Etikettarkiv: Juan Díaz Canales

Corto Maltese: Under midnattssolen

Postat den

Ok, nu blir det en sån där recension som skulle kunna bli rätt knepig igen, dvs en där jag inte riktigt vet hur jag ska angripa boken… Men jag kan ta och börja med lite bakgrundsfakta: Under midnattssolen är det första nya Corto Maltese-albumet sedan seriens upphovsman Hugo Pratt dog för ungefär 20 år sedan. För manuset står Juan Díaz Canales, mest känd för att ha skrivit Blacksad, och för teckningarna Rubén Pellejero som tidigare tecknat bland annat Dieter Lumpen, en serie som ofta jämförts med just Corto Maltese.

Och vad gäller själva serien så utspelar den sig i Nordamerika, huvudsakligen i de norra delarna där Corto lovat att hjälpa sin döende vän Jack London med att överlämna ett brev till en av Londons bekanta, Waka Yamada, en ex-prostituerad som numera kämpar för kvinnors rättigheter. Och givetvis kryddat med allehanda äventyr, exotiska människor, filosofiska resonemang, och en herrans massa fiskmåsar:

Med andra ord låter det som ett normalt Corto Maltese-album, som de brukade vara när Hugo Pratt gjorde dem.

Det knepiga består i hur jag ska bedöma resultatet. Alternativen är två: Antingen bedömer jag det jämfört med hur Pratts serie såg ut, dvs hur nära Canales/Pellejero lyckas efterlikna originalet, eller så bedömer jag det som en helt egen serie, frikopplad från Pratts förutom att de delar samma huvudperson och persongalleri.

Vanligtvis är det här ett problem, dvs vilket alternativ ska jag anamma? Oftast blir det någonting mittemellan, men jag vet att personligen föredrar jag de friare tolkningarna, med lyckade exempel som alternativ-tolkningarna av Lucky Luke och Spirou. Det är framförallt när serien ifråga är starkt förknippad med sina ursprungliga upphovsmakare som det kan vara svårt att lyckas med rena fortsättningar, som de nya Asterix-albumen som aldrig lyckats frigöra sig från originalet och därför tenderar att bli o-originella (även om Asterix hos pikterna inte var så dum).

Men här är det lättare eftersom Under midnattssolen misslyckas oavsett hur man ser på serien. Canales har definitivt försökt lägga sig så nära Pratt som möjligt, med ett snudd på parodiskt resultat där precis allting som brukar förknippas med Corto Maltese måste med; förutom de redan nämnda detaljerna (som måsarna…) finns också Rasputin med på några sidor, utan att det finns någon anledning därtill, Pandora Groovesnore nämns (och syns nästan) också, och det enda förvånande är att det inte poppar upp några mytologiska kreatur också. Fast de kanske sparades till nästa bok, om det blir någon 😉

Om det varit det enda problemet med manuset hade jag (kanske) kunnat förlåta det, men handlingen är också den helt utan poäng och löjligt komplicerad. Pratt hade förvisso vanan att inte alltid vara glasklar men då handlade det om ett inslag av mysticism, framförallt i de senare albumen. Här är det istället fråga om ett manus där nya personer dyker upp oupphörligen, och innan jag ens förstått vem de är har de oftast dött eller försvunnit igen. Slagsmål med Rasputin, en revolt mot kolonisatörer, tyska spioner, prostituerade som med gevär anfaller en bordell, en boxare med en olycklig kärlek, Jack London, mounties, giljotiner, en karta till en skatt som kan förstöra naturen; lägg därtill att ett Corto Maltese-album också ”måste” innehålla sidor där djupsinnigheter yttras, och ni förstår nog att den här boken är fullständigt proppfull och att läsningen blir otroligt ryckig och oharmonisk.

Det vill säga, Canales är så ivrig att få med allting som funnits i någon tidigare serie med Corto Maltese (well, bortsett från mytologiska inslag, som sagt) för att efterlikna originalet att resultatet blir någonting som är närmast antitesen till Pratts långsamma och stämningsfulla skapelse. Jag kommer inte ihåg i vilken av Epix alla tidningar/böcker det fanns en alldeles utmärkt parodi på Corto Maltese (jag har för mig att någon av Andreasson-bröderna var involverade men jag är inte säker) som jag tror att det skulle varit väldigt nyttigt för Canales om han läst den eftersom Canales bok innehåller precis samma saker som parodin, bortsett från att Canales är gravallvarlig och sprider ut sig över ett helt album istället för några korta sidor.

Pellejero? Jodå, han försöker också lägga sig så nära Pratt han bara kan, med resultatet att det ibland ser (nästan) lika bra ut men att det varje gång han inte träffar rätt omedelbart syns och sticker mig i ögonen. Pratt hade en förmåga att teckna på ett sätt som förenade spontanitet med precision, men Pellejero saknar detsamma med resultatet att det ibland bara ser konstigt ut.  Jag gillade ju Pellejeros teckningar i Dieter Lumpen som definitivt har stora likheter med Pratts stil men som ändå inte var  en ren kopia, och jag hade definitivt föredragit att Pellejero fortsätt på sitt eget spår; här är hans talang bortkastad i ett försök att helt utplåna sig själv för att likna Pratt så mycket som möjligt.

Nog ser Corto en smula underlig ut här t.v.?

Några ord om utgåvan också: Trycket är bra och pappret finfint; jag valde att köpa den något dyrare svartvita utgåvan som dessutom innehåller ett längre förord (som verkligen inte är omistligt) och är något större eftersom jag föredrar Corto Maltese utan färg. Så fysiskt en mycket elegant bok, men eftersom det är förlaget Faraos Cigarer som ligger bakom finns förstås några grova missar i den svenska redigeringen. Förutom dansk text på några ställen i förordet (men aldrig i själva serien, gudskelov!) och en endast halvt översatt engelsk mening har man som syns på första bilden här ovan också misslyckats med att översätta titeln till svenska och istället ”behållt” den danska titeln, Under midnatssolen

Underligt nog är jag ändå glad att den här serien översatts till svenska. Den må vara i grunden usel och med en pinsam redigering, men jag var väldigt nyfiken på att läsa serien och nu har jag alltså gjort det. Och dessutom i en mycket elegant utgåva i svartvitt! Så hatten av för ambitionsnivån att ge ut en så här smal serie i två olika utgåvor på svenska; det är bara synd att serien inte lever upp till det :-/

Digital sommarläsning: Fraternity

Postat den

En halvdan europeisk scanlation idag: Fraternity, två album som berättar om det fiktiva amerikanska samhället Fraternity, en utopisk skapelse som syftar till jämlikhet för alla, oberoende av kön, ras eller rikedom, under tiden för inbördeskriget. Men de utopiska idealen fungerar inte riktigt när dåliga tider drabbar byn, och flera av invånarna börjar ifrågasätta varför de ska jobba medan andra mindre värda människor (dvs de av fel kön/ras/klass) får dra nyttan av det. När så den unga Emiles mystiska bakgrund gör sig påmind (han hittades i skogen några år tidigare där han levat utan synligt stöd) och  några svarta desertörer från nordamerikanska armén ansluter så exploderar situationen.

Serien är halvdan eftersom manuset inte är speciellt intressant, trots allt som trycks in i det (filosofi, klasskamp, könskamp, rasism, krig, monster, sviken kärlek, förräderi); summa summarum blir resultatet mest ett Jaså. Faktum är att så mycket trycks in att ingenting känns speciellt viktigt, inte ens det monster som attackerar byn och massakrerar flera av invånarna. Det här är ett skolexempel på ett manus där en redaktör borde sagt stopp och belägg, och tvingat författaren att fundera på vad som egentligen är huvudhistorien och sedan fokusera på denna.

Varför plockade jag upp den här serien? Well, den såg inte helt oäven ut på omslaget, och sedan visade det sig att både författare och tecknare är några jag skrivit om förut: För manus står Juan Díaz Canales, ansvarig för manuset till Blacksad, och för teckningarna Jose Luis Munuera, som under några år var ansvarig för desamma i Spirou.

Men där Blacksad hade ett tätt manus som höll ihop kollapsar alltså det här helt under trycket av allt innehåll, och där Munueras moderna Spirou-stil var kul att titta på (enligt mig alltså, jag vet att många avskydde den) är han här lite väl dyster och högtidlig i sina illustrationer, även om en hel del av skulden är färgläggaren Sedyan som inte precis muntrar upp det hela.

Fraternity

Kul färger, som sagt: Alldeles för mycket toningar, allt i samma murriga bruna ton…

Slutomdöme: En scanlation som ungefär var värd det pris jag betalade för den.

Blacksad: En hårdkokt katt

Postat den

Antropomorfiska serier är anatema för en hel del läsare; de tycker att det är konstigt att läsa berättelser där huvudpersonerna av någon för dem obegriplig anledning är tecknade som människoliknande djur istället för människor. Jag har läst kritik av Kellermans Rocky som går ut på precis det, men även exempelvis Barks har jag sett en del gnäll över (typ ”Visserligen är det bra historier, men måste det vara ankor i huvudrollen?”). För att inte tala om Cerebus, serien som innan den gick helt överstyr var en av de absolut bästa som gjorts men där flera kritiker hade svårt för att det var ett jordsvin som hade huvudrollen, i en värld befolkad av vanliga människor.

Själv har jag inget problem med genren; Barks skattar jag högt, och Cerebus med för den delen (innan nämnda katastrofutveckling). För mig låter det ungefär som de som klagar på böcker med alltför fantastiskt innehåll (science fiction, fantasy, sagor,…) eftersom det inte är tillräckligt realistiskt. Djur som agerar som människor har alltid funnits med i våra berättelser så varför skulle de inte göra det i serier också?

Och efter detta lilla försvar för genren tänkte jag nu klaga på att serien Blacksad, skriven av Juan Díaz Canales och tecknad av Juanjo Guarnido, använder sig av djur i huvudrollen. Hittills har fyra album kommit ut på engelska och jag passade på att läsa om allihop i samband med att det senaste albumet, A Silent Hell, kom ut.

Blacksad utspelar sig på 50-talet i ett USA fyllt med skarpt skurna kostymer, jazz, rasism, kriminalitet, undersköna damer och hårda män. Huvudpersonen är givetvis privatdeckare av det smått ruffiga slaget, och fallen han dras in i är komplicerade och sällan med välkammade slut eftersom ingen av de inblandade har helt rent mjöl i påsen. Dyker det upp en man med makt (alltid män, givetvis) kommer han garanterat vara korrupt, och lika osvikligt kommer kvinnorna i hans väg vara av femme fatale-typen.

Att Blacksad är fylld av klichéer är egentligen inget problem eftersom den här slags deckarhistorier ska vara precis såhär så det tänker jag inte kritisera den för; Canales gör ett alldeles utmärkt jobb med att väva ihop de täta historierna. Och Guarnido tecknar riktigt bra, med en bra känsla för framförallt färg (A Silent Hell har en intressant essä av tecknaren själv där han beskriver de problem han ställts inför i samband med miljöskildringen, och ta mig katten om inte de 38 sidorna är nästan intressantare än de 56 sidor som serien består av). Det han möjligen kan kritiseras för är en viss stelhet i ansiktsuttrycken, och det är väl delvis här som mina tvivel har sin grund.

Människa vs Djur (från första albumet)

För när jag läser Blacksad blir jag genuint irriterad på antropomorfin. Inte ofta men då och då, och framförallt när det helt enkelt ser för konstigt ut med djurhuvudena. För mig verkar det som om Guarnido inte har någon fallenhet för att teckna varelser av det här slaget för jag saknar den konsekventa behandlingen av hur mycket drag från djur och hur mycket drag från människor som karaktärerna har. En del ser ut som nästan enbart djur, en del som människor med djurmasker. Ett typexempel är Blacksad själv, en katt, som har en fysik som en välbyggd men inte muskelstinn atlet. Det känns helt fel eftersom katter är slanka och smidiga djur, inte muskulösa (åtminstone inte vanliga huskatter).

Som redan nämnts finns det också personer med mer djuriska drag men albumen igenom blandas de upp med personer som känns som om de kommer från ett annat universum. De vackra och sexiga kvinnorna har till exempel så gott som helt mänskliga drag, förutom en söt liten näsa som tagen från ett gosedjur och öron som en japansk kattflicka, och när de bildar par med till exempel en man med ett huvud som ser ut som en helt realistisk flodhäst blir det bara absurt (och lite trist eftersom det så tydligt anammar den gamla trötta klichén om snygga unga kvinnor + äldre fula män med inflytande). Men det ska sägas att i The Silent Hell har Guarnido fått till balansen bättre, och det är inte lika uppseendeväckande stora skillnader på personerna längre.

Blacksad är en serie med ett bra manus för den som gillar genreverk à la Chinatown och med teckningar som hör hemma bland den klart bättre delen av europeiska äventyrsserier. Men att det är en antropomorfisk serie tillför den här gången ingenting utan det distraherar istället, med en teckningsstil som skulle mått bra av att Guarnido hade spenderat lika mycket tid på att fundera på vilken slags av antropomorfisk serie han skulle göra (bara djurhuvuden à la Rocky eller Omaha? Helt djuriska personer à la Barks?) som han gjort på färgläggningen.

Sol vs Skugga (från A Silent Hell)