Etikettarkiv: Joakim Waller

Penguin Rumble

Postat den

Penguin Rumble - omslag

Ser man på, mangautgivningen är inte helt död i Sverige ändå; efter att de stora förlagen lämnat genren för flera år sedan och efter att även Ordbilder gett upp så verkade det helt dött på mangafronten, men sen finns ju de där små entusiast-förlagen som Nosebleed Studios. Må vara att det handlar om en svensk manga, dvs en serie gjord av en svensk, men boken är så mycket manga att det verkligen inte går att kalla den någonting annat: Manus, teckningar, fysiskt format (dvs liten tjock bok), och så vidare.

Faktum är att det nästan blir för mycket. Upphovsmannen Joakim Waller (vars korta serie Häxan jag skrev om förra året) tecknar med säker hand i klassisk mangatradition, och manuset om den unga Erika som blir djurskötare på en djurpark i närheten av Stockholm i den någorlunda nära framtiden formligen kryllar av inslag som en van mangaläsare känner igen, som förkärleken till pingviner, huvudpersonens speciella förmåga som gör densamma speciell, arbetskamraterna med mystisk bakgrundshistorier som långsamt klargörs, den smått asociala kollegan som huvudpersonen vinner över med hjälp av en oförtröttlig optimism. I grunden en komedi, där teckningarna växlar i takt med att handlingen är mer crazy, mer allvarlig, som brukligt är.

Kort sagt är mitt största problem med Penguin Rumble att den känns lite för osjälvständig och att den alltför sällan vågar sig på någonting eget. Även när det gäller miljöskildringen saknar jag det:Om Stockholm som omgivning hade utnyttjats mer och varit mer närvarande hade det kanske gjort att serien iallafall hade den särarten att den utspelas i läsarens närmiljö (dvs för svenska läsare) och det kan göra mycket för hur man uppfattar läsningen; jag kommer själv ihåg hur en serie som Spindlarnas rike kändes så udda och annorlunda när jag läste den som liten eftersom det var en science fiction-serie med mycket sense of wonder men som utspelade sig i Sverige. Wow tyckte unga jag! Men det här är nog inte hela världen för den tilltänkte läsaren; jag misstänker att de flesta som kommer läsa boken inte har läst lika mycket manga som jag har 😉

Penguin Rumble - pingviner

Djurparkens pingviner (och sköldpaddan, eller är det nyckelpigan, Fi) introduceras. Eftersom jag är på landet har jag ingen scanner så det får bli rena fotografier, inklusive en tumme från undertecknad, i dagens inlägg.

Två delar är det planerat att bli om jag läst rätt, och nästa del kommer redan i oktober så trevligt nog dröjer det inte åratal innan fortsättningen följer, en nog så viktig detalj när det gäller serier som den här som är tänkta att läsas snabbt. För trots en del invändningar, inklusive att även om Waller tecknar skickligt på många sätt så ser det ibland en gnutta stelt ut, gillar jag Penguin Rumble. Den har humor (jag har själv sett en läsare som skrattade högt åt sekvenser i den) och kanske framförallt gillar jag att den överhuvudtaget finns. Waller har haft uthålligheten att göra klart den (jag anar att del två nog är mer eller mindre klar redan), ett stort jobb eftersom flera hundra sidor serier tar ett tag att göra om man dessutom saknar assistenter (de allra flesta japanska serier där månadstakten kan vara hundra sidor för en enda serie görs ju av ett lag seriekreatörer, även om det bara står ett eller två namn på den förtiga serien), och sen har hans förlag också gett ut den professionellt. Mycket starkt jobbat!

Penguin Rumble - kollega

Den smått asociala och mystiska kollegan. Och en inte riktigt lika mystisk tumme!

Kan köpas hos bl.a.:

 

Nosebleed Studio reser i den svenska historien

Postat den

Lång titel på inlägget men jag kom inte på någon som bättre sammanfattande vad serien handlar om -> det fick helt enkelt bli att använda bokens (långa) titel 🙂

Eftersom det här är en recension av serier i mangastil gjorde av svenska serieskapare är det lika bra att nämna först som sist att jag brukar ha svårt för västerländska serier av den typen. Bara det att jag skriver ”…serier i mangastil…” istället för ”manga-serier” kan vara problematiskt; det finns olika inställning till om manga är beteckningen på seriers ursprung (Japan) eller en teckningsstil, och själv vacklar jag mellan de två: När jag skriver om japanska serier här taggar jag inläggen med Manga men det känns alltid lite fel när jag gör det eftersom serier från Japan givetvis inte liknar varandra mer än serier från vilket annat land som helst, men jag har ändå kvar taggen istället för att använda någonting som Japanska serier eftersom jag gissar att det gör det lättare för läsare att hitta rätt.

Så terminologin är lite knepig, och som sagt är min känslor också en smula kluvna till upplägget. Men skam den som ger sig; dags att läsa!

Tre kortare serier erbjuds, alla med tema från den svenska historien, och först ut är Joakim Wallers Häxan, en tidsresehistoria där tuffa Sofia från nutiden åker tillbaka i tiden och där träffar en annan ung flicka som just ska avrättas för häxeri. Det är inte oävet tecknat, även om det kanske gått lite snabbt här och där med resultat att det kan vara svårt att följa med i actionscenerna.

Men det fungerar inte riktigt som en fristående kort historia; det är samtidigt alltför kompakt när huvudpersonerna ska introduceras, konflikter sättas upp både i nutid och ationer upprättas, med mera. Så som första kapitel i en längre berättelse är det alltför stressat, och som en kortare berättelse skulle innehållet behövt kapats. Vad det mest av allt känns som är ett smakprov man visar upp för en redaktör för att förklara vad för slags (längre) serie man egentligen vill göra. Och för allt jag vet är det precis vad Waller tänkt sig, men som läsare lite rumphugget 😉

Nästa serie är Natalia Batistas Adjö Sverige, tveklöst bokens huvudnummer båda i längd och kvalité. Vilket inte är så förvånande, proffs som hon är! Här heter huvudpersonen Selma, en av de miljoner som lämnade svältens och klassförtryckets Sverige för USA. Teckningarna är lugna och harmoniska, dvs precis som väntat, proffsiga. Och historien har en bra rytm som trots begränsningen i sidantal tillåter sig att då och då spendera hela sidor bara för stämningens skull, utan att handlingen förs framåt.

Just det senaste är någonting som jag personligen verkligen gillar hos de bästa japanska serierna: Att även den mest frenetiska handling när som helst kan avbrytas med kontemplativa scener där sida efter sida kan spenderas enbart till att få läsaren i rätt stämning. Och det är en sak som tyvärr många som gör serier i manga-stil (eller manga-serier för den som föredrar det) helt missar. Den ultrasnabba actionen, de hysteriskt överdrivna reaktionerna finns nästan alltid med, men förändringarna i rytm saknas. Men inte här hos Bastisa, hon vet att använda formen bästa sätt 🙂

Och hur är det med att serien ska fungera som en avslutad historia?

Jodå, inga invändningar från mig där heller. Visst skulle det kunna bli fler serier om Selma och visst skulle också det här kunna vara en teaser för att visa upp för en redaktör, men det är samtidigt en bra liten novell som inte på något sätt kräver en fortsättning.

Sist ut är Magnolia Winroths Lailas resa och nu närmar vi hos nutiden än mer, med en historia om några krigsbarn väg från Finland till Sverige. Här har vi igen en berättelse som är anpassad för formatet: Istället för att försöka få med all tänkbar bakgrundshistoria och information är et en mycket fokuserad berättelse om en enda händelse, på tågstationen på väg till Sverige. Den skulle visserligen mått bra av några fler sidor känns det som; jag är engagerad i läsningen men mer för den abstrakta potentiella tragedin än för att jag bryr mig specifikt om Laila och Eikkie.

Men det är nästan oundvikligt när det rör sig om så få sidor som här. Som en kort berättelse som dessutom introducerar ett stort och viktigt ämne som de finska krigsbarnen är det klart godkänt, om än kanske lite tillrättalagt och gulligt.

Betraktad som en helhet tycker jag om boken, och om sanningen ska fram mer än jag trodde innan jag läste den, med tanke på mina förutfattade meningar. Och om Häxan kändes relativt lättviktig där häxprocessen mer var ett spänningsdrivande inslag än någonting som känns historiskt meningsfullt så lyckas de andra två förankra sina berättelser tydligt i svensk historia, utan känsla av torr historiekunskap. Låt mig säga så här: Om jag skulle vara historielärare i grundskolan skulle jag gärna låta klassen läsa dem, både för att de är underhållande och för att de tar upp intressanta händelser 🙂