

Castle in the Stars

Valentine av Vanyda: Den här serien förtjänar egentligen en egen post för det är en av de allra mest lyckade skildringar av tonåringar jag läst. I sex tjocka album får vi följa Valentine i hennes vardag, med intriger i skolan, kärlekstrassel, och allt annat som ingår i en tonårings liv. Hur händelser samtidigt kan vara triviala och livsviktiga, på just det där sättet när du är på gränsen till att bli vuxen, fångas på pricken, och jag älskar hur saker som den första gången skildras på ett så avslappnat vis med en Valentine som förstår båda hur oviktigt det egentligen är i det långa loppet men ändå omvälvande för stunden. Teckningarna är enkla och effektiva, även om Vanyda inte alltid är helt säker på handen. En toppenserie helt enkelt, och en perfekt serie för den som har blivit lite för stor för serier som de av Raina Telgemeier.

Valentine

Lights of the Amalou av Christophe Gibelin (manus) och Claire Wendling (teckningar): En sympatiskt tjock samling av fem franska originalalbum, med en fantasyserie där vesslor, småfolk och andra varelser lever bland de ovetande människorna. När deras värld hotas av undergång blir några av dem tvungna att ge sig ut på en oviss färd för att stoppa katastrofen… Så jupp, en mycket traditionell historia och det gäller även teckningarna; det här är en serie som tveklöst skulle passat bra i exempelvis Epix. Faktiskt hade jag lite svårt att förstå att det var en ny serie eftersom den kändes så urtypisk för 80/90-talets franska serier, så precis i skrivande stund (helt ärligt!) kollade jag nu original-copyright och mycket riktigt var det 1990-96 som den kom ut första gången. Tänk Loisel, men en gnutta mindre charmiga teckningar, och ni vet vad som gäller. Med andra ord, en klart trevlig läsning, om än inte överraskande 🙂

Amalou

Story Without a Hero av Jean Van Hamme (manus) & Dany (teckningar): Den här läste jag mest för att Van Hamme är en rutinerad räv som ibland får till det riktigt bra, medan Dany är en visserligen skicklig tecknare men som mest gjort bedrövligt gammalmodiga skämtserier som mest går ut på att rita nakna kvinnor, så en äventyrsserie av de två lät iallafall intressant. Och jodå, godkänt blir det för de två albumen om en flygplansolycka och vad som händer med passagerarna, där det andra albumet (med titeln Story Without a Hero – Twenty Years Later) berättar om hur det gick sen. Manuset är som Van Hammes brukar vara skickligt sammansatt om än fullt av klichéer, men jag måste erkänna att det roligaste var att se Dany försöka teckna mer realistiskt. Han är ju skicklig på sin slicka halvkarikerade stil när han tecknar lättsam erotik, men här, när han försöker sig på någonting annat, misslyckas han rätt rejält. Så kanske intressant snarare än bra, men det är alltid något!

Story Without a Hero

The Manhattan Projects av Jonathan Hickman (manus) & Nick Pitarra (teckningar): En mycket bisarr pågående serietidning om en alternativ-historia där det inte fanns ett Manhattan-projekt utan flera, där de ännu mer hemliga är betydligt konstigare än en enkel atombomb. Einstein, Feynman, Oppenheimer, Fermi och andra kända vetenskapsmän, för att inte tala om deras okända tvillingar, kloner, utomjordingar, talande hundar, amerikanska presidenter i robotkroppar, erbjuder en fascinerande men smått (nej, lögn, mycket!) obegriplig historia, där Pitarras groteska teckningar bidrar till att jag har roligt medan jag läser men att det samtidigt saknas ett syfte med det hela. I början verkade det som om Hickman var på väg mot ett bestämt mål, men efterhand har det visat sig att det nog bara är stundens ingivelse som för serien framåt. Nåja.

The Manhattan Projects 020-009

Downward to the Earth av Philippe Thirault (manus) & Laura Zuccheri (teckningar): Science fiction i två delar där människor lägger sig i det som de ser som en primitiv civilisation på en främmande planet. Jag läste serien för att den bygger på en roman av Robert Silverberg, en författare som kan skriva riktigt bra men som också står bakom en hel del skräp. Efter att ha läst serien kan jag inte säga om romanen hör till de förra eller de senare, men serien var mest ett stort Jaha: Lite blod, lite naket, lite utomjordisk mysticism, och sen var det hela över. En utfyllnadsserie för att ha någonting att ge ut, kort sagt.

Downward to the Earth

Jag tror jag nöjer mig med dessa; huvudvärken gör sig påmind så det är dags att lämna datorn. Det fanns fler serier på listan, men de övriga har jag uppenbarligen inget intresse av att skriva om nu, så de får vara. Och för den som är intresserad såg den kompletta listan ut såhär:

  • Carthago + Carthago Adv.
  • Blank Slate
  • The Old Geezers
  • DC Universe Moore/Gaiman
  • Castle in the stars
  • Glorious summers
  • Mister Miracle
  • Valentine
  • Masters of Spanish Comics
  • Alien: Dead Orbit
  • The alliance of the curious
  • Där ute går världen under
  • Kill or Be Killed
  • Amalou
  • Walking dead
  • Godzilla Stokoe
  • Nya L.E.G.I.O.N.
  • The Word of the Mute
  • Story without a hero
  • A Walk through Hell
  • Breathless
  • Manhattan projects
  • Adrift
  • Downward to the Earth
  • Alcyon

Av de jag hoppade över kommer jag nog återkomma till Mister Miracle och Glorious Summers eftersom de är både bra och serier jag inte skrivit om förut, medan Där ute går världen under och Kill and Be Killed är bra men jag har inte mycket nytt att säga om dem. Resten? Njae.

Gott Nytt År!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

 

Affären Francis Blake

Så har (äntligen tycker nog en del) förlaget Cobolt till slut gett sig i kast med en av de tyngsta europeiska serieklassikerna, Blake och Mortimer. Tyngsta åtminstone om man mäter textmängd för få serier, varje sig förr eller senare, har haft lika hög kvot i text / serieteckningar som Edgar P Jacobs serie om de två vännerna Francis Blake, högt uppsatt i den brittiska underrättelsetjänsten, och Philip Mortimer, vetenskapsman par excellence.

Och tyngsta i bemärkelsen rejäla historier där varje detalj i handlingen ges samma tyngd, ungefär på samma sätt som teckningsstilen Klara linjen/Ligne claire ger varje linje samma tyngd. Om det är en ”tradition” i många fransk-belgiska äventyrsserier att slarva med intrigen (som Blårockarna vars historier är praktexemplar på undermåliga manus vad gäller intrig och konsekvens) så står Blake och Mortimer för motsatsen, med historier som passar ihop likt ett pussel: Bit för bit läggs till, och även alla #&/€%/ bitar med blå himmel måste passas ihop.

Det är med andra ord en inte helt lättläst serie; en ny läsare kan nog avskräckas av anblicken av sidor fullproppade med text, och med prydliga teckningar där det viktigaste är läsbarheten snarare än livfullheten vilket gör att det kan se ack så livlöst ut. Att serien sedan utspelar sig (huvudsakligen) i England på 50-talet med herrklubbar, betjänter, hushållerskor och har två något äldre ungkarlar som huvudpersoner gör inte att det känns mindre mossigt.

Men trots det är serien väldigt populär hos en del läsare, och själv kom jag till serien för bara några år sedan och jag gillar den. Visst är den gammeldags på alla sätt och ibland mycket frustrerande så, men en serie som är så noggrant sammanfogad som den här är ändå underhållande att läsa och det är det som är seriens starka sida: Den visserligen gamla men ypperliga hantverksmässiga skickligheten. Men som sagt, det finns gott om brasklappar och man ska nog inte ge sig på serien om man inte är förberedd på vad som komma skall 🙂

Olrik

En lång introduktion/bakgrund, så låt mig prata lite om dagens album, Affären Francis Blake. Som den uppmärksamma läsaren redan sett av omslaget här ovan (ett trevligt omslag skulle jag säga; jag gillar att man valt en lugn och stämningsfull scen snarare än någonting mer åt actionhållet) är det skapat efter Jacobs död och är skrivet av Jean van Hamme, mannen bakom bland annat Thorgal, och Ted Benoit, vars serie Ray Banana skymtat till på svenska tidigare. De två engagerades på 90-talet för att fortsätta serien och det här albumet är deras första.

Som en fortsättningen på serien ger jag Affären Francis Blake klart godkänt. van Hamme & Benoit har inte satsat på en modernisering utan istället valt att göra serien mer som en pastisch, som vore boken gjord av Jacobs under 50-talet. Teckningarna efterliknar Jacobs som de ser ut i album som Det gula tecknet snarare än de tidigare eller senare albumen, och det är huvudsakligen lyckat. Benoit vacklar ibland mellan en mer platt och en mer tredimensionell teckningsstil, precis som Jacobs gör, men för Jacobs var det att hans stil utvecklades över åren, medan Benoit här gör det i samma album så kanske skulle Benoit behövt några fler år att putsa på sidorna, precis som Jacobs gjorde 😉 I övrigt ser jag att färgläggningen är mer av Tintin med rosor på kinderna, medan Jacobs höll sig till helt platta; en detalj som jag tycker vare sig är bättre eller sämre än originalet, bara annorlunda.

Manusmässigt håller sig van Hamme också strikt till den gamla stilen, med en historia som utspelar sig strikt kronologiskt och mycket metodiskt, där till och med de oklarheter som finns i ögonblicket nogsamt pekas ut så att läsaren ska uppmärksamma dem. På ett sätt är det enformigt med en handling som utspelas i ett så jämnt tempo, men på ett annat charmigt att även de viktigaste avslöjandena, som varför Blake handlar som han gör, bara ges en ruta eller två eftersom van Hamme litar på att läsaren hänger med. Slöläsa Blake och Mortimer kunde man inte förut och det kan man inte nu heller.

Jag har några små invändningar vad gäller manus, som att Mortimer här enbart spelar rollen av följeslagare som aldrig får chansen att visa sina egna speciella kunskaper utan istället reduceras till en actionhjälte (en något klumpig och piprökande sådan, förvisso), men det är som titeln antyder Blake som har den oemotsagda huvudrollen den här gången. Det är dock randanmärkningar för i det stora hela tycker jag att van Hamme träffar helt rätt i tonen.

Om man önskar sig en uppdaterad Blake och Mortimer à la de som skett under senare år med serier som Spirou lär man bli besviken på Affären Francis Blake, men för de som önskar sig fler album i samma stil som de gamla är det här given läsning. Den enda anpassningen till en mer modern anda är nog att van Hamme gör sitt bästa för att trots miljön introducera kvinnliga bifigurer med viktigare roller än vad som brukligt är i Jacobs serier; en liten sak men jag uppskattar den. Och att en serie som redan i original hade en stämning av gårdagen och av gamla tider inte moderniseras utan istället bara fortsätter som om ingenting hänt känns mycket passande. Friskt och fräscht, kanske inte, men underhållande på sitt alldeles egna sätt.

5C473F52-5AC3-40BC-A953-A71EB7DF0CBE

Kan köpas hos bl.a.:

Thorgalkrönikan 5: Genom tid och rum

Thorgal 5 - omslag

Thorgalkrönikan har rullat på och nått fram till den femte volymen, kallad Genom tid och rum, en samling där det är svårt att se ett genomgående tema i de tre ingående album som tvärtom spretar åt alla möjliga håll. Som vanligt är det gedigen underhållning av klassisk europeisk actionseriestil där de tre albumen är:

  • Bergens herre: Ett tidreseäventyr där Thorgal utan familj trasslar in sig i en komplicerad historia (som ofta när tidsresor är ett bärande element i handlingen) med de unga Torric och Vlana, den förste en ung förrymd manlig träl som Thorgal hjälper och den andra en ung föräldralös kvinna. En handlingstung historia det här, som jag inte är helt säker på att den helt håller ihop när tidsreselogiken slingrar sig runt sig själv, men som en sucker för science fiction kan jag inte låta bli att gilla serier som den här som verkligen låter tidsresandet bli centralt i historien och inte bara en gimmick för att kicka igång handlingen.
  • Varghonan: Här är Thorgal återigen familjefadern som tillsammans med Aaricia och Jolan försöker finna en trygg plats när det är dags för Aaricia att föda familjens nästkommande medlem. Men det går givetvis inte som planerat när den maktgalne usurpatorn Wor försöker ta över makten över vikingarna, och Thorgal tvingas ta till våld, det som han både avskyr och är extremt skicklig på.
  • Nyckelväkterskan: Någon som trodde att det skulle lugna ner sig för den lilla kärnfamiljen efter att Wor-problemet avklarats? Trodde väl inte det! Istället dyker två gamla fiender och en gammal kärlek till Thorgal upp och han dras ytterligare en gång in i den andra världen, eller snarare de andra världarna som man kan resa mellan om man har de nödvändiga attiraljerna.

Som sagt, spretigt, med album i genrerna science fiction, äventyr och fantasy, respektive; det är inte menat som kritik, tvärtom uppskattar jag variationen, men nog måste det varit knepigt att hitta på ett samlingsnamn för boken 😉

Teckningsmässigt tycker jag bättre och bättre om Rosinski här, men tyvärr hittar jag ingen uppgift om vem som färglagt och färgerna bidrar mycket till den lyckade stämningen. van Hammes manus trummar på och även om jag inte kan anklaga honom för någon större originalitet fungerar hans handfasta och raka sätt (att tidsresorna i sig krånglar till berättelsen gör den inte mindre rättfram) att berätta utmärkt i de här berättelserna där de självklara ingredienserna är äventyr, våld, fantasi och en gnutta naket.

Thorgal 5 - Varghonan

Sen är det roligt att spekulera i vad som kommer hända härnäst; som en ny läsare av serien har jag ingen aning om var den kommer ta vägen, men jag märker att van Hamme nu i flera album lagt grundstenarna till en kommande konflikt mellan Thorgal och hans son Jolen. Vad som också är tydligt är att van Hamme liksom många andra äventyrsförfattare har lite svårt att hantera att hans manliga hjälte har gift sig, både för att hjältens romantiska/erotiska äventyr inte längre kan vara centrala (åtminstone inte om hjälten ska vara en en god och perfekt make) och för att familjen kommer i vägen för enkla okomplicerade hjältehistorier. van Hamme ska ha en ganska stor eloge för att han inte gör som en del andra manusförfattare i samma situation och helt enkelt ignorerar det faktum att hjälten har en familj utan istället låter Thorgal tydligt klargöra att för honom kommer familjen alltid främst, men det känns ändå som om Aaricia, Jolen och nu också Ylva har lite svårt att passa in i en del av van Hammes berättelser.

Den här gången ser vi i första albumet en Thorgal helt utan familj (något som snabbt förklaras med att han letar efter ett bra färdsätt för den gravida Aaricia vilket ger van Hamme fritt fram att inte behöva bekymra sig om Thorgals familj i resten av albumet) och en kvinnlig huvudperson som visserligen är mest kär i Thorgal men som av omständigheterna istället tvingas fokusera på Torric. I det andra står istället Thorgals familj helt i centrum, för att i det tredje igen förflyttas till periferin när fantasy-inslagen tar över; van Hamme löser här det där med erotiken genom att låta en dubbelgångare till Thorgal stå för den, och på så sätt kan ”titelkaraktären” samtidigt vara en god make och få ihop det med den (mycket minimalt klädda) gudinnan.

Om jag låter lite ironisk mot handlingen är det med flit; det här är egentligen inget större problem i serien men jag kan inte låta bli att notera hur van Hamme försöker lösa samma ”problem” som andra traditionella serieförfattare fått när deras mycket maskulina och dittills happy-go-lucky-äventyrare plötsligt ska infogas i en familjeroll. Lee Falk kämpade på med Fantomen, Al Capp med Knallhatten, och låt mig inte ens nämna superhjältesfären där de största namnen då och då blir gifta men det sällan håller en längre tid eftersom manusförfattarna sorgligt nog inte klarar av situationen.

Det finns såklart undantag, där det enligt mig mest uppenbara är en ännu mer klassisk serie än någon av de nämnda, nämligen Hal Fosters Prins Valiant som istället blev ännu bättre efter Valiants giftermålet Aleta både vad gällde äventyren och romantiken. Foster var en mästare på att introducera nya personer i serien som han kunde låta inta huvudrollen när han exempelvis skulle skriva en romantisk episod, och sådana kunde ju råka ut för vad som helst till skillnad från när huvudrollsinnehavaren var inblandad vilket öppnade dörren både för komedi och rejäl tragedi. Även serier som Mary Perkins och Bus Sawyer hade inga problem att hantera situationen efter titelkaraktärernas giftermål, så visst går det om man bara helhjärtat anammar förutsättningarna och vilka nya möjligheter som öppnas istället för att se dem som hinder!

Jag (jag skriver inte ”Vi” eftersom jag misstänker att de flesta som läser det här inlägget redan läst de kommande Thorgal-äventyren*) undrar jag hur van Hammes ”lösning” i det sista av albumen här kommer hålla, dvs att Thorgal för att undvika att hans fiender ska attackera honom via hans familj och att han därför måste resa bort, kommer hålla. Det är iofs en beprövad lösning, samma lösning som till exempel Stålmannen-serien (och många många andra…) alltid använt sig av för att förklara varför han inte gör slag i saken och gifter sig med Lois Lane för**. Men det är också en förklaring som alltid klingat förkrossande falskt med tanke på att Lois Lane och andra ändå hela tiden råkar i de mest besynnerliga knipor 😉

Thorgal 5 - Nyckelväkterskan

*: För den som liksom jag inte läst Thorgal tidigare, undvik för allt i världen att läsa introduktionstexterna innan du läst serierna eftersom de avslöjar precis allt som händer i albumen; framförallt när det gäller Bergens herre är mycket av poängen med historier av det slaget att pussla ihop vad som händer, men här berättas det prydligt i förordet.

**: Jo jag vet att Stålis ibland varit gift med LL men som sagt, det håller aldrig länge. Tyvärr, för personligen tycker jag att serien ofta fått ett lyft under de perioderna.

Thorgalkrönikan 4: Landet Qâ

thorgal-4-omslag

Cobolts utgivning av Thorgal i kronologiskt format tuffar vidare, och vi är nu framme vid fjärde delen av Thorgalkrönikan, en tjock rackare som innehåller hela 5 album: Landet Qâ. Skälet till tjockleken är att de fyra avslutande albumen i boken utgör en lång svit som utspelar sig i, tja, Qâ 😉

Men först några ord om det inledande albumet, nämligen Bågskyttarna. Det är ett klassiskt äventyr utan krusiduller: Thorgal råkar på avvägar och slår sig samman med en ung man (Tjall) och hans farbror (Argun), som båda två visar sig vara mästerliga bågskyttar, och tillsammans ger sig de tre ut för att delta i en bågskyttetävling. Men en fjärde person blandar sig i, Kriss från Valnor, och hon visar sig vara helt utan skrupler; så länge det går bra för henne bryr hon sig inte det minsta om andra.

Tävlingen, och efterföljande händelser, belyser de tre nya karaktärerna: Argun är en rekorderlig, bullrig och skrävlande gammal man (tänk Barney i Bernard Prince, Jimmy McClure i Blueberry, osv), Tjall är en en smula osäker ung man utan världsvana, och han är därmed ett lätt byte för Kriss intrigerande. Thorgal själv vill bara en sak: Komma hem till sin fru Aaricia och deras son Jolen.

thorgal-4-kriss
Thorgal är tvungen att lita på Kriss; verkar kul!

Snabbt berättat och inte alls dum underhållning är Bågskyttarna ändå mest en prolog till de fyra efterföljande albumen där Tjall, Arghun och Kriss alla har huvudroller, tillsammans med Thorgals familj, när handlingen flyttar till över haven till landet Qâ, en lätt maskerad version av inkariket med inslag av science fiction. För i Qâ härskar en ondskefull ”gud” med hjälp av vad som verkar vara övernaturliga krafter, och endast en annan ”gud” står emot hans försök att erövra och mörda alla kringliggande riken. Det är Kriss fel att Thorgal + familj dras in i striderna, men det visar sig att det finns kopplingar mellan Thorgal och Qâ som är avgörande för utgången av kriget…

Berättelsen är, precis som med tidigare Thorgal-album (och hoppas jag, efterföljande), väl sammanhållen i den bästa av fransk-begiska traditioner i serievärlden när det gäller äventyrsserier; det var inte en slump att jag nämnde serierna Bernard Prince & Blueberry förut eftersom det här är en serie i samma stil. Manuset är definitivt det som har högst prio och det ska helst ha en tydlig röd tråd, gärna med utvikningar närhelst det passar bäst i berättelsen, men där en tydlig början och ett tydligt slut är A och O.

Rosinskis teckningar är förstås inte oviktiga och han gör bra ifrån sig i sin realistiska stil, men den här gången får han inte chansen att sväva ut med mer fantasifulla sidor eftersom handlingen är så jordnära, jämfört med en del tidigare album. Lite synd för hans del eftersom jag gillade de sidorna hos honom, men å andra sidan är van Hammes styrka definitivt den här typen av berättelser så på det stora hela är det en fördel när Thorgal håller sig närmare realismen.

Så för den som vill ha en rejäl historia att läsa är Landet Qâ ett utmärkt val; man behöver inte ens ha läst Thorgal förut för att uppskatta boken, även om en del händelser och personer refererar till tidigare album. Den här gången saknas det texter om serien i boken, men å andra sidan finns ett tiotal sidor med Rosinskis skisser istället; jag misstänker att extra textsidor hade gjort en redan tjock bok lite väl tjock 🙂

Som avslutning, lite spridda reflektioner över den här Thorgal-utgivningen, nu när jag läst ungefär hälften av van Hamme & Rosinskis serie:

  • Den som lusläser den här bloggen kanske märker att jag inte recenserade bok 3, Vikingar och gudar, så här är mini-mini-versionen: Ett antal kortare serier om Thorgal och Aaricias barndom, plus en längre där Jolan måste brottas med problem som följer av att ha de extraordinära krafter han fötts med (ett tema som återkommer i Landet Qa). Mest bakgrund som är menat att ge mer kött på benen till de följande historierna än serier som står på sina egna ben -> köp och läs om ni gillar Thorgal och de här samlingarna, skippa annars.
  • Det har irriterat mig att jag inte riktigt kommit på vad det är för tecknare som Rosinski påminner mig om men nu tror jag att jag ringat in dem: Trots att han definitivt har likheter med samtida fransk-belgiska tecknare som Druillet & Mézières tänker jag ändå mer på en del andra tecknare, som John Ridgeway (som dock inte är lika bra på anatomi som Rosinski), Paolo ”Druuna” Serpieri, eller den tidiga José Ortiz. Det är en stil som är stel, men inte på ett dåligt sätt utan mer som om du börjar med fotorealistisk stil och sedan tar bort allt utom konturerna, för att sedan lägga till en mängd små punkter/streck.
  • Jag förstår att Thorgal varit populär när den gått i tidningen Fantomen; både van Hammes manus och Rosinskis teckningar känns väldigt passande för tidningen.
  • Och jag förstår också varför Kriss från Valnor senare fått sin egen spinoff: Helt amoraliska personer som hon är ofta intressanta att läsa om, speciellt om det visar sig att de kanske har några små glipor i rustningen trots allt… Och även om det absolut enda jag vet är just att det finns serier där hon har titelrollen så känner jag mig mycket mycket säker på att det kommer visa sig att Kriss har sådana glipor, och att de kommer ha att göra med känslor vad gäller Thorgal är inte precis en högoddsare 😉

thorgal-4-profet

Thorgalkrönikan 2: I fiendens spår

Thorgalkrönikan 2 - omslag

Mer Cobolt, mer Thorgal, i form av Thorgalkrönikan 2: I fiendens spår som samlar ihop tre äventyr. I turordning:

Den svarta galären: Thorgal har slagit sig till ro tillsammans med sin Aaricia, men om någon trodde att det skulle vara för evigt så nix, pix; tragedin slår till tack vare en avundsjuk ung flicka och en förrymd fånge.

Thorgalkrönikan 2 - omslag - Den svarta galären

Jag måste nog säga att det känns som om det här albumet kom lite för tidigt i sviten: Historien med den före detta actionhjälten som försöker slå sig till ro men misslyckas brukar fungera bäst när jag som läsare redan investerat mer i huvudpersonen och därför önskar honom (det är så gott som alltid en han, även om det finns undantag, som Jennifer Blood) ett liv i frid. Här har jag fortfarande inte läst tillräckligt med Thorgal för att konceptet ska fungera riktigt som det ska. Men för all del, jag blev riktigt irriterad på Shaniah (flickan som förstör det för Thorgal och Aaricia) så jodå, jag brydde mig allt lite!

Bortom skuggorna: Här möter vi en Thorgal som sedan katastrofen helt slutat fungera, och det är enbart tack vara Shaniah (som med rätta har dåligt samvete för det hon gjorde) som han överlever. Men i klassisk äventyrsanda dyker en chans upp för Thorgal att rätta till allting, en chans han givetvis tar.

Thorgalkrönikan 2 - Bortom skuggorna

Om Den svarta galären var pang på-action, helt och hållet realistisk (dvs realistisk i bemärkelsen tji magi, tji monster, osv) är det här istället mer mystik som gäller när Thorgal tillsammans med Shaniah besöker dödens rike. Jag är inte säker på om jag föredrar de realistiska eller de mystiska Thorgal-albumen ännu, jag behöver läsa fler; det lutar åt de realistiska för min del eftersom de mystiska inslagen känns mindre spännande och mer ”jaha, där dödade Thorgal en gigantisk monsterorm” jämfört med den intrig-späckade Den svarta galären. Men kanske en syntes fungerar bäst?

Brek Zariths fall: Här har vi syntesen, när Thorgal försöker frita sin älskade från en tyrann som samtidigt har problem med andra upprorsmakare i sitt rike. Actionscenerna är huvudsakligen realistiska (att ta sig obemärkt in i ett slott, och liknande) men tyrannen Shardars planer är av ett helt annat slag.

Thorgalkrönikan 2 - Brek Zariths fall

Så är syntesen bättre? Nja, jag är inte säker, och efter det här albumet lutar jag definitivt åt att jag föredrar van Hamme & Rosinski när de berättar utan alltför mycket krusiduller. Rosinski klarar för all del både delarna lika bra, hans rättframma stil fungerar förvånansvärt bra i de mer flummiga delarna av Bortom skuggorna. Men just de delarna känns oengagerade vad gäller manuset; inga överraskningar och mindre driv. Helt enkelt misstänker jag att van Hamme tycker det är roligare att skriva klassisk action/äventyr/drama, utan övernaturliga inslag.

Men å andra sidan är några av de mest fantasy-artade sidorna från Bortom skuggorna (som den från albumet som syns härovan) bland de roligaste att titta på, så… 😉

Slutsummering: Thorgal fortsätter vara en klart kompetent gjord serie utan större pretentioner än att underhålla för stunden, och det gör den bra i sin genre. Och genren skulle jag säga är att vara en äventyrsserie av typiskt europeiskt snitt från 70-talet. I förra recensionen skrev jag att jag såg drag av Mézières och Druillet och jag tänkte precis samma sak den här gången när jag läste (men i de här lite senare albumen är det kanske framförallt tecknaren Hermann jag kommer att tänka på), trots att jag inte ens kom ihåg att jag skrev det då, så tydligt är det. Jämfört med de bästa av dagens serier av liknande typ ter den sig kanhända en smula okomplicerad och enkel, men bara man är förberedd på det är det bara att läsa på!

Thorgalkrönikan

Thorgalkrönikan 1 - omslag

Yay, första volymen av en ny samlingsserie från Cobolt! Efter deras Linda och Valentin-böcker är det nu dags för Thorgalkrönikan, en serie som samlar manus-författaren Jean Van Hamme och tecknaren Grzegorz Rosinskis serie om vikingen Thorgal, kronologiskt från början. Utformningen påminner en hel del om LoV-böckerna (inbunden, utmärkt tryck, cirka 160 sidor) men den här gången utan utländsk förlaga (LoV-samlingarna är en ursprungligen fransk utgåva).

Och en serie som jag själv aldrig egentligen läst, förutom någon ströepisod här eller där. Det har varit nära flera gånger att jag gett mig på den på allvar men det har aldrig blivit av av diverse skäl, bland annat att jag inte vetat hur jag ska läsa serien. Vilken utgåva? Vilken ordning? Går det att få tag på allt? Well, nu vet jag precis var jag ska börja 🙂

Så för den som liksom mig inte vet något om serien utspelar den sig alltså under vikingatiden, men med inslag av fantasy och science fiction. Det var med tvekan jag taggade det här inlägget som sf eftersom jag inte vet hur mycket av det inslaget som kommer längre fram, men här är det iallafall mycket blygsamt med teknik men desto rikligare sprinklat med magi. Thorgal är en utböling, en som inte hör till någon specifik vikingastam, och därför uppskattar inte hans älskade Aaricias far hans uppvaktning av sin dotter. I den här boken är det just deras förhållande som kickar igång berättelserna; vi får väl se om det fortsätter på samma sätt eller om Aaricia kommer försvinna ur handlingen längre fram…

Alltnog, detta är bakgrunden till in media res-inledningen vars första sidan följer här:

Thorgalkrönikan - Intro

Handlingen igång utan några krusiduller alltså, och så fortsätter det i hög grad: Det är aktion för hela slanten, där Thorgal hjälper förslavade vikingar och inuiter att störta sina tillfångatagare, där Thorgal och Aaricia (jag håller hela tiden på att skriva Alicia, det faller sig så mycket naturligare som namn) råkar på en by som styrs av magiker som tvingar Aaricia att bli drottning, där Thorgal stöter på ett Eden under den arktiska isen. Det är fartigt och mycket kompetent skrivet, även om man nog inte ska syna handlingen för mycket i sömmarna eftersom det finns en del obegripliga inslag här och där. Det viktiga här är underhållningen, och den delen klarar Van Hamme av bra.

Att serien också ursprungligen publicerades som fortsättningsserie med korta kapitel gör också sitt till för att farten hålls uppe; varje kapitel behövde ju ha tillräckligt med handling för att bli spännande. Risken med det är att tempot blir för upptrissat, utan andningspauser, men så är det inte här utan balansen upprätthålls hela tiden. Det jag saknar är en intressantare personskildring, men som jag nämner längre fram finns det goda skäl till att den är bristande här så med lite tur blir det bättre med det i de senare serierna.

Rosinskis teckningar är också intressanta att se. De är mycket typiska för 70-talet, och så polack han är påminner de en hel del om andra franska serier från samma tid. Till och med drag av Mézières som jag la märke till efter att så nyligen läst Linda och Valentin; inte så att någon av dem härmat varandra, bara att de uppenbart är samma andas barn på samma sätt som Mézières ibland påminner en hel del om tecknare som Druillet. Samma sak gäller för färgläggningen som också känns väldigt tidstypisk i färgskalan och sin blandning av realism och impressionism där vissa sidor har naturtrogna färger rakt upp och ner medan andra har helt stämningsberoende färger. Det känns som om de senare sidorna här går åt det realistiska hållet allmänt sett, och som med mycket annat här får jag helt enkelt se hur det blir med den saken (de som redan läst mer av Thorgal vet redan men för mig får det bli en överraskningen!).

Jag skulle vilja säga så här: Det här är en bra äventyrsserie av klassiskt slag, så jag förstår att den blivit populär och publicerats i exempelvis Fantomen flera gånger. Hittills, dvs efter de serier som ingår i den här boken, kan jag inte säga vad serien egentligen är för någonting vad gäller speciella särdrag eftersom de 156 sidorna är lite spretiga. Det är inte så konstigt eftersom Van Hamme och Rosinski enligt förordet inte själva visste vad Thorgal var för en krumelur egentligen, så här har hans personlighet ännu inte satt sig och därför känns serierna en smula generiska. Men som sagt, det flyter ändå på bra och jag hade mysigt när jag läste den så jag ser fram mot de kommande samlingarna, och mot att få reda på hur serien utvecklar sig 🙂

En av de mer ambitiösa sidorna, från den sista episoden i boken
En av de mer ambitiösa sidorna, från den sista episoden i boken