Etikettarkiv: Jock

Diverseläsning

Postat den

Allt man läser behöver inte vara omistliga mästerverk eller ens för den delen högklassig underhållning; det finns en plats också för det som är, i brist på snofsigare ord ”helt okej”. Case in point: Dagens två Image-serier, The Beauty & Wytches. Båda är relativt nya titlar, med vardera cirka sex nummer ute, båda två har en handling som är lätt att förklara och att hänga med i, båda har en grundläggande kompetens vad gäller att berätta sin historia, och båda saknar det där extra, det oväntade som skulle kunna gjort dem till någonting ännu bättre.

Men lite skiljer de sig åt, och låt mig börja med det en smula svagare kortet.

The Beauty är skriven av Jason Hurley & Jeremy Haun, och den senare står också för teckningarna. Det här är en thriller som utspelar sig när en ny sexuellt överförd sjukdom, The Beauty, smittat halva USAs befolkningen. Spridningen är stor eftersom verkningarna av sjukdomen består i att man blir vacker som en dag, oavsett hur man såg ut innan eller vad man gör efteråt.

Men USA är splittrat: En del anammar smittan och dess resultat helhjärtat, medan andra ser ner på de som enligt dessa bara ser till det yttre. Sen finns också Big Pharma med i bakgrunden, som ser chansen till stora inkomster, och en underjordisk rörelse som kräver att sjukdomen ska stoppas med alla tillgängliga medel. Lägg därtill några strävsamma poliser i huvudrollen som börjar misstänka att den där underjordiska rörelsen som hävdar att The Beauty alls inte är så oförargligt kanske har en poäng…

The Beauty

TV-värdar och värdinnor har givetvis glatt låtit sig smittas

Så, som sagt, rätt trevlig läsning men hittills helt utan överraskningar, plus att det börjar kännas som om historien inte riktigt håller för en längre berättelse. Det knakar lite i fogarna så fort man som läsare börjar tänka lite mer på hur sjukdomen egentligen fungerar, var den kommer ifrån, och så vidare. Hurley & Haun måste nog skärpa till sig lite ganska snart om tidningen ska fortsätta fungera som underhållning för stunden, och jag skulle gärna se att Haun också fick fram lite mer personlighet i teckningarna som har väl mycket av mannekängdockor över sig. Privat tänker jag på stilen som Morning Glories-stilen eftersom det var den första serien med den här typen av ytligt skickliga men mycket könlösa teckningar som jag läste och reflekterade över att japp, det här är en speciell och numera rätt vanlig stil.

Wytches är en renodlad skräckserie, och redan där känns det lite mer spännande eftersom det faktiskt inte finns så många sådana. Det finns serier à la The Walking Dead med stora inslag av skräck, men den har också inslag av drama, thriller, sf med mera. Här däremot är det otäcka övernaturliga varelser som rör sig i skogarna utanför den lilla staden dit tonårsflickan Sailor just flyttat med sin familj.

Manuset till Wytches är egentligen inte något speciellt. Scott Snyder skriver kompetent men inte så upphetsande om familjen som inser att någonting är fel. Det vill säga, mer fel än deras liv redan var, med tanke på att familjen flyttat efter att Sailor blivit misstänkt (men sedan friad) för att ha legat bakom att en annan flicka försvunnit.

Det finns suggestiva inslag i manuset, framförallt varelserna/häxorna i skogen som är långt ifrån hur häxor brukar skildrar, men det är ändå illustrationerna som är den stora anledningen till att Wytches känns mer spännande än The Beauty. Sidorna är fyllda av färger som ser ut att ha skvätts dit, planlöst men elegant, ovanpå de egentligen mycket vanliga teckningarna. Så plus till Matt Hollingsworth (färgläggare), godkänt till Jock (teckningarna).

Wytches

Klatschigt!

Men om nu Wytches ser så bra ut och har ett manus som onekligen har sina poänger, varför började jag med att skriva att båda dagens serier saknade det där lilla extra?

Problemet är att börjar man skrapa på ytan märker man snabbt att det är just bara ytan som ser så lockande ut (ungefär som de vackra människorna i The Beauty, alltså!). Jocks teckningar är som sagt inte märkvärdiga, och efter ett tag börjar också färgläggningen kännas som ett maner istället för att vara en fundamental del av serien. Jag gillar som sagt häxorna och fokuset på skogen i Snyders manus (högst personlig åsikt: skogar är suggestiva i sig, så gott som alltid 🙂 ) men ärligt talat, en tonåring med misstänkta psykiska problem, en pappa som skriver sagoböcker med klara paralleller till det som händer, och en småstad fylld med besynnerliga personer? De delarna är inte precis nyskapande 😉

De sex nummer som kommit ut (serien är officiellt fortgående, men 6 nummer på drygt ett år är ingen hög takt) känns som om de nog räcker bra; den första historien är avslutad, och jag känner inte att jag behöver läsa fler 🙂

Så två serier jag absolut var nöjd med när jag hade läst dem, men som jag också kommer klara mig utmärkt utan att någonsin läsa fler nummer av. Och sådana serier har också ett existensberättigande!

 

Adventures of Superman, uppföljning

Postat den

Det här var ingenting jag planerat att skriva om men jag har just läst några till nummer av Adventures of Superman som jag skrev om förut, och jag måste bara få rekommendera nummer 40-41. Förra gången hade jag läst fram till och med nummer 30 så ikväll fortsatte jag därifrån: En OK Milligan-sekvens, lite annat (jag föredrar nog fristående nummer för den här tidningen så att det var flera tredelars miniserier tyckte jag var lite synd), och sen ramlade jag över Max Landis (manus) och Jocks (teckningar) tvådelars dito. Och kände att jag helt enkelt var tvungen att rekommendera den!

Max Landis gjorde för ett tag sedan filmen Chronicle, en riktigt bra superhjältefilm av det mer lågmälda och skrämmande slaget, och han har dessutom (mer relevant för dagens serie) gjort den suveräna lilla filmen The Death and Return of Superman som jag nämnt förut. Men jag var inte riktigt förberedd på att han skulle vara så bra på att skriva en helt vanlig serie 🙂

Bortsett från en fem sidor lång coda består The Sound of One Hand Clapping helt enkelt av två nummers dialog mellan Stålis och Jokern (det här är tidigt i bådas karriär, ingen av dem har träffat den andre förut). Jokern har gömt några bomber i Metropolis och har sagt till Stålis att möta honom på The Daily Planets tak, och det är allt:

Adventures of Superman - The Sound of One Hand Clapping 1

Adventures of Superman - The Sound of One Hand Clapping 2

Adventures of Superman - The Sound of One Hand Clapping 3

Koncentrerade repliker och underbara teckningar av Jock gör det här till något av det tajtaste jag läst i superhjälteväg på mycket länge. Inga onödiga detaljer, inget slöseri med utrymme, bara ett samtal som innehåller både en hjärnornas kamp och en utsökt behandling av de två karaktärerna av Landis.

Landis och Jocks lilla serie är kongenial, en perfekt sammansmältning mellan ord och bild. Läs och gläds över att det finns sådana här små pärlor som kan slinka igenom i titlar som den här, med en av de mest kända superhjältarna men i en publikation där serieskaparna får friare händer att göra vad de vill.

Adventures of Superman - The Sound of One Hand Clapping 4