Etikettarkiv: Jerome Charyn

Boucq, Charyn, Paringaux och Loustal

Postat den

Dags för lite ur-europeiska serier av en typ som jag älskar, trots brister och omoderna inslag, mycket tack vare tidningen Epix som på 80-talet fick mig att verkligen börja läsa serier igen. Skälet till att jag kom att tänka på dem är två relativt nyligen (2016, men jag missade dem när de kom) till engelska översatta album, båda skrivna av Jerome Charyn, och när jag väl läst dem blev jag väldigt sugen på att läsa ett äldre album, en gammal favorit. Men nog med förord, till serierna, i stigande ordning vad gäller kvalité!

Little Tulip (manus Jerome Charyn, bilder François Boucq)

Först ut är en bok som inte bara är ny på engelska utan också kom ut i Frankrike någorlunda nyss, nämligen 2014. Tecknaren Boucq lärde jag först känna tack vare hans korta och absurda komiska serier som de om den lilla gråa försäkringstjänstemannen Jérôme Moucherot vars vardag är fylld med krokodiler, huvudjägare och annat vansinnigt. Mycket underhållande, och sen när jag läste hans längre äventyrsserier med manus av Charyn som The Magician’s Wife & Billy Bud, KGB fortsatte jag att uppskatta hans teckningsstil med sin närmast parodiska fysiska närvarokänsla. Men det jag sett de senaste åren/decennierna har inte varit lika roligt; hans samarbeten med Jodorowsky som exempelvis Bouncer har varit alltför meningslöst våldsamma på det där oeftertänksamma sättet som Jodorowskys manus präglas av när han inte anstränger sig.

Men här handlar det om ett bättre manus som utspelar sig i sovjetiska fångläger och 70-talets New York (en stad som många franska författare/tecknare är oerhört fascinerade av), med inte så små stänk av filmen Léon, när en tatuerares tidigare liv till slut kommer ifatt honom. En tät handling med våldsamma (men inte meningslösa) inslag passar Boucq bra; det märks att Charyn vet vilken typ av manus som hans gamla partner vill ha.

Helt klockren är serien ändå inte. Handlingen är inte över sig originell, och det finns en onödigt spektakulärt skicklig biperson vad gäller att slåss som känns påklistrad. Dessutom är trycket i boken ärligt talat rätt dassigt, med ett utseende som om man tagit halvdant inscannade originalsidor som förlaga. Trots det gillar jag serien men det är mycket på grund av min redan erkända förkärlek för det här slaget av franska serier. Så för den som vill läsa en actionthriller som ibland kommer (IMHO) alltför nära serier av Bouncer-slaget är det här ett alldeles utmärkt val, men för andra finns bättre alternativ, som de redan nämnda Boucq/Charyn-samarbetena.

The Boys of Sheriff Street (manus Jerome Charyn, bilder Jacques de Loustal)

Här är det en äldre serie från 1991 som översatts; återigen med manus av Charyn men den här gången med Loustal bakom teckningarna. Återigen är det en thriller, återigen i New York, men nu under förbudstiden, och vi får följa tvillingarna Adamov: Max, den puckelryggiga chefen för ett lokalt brottssyndikat , och Morris, den fysiskt eleganta strebern som lever på Max intelligens. Balans råder, men när Morris presenterar sin nya flickvän Ida Chance för Max börjar allting krackelera:

Som märks från sidan här ovan har den här serien en helt annan ton än Little Tulip, med en författarröst som ständigt kommenterar handlingen på ett sätt som ger serien dess speciella atmosfär. Det förtjänar Charyn en stor eloge för, dvs att hans manus skrivet för Loustal är så annorlunda än det hans skrev för Boucq: Loustal är en vidunderligt skicklig serietecknare när det gäller att bygga upp atmosfär, både vad gäller miljöer men kanske än mer när han ritar människoansikten. Ansiktena är ofta i närbild och utan större miner, men med antydan om att starka känslor döljs därunder.

Om Little Tulip hade en hel del skavanker skulle jag säga att The Boys of Sheriff Street egentligen helt saknar dem. Miljön är högintressant, med den jordnära skildringen av ett kriminellt gäng bestående av inte alltför professionella skurkar under en brytningstid i USA, och människorna likaså; framförallt Max nyckfulla beteende som blir värre och värre är fascinerande att följa. Plus, som sagt, ett manus som passar Loustal närmast perfekt, och ett manus som inte räds att i detalj beskriva vad som också syns i bild. Och trycket är finfint det med, med mättade färger som gör Loustals teckningar rättvisa.

Hjärtan av sand (manus Philippe Paringaux, bilder Jacques de Loustal)

Och slutligen ett till album av Loustal, med Paringaux som manusförfattare, och ett album som för min del är själva sinnebilden för tidningen Epix bra sidor: Hjärtan av sand som gick som följetong i nummer 8/84 – 4/85. Här är ett manus som i ännu högre grad än The Boys of Sheriff Street tar till vara Loustals bästa sidor: Visst finns också här en handling som på ytan låter som om den skulle kunna vara spännande med ett kidnapningsdrama i exotiska miljöer, men till skillnad från TBoSS är den eventuella spänningen aldrig det minsta central. Hjärtan av sand är istället till 100% fokuserad på stämning, på hur människors yta sällan motsvarar deras inre och framförallt inte konvenansens förväntningar.

Finns här ett politiskt tveksamt kolonialistiskt inslag? Jupp.

Finns här problematiska skildringar av icke-européer? Oh ja.

Är trycket delvis under all kritik? Jajamensan; första hälften av episoderna är från den tidiga Epix-eran när tryck+papper var billigast möjliga (men andra hälften ser mycket bättre ut).

Kapitulerar jag likafullt totalt inför serien? Fullständigt. Det här är en av mina allra käraste serier, väl medveten om att den på en del sätt är svår att försvara. Kombinationen manus+teckningar är suverän, och det är samtidigt en serie av ett tekniskt slag som man sällan ser lyckade exempel på, helt utan pratbubblor och istället med textplattor som innehåller repliker men framförallt måleriska beskrivningar av vad som pågår (liksom TBoSS vilket också gör att den känns mer som en Loustal-serie än en Charyn-dito; jag misstänker att Charyn märkte hur bra Loustals stil passade till det upplägget tack vare tidigare Loustal-serier som den här). Och stämningen är som sagt underbar, med bländande teckningar men också ett lika bländande språk.

Mitt ros av Hjärtan av sand är extremt subjektivt; jag skulle ärligt kunna försvara den mer objektivt om det behövdes, men det finns som sagt brister. Men för mig personligen är de bristerna helt irrelevanta för allt det som serien gör rätt, plus att jag uppenbarligen läste den första gången i exakt rätt omständigheter -> mitt betyg på serien är nästan löjligt högt, men det står jag så gärna för!