Etikettarkiv: Jeff Lemire

Serieskapare, bliv vid din läst: Jeff Lemires Animal Man

Postat den

Animal Man 17 - cover

Vet ni den där känslan man kan få när man läser någonting att här, precis här, har kreatören hittat hundraprocentigt rätt? Dvs skapare, ämne och framställning känns som gjorda för varandra och resultatet är underbart att läsa. Som exempelvis Rumiko Takahashi med Maison Ikkoku, Vernor Vinge med A Fire Upon the Deep, eller George Herriman med Krazy Kat; alla tre bra författare/tecknare rent generellt sett, men ingenting de gjort är egentligen i närheten av lika bra som de tre nämnda verken där alla bitar faller på plats.

Sen finns det tyvärr också motsatsen, dvs generellt sett bra kreatörer som hittar ämnen som de verkligen inte passar för…

Som ni nog förstått handlar dagens inlägg om det senare, närmare bestämt om Jeff Lemires Animal Man. Jeff Lemire som gjort många utmärkta indie-serier och även serier som Sweet Tooth, en förträfflig DC/Vertigo-serie som jag skrev om förra året, blev i samband med DCs nystart av sina tidningar för drygt två år sedan anlitad för att bland annat skriva superhjälteserien Animal Man. Tanken var nog god: En quirky superhjälteserie för en quirky författare.

Men tyvärr har det visat sig att Lemires superhjältar är väldigt mycket tråkigare än hans andra karaktärer och att hans historier om dem inte är bättre de heller. Animal Man blev känd för en bredare läsarkrets på 80-talet då Grant Morrison började skriva den (senare författare inbegriper Milligan och Delano), men den hade legat nere flera år när Lemire tog vid. Fria händer med andra ord att göra vad han ville med Buddy Baker, men sorgligt nog har serien enbart känts som en mycket smaklös soppa kokad i den mest generiska Vertigo-stil à la 80-talet man kan tänka sig.

Återigen får Buddy Baker problem med sina krafter. Återigen ska det flummas om The Green (växtrikets spirituella hemvist med Swamp Thing som dess avatar), The Red (djurrikets dito med Buddy som dess avatar), och nu med det fantasifulla (not) tillägget The Rot (med en deprimerande ickeöverraskande avatar) som invaderar floran och faunan. Återigen med Buddys fru Ellen som är arg på Buddy för att han låter sitt arbete som superhjälte gå ut över familjen*. Återigen ska det vara cross overs med andra lite mer udda superhjältar (Swamp Thing, John Constantine, Frankensteins monster) som tröttsamt följer cross over-mallarna till punkt och pricka.

Animal Man - Gnat

Varianter på den här sidan kan man läsa i typ vartannat nummer av Animal Man. Om man vill!

Det är faktiskt fasansfullt meningslöst att läsa, och inte är det roligare att titta på heller med teckningar som också ser ut som om de grävts upp ur något 25 år gammalt Vertigo-arkiv. Av Lemires egensinniga stildrag i manus till sina icke-superhjälteserier finns inga spår; så totalt saknas de att jag nästan har svårt att tro på att det här är samma person som skrev Sweet Tooth, Essex County med mera. Framförallt är det skumt med tanke på Sweet Tooth som är just det Animal Man inte är: En modern Vertigo-serie i personlig stil.

Och ännu mer deprimerande är det att serien blir sämre med tiden; i de allra första numren finns det lite mer fantasi, lite mer egensinnighet, så att jag hoppades att Lemire bara inte var riktigt varm i kläderna ännu och att det skulle bli bättre. Men istället gick utvecklingen åt rakt motsatt håll :-/

Så varför är jag så säker på att det är just superhjältar Lemire har problem med och borde undvika? Kan inte just Animal Man råka vara ett undantag, och att det inte är superhjältar generellt som Lemire inte kan skriva om?

Well…

Förutom Animal Man har Lemire också varit flitigt anlitad av DC för andra superhjälteserier som Constantine, Justice League Dark med flera. Och, tja, de är lika trista de med 🙂

Animal Man - Cross over

Woohoo! Ett cross over-uppslag!

* Ärligt talat, jag står inte ut längre med klagande respektiven i superhjälteserier som gnäller oupphörligt och fullständigt orättfärdigt över att hjälten/hjältinnan (ok, så gott som altid hjälten) utsätter familjen för fara/borde sluta som superhjälte när det inte på något sätt går att undvika. Det är en så tröttsam kliché som används oupphörligen för att göra serien mer ”realistisk” och för att visa att joho då, hjälten/hjältinnan har alldeles vanliga vardagsproblem, hen med, att jag får lust att skrika åt författaren att Nu.Måste.Hen.Sluta.Med.Det!

Korta återkopplingar

Postat den

Några korta ord om några serier jag precis läst som hänger ihop med några andra jag nyligen skrivit om. Med andra ord, är det andra gången gill(a)t eller andra gången (o)gill(a)t?

The Sleeper Omnibus: Kopplingen här är rätt lös; det är Ed Brubaker och Sean Phillips vars andra Criminal-samling jag skrev om förra veckan, men serierna i sig har ingenting med varandra att göra.

The Sleeper handlar mycket riktigt om en sleeper, dvs en undercover-agent som nästlar sig in hos kriminella genom att utge sig för att själv vara en. Holden Carver ansluter till geniet Taos brottssyndikat för att försöka förstå vad dess planer är, men snart inträffar det som alltid händer i den här sortens berättelser: Carver får problem med att förstå vad som egentligen är rätt och fel. Helgar ändamålet medlen, när medlen är så groteskt våldsamma och brutala som här? Dessutom vet förstås ingen förutom Carvers chef att han handlar enligt order, och ni kan ju gissa om denne chef klarar sig oskadd 😉

Sleeper - Club

The Sleeper Omnibus är 720 sidor kompetent underhållning men lika bra som Criminal är det inte. Det som stör är dels det rätt så onödiga superhjälteinslaget (serien utspelar sig i förlaget Wildstorms universum, så personer från serier som Wildcats och The Authority skymtar förbi) som enbart innebär att icke-superhjältar kan dödas en smula enklare och att huvudpersonen tål mycket mer stryk än vanligt, men än mer stör jag mig på kvinnoskildringen den här gången.

Inte för att den var så mycket att hänga i julgranen i Criminal som följer den hårdkokta kriminalhistoriens klichéer in i minsta detalj men här blir det så extremt uppenbart att det enda kvinnorna som finns med är påtänkta, nuvarande eller ex-flickvänner. I en serie med superhjältar där alla har övermänskliga krafter kan vår huvudperson bli kompis med godtyckliga män, se andra som rivaler, hata ytterligare andra, men kvinnorna kan oavsett krafter inte göra annat än att liggas med. För att inte tala om alla strippor som oupphörligen trycks in i rutorna (tänk Bada Bing i Sopranos). Är det för mycket begärt att önska sig åtminstone en personlig relation där en kvinna är med som inte baseras på hennes pojkvän?

Så nej, The Sleeper ger inte mersmak för Brubaker/Phillips. Nästa serie!

The Voice: Den första samlingen med Finder-serier av Carla Speed McNeil som är gjorde efter det att de två tjocka samlingarna jag läste och verkligen gillade publicerades.

Det här var mycket trevligare att läsa, även om jag lite saknade den omväxling det innebar att kunna läsa flera stycken längre berättelser som de tjocka samlingarna gav. Men det är ju ingen kritik av The Voice i sig, dvs att den bara är en serie och inte flera 😉

Hursomhelst, The Voice följer hur Rachel, den äldsta dottern i Grosvenor-Lockhart-familjen som var huvudpersoner i flera av de tidigare serierna, försöker bli antagen till sin mammas klan via deras årliga uttagningar. Trots att det bara är en episod (dvs drygt hundra sidor) är det rätt svårt att förklara varför serien är bra den här gången med; när man läst de tidigare serierna blir varje ny detalj som McNeil avslöjar om städerna, klon-klanerna, Grosvenor-barnen och Jaeger intressant.

Finder - The Voice - Night District

 

Notapparaten finns självklart med den här gången också, och precis nu när jag skriver det inser jag att jag inte läst klart dem. Yay, mer Finder för mig!

Och till slut några korta ord om Constantine, den nya tidningen om John Constantine som tar vid efter att Hellblazer lades ner efter 300 nummer.

Kort blir det för det finns uppriktigt sagt bara en sak att säga: Tidningen är precis så usel som man kunde frukta. Allt knöligt och knepigt från Hellblazer är borta, och den Constantine vi presenteras för här är bara en alldeles vanlig DC-hjälte som råkar ha magiska krafter istället för superkrafter (dvs en rent teoretisk skillnad som man helt kan bortse ifrån). ”Tuffa” repliker, glassiga teckningar, kvinnor med gigantiska bröst; allt finns med. Visserligen är Jeff Lemire inte ensam ansvarig för manuset men det är ändå deprimerande att han varit inblandad i den här sörjan.

Constantine - Sargon

Visst ska jag erkänna att det funnits andra serier vars första nummer varit dåligt som sen visat sig desto mer intressant, men…

Nu ska jag fortsätta läsa Vernor Vinges romanserier The Zones of Thoughts; tredje delen är nyligen införskaffad så jag läser om de första två. Inte för att det behövs (de är mycket fristående), men för att både A Fire Upon the Deep & A Deepness in the Sky är så fruktansvärt bra. Någon serie ska jag väl kunna klämma in mellan dem dock 🙂

En ny värld: Sweet Tooth

Postat den

Sweet Tooth 18 cover

Januari är ännu inte slut, men här skriver jag redan mitt andra inlägg om Jeff Lemire i år. Och för den delen, det andra inlägget där jag är väldigt nöjd med Lemire 🙂

Sweet Tooth följer pojken Gus efter katastrofen. En okänd farsot håller på att utrota mänskligheten; ingen är immun förutom barnen som fötts efter att farsoten börjat. Men å andra sidan ses barnen med misstro eftersom de alla är hybrider av människor och djur, och många misstänker att de på något sätt också är ansvariga för sjukdomen.

När serien börjar har Gus pappa precis dött efter att ha uppfostrat honom avskild från resten av mänskligheten i en liten stuga i ödemarken. Den första människa Gus träffar efter sin pappas död är Jepperd, en äldre man med en överlevnadsförmåga utöver det vanliga och ett konfliktfyllt sinnelag, och tillsammans börjar de en resa som sträcker sig över 40 nummer.

Våldsamt är det, men framförallt är Sweet Tooth fylld med vad jag nu börjar känna igen som typiska Lemire-inslag: Den kalla och ödsliga naturen som nästan hela serien utspelar sig i (med utvikningar till Alaska); ishockey; den melankoliska stämningen; inslagen av mystik som aldrig förklaras eftersom Varför? aldrig är lika viktigt som Varthän?.

Sweet Tooth 20 p21

Med andra ord är Sweet Tooth en rätt udda Vertigo-titel. Teckningarna är mer indie-artade än de brukar vara (jag gillar Lemires darriga och nervösa linjer och de ofta förvridna fysionomierna, men det ser definitivt mindre polerat ut än vad Vertigo brukar göra) och manuset är mycket känsligare, våldsamheterna till trots. Dessutom är det ovanligt med samma person som ansvarar för både manus och teckningarna; Vertigos kännetecken har ju länge varit fokuset på manus med tecknare som är mer av en bisak -> olika personer har ansvarat för de två delarna.

Sweet Tooth är en riktigt bra serie men också en smula ojämn. När den är bra som i skildringen av missionsresan till inuiterna är den både gripande och genuint skrämmande, men det finns också sekvenser som känns mer som transportsträckor (bildligt och bokstavligt). Som en jämförelse är Essex County betydligt mer fokuserad och helt utan dödkött, men å andra sidan är Sweet Tooth Lemire första försök att göra en månadstidning där han själv står för både manus och teckningar, och det har han gjort med den äran. Känslomässigt lyckas den bra; det var en hel del tårar från min sida när jag läste det sista numret.

Jag tycker absolut att man ska läsa den om man får chansen, men den är precis under gränsen för vad jag skulle kalla måste-läsning. Och den är ytterligare en fjäder i hatten för Vertigo, så jag hoppas att den senaste tidens förändringar inte kommer hindra dem från att satsa på udda titlar à la Sweet Tooth.

Sweet Tooth 18 p20

Essex County

Postat den

Essex County cover

Jag tänkte att årets första recension skulle handla om en bra serie, så jag låter Mark Waids Irredeemable vänta ett tag och tar mig istället an Jeff Lemires Essex County, en bok som länge legat och gnagt i bakhuvudet (dvs jag har hört titeln omnämnas positivt i förbifarten flera gånger, utan att någonsin ha tagit reda på vad den faktiskt handlar om) som jag nu har läst.

Essex County handlar om några egentligen mycket tragiska människoöden som utspelar sig i Essex County, en del av Kanada. Boken består av tre långa berättelser (plus några kortare extra-serier i samlingen som känns lite överflödiga) som vävs samman med hjälp av släktskap mellan huvudpersonerna, gemensamma hemorter, men framförallt av ishockey: Alla tre episoderna har med ishockey och flera av huvudpersonerna spelar själva; jag tror inte det är en slump att det är just tre berättelser i boken 😉

Essex County hockey

Ishockeyn i sig är förstås bara en förevändning för att porträttera människorna. Essex County är fylld av ensamhet och övergivenhet; det är en bok som jag blev väldigt förtjust i och jag fick till och med tårar i ögonen flera gånger, men den är inte precis munter. Människorna har svårt att prata med varandra och att få kontakt, och den feel good-känsla som man ofta får se i filmer och läsa om i böcker som utspelas på landet och i småsamhällen saknas helt här. Här är det nästan ständig vinter med ödsliga tomma vinterlandskap för hela slanten.

SPOILER  —

 

Som exempelvis i den andra episoden (mittperioden) där en gammal man minns sin ungdom när han flyttade från familjefarmen till storstan för att spela hockey, och vad som hände när hans bror senare flyttade dit av samma anledning. Ett tag är allting perfekt, med tillgivenhet mellan bröderna, kamratskapet i laget och framgångar på planen, men på en enda kväll förändras allt, när han och broderns flickvän mer eller mindre av misstag har sex med varandra. Hans liv faller samman och förlorar sin mening, och han lyckas aldrig hitta tillbaka till harmonin igen.

När han pensioneras flyttar han tillbaka men det är försent: Hans mor är död, och hans bror har aldrig förlåtit honom för det som hände. När brodern dör blir jobbet på gården för mycket för honom att klara av själv och istället flyttar han till ett ålderdomshem. Men eftersom han inte klarar av att prata med den enda familj han har kvar, broderns barnbarn, är hans sista tid mycket ensam.

 

— SPOILER SLUT

Det här kanske låter som en extremt deprimerande melodram men det är inte den känsla jag får när jag läser boken. Istället är den melankolisk och stillsamt sorgesam, och människorna i den känns genuina och värda att lära känna. Men visst är den jobbig att läsa ibland eftersom känslan blir att livet knappt är värt att leva eftersom vi alla kommer dö någon gång, speciellt om vi är ensamma. Jag ska i ärlighetens namn också påpeka att jag personligen tycker att miljön de lever i är fruktansvärt deprimerande i sig (dvs minimalt små samhällen, bondgårdar och en kal och kall natur); en som älskar den typen av omgivningar kanske inte blir riktigt lika nedstämd som jag 😉

Essex County Beth

Lemires teckningar med sina ostadiga linjer och rikliga tuschmängd ser riktigt bra ut här. I hans The Underwater Welder tyckte jag att teckningarna inte var så dumma men det var en serie som hade fungerat med andra teckningar också. Här däremot känns det som Lemires stil är perfekt för innehållet och jag har svårt att föreställa mig någonting annat.

Hursomhelst, Essex County är en fantastiskt bra bok som jag är väldigt glad att jag läst, och en mycket bra start på serieåret 2013 för mig (även om boken har några år på nacken). Synd att Irredeemable, näst på tur, var precis lika dålig som Essex County var bra!

The Underwater Welder

Postat den

Jeff Lemire gör kusliga serier. I hans Vertigo-titel Sweet Tooth möter vi Gus, en mänsklig pojke med drag av rådjur, som lever i enskildhet tillsammans med sin pappa i en efter katastrofen-värld. När pappan i inledningen dör konfronteras Gus med en för honom obegriplig miljö där det visar sig att även andra barn existerar med ett utseende som tyder på att någon eller någonting korsar ympat djuregenskaper in i människor, och att på något sätt har Gus en huvudroll att spela. Sweet Tooth är tänkt att avslutas om några månader efter 40 nummer; jag kommer skriva mer om den då.

Dagens bok är en kortare serie om dryga 200 sidor men väl så oroväckande. Undervattenssvetsaren Jack är fixerad vid sitt arbete på en oljeplattform; så fort han kan vill han ut till riggen och jobba igen. Att hans första barn snart ska födas förändrar ingenting för det finns någonting under ytan som drar honom till sig. Hans flickvän/fru Susie försöker desperat få honom att fokusera på nuet och framtiden, men Jacks besatthet med undervattensvärlden går inte att rubba: Han vet att någonting väntar på honom därnere, och att detta något har att göra med hans far som försvann under en dykning när Jack var liten.

The Underwater Welder är en klassisk rysare av den psykologiska sorten. Jacks tankar, Jacks hallucinationer, Jacks minnen fyller sidorna; så gott som varenda ruta innehåller antingen Jack eller hans tankar (eller bådadera). Lemires drömartade manus och smått nervösa teckningar som känns som om de närmast kastats ner på pappret gör att det är svårt att inte dras in i handlingen.

Jag kan tänka mig att en del läsare avskräcks av att teckningarna inte precis är eleganta och det är förståeligt, men själv ser jag The Underwater Welder som någonting liknande en feberdröm: En mycket känslomässigt driven upplevelse som ibland förvirrar med sina snabba hopp, och en extrem fokusering på en enda individ som kryper under skinnet på mig, den egentligen mycket enkla handlingen till trots.