Etikettarkiv: Jenny Axelsson

SIS 2015: Fanzinen, del 3

Postat den

Del tre av (antagligen) fem, med SIS-fanzin från 2015; nu är det SF och fantasy som gäller!

Nöff av Jenny Axelsson: 2015? Nja, inte riktigt, eftersom det här fanzinet gavs ut redan 2011. Men jag köpte det i år, ergo, jag skriver om det i år 🙂

Av alla fanzin jag köpte i år är det här nog det som mest känns som ett fanzin av klassiskt snitt: Anspråkslöst format (16 sidor svartvitt), anspråkslöst pris (10:-), och med ett manus som kanske inte är det mest logiska och detaljplanerade, men som är väldigt kul att läsa.

Att bli bjuden på middag av en drömdejt är förstås trevligt; synd bara att gatorna just översvämmats av muterade grismänniskor som spärrar vägen. Det enda man kan göra är givetvis att med stekpannan i högsta hugg kasta sig över dem:

Nöff

Energiskt värre och full fart är det enda som gäller i Nöff, finlir saknas. Och det är vackert så, för ärligt talat, om jag bara har nio action-sidor att läsa om hemska grismänniskor är det lika bra att inte spilla tiden på annat 😉

Jag skrev några rader om Jenny ”McPenny” Axelsson för några år sedan då jag hade köpt den betydligt lugnare Oh Yeah; med tanke på hur gammal Nöff är borde den vara gjord ungefär vid samma tid. Och ärligt talat föredrar jag vildsintheten i Nöff; teckningarna kanske inte alltid är helt perfekta men det drag av stelhet som teckningarna i båda fanzinen har märks mindre när det är fullt ös som gäller! Och, jag borde nog ha köpt de nyare numren av Nöff som fanns, för att se hur hon tecknar nuförtiden, men det får bli nästa år istället…

Herrman & Kanin av Nicole Svensson: Mer SF, men ungefär så långt från galna grisar man kan komma är det här lilla häftet med absurdistiska berättelser om roboten Herrman och hans nya kompis, Kanin (som närmast ser ut som en miniatyrversion av sandmaskarna i David Lynchs Dune). De två tittar på utsikten från den minimala planet de befinner sig på, och de ger sig ut på en skattjakt (planeten är självklart mycket större närhelst det behövs; det är som sagt inte realism det handlar om).

Eller, ”kompis” och ”tillsammans”? Herrman tycker säkert så men vad Kanin tycker är mer oklart med tanke på att hen bara väser serien igenom, och namnet är Herrmans eget påfund.

Herrman & Kanin

Det här är kanske den elegantaste av alla fanzin-serier jag såg i år (nåja, tryckt förra året; det fanns ett nytt nummer 2 också som jag inte fick med mig hem), med fina linjer, bra känsla för hur man designar en seriesida för att få flyt i läsningen, och en lika vacker färgläggning. Manusen är ungefär så bra man kan hoppas när det gäller nonsens-SF, där orsak och verkan bara är irrelevanta ord. Jag måste erkänna att jag inte är så svag för nonsens-historier, inte ens genuina klassiker (jag tycker till exempel att Alice i underlandet är rent ut sagt tråkig), men tack vare illustrationerna och serieberättandet får Herrman & Kanin trots det klart godkänt!

Totte Moppsvans, soffdemonen av Stina Lövkvist: En favorit sedan tidigare SIS hade jag höga förväntningar på den här tidningen, men jag blev tyvärr lite besviken. Teckningarna är lika charmiga som alltid när det gäller Lövkvist, men manuset kändes otillfredsställande. Kanske beror det på det som hon själv skriver i introduktionen, att den första kortare serien kom till under tidspress, och att hon behövde den andra för att utveckla världen i mer detalj.

Totte Moppsvans

Och det är ungefär så det känns, att serien och dess värld inte är riktigt färdigutvecklad. Jag gillar föralldel huvudpersonen Totte Moppsvans, en figur som ser ut som en korsning av Pikachu och en klippdass, men även efter att ha läst den längre serien har jag ingen riktigt relation till hans värld. För min del skulle jag nog behöva läsa mer serier med honom innan jag får ett grepp om honom för det verkar som om världen han lever i spelar en stor roll i vad som pågår, så att säga; den är inte self-contained i den här tidningen. Lovande, såklart, eftersom skaparen är bra på serier, men inte det bästa hon gjort IMHO.

Härnäst: Relationer!

SIS 2012: Fanzinen, del 1

Postat den

Dags för SIS-fanzinen! De blev inte så många, men jag tänkte ta dem i två omgångar ändå; det blir mer hanterligt så tycker jag. Sen är det här alltså fanzine som jag köpte på årets SIS och som därför är nya för mig; jag vet att åtminstone Oh Yeah kom ut för några år sedan. Here goes nothing:

Vid isens kant av Robert Pettersson: Egentligen är det här inte ett fanzine eftersom det är ett av häftena i Kolik & Seriefrämjandets serie Grafiska novelletter där t ex Frida Ulvegrens Tack och förlåt och Jan Bieleckis Några feta också ingår, men tidningen passar ända bra in här, även om det är en en smula mer påkostad utgåva än de andra 🙂

Vik är en berättelse om tre vänner som ska ut och fiska på en isbelagd sjö; en på ytan enkel sak som snart visar sig vara ack så problematisk när Louise inser att hon tycker det är etiskt fel att fiska. Kort sagt, ett litet moraldrama i vintertid.

Precis som de andra novelletterna jag läst är det här en elegant utformad tidning; det är ett bra format för att presentera serieskapare som ännu inte slagit igenom hos den stora massan. Robert Petterssons teckningar med grova/breda streck gör att historien får en handfast och realistisk ton, och jag gillar också den personliga färgläggningsstilen; kanske inte ett sätt att hantera färger jag alltid skulle vilja se eftersom jag tror att jag skulle tröttna på det i längden, men i det här blygsamma omfånget uppskattade jag det. Manuset är dock svagare: Lousie blir lite för gnällig och inkonsekvent vilket gör att åtminstone jag känner att det moraliska dilemmat tappar kraft. Men å andra sidan vet jag faktiskt inte om idén är att debattera etiken i att döda djur för att äta dem (det funkar inte så bra av nämnda skäl) eller att visa upp en människa som inte är i balans med sig själv och världen omkring henne (det funkar i så fall bättre).

Astrobebis av Hanna K (Nyström, men hon verkar stryka efternamnet i sitt artistnamn): Ett typiskt fanzine, i anspråkslöst A6-format, som precis som utlovat handlar om en liten intergalaktisk bebis. En astronaut störtar på en okänd planet, träffar en inföding, blir kär, och presto, en bebis!

Är det amatörmässigt tecknat? Japp. Osofistikerad handling? Japp igen. Talangfullt? Jajamensan!

Det är sånt här som gör det så roligt att köpa fanzine: Man vet aldrig vad man får, och om man har tur så blir det någonting man gillar. Som Astrobebis. Det är som sagt lite svajigt framfört, men serien har mycket hjärta och den har det där lilla extra som gör att jag så gärna har överseende med bristerna. Häftets lilla format passar perfekt till de bitvis mycket söta teckningarna; i större format tror jag att mycket av charmen riskerat att förloras. Ett alldeles utmärkt fanzine alltså, precis som det ska vara 🙂

Oh Yeah av Jenny ”McPenny” Axelsson: Liksom Astrobebis ett typiskt fanzine, den här gången i A5-format och med en handfull kortare serier. Jämfört med Hanna K tecknar Jenny Axelsson i en mer realistisk stil och då är det lätt hänt att brister i teckningarna blir mer uppenbara, och så är det nog här. Omslaget är utmärkt, men jag måste nog säga att jag efter att ha läst de första serierna tyckte att resultatet var sådär: Absolut inte oävet, men lite väl stelt framfört.

Men den avslutande Mixtape var däremot riktigt bra: Bara en stark lyckokänsla skildrad på 8 sidor, rakt på sak utan någon komplicerande handling, och med teckningar som har en lösare och ledigare stil som jag tycker passar bättre än den i de tidigare serierna. Så ett fanzine som avslutar med flaggan i topp 🙂

Det var allt för idag: Tre stycken tidningar som alla hade sina poänger, utan tvekan. Jag återkommer snart med de återstående fyra (tror jag det var) svenska fanzinen jag köpte.