Etikettarkiv: Jean-Yves Ferri

Asterix – Vercingetorix dotter

Postat den

Så har Jean-Yves Ferri (manus) och Didier Conrads (teckningar) fjärde Asterix-album kommit ut, Vercingetorix dotter. Och jag tror att det börjar bli dags för en liten analys av hur deras version av den franska nationalikonen utvecklats. Försäljningen går bra med en initial upplaga på 5 miljoner vilket gör att den kan ta upp kampen med Dav Pilkeys Dog Man och Eiichiro Odas One Piece om största första upplagan vad gäller serier för 2019 (och jag kan absolut ha missat någon annan bok som också konkurrerar), så ur den aspekten får Ferri & Conrad med beröm godkänt, men sen gäller det där med läsvärdet också 😉

Hur som, först några ord om just det här albumet där den lilla byn blir ansvarig för att ta hand om Vercingetorix dotter Adrenaline, dvs dottern till den galliske hövding som lyckades ena gallerna i striderna mot romarna innan han förlorade och senare avrättades. Hans underhövdingar hoppas att dottern ska bli den nya ledaren som ska fortsätta motståndet, men för att skydda henne från romarnas eftersökningar ber man alltså om hjälp med att gömma undan henne. Men hon är själv inte intresserad; hon har fått nog av att det alltid blir strider runtomkring henne (och om man läst Asterix förut vet man att en vistelse i byn alltid kommer innebära att man får bevittna en drös slagsmål mellan de lättstuckna invånarna) och vill bara vara ifred…

Det som fungerar bra den här gången är storyn som i all sin enkelhet är mycket mer minnesvärd (i bemärkelsen att jag kommer ihåg den) än i deras tidigare album. Adrenaline, en lite trumpen tonåring, är också en inte så dum karaktär. Vi har sett henne förut i andra serier/böcker/filmer, men att karaktärstypen är populär är ju också för att den är bra. Andra saker som piffar upp albumet är att vi för första gången på allvar får lära känna några av barnen i byn, och att översättningen lyckas hitta passande svenska referenser när karaktärer till exempel citerar sånger (vilket sker ovanligt ofta den här gången!). Det är knepigt med lokalisering för om det blir alltför hårt knutet till nutiden kan referensen åldras snabbt; jag kommer ihåg en svensk översättning av Floyd Gottfredson där Fermenta användes i ett skämt om aktier, och det fungerar rätt uselt idag :-/

Det som inte fungerar lika bra är däremot saker som det funnits problem med även i de andra albumen, så därför går jag nu över till en mer allmän diskussion om Ferri/Conrad.

När deras första album kom ut var jag positiv; det var inte nyskapande men det var knappast heller meningen, utan poängen var att visa att de kunde ta över serien. Albumet var också klart bättre än Uderzos sista egna album, även om det kanske inte säger så mycket 😉 Gnabbandet mellan gallerna var kul, och Conrads teckningar liknade mycket Uderzos men med några små egna särdrag. Så klart godkänt så långt, med förhoppningar om att det som inte var helt lyckat skulle bli bättre med tiden.

Men tyvärr blev det inte så, utan det har med tiden känts mer som ett av många fall där det första försöket är det mest lyckade, och det där man ansträngt sig mest för att få till det, som Janjetovs version av Inkalen. Vad som följde var en mestadels poänglös Asterix-version av Wikileaks där historien saknade stringens, och en ännu tröttare hästkapplöpning genom Italien, så på det sättet är Vercingetorix dotter en uppryckning; det är åtminstone klart bättre än de två föregående albumen.

Problemen är många, och bland dem finns:

  • Huvudhistorierna är extremt förglömliga. Av de tre tidigare albumen kommer jag knappt ihåg någonting av handlingen, förutom det absolut minimala (”Asterix träffar pister” / ”Caesar vill inte att någonting ska bli läst” / ”Hästvagnskapplöpning i Italien”). Om någon skulle till exempel fråga mig om vem som vann i kapplöpningen har jag ingen aning.
  • På samma sätt saknas intressanta nya karaktärer. Närmast kommer definitivt Adrenaline, men hon är alltför mycket av en kliché för att vara egentligt minnesvärd.
  • En grav flandersifiering av gamla karaktärer. Obelix har blivit alltför korkad, Julius Caesar för ensidigt ond, och trolldrycken för magisk.
  • Allt hopp om lite nya idéer om vad ett Asterix-album kan vara är ute. Asterix har alltid återanvänt idéer men de här fyra albumen är pinsamt formulaiska: Asterix åker till ett annat land (ett standardtrick i Asterix så det är OK), Asterix tävlar i ett lopp genom ett helt land (Gallien runt gjorde det tidigare och mycket bättre), byn blir ansvarig för ett barn som måste gömmas undan (tredje gången det temat används). Papyrusrullen är det enda som inte till punkt och pricka följer ett äldre album, men iofs blev det inte bättre av det…
  • Inga försök att göra sig av med företeelser som var gamla och unkna redan när Goscinny skrev serien, som den mörkhyade piraten; om bara Conrad hade uppdaterat hans utseende hade jag kunnat förlåta mycket.
  • Conrads teckningar var redan från början lite plattare än Uderzos när han var som bäst, men det skulle man kunna säga är olika estetik. Men det som däremot inte kan bortförklaras är att Conrad är slarvig. För min del var en del av charmen med Asterix att den var så hantverksmässigt lyckad; den har aldrig varit min största favorit (jag föredrar till exempel Lucky Luke bland Goscinnys serier) men jag har uppskattat precisionen den gjordes med, något som Conrad saknar. I tidigare recensioner har jag nämnt hur ansiktsuttryck inte matchar känslorna och hur tömmar försvinner i/dyker upp ur intet, och den här gången finns gott om nya exempel som hur ett skeppsroder förändras. Eller de följande rutorna där smeden på natten plötsligt ser ut som en karikatyr av sig själv vad gäller kroppen (tar med en dagbild också där han ser ut som han brukar), och där en romersk galär har en mycket Eschersk galjonsfigur:

Asterix är en stor klassiker och det är förstås en starkt bidragande orsak till att Ferri/Conrad inte kan förändra den nämnvärt. Men även med de begränsningarna borde det gå att åstadkomma bättre serier. Vercingetorix dotter är ungefär så bra som jag tror att Ferri/Conrad kan bli, vilket innebär ett album som roar en smula för stunden, men mest för att jag läst äldre album som varit så mycket roligare vilket jag blir påmind om under läsningen.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Asterix och det stora loppet

Postat den

Ja, nä, det här var verkligen inget vidare 😦 När Jean-Yves Ferri (manus) och Didier Conrad (teckningar) tog över Asterix i och med albumet Asterix hos pikterna tyckte jag att det var lovande: Humorn, framförallt genom gnabbandet i den lilla byn fanns där, och karaktärerna kändes också rätt. Handlingen var visserligen ingenting speciellt utan definitivt en försiktig historia där det kändes som det viktigaste nog varit att inte göra gamla fans upprörda, men det kunde jag ha överseende med i det första albumet efter att en serieklassiker bytt händer.

Men när det andra albumet, Ceasars papyrus, dök upp kändes det inte lika lovande längre. Visst fanns det en del trevliga inslag fortfarande men det var fortfarande alldeles för försiktigt i att försöka hitta nya vägar och egna idéer, och när dessutom huvudpersonernas personligheter kändes klart tråkigare och plattare blev jag orolig för vart serien var på väg.

Och här står vi nu med Ferri & Konrads tredje album, Asterix och det stora loppet, och jag skulle säga att det är med marginal deras sämsta. Vi är återigen tillbaka till en handling som är uppenbart kopierad på ett äldre album: Gallien runt bjöd på en rundtur i Gallien, modellerad efter Tour de France, och den här gången är det olika städer i Italien som besöks under en hästkapplöpning anordnad för att visa världen hur fantastiska de romerska vägarna är. I typisk Asterix-anda erbjuds vi på vägen karikatyrer på diverse kända personligheter som Silvio Berlusconi, och de italienska städernas specialiteter förevisas också.

Det som i mitt tycke gör det här till ett så dåligt album är tröttheten och slentrianen i allting. Förutom handlingen som alltså helt saknar nya idéer har också de brister som fanns även i de tidigare albumen förstorats: Asterix, Obelix, Julius Caesar och resten av de välbekanta figurerna har nu helt reducerats till sina allra enklaste egenskaper. Obelixs stupiditet når nu Homer Simpsonska nivåer, Caesar har förlorat all moralisk resning och är nu bara en löjlig och maktgalen despot, och Asterix som aldrig varit den mest tredimensionella personen har nu ingen personlighet alls. Eller förresten, ett personlighetsdrag har han: Han tar alla tillfällen som ges att fälla elaka kommentarer om hur korkad Obelix är, som här:

Visst har Asterix alltid varit medveten om att Obelix inte är riktigt lika klartänkt som han själv, men även när han inte kunnat undgå att påpeka det har det alltid varit med äkta kärlek. Här däremot förolämpar han så gärna Obelix på ett överlägset och obehagligt sätt, väl medveten om att Obelix antagligen inte kommer förstå exakt vari förolämpningen består. Kort sagt mobbar han Obelix albumet igenom.

Sen har vi alltså också en handling med en fuskande romersk körsven och en uppsjö andra tävlanden av olika nationaliteter. Även här märks det att Ferri inte har löst problemet med hur man moderniserar en klassisk serie samtidigt som man undviker att avvika alltför mycket från grundkonceptet. Asterix under Uderzo & Goscinnys ledning utvann ofta mycket av sin humor från en lek med nationella, kulturella eller regionala särdrag; en hel del av deras humor håller än, medan annat har åldrats. Här med alla olika representerade nationaliteter har Ferri helt klart tänkt sig göra någonting liknande, men samtidigt finns en tydlig rädsla för att skämt ska tolkas som gammaldags eller sårande för någon och resultatet blir sorgligt nog det sämsta tänkbara: Extremt slitna och lika extremt ytliga klichéer syns överallt medan humor som korsikanernas våldsamt överdrivna hederskänslor i serier som Asterix på Korsika lyser med sin frånvaro för att inte trampa på några ömma tår.

Det leder till att vi får så otroligt roliga karaktärer som två vikingar vars enda egenskap är att alla a/o blir nordiska bokstäver (”Din størå fetå gåller!”, extremt jobbigt att läsa efter ett tag), två goter som talar i frakturstil, och två kusher vars enda egenskaper är att de är kvinnor, svarta och talar med hieroglyfer istället för med text. Goter och egyptier har talat med frakturstil respektive hieroglyfer förut i Asterix men då skildrades också deras länder och deras kultur, men här är textvarianterna det absolut enda utmärkande för dem. Och apropå kusherna: Precis som jag klagade på efter att ha läst Caesars papyrus, kan vi kanske sluta med de där löjligt stora röda läpparna nu? Please?

Platt, plattare, Asterix och det stora loppet.

Sen blir det lätt så att när man som jag i det här fallet verkligen inte tycker om en serie så ser man fel överallt. Som när jag läste det här albumet och störde mig på, i tur och ordning: Asterix ögon som i alltför många bilder antingen fånstirrar eller ser ut att titta på någonting annat än det är avsett att de ska göra; att tyglarna som används i kapplöpningsvagnarna varierar så i antal hela tiden (det ska vara åtta men ofta försvinner en eller flera i Conrads teckningar); enstaka meningar som inte låter bra på svenska (”Jag släppte efter för mina impulser” istället för ”…gav efter…”).  Allt saker som gav mig intrycket av ett hastverk, vilket framförallt översättningen säkert kan vara pga tidspress att få ut albumet i Sverige så tätt inpå den franska utgivningen, men också små detaljer som jag misstänker jag nog inte ens noterat om jag inte redan var på ett negativt humör 😉

Jag tycker det är intressant att se hur de stora fransk-belgiska serierna har moderniserats:

  • Lucky Luke fortsätter ungefär som den alltid har gjort men det fungerar oftast hyfsat; den har alltid varit enklare i sin utformning och stil än Asterix och dessutom aldrig en riktigt lika stor klassiker så nya serieskapare som tagit över har kunnat modernisera (blygsamt, men ändå) på det sätt de känt för.
  • Spirou har ännu mindre än Lucky Luke förknippats med någon speciell serieskapare så här har det moderniserats hämningslöst. Givetvis med blandade resultat 🙂
  • Asterix har inte moderniserats alls visar det sig nu, när den enda skillnaden som finns är att allting blivit mer menlöst 😦
  • Tintin lades helt sonika ner efter Hergés död, så tji modernisering där.

Jag misstänker att det största problemet här är just att Asterix varit en så stor framgång, vilket gör att ingen som är inblandad i den vågar göra någonting mer udda. Tintin har ju en om möjligt ännu mer ikonisk ställning så jag tror att det är ganska smart att inte ens försöka sig på en ny version…

Och det är ganska symptomatiskt att det också är Lucky Luke och Spirou (och även Linda och Valentin, även om inga av de albumen ännu översatts till svenska) som vågat sig på att släppa fram ännu vildsintare tolkningar i och med biserierna där diverse moderna serieskapare får göra i princip vad de vill med serien. Jag har svårt att tänka mig ett Asterix-album av samma slag, men med tanke på hur bra de alternativa versionerna sålt kan man aldrig vara säker!

Livet på landet: Back to Basics

Postat den

Många självbiografiska serier tenderar att vara varianter på Ångest, ångest är min arvedel; inget fel med det såklart, jag kan verkligen uppskatta den rejäla svärtan hos serieskapare som Åsa Grennvall. Men om det är mindre skickliga upphovspersoner blir det lätt tradigt med alla litanior med sina väl lättköpta poänger. Fast när jag såg att Manu Larcenet gjort en självbiografisk serie (med manushjälp av Jean-Yves Ferri som också skriver de nya Asterix-albumen; det självbiografiska är lite komplicerat, mer nedan) var jag inte det minsta orolig för att läsningen skulle vara tråkig eftersom Larcenet bland annat legat bakom den excellenta serien Ordinary Victories med sin suveräna (om det nu är rätt ord för en så deprimerande företeelse) skildring av panikångest.

Back to Basics (fem album på franska varav hittills fyra översatts till engelska i rask takt så det femte dyker nog upp snart det med) skildrar Manu och hans flickvän Mariettes flytt från storstaden Paris till den lilla byn Ravenelles. Framförallt Manu är inte alls säker på att han kommer att överleva att bo på landet, utan tillgång till storstadens utbud av affärer, kultur och nöje. Fast det är klart, det lokala bageriet och bagerskan som jobbar där kompenserar en smula. Men resten av lokalbefolkningen är svårförståelig: Det är inte bara dialekten som är knepig utan också människorna i sig som inte alls liknar Manus gamla vänner. Ravepartyn är det ont om, men det finns desto fler marknadsdagar för att fira vår vän (och köttproducent) grisen, för att inte tala om kulturkrocken när Manu tillsammans med byalaget ska fälla träd…

Serien var faktiskt lättsammare än jag trodde. Allvarligare inslag finns, som de filosofiska samtalen mellan Manu och ex-borgmästaren (som naken bosatt sig i en trädkoja, som ett modernt pelarhelgon) där Manu funderar över livets mening, över hur han ska klara av att bli pappa när hans egen pappa hade övergivit honom när han var liten, över världens tillstånd, men mestadels är det en humoristisk skildring av en storstadsmänniskas långsamma acceptans och anpassning till ett annat liv.

Faktiskt blir serien bättre ju längre Manu & Mariette bor i sin lilla stuga. I början av serien finns det gott om visserligen roliga men ganska lättköpta poänger där Manus förväntningar på världen krockar mot de andra bybornas, som hans desperata kamp för att lyckas köpa en ny RAM-modul till sin dator i byns butik, men allteftersom blir skämten djupare när de mindre handlar om ytliga skillnader och mer om hur det är att på riktigt ändra sitt liv till ett nytt och bitvis skrämmande sådant. Likaså gillar jag hur personerna de träffar långsamt blir riktiga människor, som den gamla gumman (och jag använder medvetet ordet ”gumma” här eftersom det är så tydligt att det är så hon initialt skildras) Mrs Montemort: I början en person som Manu blir skrämd av på grund av hennes oroväckande kommentarer, men allteftersom inser han att även hon en gång varit ung och då kämpat i motståndsrörelsen mot nazisterna, varpå han får en helt annan respekt för henne (även om hon fortfarande gör honom orolig…).

Just det ja, det var det där med ”självbiografisk serie”: Back to Basics är inte strikt talat helt självbiografisk. Huvudpersonen heter Manu Larssinet, byn Ravenelles är fiktiv, och som sagt är det Ferri som står för manuset. Det något förvirrande upplägget tas också upp i serien som en källa till frustration för Larcenet som är orolig att läsarna inte ska förstå hur det fungerar med en Manu som tecknar historier om en Manu skildrad via Ferris manus, och vilken Manu som avses när Manu i serien diskuterar hur Manu skildras i Manus serie. Och jag misstänker att det moderna pelarhelgonet kanske inte i verkligheten kan flyga heller…

Lika bra som Ordinary Victories är det inte men så är också tanken bakom Back to Basics betydligt enklare: En komedi om hur det kan gå när ett modernt par flyttar ut på landet, och dessutom för första gången blir föräldrar. Däremot är den ett alldeles utmärkt exempel på en bra modern fransk underhållningsserie 🙂

PS. I skrivande stund ser jag att det femte och sista albumet nu också finns tillgängligt på engelska; som sagt, det tog inte lång tid för det att dyka upp! DS.

Caesars papyrus: Nja…

Postat den

Caesars papyrus - omslag

Dags för det andra Asterix-albumet av Jean-Yves Ferri (manus) & Didier Conrad (teckningar) efter att de tog över serien från Albert Uderzo!

När jag läste deras första försök, Asterix hos pikterna, så skrev jag att det var en lyckad nystart. Och det står jag fast vid, det var en lovande bok med fin humor, sammanhållet manus och godkända teckningar. Nu, efter att ha läst deras andra bok, är jag lite mer skeptisk till deras version. Inte för att Caesars papyrus är ett mycket sämre album än det tidigare (det är ungefär lika bra skulle jag säga), men för att vissa svagheter som jag räknade med skulle slipas bort tyvärr fortfarande finns kvar, och att jag därför inte är säker på att det kommer ordna sig med tiden.

Men först, lite om vad serien handlar om:

Caesar har skrivit sin stora klassiker De Bello Gallico om hans krig i Gallien men hans publicist Publicitus är inte helt nöjd: Är verkligen kapitlet där Caesar beskriver sitt enda misslyckande i kriget, dvs det som handlar om hans möten med allas våra -ix-vänner, nödvändigt? Vore det inte bättre att ge Roms invånare bilden av ett helt framgångsrikt krig, utan störande detaljer?

Caesars papyrus - Dubbelpolemix

Dubbelpolemix

Caesar låter sig övertygas varpå Publicitus förstör kapitlet, men en papyrusrulle smugglas ut av en skrivare som vill att sanningen ska fram och som därför lämnar rullen till den galliska journalisten Dubbelpolemix. Han i sin tur åker till den lilla galliska byn för att undkomma Publicitus mannar som söker efter honom för att förstöra rullen…

Med andra ord är handlingen en tydlig parallell till Julian Assange och Wikileaks, och för att understryka det hela är Dubbelpolemix också misstänkt lik Assange själv.

Så långt handlingen; nu till vad jag tycker om albumet 🙂

Först som sist, återigen fungerar humorn. Ferri är bra på det underhållande smågnabbandet som ofta försiggår i byn, och det finns också en del bra dialoger (framförallt känns samspelet mellan Majestix och Bonemine klockrent). Han är också bra på att hålla flera trådar puttrande samtidigt, förutom huvudhandlingen, utan att det känns rörigt eller osammanhängande.

Conrad å sin sida lyckas fortfarande bra i det stora hela med att efterlikna den sene Uderzo; jag föredrar en lite tidigare version av Uderzo än den Conrad emulerar här, men det är en ren smaksak. Att en del karaktärer ser lite annorlunda ut än hos Uderzo, framförallt de kvinnliga, känns också bara bra, som om Conrad åtminstone lite grann sätter sin egen prägel på serien.

Men sen har vi de där nämnda problemen, som gnager… De två viktigaste invändningarna, enligt mig:

  • Conrad misslyckas ibland helt med att matcha ansiktsuttrycken med vad som sägs. Det är inte ofta, kanske en två-tre gånger, men eftersom samma sak syntes i Asterix hos pikterna börjar det verka som om han helt krasst inte är helt säker på hur personerna egentligen ser ut, när de inte visar sina standarduttryck:

Caesars papyrus - off

Asterix replik matchar inte hans replik, framförallt m t p svettdropparna

  • Ferri tenderar att lägga till alltför många repliker där det hade varit mycket bättre om han helt utelämnat dem. En onödig pratbubbla med det enda ordet ”Fniss” som reaktion i bakgrunden gör inte dialogen roligare, och samma med Asterix kommentar här:

poängen förstörd” width=”610″ height=”327″ /> Asterix pratar för mycket -> poängen förstörd; hur mycket bättre skulle inte Obelix aviga kommentar fungerat om Asterix inte sagt något alls…

Sen finns det andra mindre men ändå irriterande saker som att karaktärerna ibland känns mer endimensionella, med en Caesar som här mest är en elak mäktig typ som inte har mycket emot att ljuga för att framhäva sig själv, medan han i de klassiska albumen snarast varit en person som respekteras av gallerna även om han är stel och alltför korrekt, och en Obelix som åtminstone av Asterix mest verkar uppfattas som korkad (som i bilden ovan). För att uttrycka det enkelt, Asterix = hjälte, Obelix = stor, dum, och ”komisk” sidekick, Caesar = ond härskare, för att inte tala om Senilix som här mest verkar genuint senil. Visst var det delvis deras roller även förut, men här är dessa roller alltför renodlade för min smak, helt utan komplikationer.

Och samma brist på djup gäller också Assange Dubbelpolemix, där handlingen ett litet tag verkar som om den ska ta upp den intressanta problematiken att det kan finnas problem med att publicera allt, alltid, men den tråden verkar det helt uppriktigt som om Ferri glömmer bort.

Apropå glömma så ska jag inte heller glömma Conrad som lustigt nog också har problem med en gnutta brist på djup: Teckningarna är fina, ruta från ruta, men om jag tittar på hela sidorna ser det ibland lite småtrist platt ut. Det skulle behövas mer rejäl svärta ibland, i linjer och/eller bakgrunder, för här tenderar fram- och bakgrunden att smälta samman.

Men som avslutning måste jag absolut säga att Caesars papyrus är underhållande läsning för ett Asterix-fan. Min kritik är mer att jag känner mig besviken över att det här nog inte kommer bli en riktig nystart, med möjlighet till framtida stordåd, utan antagligen ”bara” en helt ok fortsättning på en serie som tidigare, när den var som bäst, var så mycket mer än så :-/

Sida 1, med en Caesar som är betydligt mindre rättrådig än förut

Sida 1, med en Caesar som är betydligt mindre rättrådig än förut, men en sida som teckningsmässigt är fin

PS. Jo, en sak till: Jag skulle inte ha någonting emot om Conrad moderniserade sina karikatyrer vad gäller skildringen av svarta; traditioner är en sak, men det är tröttsamt att det enda som utmärker dem är att de har gigantiska illröda läppar eftersom den karikatyren har en hel del bagage med sig… 😦 DS.

En lyckad nystart: Asterix hos pikterna

Postat den

Asterix och pikterna - Omslag

Jag hymlade inte precis med orden när jag recenserade det 34:e Asterix-albumet, Asterix & Obelix födelsedag, för det var ett riktigt bottennapp. Att Asterix behövde en nystart var uppenbart för alla, men tyvärr brukar de flesta försök att rädda serier när ursprungsskaparna lämnat sitt verk resultera i misslyckanden. Fast just i det här fallet var det förstås svårt att se hur serien skulle bli sämre 😉

Nu har jag precis läst klart resultatet av förnyelsen, Asterix och pikterna, skriven av Jean-Yves Ferri och tecknad av Didier Conrad, och ta mig kattsingen om de inte lyckats riktigt bra!

Först den kanske minst viktiga delen, nämligen teckningarna. Inte för att det är ointressant hur det ser ut, tvärtom, men Conrad är en så skicklig tecknare från den klassiska franska serieskolan att jag inte var ett dugg orolig för att han skulle misslyckas. I sina egna serier, som Les Innomables, har han tecknat i en relativt mörk stil med tydliga drag av Franquin, men här har han lagt sig väldigt nära Uderzo, med renare streck och ljusare teckningar. Det ser kort och gott ut som Asterix; inte identiskt men i en stil som mest påminner om de album Uderzo tecknade i början av sin tid som ensam ansvarig för serien. Det som mest avviker från Uderzos stil är kvinnorna där Conrad definitivt har sin egen stil vad gäller deras ansikten. Men det kanske mest beror på att kvinnor aldrig varit ett viktigt inslag i Asterix och därmed kan Conrad ta sig större friheter där (men gud nåde honom om han ändrar på exempelvis Asterix näsa!). Faktum är att jag nog ännu hellre skulle sett lite mer av Conrads egen stil, men jag förstår att i och med att det är det första albumet så ville nog ingen inblandad ta för stora chanser. Så en smula konservativt, men definitivt godkänt.

Sen kommer vi till manus, dvs den verkligt undermåliga delen av de sista Uderzo-album. Ferri är en ny bekantskap för mig och en lyckad sådan, för det här manuset håller ihop bra från början till slut, med en koncentration som aldrig tappar fokus. Faktiskt ett av de bästa i genren (dvs fransk-belgisk komisk äventyrsserie) jag läst på ett bra tag, ett hederligt hantverk som levererar det det ska. Precis som teckningarna är det konservativt, med ett upplägg som liknar många av Goscinnys klassiska böcker där Asterix och Obelix åker till ett främmande land. Väl där uppvisas diverse etniskt utmärkande drag (här är det kroppsmålningar och allmän robusthet som gäller, plus att pikterna givetvis pucklar på de stackars romarna), A & O löser ett problem, och när allt är över är alla goda vänner, förutom de mjäkiga och civiliserade romarna och medlöpare till dessa förstås.

Det låter kanske fantasilöst men då kan man lika gärna säga att Asterix på Korsika är fantasilöst. Vad det handlar om är istället en variation på ett tema som Asterix många gånger använt sig av, så om resultatet blir lyckat eller ej beror på variationen. Och även om det inte är lika bra som Goscinnys bästa är det underhållande och, tycker jag, det bästa som förärats namnet Asterix sedan Goscinny avled.

Asterix och pikterna - Gräl

För att precisera vad det är Ferri lyckas med så följer här några exempel:

  • Det finns inga onödiga inslag i serien. Vad jag menar med det är att alldeles för många halvdana komiska äventyrsserier tenderar att slänga in korta episoder som består av rena gags där handlingen helt avstannar. Det kan man förstås göra om det görs bra men tyvärr brukar det oftast kännas som om författaren har kommit på ett skämt som inte har någonting att göra med serien ifråga, och sen tryckt in det med våld i en serie när det saknas anledning till att ta med episoden. Uderzos Asterix, alltför många Lucky Luke-album post-Goscinny, likaså diverse Spirou av diverse serieskapare har lidit svårt av detta.
  • Ferri låter inledningen ta gott om tid utan att stressa. Här hinns en tredjedel av boken med innan A & O ger sig iväg på resan till Skottland och det uppskattade jag eftersom det så lätt blir att författaren tänker ”Asterix och pikterna? Jamen då måste jag ju få dit honom så snabbt som möjligt så att jag kan klämma in alla roliga pikt-skämt jag har kommit på!”. Här gör den lugna inledningen att det känns helt naturligt att de reser till Skottland istället för att inledningen bara är en förevändning för att få iväg dem.
  • Trots den ostressade inledningen känns inte serien rumphuggen/för kort. Det som ska hinnas med hinns med i en naturlig takt, och det är en riktig handling istället för någonting som känns som om det enbart kokats ihop för att tussa ihop A & O & pikterna. Här spelar den redan nämna först punkten stor roll eftersom handlingen konstant rullar framåt och därmed har gott om tid att utspela sig på, så att säga.
  • Det pratas en hel del i bakgrunden och det pratet är roligt. Det här stilgreppet gillar jag när det lyckas, som här framförallt i den galliska byn; det känns som om det verkligen är en massa människor inblandade i diskussionerna (det mesta som händer i byn utspelas ju alltid utomhus, där alla lägger sig i hela tiden) när jag ser både ”viktiga” och ”oviktiga” repliker i samma ruta. Och igen, eftersom det är en blandning av de två förs handlingen framåt även i rutor där skämtet/n inte har någonting alls att göra med huvudhandlingen.

Ett evinnerligt, men roande, tjatter

Ett evinnerligt, men roande, tjatter

  • Överlag är dialogen lyckad. Det finns några repliker som jag misstänker ska innehålla ett skämt som dessvärre verkar ha försvunnit i översättningen, men replikerna har generellt ett bra flyt.

Sammanfattningsvis är Asterix och pikterna en lyckad serie som är milsvida bättre än de som kom ut närmast före. Det är kanske väl försiktigt här och där, utan chanstagningar, och saknar därmed en del av den personliga touchen som behövs för att det ska nå ändå upp till Goscinny/Uderzos mästerverk, men som sagt har jag full förståelse för att man när man tar över en så legendarisk serie som Asterix så kanske man först vill visa upp att man klarar av uppgiften. Efter det kan man sen göra serien mer till sin egen, och det hoppas jag att Ferri/Conrad kommer att göra. De har definitivt börjat lovande iallafall 🙂