Etikettarkiv: John Cassaday

Kontrasterande rea-böcker: Om någon vrålar i skogen & I Am Legion

Postat den

Jag har redan skrivit om en rea-serie jag köpte i år (Ojingogo); den var sisådär. Förutom den köpte jag två till seriealbum på rean och det är dessa jag tänkte skriva om idag. Först var jag egentligen inte säker på om jag skulle ta upp dem överhuvudtaget, och framförallt inte samtidigt eftersom de är så oerhört olika. Men när jag sen funderade på de både kom jag på att även om de är extremt annorlunda som serier och ifråga om det som de gör bra så är faktiskt skälen till att jag inte var nöjd med någon av dem rätt likartade. Så det får bli en dubbel-recension, trots allt 🙂

I Am Legion är skriven av fransmannen Fabien Nury och ursprungligen utgiven som tre album i Frankrike, men skälet till att jag köpte boken är helt och hållet amerikanskt. Närmare bestämt är det tecknaren John Cassaday som lockar, efter att jag verkligen tyckt om en del av hans tidigare serier som Planetary och de X-Men-serier han gjorde tillsammans med Joss Whedon. I sina bästa stunder har hans teckningar en sugande känsla av sense of wonder, även om hans personteckningar inte alltid är riktigt lika bra.

Men i den här mycket komplicerade historien med spioner, vampyrer med hypnotisk kraft, nazister och annat smått och gott (den utspelar sig under vinter 1942-43) får Cassaday inte till det många gånger. Ironiskt nog så känns den här serien som ändå är gjord för stort format i det klassiska europeiska formatet alltför klaustrofobisk för hans teckningar i jämförelse med de tidigare nämnda serierna som ursprungligen publicerades i det mindre serietidningsformatet men som trots det förmedlar en mycket starkare känsla av fysisk rymd och storslagenhet. Visst ser det bra ut jämfört med mycket annat och här och där glimtar det till, men i det stora hela är Cassaday bortslösad på den här trista och alldeles för röriga historien. Blandningen nazister/vampyrer/spioner borde ju åtminstone vara underhållande, men så är det alltså inte här.

Malin Billers självbiografiska Om någon vrålar i skogen är som sagt en helt annan slags serie. Den kom ut 2010 och fick förra året Urhunden-priset för 2010 års bästa svenska originalalbum. Och det kan jag förstå; det är en stark berättelse om Billers liv, med mycket svärta och självutlämnande. Att läsa om hennes kamp mot omvärlden, med vuxna som inte förstår sig på henne och andra barn som inte precis sluter henne till sina hjärtan är en jobbig upplevelse. Men instrött i det mörka finns också humoristiska inslag, framförda med Billers sedvanliga humor och och glada humör.

Men som jag skrev i inledningen är det något som skaver med boken när jag läser den. Det är för min del som det brukar vara när jag läser Biller: Jag skulle hemskt gärna vilja tycka bra om det, men någonting är lite skevt och ur fokus. Humorn går mig förbi och känns märkligt platt (trots att det är humor av ett slag jag brukar gilla), och växlingarna mellan allvar och det mer uppsluppna känns märkligt orytmiska både tecknings- och manusmässigt. Jag är helt enkelt inte på samma våglängd, och det verkar inte spela någon roll om jag läser Om någon vrålar i skogen eller hennes humorserier.

Och det är den likheten mellan dagens två aparta serier jag märkte fanns: I fallet I Am Legion finns det en del teckningar som lovar mer, men serien blir till slut varken intressant att läsa eller att titta på, och detsamma gäller Om någon vrålar i skogen, även om det här snarare är manuset som lovar mer; problemet med att få manus och teckningarna att matcha och stärka varandra delar de båda.

Men visst, om man ska läsa någon av böckerna så är det en utklassningsseger för Biller, om det nu rådde något tvivel om det!

Joss Whedons Astonishing X-Men

Postat den

Länge sen sist, men så kan det gå i sommarens soliga (nåja) dagar!

Dagens övning är en tung kloss: 672 sidor mutanter som samlar ihop Joss Whedon (manus) och John Cassadays (teckningar) 25 nummer av tidningen Astonishing X-Men. Det är en direkt uppföljare till Grant Morrison och Frank Quitelys version av mutanterna, och det är nog huvudskälet till att jag också läste Whedon/Cassadays version: M&Qs New X-Men är en av mina absoluta favoriter vad gäller superhjälteserier, trots att jag egentligen inte hade läst några X-Men-serier innan dess. Morrison lyckades med konststycket att presentera huvudfigurerna på ett begripligt sätt, utan att någonsin förlita sig på tidigare kunskaper för att kunna njuta av serien, och Quitely är helt enkelt den kanske allra bästa superhjältetecknaren just nu. M&Q gick efter New X-Men-sejouren vidare till att skriva All-Star Superman, en serie som jag skrivit om flera gånger här eftersom den är en av de allra bästa serierna som gjorts någonsin, alla kategorier.

Alltnog, hur klarar då W&C att följa i M&Qs fotspår?

Inte alls illa skulle jag säga. Det är en rejält berättad historia man får sig till livs, dvs inte så mycket tjafs med aldrig avklarade delintriger och annat utan istället rakt berättade äventyr, och den som gillar Whedons dialog (som är en stor del av charmen i hans Buffy) får rikliga doser av densamma. Och Cassaday är också en mycket skicklig tecknare, vilket han visat även i serier som Planetary. Här fortsätter han på M&Qs inslagna väg med widescreen-serier även visuellt, med rikliga mängder serierutor som täcker hela bredden av sidan. Så det är definitivt en serie som de som gillar någondera av Whedon/Cassaday/X-Men bör läsa.

Men den är inte perfekt, och på en del sätt når den inte alls upp till M&Qs höjder. Det största problemet är att Whedon är en X-Men-fan ut i fingerspetsarna. Det i sig gör förstås ingenting, men vad det får till följd är att en hel del av seriens värde bygger på att läsaren redan har en relation till serien. Typexempel är återkomst av en X-Men-karaktär som är menad att vara en känslomässig höjdpunkt, men scenen faller platt till marken för den som inte läst serien i åratal (för att inte säga decennier): Det finns inte någon som helst uppbyggnad av varför just den personens uppdykande skulle vara så omvälvande så det finns ingen anledning att jag skulle bry mig om det (eftersom jag som sagt inte läst de tidigare serierna med karaktären).

Liknande saker förekommer flitigt, och det är intressant att jämföra med Morrisons sätt att presentera sina karaktärer. I hans första nummer dyker två fiender till X-Men upp: Cassandra Nova (en slags psyk-tvilling till professor Xavier) och Sentinels (robotar programmerade för att utplåna alla mutanter). När jag läste serien hade jag ingen aning om huruvida de var nya påhitt av Morrison eller gamla, och det spelade ingen roll eftersom Morrison nogsamt såg till att presentera dem båda för mig som läsare. Och, vilket är viktigt, Morrison vet att det är skillnad på vad läsaren vet och vad X-Men själva vet: Nova var en helt nytt påhitt av Morrison, så hon presenteras givetvis så både för mig som serieläsare och för karaktärerna i serien, medan Sentinels som funnits med länge givetvis är en självklarhet för karaktärerna och därför inte presenteras internt i serien (karaktärerna utgår från att alla vet vad Sentinels är när de pratar om den) men serien är skriven så att jag som nytillkommen läsare ges en chans att förstå vad det är fråga om.

Kort sagt, Morrison skriver serien på ett sätt som visar att han är medveten om skillnaden mellan mig som läsare och en X-man, medan Whedon skriver som om det inte är någon egentlig skillnad mellan de två (bortsett från gener och diverse superkrafter).

Beroende på läsaren behöver förstås Whedons sätt att skriva inte vara någon nackdel, även om det råkar vara det för just mig, men det fanartade sättet att förhålla sig till serien leder också till att han ibland skriver lite slarvigt; han utgår från att läsarna kan fylla i eventuella luckor i historien. Och det är symptomatiskt att i den här samlingen finns en kort rekapitulation i början av boken av de gamla X-serier som man behöver ha koll på för att förstå innebörden i det som händer (dvs det är inte nödvändigt för att hänga med i historien, men nödvändigt för att man ska förstå varför det som händer är viktigt), medan M&Q-samlingen istället hade med Morrisons presentation av sina idéer för Marvel om hur han tänkte sig skriva en serie som skulle kunna locka alla de som sett X-Men-filmerna och tyckt om den, utan att ha läst serien tidigare.

Hm, det här blev mer en ”Jämför Whedon och Morrison”-kommentar än en recension. Så i den andan ska jag också säga att Whedon lyckas med en del saker bättre än Morrison; framförallt är Whedons avslutning bättre. Medan Morrisons var lite av sanden-utrinnande, med en klart bättre start än slut, är Whedons tvärtom. De första episoderna är lite hafsiga och saknar ibland fokus, men när han i slutet koncentrerar sig på framförallt Kitty Pryde blir det en riktigt bra slutkläm, som dessutom passar Cassaday vars stora styrka är anslående scenarios snarare än människor.

En underhållande lunta till bok för den som vill ha god förströelse alltså, med en del brister som jag inte tycker ska avskräcka någon från att läsa den om man kan uppskatta en traditionell superhjälteserie.

Godbitar från Ellis

Postat den

Tyvärr inga nya sådana för de som redan läst det mesta av honom, men jag har iallafall läst två riktigt bra serier skrivna av Warren Ellis den sista tiden: Planetary och Transmetropolitan. Min ursäkt för att inte ha läst dem tidigare är:

  • Vad gäller Planetary väntade jag på den andra Absolute-samlingen som innehåller den avslutande halvan (den som läser den här bloggen någorlunda regelbundet vet hur svag jag är för storformats-serier); jag har inte ens tjuvtittat på nätet för att se vad som skulle hända här vilket var svårt ibland
  • Transmetropolitan har på något besynnerligt sätt aldrig registrerats som en intressant serie för mig. Skamligt nog tror jag i efterhand att det är för att jag blivit påverkad av Metropol, Ted McKeevers serie med ett likartat namn, och jag tycker McKeever är mycket tråkig -> Transmetropolitan har dragits med i serier jag inte tittat närmare på. Men min vän Sandra pratade sig varm för den, jag kollade lite noggrannare, och hej vad fel jag haft!

Låt oss ta de båda kronologiskt, dvs börja med Transmetropolitan (tecknad av Darick Robertson): Nära framtiden-sf, ett samhälle nästan utan gränser, och definitivt utan fungerande samhällsstrukturer. Infallsvinkeln som Ellis väljer är en befriande ovanlig sådan, nämligen en huvudperson som är en journalist i Hunter S Thompsons anda. Spider Jerusalem är rå i käften, oändligt egocentrerad, utlevande, med ett brinnande hat mot politiker och andra korrupta medborgare som utnyttjar sin makt. Energin hos Spider är fenomenal, och han slår hårt mot alla som förtjänar det (inte bara de makthungriga). I långa stycken är det Ellis själv som skriver via Spiders penna; flera nummer av tidningen består av Spiders krönikor skickligt illustrerade av Robertson. Majoriteten av numren är förstås mer normala episoder (om man nu kan kalla något av det Spider gör för normalt), men avbrotten som krönikorna innebär ger serien en del av dess särart. Och för den som inte läst Transmetropolitan måste jag också påpeka att den är riktigt rolig, med oftast Spider och hans assisstenter i huvudrollen, trots det bitvis tunga innehållet.

Teckningarna av Robertson är lika energiska och jävlar anamma-fyllda som manuset. Minspel och kroppsspråk är perfekt fångade här, och en del av äran ska nog också tuschare och färgläggare ha, för jämfört med Robertsons insatser i hans och Garth Ennis serie The Boys är det här mycket bättre. Lekfullheten här saknas helt i den senare serien, och det är synd.

Kort och gott är Transmetropolitan en serie som gjorde mig på väldigt gott humör efter att (äntligen!) ha läst den; rekommenderas starkt!

Planetary är en annan best, utan tvekan. Uppsluppenheten hos Transmetropolitan saknas helt på ytan; här är det den hemliga världshistorien som ska berättas. Arkeologerna som gräver fram den leds av Elijah Snow, en man född 1:a januari 1900 som levt med seklet sen det började. Allsköns skönlitterära figurer som Sherlock Holmes, Doc Savage, The Spider med flera skymtar förbi på ett sätt som först kan påminna om Alan Moores The League of Extraordinary Gentlemen, men Ellis är inte ute efter samma sak som Moore. Ellis är ute efter att diskutera fiktionen i sig, och efterhand blir Snows kamp mot Fantastiska Fyran mer och mer betydelselös. Jag vill egentligen inte skriva så mycket mer om handlingen eftersom så mycket av njutningen med serien är att själv få upptäcka var den är på väg (jag skrev lite mer om den i samband med den första boken här). Slutet kan kanske uppfattas som en liten antiklimax efter den extremt långa väntan (det avslutande numret av tidningen var flera år försenat) men jag håller inte med om det; istället ansluter det elegant till hur serien i stort utvecklade sig under de 27 numren.

I samband med den första boken berömde jag också John Cassadays teckningar, och det är bara att fortsätta med det. Förutom Frank Quitely kan jag inte komma på någon superhjälte-tecknare verksam i USA som passar bättre för det stora formatet än Cassaday; redan i normal storlek kan han teckna så att man verkligen känner hur fantastiska miljöerna är, och med den större storleken här blir det än bättre.

Jag var kritisk mot Ellis serie Blackgas som jag läste häromsistens, men ibland får han verkligen till det. Som i Transmetropolitan och Planetary som trots att de är så olika på ytan ändå delar draget att de båda vältrar sig i hur fantastisk världen kan vara, hur illa det än ser ut ibland.

Superhjältar i storformat

Postat den

Det blev lite omläsning av några serier häromdagen, båda superhjälte-diton och båda i Absolute Edition-formatet (ett större format än det typiska serietidningsformatet, ungefär som ett typiskt europeiskt album i storlekt), men i övrigt mycket olika.

Först ut till rakning var Watchmen som ni kanske hört talas om 😉 Jag tänkte inte skriva någonting längre om den; det är lite av en bok som du antingen skriver några rader om, eller tjugo sidor. Varde nog att jag gillar den skarpt, även om det inte är min favorit-Moore. Absolute-utgåvan är mycket trevlig, huvudsakligen för extramaterialet som ingår. För de sanna fansen bör nämnas att sedan ett litet tag tillbaka så används en uppiffad färgläggning i nya Watchmen-utgåvor som jag tycker är klart bättre än originalets; John Higgins står bakom den nya med. Mestadels är det en fråga om att ändra nyanserna, förutom i fråga om The Black Freighter-sekvenserna: Det ser nu ut som en färgläggning som skulle kunna ha gjorts när pirat-tidningen kom ut, det vill säga det är en klassisk punkt-baserad färgläggning som i alla gamla amerikanska serietidningar. Det kanske inte är värt att köpa ett nytt exemplar bara för färgläggningen, men det är en liten bonus.

Nästa bok är Absolute Planetary Book One, skriven av Warren Ellis och tecknad av John Cassaday. Här är det en annan slags superhjältar vi får se: Aggressiva, våldsamma, och samtidigt med en misstro mot själva idén med superhjältar. Med andra ord, i Planetary har vi ett utmärkt exempel på hur en bra superhjälte-serie kan skrivas post-Watchmen; det tog mer än ett decennium innan författare som Morrison och Ellis visade att det fortfarande går att skriva seriösa superhjältar även efter Moores (och i viss mån Millers) dekonstruktion av desamma på 80-talet.

I Planetary är det konspirationer som är ordningen för dagen; någon eller några har styrt vår historia på ett sätt som inte gillas av huvudpersonerna, och de gräver fram data om de skyldiga. På vägen får vi som läsare se olika tolkningar av typiska superhjälte-serier och liknande företeelser: John Constantine dyker upp i ett nummer à la Vertigo, Godzilla och andra japanska filmmonster, Doc Savage likaså, och så vidare. Vad Ellis egentligen gör är att han går igenom idén om superhjältar och deras bakgrund ur ett historiskt perspektiv, samtidigt som Planetary själv är en utmärkt superhjälte-serie. Egentligen är det en meta-serie, även om det inte är uppenbart vid första påseendet.

Det här en serie som passar det större formatet utmärkt; Cassadays teckningar blir bara bättre allteftersom, och eftersom han vågar låta stora ytor vara tomma blir det än mer anslående i ett mer rymligt utförande. Manuset från Ellis är min favorit bland hans serier för här lyckas han få med mycket av sina favorit-teman utan att bli alltför nonchalant som han har en tendens till annars. Det kanske också beror på Cassadyas glaciala tempo när det gäller teckningarna: Som framgår av titeln är det här första volymen av två planerade Absolute Editions, men det sista numret av Planetary, nummer 27, har tagit några år för Cassaday att bli klar med men senaste budet är att det ska komma ut i sommar. Sen behöver jag bara vänta något år till på Absolute-utgåvan…

PS. Det är ett sabla otympligt ord, superhjälte, men nu ska jag inte skriva det fler gånger idag! DS.