Etikettarkiv: Jenny Berggrund

SIS 2015: Fanzinen, del 5

Postat den

Jahapp, då återstår bara ett kort inlägg om två till fanzin från SIS, båda gjorda av fanzin-veteraner, men sen är det över. Trist! :-/

Skant av Jenny Berggrund: Inget nytt nummer av Ink, men väl ett annat fanzin! Spännande tyckte jag; efter att ha läst relationsdramat Ink (och samlingen av densamma under titeln Med eller utan dig) var jag nyfiken på att se vad det här fanzinet handlade om.

Och det visade sig vara någonting helt annorlunda. Skant är en avslutad berättelse i genren nordisk mytologi; en modern saga, med två huvudrollsinnehavare: Den lilla flickan Elsa och ett troll som visar sig finnas i ett uthus till sommarstugan Elsas familj hyrt.

Skant

Det är en berättelse i det lilla, där Elsa pratar med trollet om vad som hänt och tydligt tycker synd om det, men som samtidigt är väldigt försiktig för vem vet vad troll kan hitta på?

Det är en utmärkt saga, anspråkslöst berättad men med känsla (jag är själv fortfarande lite osäker på vad jag ska tro om det där trollet; synd om det, javisst, men pålitlig?), och raskt tecknad; i introduktionen står det att serien funnits i skissform länge men att det gick på 72 timmar att göra klart den för publikation. Det syns, teckningar känns en gnutta spontanare än i till exempel Ink, men inte är de sämre för det; jag gillar hur Elsa är lite renare tecknad medan trollet har mycket mer skruffiga linjer 🙂

Agnosis 14 av Li Österberg: Ibland ser det lite nervöst ut inför SIS när jag ser att Li Österberg är osäker på om det kommer hinna bli ett nytt nummer av Agnosis men precis som alla gånger jag besökt mässan ligger ett nytt nummer och väntar när mässan öppnar. Så ock i år, och för fjärde året i följd är det ett nytt avsnitt av Pappas flicka, serien om Pallas Athena, som är huvudnumret med sina 24 sidor.

Jag tror att jag för fjärde året i följd helt enkelt får konstatera att jag fortfarande tycker att Pappas flicka är min favoritserie bland Österbergs nedslag i den grekiska mytologin. Det är inte bara skildringen av Athena jag uppskattar utan också av de andra gudarna, främst Zeus som är kanske den mest komplicerade av dem alla.

Agnosis 14

Jag tycker att det är kul att se när någon brottas med att få ihop de ibland disparata detaljerna om mytologiska personer, som exempelvis hur man får ihop den goda kung Arthur med den kung Arthur som dränker en nyfödd baby. Här är det Zeus som uppvisar liknande drag och i efterordet är Österberg (Argh! Känns konstigt att skriva ”Österberg” om någon jag hejat på så många gånger nu, men att skriva ”Li” känns fel det med! Tacka vet jag för mig okända som personer som jag kan kalla vad helst jag vill! 😉 ) orolig för hur hon lyckats med ”…en knepig balansgång…” men det är att oroa sig i onödan för Zeus-karaktären fungerar finfint!

Och därmed är det slut med min fanzin-genomgång apropå årets SIS. Som vanligt tycker jag om nästan allt det jag läst (det kanske inte är så konstigt eftersom de som gör fanzin så gott som garanterat har gott om entusiasm, och det gillar jag), och som vanligt är jag säker på att jag missade en hel del. Men nästa år kommer snart igen, och jag har ju ingenting emot att köpa äldre fanzin heller (som exempelvis Nöff i år) så jag får fler chanser 😀

Med eller utan dig

Postat den

Med eller utan dig omslag

En både kort (nästan bara en anmälan) och sen mini-recension blir det idag av Jenny Berggrunds Med eller utan dig som kom ut i slutet av förra året. Att den är sen är uppenbart; att den är kort beror enbart på att jag redan skrivit om serien flera gånger förut i dess tidigare inkarnation som fanzinet Ink 1-5 🙂

Så vad har jag att tillägga till det jag skrivit förut? Förutom den rena konsumentinformationen att Berggrund har lagt till ett antal sidor till boken så även om man som jag har fanzinen så finns det ändå en del nytt här.

Egentligen inte mycket; det här var nog tredje eller fjärde gången jag läste serien eftersom jag läste om de tidigare numren varje gång det kom ett nytt, och jag har varje gång tyckt att det här relationsdramat om ett gäng ännu inte riktigt vuxna människor fungerat alldeles utmärkt. Ibland kan jag kanske tycka att det är lite för många detaljer som jag sett förut, med de halvkonstnärliga miljöerna där ingen har ett 9-5-jobb (förutom eventuellt de som i serien avfärdas, med all rätta, som ointressanta personer) och där alla huvudpersoner har ständigt chica frisyrer som aldrig tappar formen; jag gillar nog Berggrund bäst när det handlar om de rena relationerna snarare än detaljerna runtomkring. Och jag misstänker att mina små invändningar mot detaljer har mest att göra med min personliga smak, och i det här fallet kanske också en viss överdosering av just de här sakerna sista tiden 😉

Sen är det också alltid roligt att se hur någon utvecklas som serieskapare. Här tycker jag det mest märks med teckningarna, där huvudperson Ink i början är mycket, i brist på bättre beskrivning, ”gulligare”, med rundare och mer slutna linjer och, för att sedan liksom de övriga persongalleriet mot slutet ha mer realistiska proportioner och stil, utan att för den skull på något sätt tappa charmen.

Med eller utan dig

(Scannat från fanzinet efter jag inte vill förstöra boken; i boken lyser den andra sidan självklart inte igenom eftersom boken liksom alla Optimals böcker är föredömligt tryckt och designad)

Med eller utan dig blev, tror jag, Optimal Press svanesång innan förlaget tyvärr lades ner för några veckor sedan, och det är en alldeles förträfflig avslutning som så väl illustrerar vad Optimal stod för: Serier på svenska med inriktning på vardagen, ofta av välförtjänta svenska debutanter men som inga andra förlag vågade chansa på.

SPX-PS: Signeringar

Postat den

Jag brukar inte jaga signeringar men ofta erbjuder sig de som säljer sina serier på SPX att rita något litet till den som handlar, och det tar jag gärna emot. Det gör mig alltid på gott humör att se teckningarna när jag plockar fram serien för att läsa den igen långt efter utställningen.

Så här är några av de signeringar jag fick på SPX i år, plus någon extra-bild av samma tecknare från tidigare SPX:

(Tecknar-nyckel: överst t.v. Li ”Agnosis” Österberg,
överst t.h. Nancy ”Katten och kimonon” Peña, och sen i serieläsningsordning Daniel ”Monstret under ytan” Westman, Stina ”Häxkatten” Lövkvist, Jenny ”Ink” Berggrund och Ainur ”Golden Bird” Elmgren)

SPX-fanzine del 2: Välkänt (för mig)

Postat den

Andra bunten med SPX-fanzine, den här gången av serieskapare jag redan kände till. Och eftersom jag köpt fanzine av dem förut och nu gjort det igen så ja, jag tycker att alla är bra 🙂

Emma och Sara av Joakim Gunnarsson, Hedvig Häggman-Sund och Emma Billbäck: Lika charmig som alltid är den, och lika förvirrande i numreringen likaså 😉 Det här numret innehåller serier från 2008, först publicerade i Julia, och jag gillar den precis lika mycket (och kanske till och med mer) än sist. Bra karaktärer och utmärkta teckningar; framförallt tycker jag HH-Ss illustrationer är trevliga att titta på, speciellt mjukheten i linjerna och det subtila sättet att teckna ansiktsuttryck. Den absolut enda besvikelsen med anknytning till Emma och Sara var att jag inte lyckades köpa ett ex av Alfapojken, en tidning skriven av Daniel Ahlgren och tecknad av JG & HH-S, eftersom den var slutsåld när jag kom dit. Grrr!

Golden Bird 3-4 av Ainur Elmgren: Jag köpte första boken (1-2) förra SPX som en chansning, och blev mycket förtjust i den här äventyrsserien som utspelar sig i ett fiktivt europeiskt hertigdöme under mellankrigsperioden. Jazz, gömda skatter, katolska intriger, fascism, kommunism i en skön blandning, och nu kan jag bara vänta på att de avslutande delarna 5-7 ska komma ut också. Och sen är det dags att vänta på en samling med hela serien i en bok, för det förtjänar den absolut. Hemsida här.

Agnosis 10 av Li Österberg: Ett nytt nummer / SPX verkar takten vara nu; jag skulle inte ha något emot att den kom lite oftare för Österberg fortsätter att visa att hon är en av Sveriges bästa serieskapare. Något tunnare än vanligt får vi här avslutningen på Theia Mania, berättelsen om Malin och hennes funderingar kring förhållanden, social förmåga och Asperger. Precis lika lite deprimerande som vanligt för trots att ämnena kanske låter tunga är det en godmodigt filosofisk vardagsberättelse. Dessutom ingår ett utdrag ur en längre serie Nekyia som förhoppningsvis ska komma i album till hösten. Den som läst Agnosis ett tag vet att Österberg är intresserad av antiken tack vare de kortare serierna som utspelas i den grekiska gudavärlden som ingått, och Nekyia fortsätter på det spåret. Exakt vad den kommer att handla om vet jag inte, förutom att ett besök i dödsriket kommer vara en del av det hela. Men som sagt, till hösten får vi veta mer 🙂 Hemsida här.

Ink #5 av Jenny Berggrund: Jenny ”Rita snyggt eller dö” Berggrund har också hållit sig till ett nummer / SPX på sistone, och i och med det här numret är den första serien om Ink avslutad. Summa summarum blev det en riktigt bra vardagsserie om några vänner och deras liv under ett år; kärlek, svek, lust, graviditet, och framförallt vänskap var temat. Det utlovas mer serier om Ink och det vill jag gärna se, för förutom att det var en bra serie så kändes det mindre som ett Slut med stort S utan snarare som att ett kapitel var över, men boken fortsätter. Hemsida här.

Och det var alla fanzine för i år. Det blev en hel del album inköpta också, plus att jag läst icke-SPX serier med, så jag har en trave recensioner att skriva och därför tar jag och avslutar den här nu 🙂

SPX 2010: Kära återseenden

Postat den

Så, dags för den första recensionen av serier jag hittade på SPX 2010, och jag tänkte göra det lätt för mig med att ta en bunt tidningar som jag skrev redan om förra året när tidigare nummer kom ut. Alla är serier jag tyckte om (annars hade jag inte köpt nya nummer, såklart!), men jag ska försöka vara lite mer precis än så 😉

Först ut: Imy 0.5 ½ av Irma Eriksson, en webbserie man kan hitta här om man nöjer sig med den digitala versionen. Den ser lika proffsig ut nu som förut, och den skulle absolut försvara sin plats i de flesta dagstidningar. Om jag ska vara lite kritisk är den en smula tandlös; liksom med många andra ett skämt om dagen-serier saknar jag ibland mer tyngd i innehållet. När en stripp-serie är bra får den ofta den rätta tyngden när man som läsare verkligen lärt känna personerna, men Imy-tidningarna är för tunna för att jag ska hinna bekanta mig med dem. Så formen är lite begränsande, och jag skulle hellre se att Irma Eriksson (Argh! Låter så opersonligt med hela namnet när det är någon jag åtminstone sagt ”Hej” till, men jag fortsätter med det…) gjorde längre serier.

Nummer två är Emma Billbäck och Joakim Gunnarssons Emma och Sara-serie. Förra SPX kom de ut med nummer 7, och nu fanns nummer 4 & 5 till salu (de ger ut samlingarna i omvänd kronologisk ordning verkar det som). Dan DeCarlos inflytande syns lika tydligt som i de senare sidorna, men personernas utseende varierar ändå rätt vilt. Det är inte menat som kritik; teckningarna är absolut det viktigaste i den här serien för mig, och variationen är bara underhållande. Emma och Saras personligheter är också charmerande, och jag blir på gott humör av att läsa serien. Handlingen är oftast mycket enkel, men med bara en sida att jobba med kan man inte räkna med mycket annat. Att serien som sagt publiceras i en kommersiell tidning gör att den är begränsad i vilka ämnen som kan tas upp (och serieskaparna verkar inte alltid ha varit helt nöjda med tidningens redaktion, av kommentarerna om vad de fick/inte fick göra att döma), men det gör inte så mycket. Det här är ett utmärkt exempel på hur man ska göra en professionell serie där man vet vilka läsare man siktar på (unga flickor), och ändå inte tråka ut andra (som undertecknad, inte en ung flicka).

Trean får bli Ink #4 av Jenny Berggrund. Ett nummer kvar, och sedan är historien om Ink och hennes vänner slut. Den här serien blir bättre och bättre; Berggrund tecknar hastigt men säkert, om man kan säga så, med en stil som fångar personligheterna med elegans och en bra rytm i berättandet. Hon lyckas också med att få mig att bry mig om personerna, ett måste i den här typen av serier där de känslomässiga relationerna står i centrum med osäkra kära, otrohet och vänskap som viktiga ingredienser.

Ett stort plus också för att Berggrund gör det bästa av att det är långt mellan numren: Det är inte alltid lång tid som passerat mellan sista sidan i ett nummer och den första i nästa nummer, men emotionellt har det hänt en hel del. Även nu när jag läste om nummer 1-3 i ett svep innan jag kom till 4:an kändes varje nummer som ett tydligt kapitel i en längre historia. Det verkar som om det inte bara är jag som väntat länge på att historien ska fortsätta utan huvudpersonerna själva verkar också ha mognat lite grann sen sist. Nu hoppas jag bara att det inte tar alltför lång tid innan nummer 5 dyker upp. Men å andra sidan, om det gör det så betyder det bara att jag måste läsa om 1-4 igen för att komma in i historien och det gör jag så gärna 🙂

Och sist men inte minst så hade Li Österberg kommit med senaste numret av Agnosis, nummer 9. Jag har skrivit om både nummer 7 och 8 redan så jag börjar få slut på lovorden; det är fortfarande det bästa svenska fanzinet och jag är inte ensam om att tycka det eftersom det fick pris som bästa fanzine 2010 på SPX av Seriefrämjandet. Huvudnumren är sista delen (?) av Theia Mania, historien om bibliotekarien Malin, och en ny längre historia med bakgrund i den grekiska gudasagan, den här gången med Hades i huvudrollen. Trots den stora skillnaden i miljö känns båda serierna lika självsäkra i utformningen, och jag vet egentligen inte vilken jag tycker bäst om. Men vissa av Österbergs vanliga teman finns i båda, framförallt i skildringen av hur både Malin och Hades känner sig som om de inte är som andra. Det enda som gör Agnosis till ett fanzine istället för att bara klassas som en serietidning är väl att den inte finns att köpa som ”vanliga” tidningar; innehållsmässigt är det ingenting amatörmässigt överhuvudtaget.

Så det här var de enkla tidningarna att skriva om; jag har redan tagit upp dem förut så det blev inte så mycket nytt att komma med den här gången. Men i nästa inlägg blir det lite för mig nya erfarenheter, och bra sådana också. SPX 2010 var minst lika bra som 2009 när det gäller serier som jag köpt, åtminstone det jag hittills läst. Eller så hade jag bara tur när jag shoppade, fast det tror jag inte 🙂